I sviterna av mitt pb-lopp på Lidingö för två veckor sedan, drogs jag med svår tävlingsvärk i vaderna. I fyra dagar. Detta vittnar om en obalans i min sommarträning som, och jag erkänner det villigt, i huvudsak handlat om att leka vattenfarkost i Medelhavets salta vatten. Förra veckans bedrägliga träning, som hade syftet att försöka övertyga kroppen om att den visst är skapt för rörelse, rundades av med en tredagarsförkylning. Denna vecka genomfördes tidigare två kortare löppass som en påminnelse om hur kroppen förväntades agera idag. Detta mina ben, kallas löpning...
Så. Nu har jag målat fonden till mitt deltagande i Sörmland Ultra Marathon 2008.
Jag och min klubbkamrat Jonas beslöt göra gemensam sak då våra tidsmål sammanföll väl. Första milen ägnade vi oss år diverse snack och andemeningen i mycket av det som rörde loppet var att vi absolut inte fick förivra oss. Tempot måste hållas i strama tyglar för att inte tröttheten skulle tillåtas ta kommandot de sista 15 kilometerna. I en inre monolog försökte jag samtidigt övertyga mitt fysiska jag om att benen snart skulle hitta den där lättheten som rimmar med ordet behaglig. Som i behaglig resa.
Men nej. Stegen känns på det hela taget kraftlösa och inspirationen flyter ut med svetten. Så efter lite drygt 30 km meddelar jag Jonas att jag måste gå ett tag. Jonas är betydligt mer inspirerad än jag i detta skede och hans ryggtavla äts snart upp av nästkommande krök. Varvar löpning och gång under en kvart och hittar en medtävlande som även han utövar denna disciplin. Vi finner tillfällig förbrödring i våra tillkortakommanden.
Vid nästkommande mat- och vätskekontroll (ca 34 km) tröstdricker jag stora kvantiteter sportdryck och klämmer en kitschig gelförpackning med den 2000-talsriktiga smakkombon jordgubbe/kiwi. Ett riktigt mirakelmedel. För några kilometer senare, är det som om infallets vind tar ett stadigt tag om både ork och psyke. Jag börjar ADHD-springa. Vi snackar såväl attention deficit som extreme hyperactivity disorder. Jag ägnar inte krampkänningarna någon uppmärksamhet värdig namnet och ju kraftigare frånskjut jag presterar desto lättare känns steget. Jag känner mig frälst! Det var ju detta löpning handlade om, glädje.
Känslan håller hela vägen in i mål och resan längs Sörmlandsledens rot- och stenarmeringar, dess lövbeströdda lervälling, får det avslut den förtjänar. Klockan stannar på för mig klart godkända 4:36 och Jonas min vän, vår gemensamma sak var i slutändan inte så distanserad som jag vid 30 km befarade att den skulle bli.
Godis. Dusch. Bastu. Gröndal. Pizza. Cola. Fru. Son. Sova. Drömma.
Om en behaglig dag i skogen.
För stilla.
För länge.
Förkyld.
Väntan är över! Nu är den här. Nya Body Designer 3000 x-edition är en revolution inom cardio- och fitnessträning. Med den nya freeRun-skulpteringsteknologin, har man på det ansedda PT Research Center i Los Angeles hittat fram till en helt ny formula för konditionsträning.
Har du alltid drömt om att vakna upp med ett leende varje dag? Med en kropp som gläds i takt med dina framsteg. Sluta drömma! Nu kan du via en enkel tiostegsmetod nå den grad av välmående och kondition, som tidigare varit endast elitidrottare förunnad. Låter det för bra för att vara sant?
Före detta världsmästaren i bergslöpning, franske Christophe Magouille säger: "För att bibehålla min form, är BD 3000 x-edition ett fantastiskt komplement till min ordinarie träning. När jag fick den i handen var jag till en början mycket skeptisk, såsom mina klubbkamrater. Men skratten har tystnat på långpassen, då effekten av BD 3000 x-edition är ytterst påtaglig. Efter bara en månads träning uppmätte jag en 15-procentig ökning av mitt gastroaeroba upptag. Detta säger allt om BD 3000 x-editions inverkan på min allmänstatus!"
