Vad har jag lurat in grabben i? Det var ett spontant infall när jag i fjol insåg att grabben skulle kunna åka ungdomsvasan för första gången i år. Jag anmälde honom på en gång och nu har han startnummer 1. Det är minus och isigt på backen. Jag som vallade hans laggar för plusgrader.
Grabben och jag travar iväg till frukosten. Frun och vår väninna kommer efter. Efter frukost kör vi in till Mora alla fyra. Jag och grabben kliver av bakom Strandens skola. Medan vi samlar ihop utrustningen kommer en dam med två flickor och frågar efter bussen och om vi vuxna får åka med dit och tillbaka. Jag svarar så gott det går innan vi travar iväg till bussen.
Vi kliver på och upptäcker att vi är ensamma förutom chauffören. Jag grämer mig att vi inte var med den första turen. Kavat går grabben fram och frågar. Det visar sig att det här tydligen är den första bussen. När nästa kommer och ställer sig bakom kör vår buss iväg med mig och Gulik. Känns lite lyxigt.
Vi åker genom campingen och jag undrar vart vi ska men tydligen är det en genväg för snart är vi uppe på landsvägen och på väg till Hemus och Mora skidstadion. Vi får gå den sista biten. Det är fullt av ungdomar i spåren som testar glid och fäste. Jag frågar grabben om han ska prova men han skakar på huvudet.
På väg till startområdet inser jag att de märken som ska fästas på skidorna ligger kvar hemma med pojken får starta ändå. Han tar på sig skidorna och åker en provtur. Väl tillbaks klagar han på bakhalt. Jag frågar en herre som står med vallaställ vad han rekomenderar. ”Lila klister” svarar han. Jag frågar hur kallt det är. ”-5” får jag till svar. Upp med swix blå och kladda på skidans fästzon.
Vi går mot startfållorna och ställer oss i rätt kö. Fäder peppar och förebrår sina ungdomar att de inte håller sin plats i kön utan låter andra tränga före, ger dem råd om hur de ska ta och bevaka en bra startposition, hur de ska få en bra start och få en bra slutplacering. Det muttras lite över att vuxna inte får följa med in på startområdet men jag tror att det nog är rätt skönt för barnen att få ladda upp i lugn och ro de sista minuterna utan tjatande föräldrar.
Jag stryker grabben över ryggen, säger åt honom att ta det i sin egen takt och ha kul. Startfållorna öppnas, jag tar hans jacka och skickar iväg honom in med de andra. Jag söker mig en position snett framför startfållorna. Till slut släpps de in på startområdet.
Ungdomarna rusar fram. Någon ramlar. De trängs, knuffas, bökar. Springer in i startrepet. Jag ser grabben springa över spåren, tar ett spår och ställer sig sist. Pappas pojk. Det blir uppvärmning och grabben försöker hänga med. Jag får veta inför start att de kommer att ha en äldre följeåkare som åker sist och ska ha uppsikt över och visa åkarna till rätta. Det känns betryggande.
Isiga spår, lömska utförslöpor, knuffande och bökande åkare – det är mycket som kan hända. Så går starten och grabben kavar iväg sist av alla och sistare blir han. Det känns i hjärtat. Vad kan man begära med en sådan usel vallare? När han försvinner ur sikte börjar jag vandra ner mot bussen.
Han är son till en förlorare. Jag kommer inte att jaga på honom så hans namn kommer nog aldrig att stå högt upp i några resultatlistor. Så hör jag en röst som talar inom mig: ”Nej men du är en kämpe! Du gör så gott du kan efter dina förutsättningar och du gör saker för att du tycker det är roligt, inte för att bli bäst. Faller du reser du dig upp och kämpar vidare”. Bröstet vidgas, jag rätar på rygg och huvud och bröstet sväller av stolthet. Han är son till en kämpe och en kämpe är han!
