Jag tror det kommer en stund i varje människas liv när hon måste ta sig i kragen, slå näven i bordet och säga; ”Nej, nu får det vara nog! Så här kan jag inte ha det. Nu måste jag få ordning på det här! Nu måste jag städa bilen.”
Den stunden har kommit för mig nu. Det skulle den inte ha gjort om inte en hög paket som skulle till församlingshemmet kom hem till mig men som vi ska ha i församlingshemmet idag.
Fredag morgon.
Grönfink, skator, nötskrikor, talgoxar och blåmes gör oss den äran vid fågelbordet.
Ska posta räkningar som skulle ha postats i tisdags. Onsdags. Torsdags.
Går till postlådan vid kyrkan.
Svänger in vid församlingshemmet och fortsätter upp mot järnvägen.
Grusvägen är frusen och vitaktig av frost. Här och där ligger pölar som frusit till is.
Tre rådjur skuttar över vägen. De har kalasat på fallfrukt i trädgården vid enda huset innan järnvägsövergången. När jag ska till att passera stället de skuttat över kommer ett till.
Jag går över järnvägen. Där delar sig vägen. Vänster eller höger? Ner mot stationssamhället och nästa hus eller upp mot Orratjärn?
Jag tar höger, mot Orratjärn. På vänstra sidan har jag skogen, på andra järnvägen.
Träden är nästan helt avlövade. Kyrkvallen ligger inklämd mellan bergen nere i Nätraälvens dalgång, ett landskap som skulpterats av inlandsisen.
Där vägen svänger upp mot Orratjärn vänder jag och går tillbaks. Himlen döljer sig under ett jämt molntäcke utom i sydväst. Alldeles ovanför bergkammarna skymtar några flikar av en turkos himmel omgärdad av rosa och orangefärgade moln.
På väg ner kommer grannen med sin timmerbil. Jag stannar och språkar ett slag. Mellan kyrkan och prästgården håller grannen åt andra hållet på med timmer. Vi språkar också.
Hemma blir det en försenad grötfrukost – havregryn och frysta rönnbär.
Men det bästa med att bo så här är ändå att kunna spänna på sig skidorna vid bron och framförallt att under klara vårvinternätter kunna njuta av universums oändliga skönhet med stjärnglans och färgsprakande norrsken.
Efter förkylning, ryggont och två veckors semester med älgjakt samt eldning av ris (ej matris=OS utan rester efter skogsavverkning) och därpå följande ryggont funderar jag på att göra comeback med träning och på funbeat.
Jag har blivit helt insnöad. Det är skolans, chefens, fruns, svärföräldrarnas och grabbens fel.
Hur hänger nu det här ihop? Vi börjar med skolan. I Skorped har vi alltid skolavslutningarna i kyrkan och det är något jag inte vill missa, i synnerhet inte som grabben går i skolan.
I år var skolavslutningen så sen så jag hann inte ta ut någon semester vecka innan den. Sedan skulle båda mina vdm kollegor –verbi divini minster (det gudomliga ordets tjänare)- ha semester vilket innebar att jag fick veckorna 30-32.
Så var det frun. Hon är från Skåne och eftersom hon svarade ja på mitt frieri så har jag svärföräldrarna där. I fjol blev det ingen resa söderöver så det var hög tid i år. Vi for första semesterveckan, kom ner onsdag 25/8 och for hem torsdag veckan därpå.
Svärföräldrarna har en tv på entreplanet och en nere i källaren. När vi är på besök där brukar jag mellan sightseeing och besök av bekanta ligga och slöglo på den. På grund av att semesterveckan av tidigare aviserad anledning och att platsen var Skåne där jag understundom låg och slappade framför tvn vilket jag inte brukar göra så mycket hemma sammanföll dessa stunder med – just det, sändningar från os.
Under ett tillfälle av detta slösurfande mellan kanaler tänkte jag att ”tja, jag kan alltid se på någon os tävling” och halkade av en slump in på tennis, damernas singel. Det var en danska som spelade och det tyckte jag var rätt kul. Det var länge sedan jag såg på tennis men tycker att det är rätt roligt att se på om jag har någon att hålla på.
Jag fick veta att hon var 22 år, var den första dansk som nått topp 30 i världstoppen och faktsiskt legat 1. Nu var hon 8 på rankingen, 22 år gammal och jag var såld. Ja, på tennisen alltså. Nu hade jag någon att hålla på och följa så nu kollade jag in tv-tider och spelprogram, jag började följa herrsingeln när Murray spelade final och mixeddubbeln.
Vad har grabben med det hela att göra? Han är väldigt pigg på lego och vill springa i leksaksaffärer. Jag följde med honom in på en sådan dagen innan vi skulle hem för han skulle köpa ett lego. I väntan på att han skulle bestämma sig bläddrade jag igen wii-spelen och hittade Virtual tennis 4.
Jag köpte det inte men blev sugen. På väg hem stannade vi till i Birsta där jag hittade en affär som sålde data- och tv-spel. De hade det inte inne men kunde ta hem. Spelet kostade ca 400 spänn. Via en vän fick jag veta att det fanns på en internet butik för 149 kr så jag väntade med att beställa det tills jag kom hem.
Nu har jag spelat det ett antal gånger, har WTA hemsida bland favoriterna, gått med i twitter och följer ”min” danska – Caroline Wozniacki (kunde hon inte hetat Asta Jensen?), föräldrarna från polen med en far som spelat fotboll för polska och danska landslaget samt en mor som spelat volleyball – och Sofia Arvidsson från Halmstad. Nästa turnering som är aktuella för dem är i New Haven 17-25 augusti.
Så fast det är augusti är jag redan insnöad. På tennis.
Dags att ge sig på sovrummet. En hög med mjukdjur förpassades i kassar innan jag kunde frilägga den första mattan. Likaså fick jag samla ihop högar av påsar och tidningar.
När jag började rota under sängen virvlade en millimeter tjock dammatta upp och lade sig över mig. Jag borde nog haft skyddsutrustning, kändes som den ville göra mig till en del av sig.
Bestämde mig för att anfalla med dammsugaren. När jag gick ut i hallen där jag lämnat den höll den på att försvinna in i berget av prylar som jag staplat därute. Med ett våldsamt ryck lyckades jag befria den från amöban.