BD 3000 x-edition är en avlång konformad så kallad multi trigger. Den levereras i ett praktiskt etui och är utformad för att passa alla former av träning. Den är därför lätt att ta med till jobbet, i väntan på kvällens efterlängtade pass. Och som du kommer att längta! BD 3000 x-edition kommer i en klar signalfärg för att vara enkelt identifierbar. De små spröten på dess topp, gör den lätt att hitta, till och med i mörkret. Om du trodde att framsteg låter vänta på sig, tänk om!
BD 3000 x-edition verkar tack vare sin Dual Function Core (DFC), på två plan. Den fungerar som en centerpunkt i ditt specifika rörelseschema, utifrån vilken en epicentrisk kraft successivt jobbas upp. Med sin inbyggda kärna av 100% naturlig råvara är den dessutom ätbar. Så här funkar det.
I början av exempelvis ett löppass, tar du på din BD 3000 x-edition, genom att fästa den längs underarmen med hjälp av det medföljande flexifästet. Efter tio minuters uppvärmning inleder du den specifika träningen. Ta tio löpsteg, där du fokuserar på att låta din BD 3000 x-edition dra dig framåt. Den fungerar som en accelerator och du kommer känna hur den ger dig extra kraft. Därefter ta tio steg till, varpå du tar en tugga. BD 3000 x-edition är tydligt indelad i 12 nivåer, där varje nivå utgörs av en dragfas och en ätfas. I enlighet med DFC, fördelas kraften mellan den del av BD 3000 x-edition som fortfarande sitter på armen och de delar som hamnat i magen. På så sätt sker en gradvis förskjutning av den epicentriska kraften och det är i denna förskjutning som framgångsreceptet vilar.
Som en psykologisk effekt av att underarmen blir lättare, känns nu löprörelsen helt naturlig och som ett resultat av detta överkompenserar kroppen automatiskt genom att öka energiutflödet, utan att arbetspulsen höjs. Din aeroba förmåga får sig en turbo boost! Samtidigt verkar BD 3000 x-edition från magen genom att tillföra energi.
Köper du en BD 3000 x-edition under kampanjmånaden, betalar du endast 499 kr. Så slå till nu! Varje dag utan BD 3000 x-edition är en dag för mycket. Beställ på
www.carrotfraude.com!
Jag springer inte från flodvågor. Jag springer inte från någon lokal milis, som hellre ser mig bada i blod än svett. Jag springer inte av rädsla för gränsposteringar. Jag springer inte från fallande bomber. Jag springer inte med ett skottskadat barn i famnen.
Jag springer i fred. Vilken lyckosam slump.
Triathlon är kul, förbaskat kul. Och jobbigt. Bara logistiken inför en tävling är en utmaning i sig. Vaselin och tuttejp hör ju även löpningen till, men i triathlonsammanhang får de dras med ytterligare prylar. Utrustningslådan är välfylld och i proportion till detta ökar risken för att glömma något väsentligt hemma. Jag har ju dessutom aldrig upplevt att skorna åkt på pyspunka inför start i en renodlad löptävling. Slumpen känns således ständigt närvarande och ödets nycker bor framförallt i det materiella. Men det är väl kanske nybörjarens syn på det hela.
Övning ger som det sägs erfarenhet och som den min andra triathlontävling Sala Silverman är, finns det utrymme för framtida lärdomar. På det hela taget är jag supernöjd med min insats. Simningen flöt på bra. Eller, jag vågade simma på. Eller, under simningen höll jag huvudet kallt. Eller någon annan snednavigerande ordlek. Som sagt, jag tog mig upp på torra land och påbörjade 2 timmar och 44 minuter trampande i en intensitet näst intill utan referenser. Det jag syftar på är min klena cykelbakgrund och undermåliga träning under våren och sommaren i denna tidskrävande disciplin. Aspirerande landsvägscyklist blev jag för ett och ett halvt år sedan, då jag köpte min första racer. Och sedan dess har jag förhållit mig till cyklingen som en busschaufför förhåller sig till kisspausen. Ett välkommet, men inte alltför frekvent inslag i arbetsrutinen. En rutin som i min träningstillvaro stavas löpning. Men det ska sannerligen bli ändring på proportionerna vart det lider. 2009 bär svällande vader och aerodynamiska sittställningar i sitt sköte. Det har jag på känn.
