Häromdagen när jag skulle ge mig iväg i arla morgonstund för att ta mig från mitt hem i Skorped till Bredbyn för ett helt dagsverke vilket sker ungefär en gång i månaden tänkte jag att det skulle vara skönt att kunna ta bussen och därmed glädja alla miljökämpar.
Jag konstaterar att den första buss som går på morgonen från Skorped startar 5,30. Då är jag i Örnsköldsvik 6.45. Jag missar första bussen med 5 minuter och får ta den som går 7:05. Då är jag i Bredbyn 8:30 och kommer därmed en halvtimme för sent.
Jag kan ta bussen från Bredbyn som går 15:30 och kommer till Örnsköldsvik 16:45. Där kan jag ta bussen 17:40 men den går bara till Sidensjö, vilket gör att jag måste övernatta antingen i Örnsköldsvik eller Sidensjö för att sedan ta bussen 8:00 från Örnsköldsvik som är i Skorped 9:40.
Vill jag komma i tid på onsdag morgon får jag ta bussen som går kl 11 på tisdag förmiddag och sedan övernatta i Örnsköldsvik för att ta bussen 6:40 på onsdag morgon. Då blir det två övernattningar.
Nu går i och för sig skolbussen mellan Skorped och Bredbyn vid ca 8 på morgonen och hem 15:30 men de får inte ta ”vanliga” passagerare. Till historien hör att Skorped hör till Bredbyns upptagningsområde vad gäller sjukvård, apotek, tandvård samt äldreomsorg. Järnvägen går förbi Skorped och Bredbyn men inga pendeltåg. Jag jobbar mer i Skorped än Bredbyn vilket gör att en flytt inte skulle lösa problemet men ganska ofta för mig jobbet även till byn på andra sidan bergen i norr.
Upp 5 för att sedan åka buss tre timmar (inklusive väntetid) till Bredbyn, nästan tre till Skorped förutom tid för övernattning istället för upp kl 7, åka en halvtimme, jobba till 15:30 och sedan hemma 16:00. Nej, det får bli bil även i fortsätningen.
I dag har jag ägnat mig åt att åka skidor och skotta snö.
Nu invänder den vän av ordning som är du och bror med skidåkning att det är omöjligt eller åtminstone mycket svårt. Härvidlag är jag böjd att hålla med. Emellertid så går det utmärkt att stå på skidorna och skotta snö i det fall det av kyla kristalliserade vattnet befinner sig på ett växthus runt vilket säsongens nederbörd ligger ograverad.
Jag befinner mig i mina barn- och ungdoms tassemarker. Här har familjen huserat under sommarsäsongen och vissa jul- och påsklov. Numera far vi mest dit under vintern för att titta till huset och skotta av växthuset. De sedvanliga snöskorna jag plägar använda har i dag fått ge vika för mina gamla, hederliga terrängskidor.
Bara att få in dem i bilen var ett bök då frugans gamla volvo 240 har ett för långa föremål avsett hål i ryggstödet bak. Det innebär att först skjuter jag in skidor och stavar i bagageluckan tills de styper i baksätets skyddsklädsel. Då får jag gå till bakdörren, öppna den, lyfta upp klädseln och medelst användande mig av milt våld dra in utrustningen så långt att jag kan stänga bakluckan utan att klämma attiraljerna.
Det brukar gå rätt bra men med terrängskidorna och dess höga stålbindningar var det inte så lätt. Jag fick lägga skidorna åt olika håll och lirka in dem under stort besvär. Den befriande känsla när jag lyckades spänna dem på mig – också det ett äventyr för sig då jag som regel måste lägga mig ner på sidan för att få på mig högerskidan – för att återigen få skida ut i den från ungdomens äventyr bekanta terrängen gör det värt alltihop.