Så fick jag dammsuga bit för bit för att inte bli kvävd medan jag drog fram kartonger, kläder och andra arkeologiska avlagringar som lämnats där av husets invånare. Tydligen måste de haft väldigt ont, ett tiotal tomma kartonger alvedon och dito tomma kartor låg kvarlämnade här och var. Röda höljen till små runda ostar låg slängda lite här och där, ett av dem var nedtrampat i golvet så det fick jag skrapa loss.
Så var det dags att dammsuga hela rummet igen och sedan våttorka större delen. Bortre delen närmast väggen fick jag vänta med eftersom det var där jag staplat kartonger och sängbyråer. När första delen hade torkat upp bar jag tillbaks byråerna, sedan sorterade jag upp innehållet i kartongerna, fem till antalet – i tre kassar.
Därefter var det bara att ta itu med att dammsuga och våttorka sista biten av sovrumsgolvet. Nu har jag emellertid kommit till en återvändsgränd. Nu är det trapphallen kvar med den fruktansvärda röran av saker.
Jag inser att det enda sättet att få väck detta är att börja med att rensa skåp och garderober innan jag kan börja ta itu med det tröstlösa berget.
Detta är berättelsen om städaren Våghalsen. Hans fem års uppdrag att sanera smutsiga platser, spåra upp och undanröja ohyra, att modigt ta itu med städning där ingen annan vågar röja.
Kaptenens logg städdatum 0001-01-15
I dag gav jag mig i kast med den resterande halvan av vardagsrummet. Inget roligt göra. Till att börja med sorterade jag lego för sig men när den kartongen svämmade över och jag hittade en korg och två kartonger med leksaker till fick jag ett sammanbrott och vräkte ner allt löst huller om buller. Som tur var kunde jag ställa kartongerna snyggt inne i det rum jag började städa.
Till slut hade jag frilagt mattan framför tv:n. När jag lyfte upp dem var det som ett dammonster som virvlade upp och högg efter mig. Ju mer kartonger och kassar jag staplar undan känns det som det är en amöba som blir levande ju mer jag tränger ihop prylarna. Är det de forna invånarna som har transformerats till en oöverskådlig hög av ägodelar eller har ägodelarna konsumerat familjen och blivit ett eget levande väsen?
Det enda jag vet är att kampen måste gå vidare. Nu är i alla fall golvet dammsuget och våttorkat med livet och den mentala hälsan som insats. Dock tror jag att den värsta prövningen och utbrottet kommer imorgon. Det känns som kulmen är på väg att nås.
Detta är berättelsen om städaren Våghalsen. Hans fem års uppdrag att sanera smutsiga platser, spåra upp och undanröja ohyra, att modigt ta itu med städning där ingen annan vågar röja.
Kaptenens logg städdatum 0001-01-13
Efter drygt en veckas välbehövlig vila återupptar jag kampen mot prästgården. Den här gången ger mig i kast med vardagsrummet uppe där berg av säckar och kullar av kläder tornar upp sig mot fönstret och en öken beströdd av leksaker breder ut sig. Jag börjar dock med området närmast dörren till det rum jag röjde först. Dryga timmen tar det att bara röja av skrivbordet som står i hörnet intill fönstret. Nu gör jag ett uppehåll för lite mat innan jag ger mig på klädhögarna.
Det här med s k ”mooning” har jag aldrig förstått mig på. Jag tror dock att jag kan ha kommit en lösning på spåren vad gäller ursprunget till denna företeelse. Uppslaget kom när jag simmade i Grantoviken. Ofelbart börjar blåsan trycka på och jag får gå upp på land. Åter i vattnet började jag fundera på hur vikingarna bar sig åt under deras båtfärder hädan och dädan.
Det var långt mellan rastställena och hur kul på en skala ett till tio skulle det vara att i den hårdföra samlingen räcka upp handen och säga; Kapten, jag behöver gå på dass. Kan vi göra ett strandhugg? Jag tror inte att de skulle komma så långt om de skulle behöva gå i land var gång varje man i besättningen förrättade sina behov.
Troligast fick de dra ner brallan och skita rätt ner i vattnet under färd. Det gällde då att vara i aktern och på rätt sida om vinden så det inte blåste in över de andra som satt i båten. Kanske några sådana missöden gjorde att de i sjöslagen när vinden var rätt att samtliga i besättningen la av en bredsida mot fienden – en tidig form av biologisk krigföring.
Alltnog kan det vara ett arketypiskt arv som vidarebefordrats till efterkommande generationer. Personligen tycker jag det är rätt smaklöst för att inte tala om alla dessa ungdomar som går omkring i urvuxna byxor och visar skinkorna. Måhända är det för att deras föräldrar inte prioriterar nog stora kläder och så har det gjorts till ett mode.
I vilket fall som helst är jag tacksam för de bekvämlighetsinrättningar som numera finns längs våra farleder och badplatser.
I dag är en bra dag att starta mitt nya liv. Igen. Hade egentligen tänkt vänta till måndag men söndagen är egentligen ändå bättre. Det var på en söndag som Jesus uppstod från de döda och gick ut till det nya livet så det är passande att döda Godistrollet och börja livet utan honom. Tyvärr verkar han ha en viss tendens att återuppstå gång på gång men nu ska jag verkligen försöka.
Detta är berättelsen om städaren Våghalsen. Hans fem års uppdrag att sanera smutsiga platser, spåra upp och undanröja ohyra, att modigt ta itu med städning där ingen annan vågar röja.
Kaptenens logg städdatum 0001-01-03
Frånvaron av organiskt liv fick mig att fundera om dammet var giftigt. Gårdagen använde jag till att samla in och analysera prover. Resultatet var negativit. Uppenbarligen har inget liv kunnat alstra i detta rum. Idag har jag rensat ut de sista inventarierna. Jag har dammsugit och våt torkat. Nu väntar jag på att det ska torka så jag kan börja sortera och bära in prylarna igen.
Detta är berättelsen om städaren Våghalsen. Hans fem års uppdrag att sanera smutsiga platser, spåra upp och undanröja ohyra, att modigt ta itu med städning där ingen annan vågar röja.