Jag hinner precis till bussen. Den har redan börjat rulla men chauffören stannar och öppnar dörren när han ser att jag kommer med raska steg. Ett antal föräldrar sitter redan på plats. ”Är du sist?” frågar chauffören.
”Tror det” svarar jag och fortsätter längst bak. När vi far genom campingen ser jag åkare susa förbi. Redan?
När jag väl kommer till målområdet har de första åkarna redan gått i mål. Jag hittar de mina och vi väntar med spänning. Kommer han eller blir han tvingad att bryta? Jag går närmare målet. Jag får veta att han är på ingång, vår väninna har sett honom på storbildsskärmen. Han är på upploppet.
Jo då, där kommer han kavande som nummer 111 av 115 startande. Vem bryr sig? Han kommer, tidigare än jag trodde, han ser glad ut och konferenciern ropar ut både namn och ort samt kommenterar att mamma ger honom en dalahäst i tyg.
Jag vänder mig till frun och frågar efter väskan med ombyte. ”Den är i bilen” säger hon. Jag blir alldeles kall. Jag sa åt dem i går kväll att väskan med ombyte får de ta hand om. Jag visste ju inte när eller hur jag skulle kunna komma tillbaka.
Svärande och halvt snyftande rusar jag iväg till bilen med orden ”tillhör du en av de tusentals som kommer att stå och frysa därför att du skickade ombytet med dina anhöriga? Lita på arrangörens transporter” ringande inom mig. I det här fallet uppmanades vi av arrangörerna att själva ta hand om ombytet.
Jag försöker ringa frun för att be henne möta upp och ta hand om grabben. Inget svar. Sedan vår sällskap. Inget svar där heller. Så ringer min telefon. Det är vårt sällskap. Hon har tagit hand om grabben medan jag hämtar väskan i bilen. Väl tillbaks går jag och pojken till duschen. Jag frågar honom om han hade bkhalt men han sa att skidorna hade varit mycket bra och en sten faller från mitt bröst. Jag har åtminstone inte vallat bort honom.
När vi kommer dit är vi ensamma. Strax får vi sällskap av en norsk kille som också åkt. Så droppar det in fler och fler. Jag får säga åt sonen att skynda på. ”Ja men det finns fler duschar” svarar han. ”Ja, men nu är det många så de kommer inte att räcka” svarar jag. Han tvålar in sig och kommer ut.
Innan han är färdigklädd och jag fått skorna på mig är det kö till våra platser.
Så är vi färdiga och kan förenas med de våra innan vi tränger oss in i mässen för att få en bit mat. Men innan dess är jag och vår väninna anmäld till nästa års Kortvasa. Och naturligtvis är grabben anmäld till nästa års ungdomsvasa. Han tyckte det var kul och det är så det ska kännas.
Begynnelsen
Så står jag här igen. Vid startplatsen i Oxberg. Plastsäcken med skidfodral och jacka är inlämnad för vidare transport till Mora. Jag väntar på mitt sällskap som fick vända om vid parkeringen i Mora för att fara tillbaks till vårt boende ca 4 km utanför centrum eftersom hon glömt sitt chip. Hur kan man missa en sådan sak tänker jag lite överlägset. En sådan fadäs skulle jag aldrig göra.
Denna uppfattning får jag strax revidera. Jag letar efter mina skidhandskar när jag inser att de ligger i fickan på jackan som jag stoppat ner i säcken. Det är bara att skamsen gå tillbaks till lastbilen och be att få tillbaka min säck så jag kan leta. Funktionärerna är tillmötesgående och snart kan jag dra på mig mina skidhandskar. I samma veva kommer mitt sällskap så vi går bort till målfållan tillsammans.
Naturligtvis är det fullt och min givna plats är redan tagen. Snigelspåret. Högra längst bak. Vi hittar en plats intill i var sitt spår. Alldeles innan start kommer en herre och tränger sig emellan oss. Det gör inte så mycket. Vad värre är läcker hans dryckesbälte så det rinner vätska på mina skidor. Inte så mycket, men ändå. Tror inte det är så lyckat för vare sig glid eller fäste.