Jag finner en passage genom den höga snödrivan och lyckas ta mig över det branta diket. Jag kommer in på ett skoterspår vid sidan av vägen som jag följer en bit fram innan jag viker upp mot skogen och vår tomtgräns. Snön ligger som i kullar, troligen över stenar och stubbar. När jag kommit till kanten av ungskogen – planterad bara för så där ca 30 år sedan –möter mig ett annat skoterspår som går rätt upp mot vår myr.
Jag följer det en bit upp tills jag hittar en lämplig glänta där jag kan vika av. Efter diverse zick-zackande för att undvika nedhängande träd kommer jag ut ur tätskogen och ser hur landskapet öppnar sig. Jag tänker gena över lägdan för att slippa den branta backen upp till huset. Jag följer kanten längs bäcken för att hitta en lämplig övergång men den lyser med sin frånvaro.
Istället åker jag ner till den brantaste delen av bäckravinen där huset ligger. Där vet jag ska finnas en övergång men den är lite för brant och besvärlig så jag fortsätter framåt på skrå, passerar bäcken och tar mig upp längs slänten till rönnen. Nu kan jag skida till huset, ta spaden som står på bron med hjälp av ena skidstaven och så försedd med spade och en stav – den andra lämnar jag vid bron – åker jag till växthuset som inte blivit skottat i vinter och det märks på det tjocka snötäcke som täcker dess tak.
Jag ser på klockan. 11:58. Om två minuter står solen som högst på himlen. Här har den inte nått över trädtopparna. Jag anar dem genom stammarna längre bort. Men längre bort längs landsvägen på andra sidan grannens hus skimrar träden av solens ljus, likaså hos grannen på andra sidan. De har några få minuters dyrbart dagsljus medan jag befinner mig i nattens skuggor.
Det är besvärligt. Jag måste se till att snöns som kommer ner från taket inte begraver skidorna eller att de tunga klumparna knäcker dem. Jag trampar, skottar, lyfter på skidorna i en sällsam vinterdans. Understundom måste jag mosa klumpar med skidorna och till och med skotta undan klumpar som ramlat ner för att jag ska kunna ta mig fram med skidorna.
Till slut har jag lyckats befria taket från dess ofrivilliga börda. Efter att ha tittat till huset låser jag och med stort besvär lyckas jag få på mig skidorna och börjar skida. Halvvägs mellan hus och vedbod kommer jag ihåg att mamma ville att jag skulle hämta svartvinbärssaft från källaren och ta med till henne.
Jag vänder om, spänner av mig skidorna, gå ner i källaren och lyckas få plats med två flaskor i mina jackfickor. Jag får på mig skidorna, börjar åka men när jag kommer ca femtio meter från huset på slät mark kör jag fast med skidorna, ramlar och försvinner ner i den lösa snön. Inget annat att göra än att spänna av mig eländena och hamna i midjedjup lössnö vid en rishög som ligger kvar efter avverkningen.
Jag trampar och kliver. Lite svårt att ha ena knät i brösthöjd och få på sig skidan. Till slut lyckas jag kliva upp med bägge fötterna på skidan, få in stöveln och spänna fast den i bindningen. Likaså med den andra skidan. Nu går det bättre borstett från den lilla obehagliga omständigheten att mina byxor börjar glida ner. Jag har varken bälte eller hängslen så med jämna mellanrum får jag stanna för att dra upp dem.
Jag hittar övergången till myren, åker upp för halva men känner att det blir för jobbigt med tanke på att jag har tider att passa ikväll så jag åker ut till det skoterspår jag följde när jag åkte upp. Jag kommer ut något högre än där jag vek av. Det är tvära gropar som sätter skidor och åkare på prov. Sedan jämnar det ut sig och går flackt neråt.
Jag får ändå upp en bra fart och så skär vänster skidan ut i lössnön och jag står på öronen. Handskarna är blöta och mössan full med snö. Byxorna är också fuktiga. Burr. Jag blir tvungen att spänna av mig skidorna igen för att kunna resa mig, så på med dem och sedan till bilen utan fler fadäser.