Kaptenens logg städdatum 0001-01-01
Jorddatum 2012-07-05 kl 15:00 Jag anländer till den plats "dammsugaren gömdes". Högar av avskräde har här samlats under lång tid. Gud vet vilka märkliga livsformer och arkeologiska fynd från tidigare civilisationer jag kommer att finna här. Min vana trogen uppsöker jag omedelbart den yttersta hörnan högst upp i huset för att börja där.
Under berg av tidningar hittar jag ett skrivbord och faktiskt finns det ett golv. Klockan 17:00 har jag röjt fram golvet under loftsängen, frilagt ett bord och en fönsterbräda. Ca en tredjedel av rummet. Nu tar jag en paus innan jag ger mig i kast med den verkliga utmaningen; bokhyllan. Klarar jag av att inte gå vilse återkommer jag med en ny rapport.
"Nyheter från FunBeat
Från 0 till Tjejmilen på 10v"
Tror jag skippar Tjejmilen i år.
Hushållsbestyren äntligen avklarade. Ljusa sommarnätter som lockar till äventyr.
Doftande blomsterängar. Den tid på året när det är svårt att lägga sig. Äventyret lockar. Smyga med fiskespöet längs trollska åar för att lura den skygga bäcköringen till hugg medan dimmorna sakta stiger och älvorna trår sin dans i skogen.
Troll maskerade till mossbelupna stenar och förvridna trädstammar. Fisken som snyftande vakar i det sakta strömmande vattnet där man nästan väntar sig få höra Näcken spela..
Myggor som sticker en. Myrmarker där stövlarna försvinner ner i bottenlösa hål och fyller dem med isande kallt, illaluktande sumpvatten. Linan som fastnar i träd och går av, drag som fastnar i botten. Snubbla på stubbar och stenar.
Få se, var la jag boken. Där. Det var kapitel 4 jag skulle börja på. God natt.
Det är viktigt med kvalitetssamtal mellan far och son om livets alla små mysterier. Sonen: Pappa, varför glider pucken på isen?
Det första som med fördel görs att röja upp i bagageluckan så det går att komma åt domkraften. Sålunda åker snöskor, isborr, pimpelspön och fiskeväska ut.
När domkraften väl är återfunnen tillbringas den följande kvarten åt att klura ut hur den fungerar.
Därefter letas ett mjukt underlag fram så man slipper nöta knäna mot ett grusigt cementgolv. Så lossas hjulmuttrarna innan första hjulet åker i höjden.
Man in i huset för att hämta en tuschpenna för att märka däcket. Väl ute upptäcker man att pennan inte fungera så det är bara att hämta en annan. In efter en ny. Som inte heller fungerar. Vid det här laget så kontrollerar man om pennan fungerar om man inte tar hela arsenalen av pennor med sig.
Med hjulet väl märkt lägger man in det där det skall förvaras fram till hösten och så på med sommardäcket. Samma procedur med nästa däck som dock vägrar lossna från navet fast alla muttrar är avtagna. Det är bara att knacka på navet och rycka så domkraften gungar oroväckande.
När däcket äntligen lossats och lagts på plats är det bara att konstatera att däcket som ska på är helt tomt på luft. Därför är det bara att gå in och surfa på internet medan man väntar att frugan kommer hem från affären med den andra bilen.
När hon väl hemma är det att vänta ytterligare en halvtimme innan grabben hämtas på innebandyträningen. Sedan är det bara att hiva in däcket i bagaget och iväg och fylla på luft. Så hem och äntligen få fast eländet. Då är det bara två däck kvar. Plus frugans bil.
Min arma rygg.
Det går också att lämna in bilen till en bil- eller däckverkstad som byter däcken åt en.
mun och näsa
Skidträning för grabben. Själv är jag ytterst skeptisk till skidåkning med tanke på den hårda skaren men jag kastar betänkligheterna överbord och stuvar in mina skidor också. Väl vid skolan flyter skidorna ovanpå det hårda snötäcket. Med hjärtat i halsgropen vänder jag och ger iväg mot elljusspåret. Spåren verkar fasta och inte så snabba.
Första utförslöpan går som hejsan. Tyngden på vänsterben i vänsterkurvan. Smidigt och lätt. Det värker i höger skinka så 2,5 får vara. Jag viker in på 1,5 slingan. Bakhalt är bara förnamnet. Uppe på flacken bestämmer jag mig att elljusspåret får vara. När jag fullbordat varvet är det jag som ger mig ut på de vita, spårlösa vidderna. Men det kommer inte att bli så.
Jag ger mig ut för den sista nerförsbacken som inte är så brant och som har en svag högerkurva. Här är spåret mycket isigt. Det går fort. Mycket fort. Jag försöker intala mig att jag klarar det om jag bara lägger tyngden på höger fot. Tyvärr hjälper inte det. Vänsterskidan skär ut och drar iväg åt sitt håll. Stå kvar i spåret eller ge mig ut i det okända?
Jag försöker stå kvar i spåret men vänsterskidan har bestämt sig att fara iväg åt andra hållet. Eftersom jag inte kan dela på mig blir det en praktvurpa. Jag slår i vänster arm hårt, jag snurrar runt och slår ansiktet och munnen i snön, slår i höger midja och vrider höger arm.
Oförmögen att röra mig ligger jag och jämrar mig innan jag kommer mig för att spänna loss vänsterskidan. Högerskidan håller jag inte på att få av mig. Till slut lyckas jag och kommer på fötter. Med ömmande lemmar går jag resterande bit tillbaks och sedan upp på flacken vid skolan.
I höjd med parkeringen spänner jag på mig skidorna igen men känner att vänster arm ömmar för mycket så jag avbryter allt skidåkande. Jag länger in skidorna i bilen och sätter mig att vänta på grabben.
På lördag är det skidans dag. Sista anmälningsdag i övermorgon. I år kommer jag troligen inte att anmäla mig. Det beror på hur armen känns. Och föret. Isiga spår är det värsta jag vet!
Sitter nyduschad i min favoritmorgonrock med en kopp varmchoklad och funbeat efter ett träningspass där skidorna formligen flöt fram över en gnistrande skare under ett skimrande månsken assisterat av tindrande stjärnor. Det bästa i livet är gratis – funbeat.se för folk som vill vara i farten. Välkommen med du också.