Hur kommer spåren att vara? I går när vi kom var det tö, nu är det minus men ska bli plus frampå dagen. Antagligen kommer de att vara fasta och isiga i början men lösa och sladdriga där solen kommer åt. Det är en strålande vinterdag. Det är mäktigt att vara en del av allt detta, att få vara de första som får beträda en delsträcka av detta klassiska spår.
Det är intervjuer med deltagare, representanter för ICA, det är uppvärmning med Mora IK:s gymnastikflickor. Det senare går inte så bra då den vänstra pjäxan sjunker ner i en grop i snön medan den högra står på en isig upphöjning så jag vevar bara med armar och kropp.
Äntligen går starten. Som vanligt tar jag det lugnt. Jag glider sakta fram över startlinjen där jag ställer mig och väntar. När det gått ca fem minuter och klungen dragit iväg börjar jag åka. Jag får trängas med högre startnummer som tränger sig in i de bakre leden bland startklungan för att testa glid och fäste. Jag får flera gånger väja för dessa ”tjuvstartare” som inte kan lugna sig tills alla i startfältet passerat i den takt de själva önskar.
Efter första utförsåkningen och vägövergången kommer jag i kapp och om mitt sällskap. Klungan kämpar sig uppför backen mot kontrollen i Oxberg. Jag stannar och lägger på röd fästvalla, den varmaste jag har. Så gör och mitt sällskap. Snart kan jag åter spänna på mig laggarna och konstatera att jag har bra fäste och skapligt glid.
Första fadäsen
Efter Gopshus kommer den värsta backen. Strax innan den kommer känns det som min midjeväska håller på att glida ner. Jag försöker dra upp den medan jag åker. Härvidlag åker min vänstra stav ut i 90 graders vinkel och håller på att fälla en trevlig dam som kommer strax bakom. Vilken nybörjarmiss. Värre ska det bli.
Alldeles innan utförslöpan står det för första gången funktionärer som viftar med händerna och ropar; ”Sakta ner, håll vänster” . Jag förstår varför. Disciplinen bland individualistiska skidåkare är urusel. Trots att det ska vara ett motionslopp är det vassa armbågar. Om någon ramlar eller blir påkörd, vem bryr sig? ”Jag ska fram till varje pris” tycks parollen vara.
Att detta kan innebära att man trasslar in både sig själv och andra till en hopplös härva av knopar bestående av armar och ben som till och med den mest garvade i Mora scoutkår kan få svårigheter att reda ut tycks inte bekymra majoriteten av dessa skidlöpare. Inte blir det bättre av att de flesta plogar så det som för en någorlunda van skidlöpare skulle vara en behaglig utförslöpa där det bara är att krypa ihop, stå i spåret och se glad ut förvandlas till en rodelbana där skidorna glider åt alla håll och kanter utom möjligen bakåt vilket de dessvärre gör så fort det bär det minsta uppför.
Det blir till att stanna och lägga på mer valla. I vissa partier av spåret fungerar vallan utmärkt, i andra är det bakhalt. Men det är bara att kämpa på. Ryggen tar stryk och jag fasar för hur armarna kommer att kännas men det är benen som sliter mest ont. På vissa ställen är spåren ”trasiga”. Fast jag står i spåret wobblar skidan och vill fara ut. Vid flera tillfällen håller jag på att stå på näsan men klarar det rätt bra.
Andra fadäsen
Efter Hökberg känns det tungt. När de fina utförslöporna kommer, står det funktionärer i backarna och ropar att vi ska sakta in oh hålla vänster. Inte alla lyssnar på vad de säger. En har trillat omkull och försöker resa sig en bit framför mig men jag lyckas väja. Så kommer jag till en annan utförsbacke. Jag tar det tredje spåret från höger räknat eftersom det annars inte finns spår och det går folk i backen längst till höger. Jag kastar mig utför.