Så har jag lyckats i den underskattade konsten att åka skidor och skotta snö.
Den lilla ångermanländska byn dåsade i den stilla höstmorgonen. Bergen omkring den lilla dalen där Nätraån flöt fram skiftade i rött, gult, grönt och blått. Här och där låg hus som såg ynkligt små ut invid de stora massiva bergen. Luften var kylig och klar, en lovande början på en ny dag med nya möjligheter.
En medelålders herre med ljusbrunt hår, blå ögon och söndagen till ära iklädd kostym sneddade över parkeringen vid församlingshemmet mot ortens kyrka. ”Märkligt yrke jag har valt” tänkte han medan han fingrade på den stora kyrknyckeln. Han gick med bestämda steg mot kyrkdörren…
(-Jaha, och nu? Vad hade du tänkt dig?
-Det är självklart. Dörren är låst som den ska men när han kommer till dörren till sakristian är den öppen vilket förvånar vaktmästaren. I sakristian sitter prästen vid bordet skjuten i huvudet.
- Varför då?
-Varför han blivit skjuten?
-Nej, varför ska kyrkporten vara låst?
-För att mördaren ska ha lämnat offret i en låst kyrka.
-Vad är det för vits med att låsa dörren?
-För att mördaren inte ville bli störd och styrka antagandet att det var ett självmord.
-Varför kunde han inte bara låsa dörren medan gärningen utfördes och sedan låsa upp och gå ut?
-Ja men hela intrigen bygger på att jag kom att tänka på att det går att lämna kyrkan låst innifrån genom att hoppa ut genom klockluckorna i tornet under helgmålsringningen, sedan ta sig bort till andra änden och gå ner för stegen där.
-Varför göra något så omständigt när det skulle vara betydligt säkrare och mindre risk för upptäckt bara genom att vandra ut genom kyrkporten och lämna den öppen? Eller om kyrkan nu måste vara låst, bara gå ut genom nödutgången i sakristian, stänga till dörren och därvid försegla kyrkan?
-Ja men mördaren visste inte om det eftersom han inte var hemma i kyrkan.
-Men han kände till uppgången till klockorna, visste att luckorna öppnades vid helgmålsringningen, att det fanns en stege ner från taket vid sakristian på den sida som vätter från vägen och tog risken att ingen skulle passera och råka se mördaren på taket?
-…äh, skit samma, jag spelar wii istället.)
Denna något måhända för betraktaren kryptiska rubrik torde strax erhålla sin nöjsamma förklarning under förutsättning att läsningen behagar fortsättas.
Den kyliga morgonluften fyller lungorna med en befriande friskhet medan gryningen försynt trevar sig fram med sina gyllene fingrar mellan bergkammen i söder och det av himlen betäckta gråa moln. Redan i begynnelsen börjar problemen när skidbindningen väljer att trilskas så den aspirerande skidåkaren närapå ramlar framlänges i sina taffliga försök att få pjäxorna fastlåsta på plats.
Äntligen sitter skidorna som de ska. Känslan av frihet sprider sig i kropp och själ när de första stavtagen tas och ens skröpliga lekamen glider fram över den snötäckta uppfarten och landsvägen där det med visst besvär går att ta sig upp på fältet via ett skoterspår.
Så återstår problemet att ta sig ner till skidspåret i denna ospårade terräng. Nu är dock ytan täckt av diverse skoterspår, ehuru översnöade så bär de bra men när de verkar gå åt fel håll så det blir av nöden att byta och därvidlag åka mellan spåren sjunker skidorna djupt.
Till sist hittas dock det spår som bär åt det håll dit målet är och glädjen fyller en över vissheten att färden tillbaks kommer att gå så mycket lättare i redan uppkörda spår. Meningen med denna morgonutflykt är att få begå Arnes spår i dagsljus vilket betydligt underlättar åkningen. Den sista delen av vägen går genom ett skogsparti där avlövade lövträd majestätiskt böjer sig över skidåkaren.