Det är ingen teori utan ett konstaterande att nu är även min vänstra längdskidstav böjd. Det är ingen höjdare att åka terrängskidor med mina längdskidstavar. Trugorna är så små så de försvinner rätt ner i den porösa snön. I dag gjorde ävenledes min alltför omfångsrika stoffhydda dem sällskap trenne gånger.
När jag med stor möda lyckats resa mig på skidorna igen efter den sista vurpan tittade jag ner för att se om jag fått rätt stav på rätt hand. Sedan länge har jag inte behövt läsa på handremmen eftersom den högra staven i början av vår bekantskap antog en lätt vinkel ca 10 centimeter ovanför trugan. Sedan dess ser jag bara efter vilken stav som är böjd och vilken som inte är det.
När jag nu borstade av snön från mina kläder kastade jag en blick på den stav jag höll i min vänstra hand. Den var böjd. Jaha, tänkte jag, då har jag växlat stavar. Jag tittar ner på den stav jag håller i min högra hand. Den är böjd. Jag tittar på den jag håller i min vänstra. Den har också intagit nästan samma vinkel som den andra om än inte lika mycket.
Nu till min teori om den böjda staven. Den går ut på att om jag böjer tillbaks stavarna så kommer det ändå att vara en viss försvagning där den varit böjd som gör att den lättare kommer att återta den vinkel den nu har vilket kommer att slita på materialet mer än om jag låter det vara som det är.
Vid ett annat fall en annan gång kanske de böjer sig på något annat ställe och till slut har jag ett par störtloppsstaver vilket kan vara bra att ha när jag åter ger mig i kast med de pistade, spårlösa backarna mellan Sälen och Mora.
Vad har jag lurat in grabben i? Det var ett spontant infall när jag i fjol insåg att grabben skulle kunna åka ungdomsvasan för första gången i år. Jag anmälde honom på en gång och nu har han startnummer 1. Det är minus och isigt på backen. Jag som vallade hans laggar för plusgrader.
Grabben och jag travar iväg till frukosten. Frun och vår väninna kommer efter. Efter frukost kör vi in till Mora alla fyra. Jag och grabben kliver av bakom Strandens skola. Medan vi samlar ihop utrustningen kommer en dam med två flickor och frågar efter bussen och om vi vuxna får åka med dit och tillbaka. Jag svarar så gott det går innan vi travar iväg till bussen.
Vi kliver på och upptäcker att vi är ensamma förutom chauffören. Jag grämer mig att vi inte var med den första turen. Kavat går grabben fram och frågar. Det visar sig att det här tydligen är den första bussen. När nästa kommer och ställer sig bakom kör vår buss iväg med mig och Gulik. Känns lite lyxigt.
Vi åker genom campingen och jag undrar vart vi ska men tydligen är det en genväg för snart är vi uppe på landsvägen och på väg till Hemus och Mora skidstadion. Vi får gå den sista biten. Det är fullt av ungdomar i spåren som testar glid och fäste. Jag frågar grabben om han ska prova men han skakar på huvudet.
På väg till startområdet inser jag att de märken som ska fästas på skidorna ligger kvar hemma med pojken får starta ändå. Han tar på sig skidorna och åker en provtur. Väl tillbaks klagar han på bakhalt. Jag frågar en herre som står med vallaställ vad han rekomenderar. ”Lila klister” svarar han. Jag frågar hur kallt det är. ”-5” får jag till svar. Upp med swix blå och kladda på skidans fästzon.
Vi går mot startfållorna och ställer oss i rätt kö. Fäder peppar och förebrår sina ungdomar att de inte håller sin plats i kön utan låter andra tränga före, ger dem råd om hur de ska ta och bevaka en bra startposition, hur de ska få en bra start och få en bra slutplacering. Det muttras lite över att vuxna inte får följa med in på startområdet men jag tror att det nog är rätt skönt för barnen att få ladda upp i lugn och ro de sista minuterna utan tjatande föräldrar.
Jag stryker grabben över ryggen, säger åt honom att ta det i sin egen takt och ha kul. Startfållorna öppnas, jag tar hans jacka och skickar iväg honom in med de andra. Jag söker mig en position snett framför startfållorna. Till slut släpps de in på startområdet.
Ungdomarna rusar fram. Någon ramlar. De trängs, knuffas, bökar. Springer in i startrepet. Jag ser grabben springa över spåren, tar ett spår och ställer sig sist. Pappas pojk. Det blir uppvärmning och grabben försöker hänga med. Jag får veta inför start att de kommer att ha en äldre följeåkare som åker sist och ska ha uppsikt över och visa åkarna till rätta. Det känns betryggande.
Isiga spår, lömska utförslöpor, knuffande och bökande åkare – det är mycket som kan hända. Så går starten och grabben kavar iväg sist av alla och sistare blir han. Det känns i hjärtat. Vad kan man begära med en sådan usel vallare? När han försvinner ur sikte börjar jag vandra ner mot bussen.
Han är son till en förlorare. Jag kommer inte att jaga på honom så hans namn kommer nog aldrig att stå högt upp i några resultatlistor. Så hör jag en röst som talar inom mig: ”Nej men du är en kämpe! Du gör så gott du kan efter dina förutsättningar och du gör saker för att du tycker det är roligt, inte för att bli bäst. Faller du reser du dig upp och kämpar vidare”. Bröstet vidgas, jag rätar på rygg och huvud och bröstet sväller av stolthet. Han är son till en kämpe och en kämpe är han!
Jag hinner precis till bussen. Den har redan börjat rulla men chauffören stannar och öppnar dörren när han ser att jag kommer med raska steg. Ett antal föräldrar sitter redan på plats. ”Är du sist?” frågar chauffören.
”Tror det” svarar jag och fortsätter längst bak. När vi far genom campingen ser jag åkare susa förbi. Redan?
När jag väl kommer till målområdet har de första åkarna redan gått i mål. Jag hittar de mina och vi väntar med spänning. Kommer han eller blir han tvingad att bryta? Jag går närmare målet. Jag får veta att han är på ingång, vår väninna har sett honom på storbildsskärmen. Han är på upploppet.
Jo då, där kommer han kavande som nummer 111 av 115 startande. Vem bryr sig? Han kommer, tidigare än jag trodde, han ser glad ut och konferenciern ropar ut både namn och ort samt kommenterar att mamma ger honom en dalahäst i tyg.