För sent inser jag att det är en dam framför mig i samma spår som åker långsammare än jag eftersom hon har en skida i spåret men bromsar med den andra. Om jag försöker byta spår kommer jag att ramla, om hon inte gör det kommer jag att ramma henne. Jag ropar ur spår och försöker flytta min högra skida men för sent. Min högra skida glider in bakom hennes vänstra och jag fäller henne med en klockren benkrok så hon står på öronen.
I fallet håller hon på att sätta sin stav mellan mina ben men jag lyckas hålla mig på skidorna och passera. När jag slutligen kan bromsa in vänder jag mig om och frågar hur det gick. Hon pallrar sig upp och åker snart om mig igen. Så förargligt dumt gjort av mig. Men loppet går vidare. Tanken kommer på att bryta i Eldris. Det känns som att jag glider bakåt medan jag försöker hasa mig framåt.
Men jag tänker att jag kommer fram när jag kommer fram. Jag stannar och äter ett energikex som följde med årets väska. I Eldris stöter jag på mitt sällskap som vallar om sina skidor vilket jag också passar på att göra. Nu går det lättare att åka. Jag gör mig fin för fotografen som väntar efter kontrollen och så sätter jag fart igen.
Fadäs nummer tre
Hej vad det går. Mest bakåt men ibland framåt. Ibland finns det inga spår alls. Ibland är det som att åka på trasig räls. Jag har fullt sjå med att hålla skidorna i spåret. Jag passerar skylten med 5 kilometer kvar och så ligger den där. Den sista branta utförslöpan. Naturligtvis i total avsaknad av spår.
Till höger i backen har några tagit av sig skidorna och börjat gå ner. Jag är sur över att ha fått bromsa så mycket i nerförslöpen där det i princip bara är att stå på - som här. Brant utför en mycket svag sväng åt vänster men annars rakt och bra sikt. Här är det bara att åka och se glad ut – om det inte vore för flanörerna eller om det åtminstone fanns spår. Det gör det. Ett. Racerspåret. Så jag kliver ut i yttersta vänstra spåret.
Precis när jag börjat åka hör jag bakom mig; ”Håll höger”. Jahapp. Det är bara att i full careta kliva ut i rodelspåret och försöka bromsa. Det går. Det går. Det gack inte. Skidan skär. I full fart dunsar jag i backen med höger mellangärde, mössan flyger av, jag snurrar runt och slår i vänster tinning i den hårda snön. Det svartnar för ögonen ett ögonblick, jag tappar luften och får ont i midjan.
Som tur är har jag ingen som kommer åkande direkt bakom. Mitt sällskap kommer ikapp, stannar och frågar om hon ska ringa efter skotern. Jag ser nedlåtande på henne. Värre smällar har jag fått. Jag vilar en stund innan jag fortsätter. Vid vägundergången finns inga spår alls. Där spåret passerar intill omklädningssalen säger jag på skoj till mitt sällskap att ”nu kliver jag av”. Naturligtvis kämpar jag vidare och snart är jag inne på upploppet. Jag och mitt sällskap korsar mållinjen samtidigt efter 4 timmar, 33 minuter och 11 sekunder.
Nu är det bara att släpa sig till duschbussen och så hämta sitt ombyte och under kvidande ben traggla sig till omklädningen. En uppiggande syn är att se alla som kommer åkande och känna tillfredställelsen med att ha hasat sig över mållinjen. Det här var de värsta före och lopp jag någonsin gjort vad Kortvasan beträffar.
På söndagen anmälde vi oss till nästa års Kortvasa.
Fyra år med funbeat.
Under dessa fyra år har jag registrerat 1672 pass viket är 418 pass per år 8 pass i veckan
Jag har registerat 902,5 timmars träning vilket är drygt 225 timmar per år, drygt 4 timmar/vecka ca en halvtimme per pass.