Så där sitter jag i min referensfattiga kamp mot medelhastighetens förfall och salaslättermas motvindsdemoner. Mestadels känner jag mig, om inte stark, så väldigt inspirerad. Det är ju trots allt dagen T. Ett med tävlingen jublar jag inbördes varje gång jag lyckas sega mig förbi en medtävlande och nickar respektfullt till hälsning då jag blir omkörd. Och omkörd blir jag. Att bli frånåkt av hårdtrampande cyklister är en sak, att tappa kontakten med orken en annan. En balansakt så god som någon att förmå krafterna räcka hela vägen. 70 kilometer passerade och jag känner att jag ligger på gränsen till att ha grävt lite för djupt i kraftreserven. Detta till trots är jag vid gott mod och har utan tvekan varit väldigt disciplinerad i mitt drickande och idisslande. Hög kadens, trampa på. Temat i rullning. Pappa, hur långt är det kvar!?
Så nalkas den till slut, löpningen. Min gren. Litet orosmoln i ljumsktrakten då jag under den avslutande kilometern cykling känner en begynnande kramp i nejden. I likhet med växling nummer ett, går växling nummer två i oerfaren lunk. Vet inte hur mycket jag hade vunnit just denna dag på att effektivisera övergångarna, mellanvilorna blev ju positivt längre. Men säkert är att under kommande års utforskande av alla goda tingens sport, kommer det kapas många härliga sekunder (troligen minuter) på att dra ner på lyxen. Lyxen till en rakt igenom ny kläduppsättning inför varje nytt scenframträdande. Lyxen till nyhetens behag, konkretiserad i långsamt och medvetet (i motsats till snabbt och reflexmässigt) avtagande och påtagande av kläder och utrustning. Man kan helt enkelt säga att jag mös omkring i transitionszonen.
Transition. Övergång. Metamorfos. Löparen i sin cykelpuppa som står redo att möta stigarna med fjärilslätta ben. Skulle inte tro det. Hur vackert mitt FK Studenterna-linne än skimrar, så kännetecknas de första två kilometerna av en serie kraschlandningar om cirka 170 per minut. En krampattack i baksidan av mitt högerlår tvingar mig dessutom till ett kort stopp. Men sedan händer det något. Jag börjar trevande hitta tillbaks till dansen, den välkända rutinen. Jag dansar inte vackert, men med stor inlevelse. Frånvaron av salsgolv underlättar inte. Den avslutande trevarvsbanan är överraskande kuperad och slingrar sig i huvudsak fram längs terrängspår och stigar. Asfalt bjuds det också på och den ger sulorna omväxling, om än stum sådan. Så ett minne värt att sätta i pränt. Efter drygt 1, 8 och 15 kilometer (trevarvsbana som sagt) står loppets mest entusiastiska hejarklack. En pappa och hans två barn i plus minus tioårsåldern, samt deras bil. Bilens stereo lägger fonden. Med popmusik på hög volym, som ges fri lejd att genom vidöppna dörrar möta dagens alla kalorislaktare, sätter trion ära och heder i att kärleksbomba oss triathleter till stordåd. Kärlek som i betydelsen: vi älskar att heja på er. Jag gläds vid varje passage.
Och innan jag vet ordet av, så börjar jag tro på att målgången även är tillägnad mig. Underbart är kort. Och långt. Men det är något visst med slutrakan. Man pratar ju ofta om att vägen är målet, för att belysa det faktum att ovissheten i huruvida man ska nå det eftersträvade, många gånger är betydligt mer kittlande och stimulerande än att ställas inför framgångens fullbordande. Slutrakan är på något sätt den gyllene punkten. Tillfället då den vilsne och djupt törstande ökenvandraren ser oasen blänka till och hon inser att livgivande vatten är inom räckhåll. När törsten väl är släckt tappar vattnet lite av sin magi. Jag bryter ett osynligt målsnöre och lägger mig i gräset. Och ler. Livet är här och nu.
Ett avslutande tack till min kompis Erik som bidrog med såväl uppmuntrande rop som ren butlerverksamhet. Och som förhoppningsvis tillfälligt glömde de multipla frakturer som hans gipsade underarm fortfarande vittnar om. Resultatet av en cykelsession i dirtparken. Jag hoppade väldigt högt, men inte tillräckligt långt, sammanfattar han det hela.
Så sitter jag här med ben som insuper varje sekund av återhämtning och vila. Och känner mig berikad. Och halv. Kalmar, var det så det hette...
Från the US and A. Det var väntat och efterlängtat. En kroppsnära folkdräkt av det mer utåtagerande slaget. En kampsportsoutfit för vänster- och högerswingar när gåendet blir tufft. Så blir de tuffa gångare? Eller vad vet jag?