Jag vänder mig till frun och frågar efter väskan med ombyte. ”Den är i bilen” säger hon. Jag blir alldeles kall. Jag sa åt dem i går kväll att väskan med ombyte får de ta hand om. Jag visste ju inte när eller hur jag skulle kunna komma tillbaka.
Svärande och halvt snyftande rusar jag iväg till bilen med orden ”tillhör du en av de tusentals som kommer att stå och frysa därför att du skickade ombytet med dina anhöriga? Lita på arrangörens transporter” ringande inom mig. I det här fallet uppmanades vi av arrangörerna att själva ta hand om ombytet.
Jag försöker ringa frun för att be henne möta upp och ta hand om grabben. Inget svar. Sedan vår sällskap. Inget svar där heller. Så ringer min telefon. Det är vårt sällskap. Hon har tagit hand om grabben medan jag hämtar väskan i bilen. Väl tillbaks går jag och pojken till duschen. Jag frågar honom om han hade bkhalt men han sa att skidorna hade varit mycket bra och en sten faller från mitt bröst. Jag har åtminstone inte vallat bort honom.
När vi kommer dit är vi ensamma. Strax får vi sällskap av en norsk kille som också åkt. Så droppar det in fler och fler. Jag får säga åt sonen att skynda på. ”Ja men det finns fler duschar” svarar han. ”Ja, men nu är det många så de kommer inte att räcka” svarar jag. Han tvålar in sig och kommer ut.
Innan han är färdigklädd och jag fått skorna på mig är det kö till våra platser.
Så är vi färdiga och kan förenas med de våra innan vi tränger oss in i mässen för att få en bit mat. Men innan dess är jag och vår väninna anmäld till nästa års Kortvasa. Och naturligtvis är grabben anmäld till nästa års ungdomsvasa. Han tyckte det var kul och det är så det ska kännas.
Begynnelsen
Så står jag här igen. Vid startplatsen i Oxberg. Plastsäcken med skidfodral och jacka är inlämnad för vidare transport till Mora. Jag väntar på mitt sällskap som fick vända om vid parkeringen i Mora för att fara tillbaks till vårt boende ca 4 km utanför centrum eftersom hon glömt sitt chip. Hur kan man missa en sådan sak tänker jag lite överlägset. En sådan fadäs skulle jag aldrig göra.
Denna uppfattning får jag strax revidera. Jag letar efter mina skidhandskar när jag inser att de ligger i fickan på jackan som jag stoppat ner i säcken. Det är bara att skamsen gå tillbaks till lastbilen och be att få tillbaka min säck så jag kan leta. Funktionärerna är tillmötesgående och snart kan jag dra på mig mina skidhandskar. I samma veva kommer mitt sällskap så vi går bort till målfållan tillsammans.
Naturligtvis är det fullt och min givna plats är redan tagen. Snigelspåret. Högra längst bak. Vi hittar en plats intill i var sitt spår. Alldeles innan start kommer en herre och tränger sig emellan oss. Det gör inte så mycket. Vad värre är läcker hans dryckesbälte så det rinner vätska på mina skidor. Inte så mycket, men ändå. Tror inte det är så lyckat för vare sig glid eller fäste.
Hur kommer spåren att vara? I går när vi kom var det tö, nu är det minus men ska bli plus frampå dagen. Antagligen kommer de att vara fasta och isiga i början men lösa och sladdriga där solen kommer åt. Det är en strålande vinterdag. Det är mäktigt att vara en del av allt detta, att få vara de första som får beträda en delsträcka av detta klassiska spår.
Det är intervjuer med deltagare, representanter för ICA, det är uppvärmning med Mora IK:s gymnastikflickor. Det senare går inte så bra då den vänstra pjäxan sjunker ner i en grop i snön medan den högra står på en isig upphöjning så jag vevar bara med armar och kropp.
Äntligen går starten. Som vanligt tar jag det lugnt. Jag glider sakta fram över startlinjen där jag ställer mig och väntar. När det gått ca fem minuter och klungen dragit iväg börjar jag åka. Jag får trängas med högre startnummer som tränger sig in i de bakre leden bland startklungan för att testa glid och fäste. Jag får flera gånger väja för dessa ”tjuvstartare” som inte kan lugna sig tills alla i startfältet passerat i den takt de själva önskar.
Efter första utförsåkningen och vägövergången kommer jag i kapp och om mitt sällskap. Klungan kämpar sig uppför backen mot kontrollen i Oxberg. Jag stannar och lägger på röd fästvalla, den varmaste jag har. Så gör och mitt sällskap. Snart kan jag åter spänna på mig laggarna och konstatera att jag har bra fäste och skapligt glid.
Första fadäsen
Efter Gopshus kommer den värsta backen. Strax innan den kommer känns det som min midjeväska håller på att glida ner. Jag försöker dra upp den medan jag åker. Härvidlag åker min vänstra stav ut i 90 graders vinkel och håller på att fälla en trevlig dam som kommer strax bakom. Vilken nybörjarmiss. Värre ska det bli.
Alldeles innan utförslöpan står det för första gången funktionärer som viftar med händerna och ropar; ”Sakta ner, håll vänster” . Jag förstår varför. Disciplinen bland individualistiska skidåkare är urusel. Trots att det ska vara ett motionslopp är det vassa armbågar. Om någon ramlar eller blir påkörd, vem bryr sig? ”Jag ska fram till varje pris” tycks parollen vara.
Att detta kan innebära att man trasslar in både sig själv och andra till en hopplös härva av knopar bestående av armar och ben som till och med den mest garvade i Mora scoutkår kan få svårigheter att reda ut tycks inte bekymra majoriteten av dessa skidlöpare. Inte blir det bättre av att de flesta plogar så det som för en någorlunda van skidlöpare skulle vara en behaglig utförslöpa där det bara är att krypa ihop, stå i spåret och se glad ut förvandlas till en rodelbana där skidorna glider åt alla håll och kanter utom möjligen bakåt vilket de dessvärre gör så fort det bär det minsta uppför.
Det blir till att stanna och lägga på mer valla. I vissa partier av spåret fungerar vallan utmärkt, i andra är det bakhalt. Men det är bara att kämpa på. Ryggen tar stryk och jag fasar för hur armarna kommer att kännas men det är benen som sliter mest ont. På vissa ställen är spåren ”trasiga”. Fast jag står i spåret wobblar skidan och vill fara ut. Vid flera tillfällen håller jag på att stå på näsan men klarar det rätt bra.