Antal registrerade kilometer är 3976,7 vilket gör 994,2 km per år, 1,9 mil/vecka, 2,38 km/pass
Jag har förflyttat mig till fots via apostlahästar med skidor, snöskor, spark och gång ca 150 mil i ca 561 timmar
Jag har cyklat 245 mil i drygt 141 timmar
Jag har förflyttat mig via vatten i båt och simmande i 2,1 mil i 38,5 timmar
Men den största behållningen är alla sköna människor jag lärt känna.
Fyra år. Men det känns som en livstid.
En strålande vinterdag. Som gjord för lite skidåkning. På väg ut kommer jag på att jag ska passa på att tömma komposthinken. Jag ställer den på bron och ska ta skidorna.
Javisst ja, ena spännbandet gick av igår. Jag måste ha ett nytt. Om jag nu inte tar snöskorna istället. Nej, jag ska åka skidor. Efter lite letande hittar jag ett nytt spännband till terrängskidans bindning ute i carportens förråd.
Så är det bara att spänna på sig skidorna vilket kan vara nog så knepigt. Högra skidan går bra men när jag ska ta på mig den vänstra bär det sig inte bättre än att jag ramlar omkull.
Jag krånglar mig upp och tar upp stavarna som verkar ha krympt. Av misstag har jag tagit grabbens stavar. vad göra? Spänna av sig skidorna igen? Aldrig i live så länge det finns alternativ.
Jag tar mig upp på bron via handikapprampen och får tag på stavarna samtidigt som jag noterar att kompostspannen står kvar utanför dörren så jag tar med den också. Jag tar mig runt till baksidan av carporten där vi har vår kompost och tömmer hinken. Ur hinken flyger också vår skalkniv som hamnar närmast väggen dit jag inte når.
Som tur är når staven dit så med hjälp av trugan lyckas jag fösa kniven inom räckhåll. Nu kan jag äntligen börja åka skidor – om det inte vore för att en björkkvist snor mössan för mig. Jag tar upp den och fortsätter.
När jag åkt ett tag blir jag varm. Det var -20 i morse så jag tog en fodrad militärjacka m 59 med löstagbart foder. Säga vad man vill om armén men rejäla kläder hade de i varje fall, åtminstone m 59. Jag ser ingen annan möjlighet än att hiva av mig rocken och lägga den i snön för att hämta upp den på återvägen.
Nu blir det för kallt istället så det är bara att vända. Jag håller på att göra världens nybörjarfadäs när jag vänder i en sluttning med skidsopetsarna uppåt. Som tur är inser jag vad jag håller på med och gör helt om. Skulle jag börja glida utför är det en fördel att ha spetsarna riktade neråt.
Jag hämtar jackan, tar av fodret och sätter på mig den medan fodret lämnas kvar. Nu går det lättare. Jag åker upp ner, rundar en skogsdunge och sedan uppför, snett utför, hittar mina gamla skidspår och börjar skida tillbaks. Jag spanar efter fodret men ser det ingenstans. Månne militärens kläder skiftar färg efter underlag/bakgrund?
Till slut ser jag fodret ligga där på marken och åker upp till det.
Jag tar det på mig utanpå de andra kläderna och sedan börjar jag åka hem. Tydligen fryser träden i dag. Ytterligare en björk sträcker ut sina grenar och rycker av mig mössan. Annars har jag mest haft besvär med att den hela tiden glidit ner framför ögonen på mig.
Jag plockar upp komposthinken vid infarten. På väg in försöker jag rätta till mössan som glidit ner igen med handen jag håller hinken i, då fastnar hinkens handtag i mössan. Det var fasligt vad det krånglade i dag. Men en skön skidtur blev det.
He he he nu ska jag sabotera funbeat.
Jag har förstått att det blir resultatet om det skulle gå att ha vikt som mål. Då skulle nämligen – enligt vissa – funbeat invaderas av kaloriräknare som skulle förstöra alla trådar och grupper genom att diskutera mat och vikt.