Klumpar av snö hänger som diamanter ytterst på kvistarna. När huvud och axlar vidrör de nedhängande grenarna rasar moln av fin snö ner och lägger sig på den bara nacken.
Väl framme vid spåret är det bara att konstatera att det inte bara är snö i det utan delvis är det helt utplånat. På vissa ställen går det att hålla sig på den preparerade leden genom att följa kanten av skoterspåret, på andra ställen syns inte ens det. Skidorna skär ner under snön så jag inte ens ser spetsarna.
Nere vid Harpsjön tappar jag spåret helt och kommer ut i lössnön där skidorna sjunker ner så de nästan böjs. Till slut hittar jag spåret igen genom att känna mig för med skidorna var snön bär och kan sedan följa det hela vägen även om det bitvis är helt borta. När jag äntligen kommit runt spåret igen funderar jag på om jag ska åka ett varv till nu när jag spårat upp det men beslutar mig för att återvända.
Det är gott att jag fattade detta beslut då det vid återfärden att de skidspår jag drog upp ner till Arnes spår under tiden har drivit igen. Det upptäcker jag när jag tar en annan väg upp och sedan förgäves spanar efter dem för att få en lättare färd tillbaks. Så småningom anar jag några igendrivna streck som inte är till mycket hjälp mer än att de leder mig tillbaks till det ställe där jag tog mig upp från vägen.
En skidolycka inträffade i går eftermiddag vid 17 tiden strax sydost om Skorpeds kyrka. Det var prästen i nyss nämnda församling som tog sig en skidtur efter konfirmandundervisningen och stod på öronen i ett praktfullt fall på väg utför. ”Det var mörkt och jag hade ingen pannlampa så jag såg inte spåret riktigt. I utförslöpan strax innan ladorna skar skidan genom spåret och jag gjorde en framlänges volt och slog nyllet i snön som en clown nian i en gräddtårta” säger han till funbeats utsände. ”Spåren satte sig medan jag åkte så ibland blev det tvärnitar så jag nästan stod på öronen.” fortsätter han. ”På vissa ställen var det ena spåret högre än det vänstra och vice versa så det kände obehagligt att åka för knän och lår. Det är de sämsta preparade spår jag åkt på här” avslutar han men funbeats utsände har en känsla av att det bara är en dålig ursäkt av en dålig skidåkare.
Mördarbacken. Jag tvekar ej att kalla den så även om den mig veterligt har tagit livet av folk – inte ännu i alla fall. Inte heller har den av mig erhållit ett sådant epitet för att band av banditer som tar folk av daga håller till där.
Jag har givit den detta namn därför att jag riskerar liv och lem när jag utan att töva plägar susa nedåt med min alltför stela och omfångsrika lekamen. Jag vet att det inte är en korrekt benämning då Mördarbackar i de sammanhang som skidåkning utgör i fackspråk avser en stigning uppför som suger kraften ur kropp, lemmar och huvud.
Den i skidåkning insatte betraktaren vet dock att den fart som blir när det går uppåt är ingen annan än den som åkaren själv generar. Det är alltså helt och hållet upp till individen själv hur fort eller långsamt backen skall begås. Om det blir för tröttsamt finns alltid alternativet att kliva ur spår för att låta krafterna återvända.
Utför är det emellertid en helt annan sak. Där beror det på kroppens vikt, dess vighet samt spårens beskaffenhet. Det är inte bara den skidande själv som därvid reglerar den hastighet som uppkommer. I likhet med övrig mänsklig aktivitet så är det farten som dödar varför mördarbackar för mig är sällsynt besvärliga utförslöpor.
Anledningen till att jag denna afton står i begrepp att ge mig i kast med den beror inte så mycket på mig som på arvingen. När han begår sin skidträning känns det dumt att åka hem de stackars minuter den pågår när det finns utsikt till att begå den för min alltför väl tiltagna stofthydda nödiga träningen.