Andra fadäsen
Efter Hökberg känns det tungt. När de fina utförslöporna kommer, står det funktionärer i backarna och ropar att vi ska sakta in oh hålla vänster. Inte alla lyssnar på vad de säger. En har trillat omkull och försöker resa sig en bit framför mig men jag lyckas väja. Så kommer jag till en annan utförsbacke. Jag tar det tredje spåret från höger räknat eftersom det annars inte finns spår och det går folk i backen längst till höger. Jag kastar mig utför.
För sent inser jag att det är en dam framför mig i samma spår som åker långsammare än jag eftersom hon har en skida i spåret men bromsar med den andra. Om jag försöker byta spår kommer jag att ramla, om hon inte gör det kommer jag att ramma henne. Jag ropar ur spår och försöker flytta min högra skida men för sent. Min högra skida glider in bakom hennes vänstra och jag fäller henne med en klockren benkrok så hon står på öronen.
I fallet håller hon på att sätta sin stav mellan mina ben men jag lyckas hålla mig på skidorna och passera. När jag slutligen kan bromsa in vänder jag mig om och frågar hur det gick. Hon pallrar sig upp och åker snart om mig igen. Så förargligt dumt gjort av mig. Men loppet går vidare. Tanken kommer på att bryta i Eldris. Det känns som att jag glider bakåt medan jag försöker hasa mig framåt.
Men jag tänker att jag kommer fram när jag kommer fram. Jag stannar och äter ett energikex som följde med årets väska. I Eldris stöter jag på mitt sällskap som vallar om sina skidor vilket jag också passar på att göra. Nu går det lättare att åka. Jag gör mig fin för fotografen som väntar efter kontrollen och så sätter jag fart igen.
Fadäs nummer tre
Hej vad det går. Mest bakåt men ibland framåt. Ibland finns det inga spår alls. Ibland är det som att åka på trasig räls. Jag har fullt sjå med att hålla skidorna i spåret. Jag passerar skylten med 5 kilometer kvar och så ligger den där. Den sista branta utförslöpan. Naturligtvis i total avsaknad av spår.
Till höger i backen har några tagit av sig skidorna och börjat gå ner. Jag är sur över att ha fått bromsa så mycket i nerförslöpen där det i princip bara är att stå på - som här. Brant utför en mycket svag sväng åt vänster men annars rakt och bra sikt. Här är det bara att åka och se glad ut – om det inte vore för flanörerna eller om det åtminstone fanns spår. Det gör det. Ett. Racerspåret. Så jag kliver ut i yttersta vänstra spåret.
Precis när jag börjat åka hör jag bakom mig; ”Håll höger”. Jahapp. Det är bara att i full careta kliva ut i rodelspåret och försöka bromsa. Det går. Det går. Det gack inte. Skidan skär. I full fart dunsar jag i backen med höger mellangärde, mössan flyger av, jag snurrar runt och slår i vänster tinning i den hårda snön. Det svartnar för ögonen ett ögonblick, jag tappar luften och får ont i midjan.
Som tur är har jag ingen som kommer åkande direkt bakom. Mitt sällskap kommer ikapp, stannar och frågar om hon ska ringa efter skotern. Jag ser nedlåtande på henne. Värre smällar har jag fått. Jag vilar en stund innan jag fortsätter. Vid vägundergången finns inga spår alls. Där spåret passerar intill omklädningssalen säger jag på skoj till mitt sällskap att ”nu kliver jag av”. Naturligtvis kämpar jag vidare och snart är jag inne på upploppet. Jag och mitt sällskap korsar mållinjen samtidigt efter 4 timmar, 33 minuter och 11 sekunder.
Nu är det bara att släpa sig till duschbussen och så hämta sitt ombyte och under kvidande ben traggla sig till omklädningen. En uppiggande syn är att se alla som kommer åkande och känna tillfredställelsen med att ha hasat sig över mållinjen. Det här var de värsta före och lopp jag någonsin gjort vad Kortvasan beträffar.
På söndagen anmälde vi oss till nästa års Kortvasa.
Fyra år med funbeat.
Under dessa fyra år har jag registrerat 1672 pass viket är 418 pass per år 8 pass i veckan
Jag har registerat 902,5 timmars träning vilket är drygt 225 timmar per år, drygt 4 timmar/vecka ca en halvtimme per pass.
Antal registrerade kilometer är 3976,7 vilket gör 994,2 km per år, 1,9 mil/vecka, 2,38 km/pass
Jag har förflyttat mig till fots via apostlahästar med skidor, snöskor, spark och gång ca 150 mil i ca 561 timmar
Jag har cyklat 245 mil i drygt 141 timmar
Jag har förflyttat mig via vatten i båt och simmande i 2,1 mil i 38,5 timmar
Men den största behållningen är alla sköna människor jag lärt känna.
Fyra år. Men det känns som en livstid.
En strålande vinterdag. Som gjord för lite skidåkning. På väg ut kommer jag på att jag ska passa på att tömma komposthinken. Jag ställer den på bron och ska ta skidorna.
Javisst ja, ena spännbandet gick av igår. Jag måste ha ett nytt. Om jag nu inte tar snöskorna istället. Nej, jag ska åka skidor. Efter lite letande hittar jag ett nytt spännband till terrängskidans bindning ute i carportens förråd.
Så är det bara att spänna på sig skidorna vilket kan vara nog så knepigt. Högra skidan går bra men när jag ska ta på mig den vänstra bär det sig inte bättre än att jag ramlar omkull.
Jag krånglar mig upp och tar upp stavarna som verkar ha krympt. Av misstag har jag tagit grabbens stavar. vad göra? Spänna av sig skidorna igen? Aldrig i live så länge det finns alternativ.
Jag tar mig upp på bron via handikapprampen och får tag på stavarna samtidigt som jag noterar att kompostspannen står kvar utanför dörren så jag tar med den också. Jag tar mig runt till baksidan av carporten där vi har vår kompost och tömmer hinken. Ur hinken flyger också vår skalkniv som hamnar närmast väggen dit jag inte når.