Nu tror jag inte på det. Min fasta övertygelse är att de som huvudsakligen vill gå ner i vikt genom dieter och kalorier inte i första väljer en tränningssajt som funbeat. Däremot är jag förvissad om att vi som vill gå ner i vikt genom träning hittar hit och att vi inte utgör något hot mot funbeat eftersom vi vill använda träning som verktyg för att uppnå minskat omfång.
Grupper och diskussioner en användare inte är intresserade av går att markera som ointressant. Är det någon användare vars inlägg man inte gillar är det bara att låta bli att läsa de bidragen. Det har jag fått höra till leda som ny på funbeat men när det gäller vikt, mat och kalorier skulle det enligt samma personer inte gälla. Mycket märkligt. Nu när jag fått detta sagt kommer jag äntligen ad rem som di gamle romarna skulle uttryckt det, nämligen skriva om konsten att väga sig.
Min hustru, f d viktväktare, har med blandat intresse följt och deltagit i mina mer eller mindre taffliga försök att minska det fysiska omfånget. Bland annat har hon bannat mig för att jag envisas med att väga mig varje dag. Det, har hon nogsamt upplyst mig om, är en styggelse. En gång i veckan är bäst för då ser man resultatet.
Åt detta höjer jag frågande på ögonbrynen. Min erfarenhet är att det bästa – i varje fall för mig – är att väga mig ungefär vid samma tid på dagen - för min del morgonen - varje dag. Varför? Det har helt enkelt med fluktuationer att göra.
För den totalt ointresserade kan jag upplysa att jag under vecka 2 på tisdagen noterade en högsta vikt på 110,7, på söndagen en på 110 och på onsdagen en lägsta vikt på 109. Den genomsnittliga vikten låg på 109,75. Veckan innan på 110,4. Skulle jag bara vägt mig på just den tisdagen skulle det varit en deprimerande läsning då jag veckan innan låg på samma vikt just den dagen.
Vecka 5 vägde jag 107,8 på söndagen och 108,5 på söndagen vecka 6. Deppigt? Inte när medelvikten under vecka 6 landade på 107,5. Detta borde väl ändå få mig att fälla tårar när förra veckans medelvikt låg på 107,2? Inte när föfrförra veckan landade på 108,44. Över ett kilo på en vecka. 107,5 är ett kilo på två veckor vilket jag tycker är bättre.
Genom att väga mig varje dag men inte haka upp mig på den enskilda dagens notering får jag ett medelvärde per vecka och en ”karta” över en längre tid hur vikten utvecklas. För mig är det ett fungerande verktyg för en långsiktig plan att slippa riskera att få betala dubbelt på allmänna kommunikationsmedel för att jag upptar två platser.
Så, nu har jag saboterat klart och nu kommer viktväktare, fettfruktare och anonyma bullemister att invadera funbeat. Inte.
…eller vådan av att gå ut med komposten.
Alla hjärtans dag. Ledig dag. Som gjort för att röja köket. Det första min blick faller på är kompostspannen. Vår kompost har sin belägenhet bakom carporten. Vägen dit är full av snö. Därför har jag tre alternativ; pulsa, snöskor eller skidor. Det får bli skidor.
Med ett fast tag om spannen tar jag mig med lite besvär runt carporten till komposten. Nu var det den lilla detaljen att vända med mina flodpråmar till skidor – terrängskidor alltså. Jag hittar en öppning mellan lövriset så jag lyckas ta mig fram men nu var det plogkanterna längs uppfarten.
Jag skidar upp till infarten där jag lätt kan ta mig ner på vägen igen. Solen skiner, det är min favorittid på året och ett stenkast bort på andra sidan landsvägen ligger min älsklingsbacke lojt utsträckt och smekt av vårvintersolens vana fingrar.
Nej, jag kan inte motstå lockelsen. Jag korsar vägen, uppför drivan och ut på de vita vidderna. Jihaa. En timme är jag ute och spårar i lössnön. Vilken omväg det blev bara för att gå ut med komposten. Tänk så fel det bli.