Min arma, slitna skiddress är lika hopplöst liten som anslagen till försvaret så området runt midjan har en tendens att vilja bryta sig ur sin förpackning för att beskåda sin minus 15gradiga omgivning.
Visserligen har jag erhållit den uppfattningen att det för vissa åldersgrupper verkar vara högsta mode att visa midja och underkläder – om det inte är så att föräldrarna inte har råd att köpa kläder åt sina ungdomar i samma takt som de växer – men inte när föremålet i fråga är en fetlagd man som obevekligt närmar sig de femtio.
Så detta är ett ypperligt tillfälle att ägna mig åt simultanskidåkning. Banan är 2,5 km lång och en kortare på 1,5 km. De förvuxna tändstickor som fötterna nätt och jämt ryms på bredden går ej att nyttja i ospårad terräng. Skidåkning för mig är att plöja fram i ett av människor ograverat snölandskap, ömsom pulsande, ömsom glidande där skidorna bitvis helt döljs under snötäcket.
När jag kommer fram till den beryktade backen står tvenne saker klar för mig. Den ena är att belysningen inte fungerar så jag ser inte spåret så tydligt. Det andra är att jag har väldigt bra glid. Jag tvärställer skidorna och går ner till nedre hälften av backen innan jag vågar åka.
I mina unga år skrattade jag åt min hulda moder när hon plogade i vissa backar. Oförskräckt letade jag reda på de brantaste och längsta som jag kunde kasta mig utför i vild fart. Jag minns en härlig backe som gick runt Kramstatjärn. Åkte jag den åt ett visst håll fick jag en lång och härlig färd nerför som sedermera korsade elljusspåret.
Men nu är jag i Skorped 35 år senare och skamsen över mitt oförstånd. Min nuvarande tyngd, minskade vighet och ärrad av erfarenhet sätter jag numera försiktigheten främst.
Jag konstaterar att hela bortre delen av slingan också är mörklagd. När jag kommer upp på krönet där spåret vänder för att börja sin eviga återfärd ser jag en klart lysande aura i öster. Nej, det är inte solen som är på väg upp utan skenet från skridskobanan där det uppväxande släktet spinnet drömmar om en framtid på isbelagd grund.
Den långa nerförsbacken tar jag galant i mörkret. Det är bara på ett ställe där spåret plötsligt försvinner under fötterna på mig som jag håller på att tappa balansen.
Vid den sista backen tornar plötsligt ett oväntat hinder oförhappandes upp sig framför mig. Vad göra? Skrika ur spår? Det blir ett försynt oops innan jag kliver ur och passerar en moder med en treåring som just har satt sig på baken. I detta fallet är de fullt ursäktade och jag ropar några glada, uppmuntrande hälsningar.
Dylika tilltag - föräldrars försök att fostra sina ättelägg i kung Bores spår - är värd all respekt och uppmuntran istället för att de besvikna ska behöva gå hem och bryta sönder sin skidutrustning och lägga dem på brasan fyllda med bitter besvikelse och svåra komplex mot vinterns alla utbud på diverse sporter på grund av sura tanter och griniga gubbar som skällt på dem där de i sina första, stapplande försök att vänja sig att vara ute i vår vackra, vita vinter på annat än motoriserade muskedunder som vrålande skär sönder tystnad och snötäcke.
Det är ett märkligt förhållande att det i den ädla längdsskidåkningen är den framförvarande som förväntas ge plats åt den bakomvarande. I slalom är det den som kommer uppifrån som ska lämna företräda och väja för framförvarande då naturen ej har försett människan med ögon i nacken även om vissa välsignade föräldrar verkar vara utrustade med en dylik anordning, i varje fall om man ska tro deras alltför ofta med busstreck påkomna ättelägg.
När varvet väl är fullbordat kostaterar jag att jag gott och väl hinner med 1,5 km slingan innan det är tid att fara hem. Ett skönt skidpass i tjänligt vinterväder.