Som tur är når staven dit så med hjälp av trugan lyckas jag fösa kniven inom räckhåll. Nu kan jag äntligen börja åka skidor – om det inte vore för att en björkkvist snor mössan för mig. Jag tar upp den och fortsätter.
När jag åkt ett tag blir jag varm. Det var -20 i morse så jag tog en fodrad militärjacka m 59 med löstagbart foder. Säga vad man vill om armén men rejäla kläder hade de i varje fall, åtminstone m 59. Jag ser ingen annan möjlighet än att hiva av mig rocken och lägga den i snön för att hämta upp den på återvägen.
Nu blir det för kallt istället så det är bara att vända. Jag håller på att göra världens nybörjarfadäs när jag vänder i en sluttning med skidsopetsarna uppåt. Som tur är inser jag vad jag håller på med och gör helt om. Skulle jag börja glida utför är det en fördel att ha spetsarna riktade neråt.
Jag hämtar jackan, tar av fodret och sätter på mig den medan fodret lämnas kvar. Nu går det lättare. Jag åker upp ner, rundar en skogsdunge och sedan uppför, snett utför, hittar mina gamla skidspår och börjar skida tillbaks. Jag spanar efter fodret men ser det ingenstans. Månne militärens kläder skiftar färg efter underlag/bakgrund?
Till slut ser jag fodret ligga där på marken och åker upp till det.
Jag tar det på mig utanpå de andra kläderna och sedan börjar jag åka hem. Tydligen fryser träden i dag. Ytterligare en björk sträcker ut sina grenar och rycker av mig mössan. Annars har jag mest haft besvär med att den hela tiden glidit ner framför ögonen på mig.
Jag plockar upp komposthinken vid infarten. På väg in försöker jag rätta till mössan som glidit ner igen med handen jag håller hinken i, då fastnar hinkens handtag i mössan. Det var fasligt vad det krånglade i dag. Men en skön skidtur blev det.
He he he nu ska jag sabotera funbeat.
Jag har förstått att det blir resultatet om det skulle gå att ha vikt som mål. Då skulle nämligen – enligt vissa – funbeat invaderas av kaloriräknare som skulle förstöra alla trådar och grupper genom att diskutera mat och vikt.
Nu tror jag inte på det. Min fasta övertygelse är att de som huvudsakligen vill gå ner i vikt genom dieter och kalorier inte i första väljer en tränningssajt som funbeat. Däremot är jag förvissad om att vi som vill gå ner i vikt genom träning hittar hit och att vi inte utgör något hot mot funbeat eftersom vi vill använda träning som verktyg för att uppnå minskat omfång.
Grupper och diskussioner en användare inte är intresserade av går att markera som ointressant. Är det någon användare vars inlägg man inte gillar är det bara att låta bli att läsa de bidragen. Det har jag fått höra till leda som ny på funbeat men när det gäller vikt, mat och kalorier skulle det enligt samma personer inte gälla. Mycket märkligt. Nu när jag fått detta sagt kommer jag äntligen ad rem som di gamle romarna skulle uttryckt det, nämligen skriva om konsten att väga sig.
Min hustru, f d viktväktare, har med blandat intresse följt och deltagit i mina mer eller mindre taffliga försök att minska det fysiska omfånget. Bland annat har hon bannat mig för att jag envisas med att väga mig varje dag. Det, har hon nogsamt upplyst mig om, är en styggelse. En gång i veckan är bäst för då ser man resultatet.
Åt detta höjer jag frågande på ögonbrynen. Min erfarenhet är att det bästa – i varje fall för mig – är att väga mig ungefär vid samma tid på dagen - för min del morgonen - varje dag. Varför? Det har helt enkelt med fluktuationer att göra.
För den totalt ointresserade kan jag upplysa att jag under vecka 2 på tisdagen noterade en högsta vikt på 110,7, på söndagen en på 110 och på onsdagen en lägsta vikt på 109. Den genomsnittliga vikten låg på 109,75. Veckan innan på 110,4. Skulle jag bara vägt mig på just den tisdagen skulle det varit en deprimerande läsning då jag veckan innan låg på samma vikt just den dagen.
Vecka 5 vägde jag 107,8 på söndagen och 108,5 på söndagen vecka 6. Deppigt? Inte när medelvikten under vecka 6 landade på 107,5. Detta borde väl ändå få mig att fälla tårar när förra veckans medelvikt låg på 107,2? Inte när föfrförra veckan landade på 108,44. Över ett kilo på en vecka. 107,5 är ett kilo på två veckor vilket jag tycker är bättre.
Genom att väga mig varje dag men inte haka upp mig på den enskilda dagens notering får jag ett medelvärde per vecka och en ”karta” över en längre tid hur vikten utvecklas. För mig är det ett fungerande verktyg för en långsiktig plan att slippa riskera att få betala dubbelt på allmänna kommunikationsmedel för att jag upptar två platser.
Så, nu har jag saboterat klart och nu kommer viktväktare, fettfruktare och anonyma bullemister att invadera funbeat. Inte.
…eller vådan av att gå ut med komposten.
Alla hjärtans dag. Ledig dag. Som gjort för att röja köket. Det första min blick faller på är kompostspannen. Vår kompost har sin belägenhet bakom carporten. Vägen dit är full av snö. Därför har jag tre alternativ; pulsa, snöskor eller skidor. Det får bli skidor.
Med ett fast tag om spannen tar jag mig med lite besvär runt carporten till komposten. Nu var det den lilla detaljen att vända med mina flodpråmar till skidor – terrängskidor alltså. Jag hittar en öppning mellan lövriset så jag lyckas ta mig fram men nu var det plogkanterna längs uppfarten.
Jag skidar upp till infarten där jag lätt kan ta mig ner på vägen igen. Solen skiner, det är min favorittid på året och ett stenkast bort på andra sidan landsvägen ligger min älsklingsbacke lojt utsträckt och smekt av vårvintersolens vana fingrar.
Nej, jag kan inte motstå lockelsen. Jag korsar vägen, uppför drivan och ut på de vita vidderna. Jihaa. En timme är jag ute och spårar i lössnön. Vilken omväg det blev bara för att gå ut med komposten. Tänk så fel det bli.