Jo detta vet jag, att idag packade jag upp mitt livs första våtdräkt. Den 27:e juni är numera den officiella våtdräktsdagen och kommer varje år framöver att firas med en enmansparad genom Stockholm. Eller inte. Men herre Allah vad barnsligt förtjust man blir i mötet med nya prylar som ska hjälpa en in i nya världar. Jag är ju bara en tävling gammal i triathlonsporten och vid det tillfället (Skanör Triathlon 2007) simmade jag avskalat. Men vad jag förstått så är det ju kläderna som gör ironmannen. Därför var försändelsen mycket välkommen. Jag har dräkten. Nu ska jag bara lära mig bära den värdigt.
För den vetgirige. Modellen heter "Men's Fluid Drive Fullsuit", av märket ProMotion. 1 705 kronor inklusive frakt. Plus moms à 755 kronor.
Läs mer på:
http://wetsuit.com/store/products.cfm?category_name=...
Längtan är stark nu. Efter medelhav och alper. Semestern nalkas och sinnet har påbörjat sin blomning. Lättsinnet alltså. Det är inte direkt så att jag känner ett tungmodets ok på mina axlar så här två dagar före incheckning på Arlanda, men längtan efter miljöombyte och avskalat semesterliv har den senaste tiden växt sig så stor att den ljuva stockholmsvardagen blivit till en motpol. En motpol vars dragningskraft successivt förlorat i styrka, till förmån för sydligare breddgrader där lättja och faitnéantisme väntar.
Protest! Ropar mitt uthållighetsidrottande jag. Semestern ska ju faktiskt kryddas med ett långt fotlopp i höglänt terräng. Om drygt en vecka omsätts teori i praktik, kalorier i rörelseenergi, intensivt muskelarbete i kramp. Upp till kamp emot kvalen under trikolorens smattrande, i tävlingen Tour des Glaciers de la Vanoise. Jag ser det främst som en kommande studie i skönhet, där berg och dalgångar samspelar i ett förförelsestycke bortom tid och rum. I mina dagdrömmar är det så söndagen den 6 juli kommer gestalta sig, som en vacker resa genom såväl inre som yttre landskap. Jag är dock alltför medveten om att den tavla jag målar upp, riskerar att bitvis tappa i tonomfång då orken tryter. För lika säkert som att betydelsefulla delar av banan enligt rapport fortfarande täcks av snö, lika säkert kommer turen genom Vanoise nationalpark innebära en stor prövning. Och det är ju denna vetskap som kittlar. För i gränslandet mellan ovisshet och förväntan gror spänningen. Och då jag nästa söndag klockan 05:00, i sällskap med 499 andra löpare tar det första steget, är en sak säker. Att dagen är ett oskrivet blad av finaste kvalitet.
Och i tävlingens kölvatten, ett stilla paddlande på valfri neonfärgad luftmadrass längs Riviärans väloljade stränder. Och vattenlekar med såväl hustru som son. Och eftermiddagsvila framför Tour de France. Och middagar i solnedgången. La vie est belle!
Är det den framstående jazzpianistens öde att dö i olycka? Hoppas det finns annat än harpor i himlen, för när jag väl kommer dit vill jag höra Jan Johansson och Esbjörn Svensson spela fyrhändigt. Tonerna som aldrig fick bli smekta sörjer idag, liksom vi som älskar Esbjörns uttryck. Musiken lever vidare på skiva, men uttolkaren vilar i evig frid.
Tankar till de anhöriga, som alltid när någon känd som okänd går bort. Och tillhör du Esbjörn-vem?-skaran. Ut och leta! Berika livet så länge livet står att berika.
Känner man för det, så är det väl bara att köra. Straxt efter treslaget imorse vaknade vår son med ögon som kvittrade av vaken närvaro. Jag tog mig an sov-nu-bärandet som efter fyrtiofem minuter gav önskat resultat. Lägenheten faller åter i dvala med det undantaget att jag, utan ett spår av trötthet i skallen, står och blickar ut genom vardagsrumsfönstret. Panoramat utgör en orgie i ljusterapi, då solen som i snabb takt letar sig uppåt girigt speglar sig i Mälarens vatten. Fånga dagen, eller något, tänker jag. Finns det något kungligare än att beträda huvudstadens gator på åtta lågt ridande hjul? En arla söndagsmorgon. Nej, precis.