Jag är i ett vakuum. Utan historia, utan hopp, utan framtid. Frusen mitt i rörelsen. Hur kunde det bli så här? Var gick det fel? Eller är det så här det ska vara? Är det fler än jag som drabbats eller är min omvärld i rörelse, fullt upptagna med vad de nu har för händer?
Befinner jag mig på skidspåret vid änden av universum? Är detta slutet på världen? Tiden stannar och vi fastnar mitt i det vi håller på med? Är detta undergången, slutet på allt? Jag ser mig omkring. En blek måne svävar över himlavalvet. Solen sjunker i sydväst. Jag står i nattens begynnande skugga men en bit till vänster gnistrar ännu solens sakta avtagande strålar i den gnistrande snön som färgar vattenkristallerna gula.
Då är det bara min bubbla av tid som brustit så jag befinner mig i intigheten. Men vad underligt. Skidorna knarrar i snön som yr omkring fötterna när jag rör mig framåt, stavarna höjs och sänks när de hjälper till att driva min kropp framåt. Vad är det som sker? Hur har det kunnat bli så här? Förvirrad tittar jag ner på min handled
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den eländiga tidtagningen har stannat igen. Svärjande slår jag över pulsklockan till att visa klockan. Det här skräpet fick jag när jag tog en provprenumeration på en träningsblaska men uret verkar vara konstruerad med tanke på dem som tränar barärmade. Alla möjliga slags finesser med dataöverföring och statistik men tidtagningen kan tydligen stanna bara den vidrörs av ett veck på en skjortärm. Får gå över till att använda mobilen som tidtagare.
En bitter vrede fyllde honom där han låg nedbrottad på marken av sin obeveklige motståndare. Hur skulle han kunna ta sig ur detta dödens grepp? Här ute i ödemarken fanns det ingen opartisk domare som såg till att reglerna följdes, här var det att segra eller dö. Förtvivlat slet han i sin motståndare, vred sig som en mask på den snötäckta marken. Hjärtat bultade som en stångjärnshammare, kallsvetten bröt fram på pannan.
Han tänkte på sin familj, på sitt hem, på allt han hade kvar att göra. Det här fick inte vara slutet. Med en viljeansträngning bröt han sig loss ur sin förtvivlan och fick ett grepp på sin motståndare som dock skrattretande enkelt gled ur hans grepp. Återigen försökte han få tag i den vitala delen på sin fiende. Han försökte igen och igen.
Till sist fick han ett stadigt tag. Med förtvivlans alla krafter bröt och bände han med uppbjudande av allt han hade kvar av sin styrka. Han hörde smällen och han förstod att han lyckats. I samma stund kände han hur den högra foten böjde sig av ansträngningen innan den snällt åter sträckte ut sig i stöveln. Han låg kvar och pustade innan han tog tag i räcket och med ett triumferande vrål hävde sig på fötter.
Med ett belåtet leende stirrade han ner på sin motspänstige men nu besegrade motståndare, den högra terrängskidan som satt som den skulle. Så kunde träningspasset ta sin början.
Det ringer på. Klockan är fem minuter över midnatt in på det nya året. Jag gläntar på dörren. Därute står en förfärlig figur. Om det är en man eller en kvinna kan jag inte avgöra men ung verkar den vara. Kläderna i trasor, blodig, förtvivlad. Skräckslagen tar den tag i mig och ber att få komma in.
Tveksamt öppnar jag dörren lite mer men säger att vi nog borde fara till sjukhuset. ”Nej, nej, det kan inte hjälpa mig, snarare tvärtom” säger den med rädsla i rösten. Jag försöker att se in i mörkret därute men den verkar i alla fall inte ha andra i släptåg så jag släpper in den och låser dörren efter oss.