04:38 rullar jag så ut. Inlinesriddaren från Gröndal. Med rustning i hårdplast och syntettextilier, med undantag för bomullskalsongerna då. Färden går i inspirerad fart lite överallt. Men då detta vittnesmål inte gör anspråk på att redovisa en detaljerad logg över morgontimmarnas rullande stadsvandring, nöjer jag mig med att ge dig läsare några axplock ur mina upplevelser. För du läser väl? Hemska tanke om jag skriver för en blind omgivning. Vem ska då ge mig existensberättigande?
Ensamma unga män som vinglar. Inte jag, förrän jag vurpar. Men det tar vi sen. Unga män som vinglar hem mot kraschlandning i bingen, det finns det gott om. Jag möter mina första på vägen mot Södermälarstrand. Dessa hjältar i utelivets kärva vardag. Jag vet inte hur många raggningsrepliker som inte föll rätt ut, eller hur hårt slag humöret fick då Spanien petade in 2-1-målet. Tvärtemot kanske de överhuvudtaget inte upplevt några nederlag, utan bara en skön utekväll med polarna. Ändå är det något modstulet och förvirrat över deras ostadiga gång. Nåväl, de finner nog frid och förnyade krafter bortom den djupa fyllesömnen.
Jag vaggar skönt nu. Renstiernasgatans asfalt är behaglig noterar jag då jag jobbar mig uppför den långa backen som sen tippar över och ger mig god fart ner mot Tjärhovsplan. Rödljuset visar grönt i precis rätt stund för att jag ska kunna passera Folkungagatan utan att tvingas till underkastelse, läs inbromsning. Då jag väl saxat mig igenom kurvan som leder mig in på Katarinavägen, finner jag på min vänstra sida fyra tjejer som sittande i gräset vid sidan av vägen, ser ut att vara mitt uppe i någon slags pique-nique-artad efterfest. De hälsar högljutt min framfart, som befinner sig i en accelererande fas.
Stureplan. Snabba cash i korvkön och taxi, taxi! Skuggas av en polisbil nerifrån Nybroplan och spelar det safe i vänstersvängen upp på Kungsgatan. Grönt ljus och visa tecken. I övrigt bjuder morgonen på fler trafikförseelser än utefolket i närområdet flashar mäklarbrickor. Det är svårt att hålla tillbaks åkglädjen och gatorna är ju så tomma! Fragment av en dispyt i närheten av den port där en kille för tre år sedan blev nedsparkad och dödad för att ha sagt till några fyllefjölare. Vad är det med killar och offentligt urinerande? Hitta en buske! Lämnar träsket i mitt kölvatten och passerar Konserthuset med ljuv musik i öronen. Det sjunger om asfalten då skridskorna dansar ner mot Vasagatan.
Stadsgårdskajen och Viking Line-terminalen. En bisarr stämning råder bland de köande bilarna som väl inrättade i incheckningsfilerna omges av dess förare och passagerare. Båten syns ännu inte till ute i östersjöinloppet, men det verkar ingen vara särskilt besviken över. Gemytligt och animerat snack människorna emellan skänker platsen en festivalinramning. Eller snarare påminner det hela om ett gäng båtfans som efter flera dygns köande nu vädrar insläpp till taxfreearenan. Jag blir törstig bara av tanken på alla de flak öl som ska hitta hem till de finska stugorna. Suger hårt på min vätskepåseslangs munstycke och hivar sedan stadigt rullande fram en banan. Hjärnan behöver näring för att orka fortsätta tillgodogöra sig alla syn- och ljudintryck.
Når Hammarby Sjöstad. Inga rivningsobjekt här. På måfå glider jag runt längs alléer och genom halvöppna innergårdar. Kvarteren andas bomässa och spökstad i en salig blandning. En människa samt en bil, är de enda tecknen på mänsklig närvaro jag ser under min korta belägring av området. Det är vackert och den alltjämt skinande obeslöjade solen kastar sin värme över småfåglar och prunkande grönska. Jag njuter i fulla skär av den gångväg i betong som flankerar den lokala kanalen. Jag känner mig väl tillfreds och börjar tänka på hemfärd.