Vi går upp till övervåningen där den får plåster, bandage sårtvätt, några handdukar, några kläder som jag tror passar och en morgonrock innan jag visar den till badrummet. Efter ca en halvtimme öppnas badrumsdörren och ut kommer en sargad men omplåstrad och rentvättad figur. Jag ger den en filt, jag serverar lite té jag bryggt under tiden och så sätter vi oss uppkrupna i varsin fåtölj framför braskaminen.
Vi säger inget. Jag vill inte vara påflugen även om jag är nyfiken men jag tänker att berättelsen kommer väl vad det lider. ”Tack för att du tog emot mig” säger personen med spänd röst. ”Åh, det var så lite. Men jag är allt lite spänd på att få veta vad du råkat ut för” säger jag. Jag kan fortfarande inte avgöra om det är en pojke eller flicka.
Min mystiske gäst drar djupt efter andan. ”De är efter mig” säger den. ”Vilka” frågar jag. ”Människorna så klart. De gör allt för att utnyttja och bedra mig, förstöra allt för mig och bara ställa till elände. Jag hinner nätt och jämt visa mig så brakar det lös.” ”Varför?” frågar jag. Gestalten rycker på axlarna. ”Inte vet jag varifrån människornas ondska kommer. Varför krigar, slåss och förföljer människor varandra?”
Hur kommer det sig att du är just här?” vill jag veta. Vi är en liten by och jag känner de flesta men den här personen är ny för mig. Jag antar att det är en tillfällig besökare till någon av mina grannar.”Tja, någonstans måste jag ju vara och den här platsen är väl inte sämre än någon annan, men inte hjälper det var jag är.” ”Inte?” undrar jag förbryllat.
”Skorped, Göteborg, Stockholm, London, Kairo, Kuala Lumpur – överallt är det samma sak. Fylla, bråk, svält, fattigdom och samtidigt ett sanslöst slöseri med mat, pengar, prylar och andra resurser bara för människors höga nöjes skull. Och alla som får sitta emellan för att ett fåtal ska kunna roa sig.” ”Du låter som en vittberest person som har sett mycket.” ”På sätt och vis alltför mycket men ändå inte. Det mesta har jag sett genom mina företrädares ögon.”
Jag tittar på min mystiske besökare uppkrupen i fåtöljen under filten omvärvd av ångorna från tekoppen.”När det inte finns någon plats där man kan komma undan blir det lätt så att man befinner sig på resande fot.” ”Finns det ingen plats där du kan känna dig trygg?” Jag får ett svagt leende förvrängt genom de sakta virvlande tedimmorna. ”Tyvärr inte.”
”Har du ingen familj, inget hem?” ”Världen är mitt hem.” ”Det är ett ganska vitt begrepp. Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?” Med darrande händer ställer främlingen ner koppen på det lilla bordet emellan oss. Rösten skälver av iver när den svarar; ”Det kan du faktiskt” ”Hur då?” undrar jag. ”Protestera mot orättvisor, säg ifrån när någon skadar andra och sig själva så hjälper du mig”. ”Hur kan det hjälpa dig?” undrar jag
”Det kan du. Jag är det nya året och jag hinner nätt och jämt börja förrän jag förstörs av drogmissbruk, misshandel, onödiga olyckor, krig och våldsamheter. Om jag visste att du lovar att göra vad du kan för att hjälpa andra och avstå från dumheter som skadar andra och dig själv så vet jag att jag har en tillflyktsort i den här eländiga världen som jag kan glädjas åt när det blir min tur att gå in i historien och lämna över till min efterträdare.” Med de orden upplöstes gestalten bredvid mig och blev ett med ångorna från den rykande tekannan. Jag stirrar länge på den virvlande röken medan ögonlocken blir allt tyngre.
Klockan 10 på nyårsdagens morgon vaknar jag med ett ryck i min fåtölj. Jag gnuggar sömnen ur ögonen och gäspar stort. Vilken underlig dröm jag haft. Jag slänger en hastigt blick ner på bordet. Där står en tekanna och två koppar. I fåtöljen bredvid ligger filten från sovrummet. Full med plåster.