Vurpan. Vid pendeltågsstationen Årstaberg börjar en kombinerad gång- och cykelvägsbacke som når extas uppe vid Brännkyrka trafikkors. Det är i botten av denna som tävlingsdjävulen vaknar till liv. Rundan hade förlöpt utan större pretentioner än att bara insupa morgonatmosfären. Fram till nu. Hundrafemtio meter längre fram en kvinna på cykel. Jag sjunker ner i en djupare åkställning för att hämta kraft till mina hetsiga skär. Det hela utvecklas inte till någon större kamp, jag når krönet med hundra meter till godo. För kvinnan på cykeln handlade det hela med största säkerhet inte om någon kamp överhuvudtaget. Hon var nog mest förvånad över att ett svettigt ufo behagar misshandla asfalten vid så tidig timma. Och det är där på krönet, då jag lite sunday casual glider av mig mjölksyran, det är i denna stund som fallet kommer. Så onödigt! Som om jag ens hade något att säga till om. Kläderna intakta. Kroppen bara lätt svedd. Men vänster framhjul sprucket i fälgen.
Med vobblande vänsterskridsko når jag tio minuter senare den vändplan som markerar mål och avslut för morgonens eskapad. Jag är syresatt till gränsen av glädjefnatt! Utrustningen lätt sargad, men känslan av att ha ägt staden under två timmar, den omfamnar mig.
Det är roligt att vara nybörjare. Inom crawlsimning till exempel. Inlärningskurvan är så underbart brant, då noll påbörjar sin strävan mot hundra. Bassängen samtidigt, så otämjt djup. Ett skvalpande odjur som vid minsta tecken på teknisk eller fysisk svaghet, slukar ditt syre innan du hinner ropa bastupaus. Konsumerad ligger man sedan som ett trygghetstörstande spädbarn, tätt intill bassängkantens landfasta kakel, i hopp om att andhämtningen ska återgå till det normala.
Jag har länge avundats personer som bekymmersfritt river av några längder crawl. Vari ligger egentligen attraktionen? Jag antar att simsättet laddats med en stor portion hjältestatus via exempelvis Tarzanfilmer och serien Baywatchs potenta livräddare. Crawlar man är man liksom på brådskande och viktigt uppdrag. Snabbt går det. Bröstsimmaren har mer av en alldaglig karaktär, likt en nyfiken flanör som lättjefullt vandrar gatan fram. Ryggsimmet å sin sida kan ju inte vara annat än en förevändning för att få plaska fram i halvslummer, ansiktet drömmande vänt mot den stora himmelsrymden. Fjärilsim sen! Upphovsmänniskan hade helt enkelt för mycket fritid och en stor portion humor. Det är lite attack är bästa försvar över fjärilsim och jag är utan tvekan den som viker åt sidan då ett fräsande skovelhjul närmar sig.
För ett drygt år sedan beslöt jag anmäla mig till en nybörjarkurs i den ädla konsten. Den tändande gnistan var min nyfikenhet inför triathlonsporten och eftersom simningen utgjorde den felande länken, så kändes draget vettigt. Åtta lektioner i att kastas mellan hopp och förtvivlan var vad som serverades. Att via diverse övningar försätta sig i drunkningstillstånd, skänker både demoralisering och en vilja att besegra det i övrigt livgivande vattnet. Alla som vägen vandrat, vet att nyckeln till trivsamt crawlsim är god teknik. God teknik i sin tur förutsätter att den utövande kroppen lär sig slappna av och att musklerna tillförs syre. Och det är väl där sandalen klämmer för novisen. Syretillförseln är ju den springande punkten och en dålig andning sätter både kropp och medvetande i okontrollerad krängning.
Inga genvägar, bara flitiga och frekventa besök i den lokala simhallen. Det var den utmanande sanningen som tog vid då kursledaren tackat för sig. Eriksdalsbadet i Stockholm har sedan dess varit min hemvist två till tre gånger i veckan. Längd efter längd med varierande dagsform, men aldrig att jag upplevt någon tristess. Hungern efter att bryta ännu en barriär relaterad till simsträcka har funnits där, parallellt med en jakt på det behagliga flytet. Första gången jag crawlade 50 meter i ett sträck utan att se stjärnor dansa längs banans svarta ledlinje, var en triumf utan motstycke. Sedan dess har uthålligheten och tekniken förbättrats. Häromdagen stämde så allt. Återigen. 50-meterstriumfen pånyttfödd, den här gången i 2000-metersskepnad. Med den halva ironmandistansen i sikte, känner jag nu något som bäst beskrivs som balans. Löpningen och cyklingen har funnit sin själsfrände. Ett år från inledande överlevnadsövningar, ler jag nu hela vägen in i kaklet.
Jag, en Tarzan.