Häromdagen när jag skulle ge mig iväg i arla morgonstund för att ta mig från mitt hem i Skorped till Bredbyn för ett helt dagsverke vilket sker ungefär en gång i månaden tänkte jag att det skulle vara skönt att kunna ta bussen och därmed glädja alla miljökämpar.
Jag konstaterar att den första buss som går på morgonen från Skorped startar 5,30. Då är jag i Örnsköldsvik 6.45. Jag missar första bussen med 5 minuter och får ta den som går 7:05. Då är jag i Bredbyn 8:30 och kommer därmed en halvtimme för sent.
Jag kan ta bussen från Bredbyn som går 15:30 och kommer till Örnsköldsvik 16:45. Där kan jag ta bussen 17:40 men den går bara till Sidensjö, vilket gör att jag måste övernatta antingen i Örnsköldsvik eller Sidensjö för att sedan ta bussen 8:00 från Örnsköldsvik som är i Skorped 9:40.
Vill jag komma i tid på onsdag morgon får jag ta bussen som går kl 11 på tisdag förmiddag och sedan övernatta i Örnsköldsvik för att ta bussen 6:40 på onsdag morgon. Då blir det två övernattningar.
Nu går i och för sig skolbussen mellan Skorped och Bredbyn vid ca 8 på morgonen och hem 15:30 men de får inte ta ”vanliga” passagerare. Till historien hör att Skorped hör till Bredbyns upptagningsområde vad gäller sjukvård, apotek, tandvård samt äldreomsorg. Järnvägen går förbi Skorped och Bredbyn men inga pendeltåg. Jag jobbar mer i Skorped än Bredbyn vilket gör att en flytt inte skulle lösa problemet men ganska ofta för mig jobbet även till byn på andra sidan bergen i norr.
Upp 5 för att sedan åka buss tre timmar (inklusive väntetid) till Bredbyn, nästan tre till Skorped förutom tid för övernattning istället för upp kl 7, åka en halvtimme, jobba till 15:30 och sedan hemma 16:00. Nej, det får bli bil även i fortsätningen.
I dag har jag ägnat mig åt att åka skidor och skotta snö.
Nu invänder den vän av ordning som är du och bror med skidåkning att det är omöjligt eller åtminstone mycket svårt. Härvidlag är jag böjd att hålla med. Emellertid så går det utmärkt att stå på skidorna och skotta snö i det fall det av kyla kristalliserade vattnet befinner sig på ett växthus runt vilket säsongens nederbörd ligger ograverad.
Jag befinner mig i mina barn- och ungdoms tassemarker. Här har familjen huserat under sommarsäsongen och vissa jul- och påsklov. Numera far vi mest dit under vintern för att titta till huset och skotta av växthuset. De sedvanliga snöskorna jag plägar använda har i dag fått ge vika för mina gamla, hederliga terrängskidor.
Bara att få in dem i bilen var ett bök då frugans gamla volvo 240 har ett för långa föremål avsett hål i ryggstödet bak. Det innebär att först skjuter jag in skidor och stavar i bagageluckan tills de styper i baksätets skyddsklädsel. Då får jag gå till bakdörren, öppna den, lyfta upp klädseln och medelst användande mig av milt våld dra in utrustningen så långt att jag kan stänga bakluckan utan att klämma attiraljerna.
Det brukar gå rätt bra men med terrängskidorna och dess höga stålbindningar var det inte så lätt. Jag fick lägga skidorna åt olika håll och lirka in dem under stort besvär. Den befriande känsla när jag lyckades spänna dem på mig – också det ett äventyr för sig då jag som regel måste lägga mig ner på sidan för att få på mig högerskidan – för att återigen få skida ut i den från ungdomens äventyr bekanta terrängen gör det värt alltihop.
Jag finner en passage genom den höga snödrivan och lyckas ta mig över det branta diket. Jag kommer in på ett skoterspår vid sidan av vägen som jag följer en bit fram innan jag viker upp mot skogen och vår tomtgräns. Snön ligger som i kullar, troligen över stenar och stubbar. När jag kommit till kanten av ungskogen – planterad bara för så där ca 30 år sedan –möter mig ett annat skoterspår som går rätt upp mot vår myr.
Jag följer det en bit upp tills jag hittar en lämplig glänta där jag kan vika av. Efter diverse zick-zackande för att undvika nedhängande träd kommer jag ut ur tätskogen och ser hur landskapet öppnar sig. Jag tänker gena över lägdan för att slippa den branta backen upp till huset. Jag följer kanten längs bäcken för att hitta en lämplig övergång men den lyser med sin frånvaro.
Istället åker jag ner till den brantaste delen av bäckravinen där huset ligger. Där vet jag ska finnas en övergång men den är lite för brant och besvärlig så jag fortsätter framåt på skrå, passerar bäcken och tar mig upp längs slänten till rönnen. Nu kan jag skida till huset, ta spaden som står på bron med hjälp av ena skidstaven och så försedd med spade och en stav – den andra lämnar jag vid bron – åker jag till växthuset som inte blivit skottat i vinter och det märks på det tjocka snötäcke som täcker dess tak.
Jag ser på klockan. 11:58. Om två minuter står solen som högst på himlen. Här har den inte nått över trädtopparna. Jag anar dem genom stammarna längre bort. Men längre bort längs landsvägen på andra sidan grannens hus skimrar träden av solens ljus, likaså hos grannen på andra sidan. De har några få minuters dyrbart dagsljus medan jag befinner mig i nattens skuggor.
Det är besvärligt. Jag måste se till att snöns som kommer ner från taket inte begraver skidorna eller att de tunga klumparna knäcker dem. Jag trampar, skottar, lyfter på skidorna i en sällsam vinterdans. Understundom måste jag mosa klumpar med skidorna och till och med skotta undan klumpar som ramlat ner för att jag ska kunna ta mig fram med skidorna.
Till slut har jag lyckats befria taket från dess ofrivilliga börda. Efter att ha tittat till huset låser jag och med stort besvär lyckas jag få på mig skidorna och börjar skida. Halvvägs mellan hus och vedbod kommer jag ihåg att mamma ville att jag skulle hämta svartvinbärssaft från källaren och ta med till henne.
Jag vänder om, spänner av mig skidorna, gå ner i källaren och lyckas få plats med två flaskor i mina jackfickor. Jag får på mig skidorna, börjar åka men när jag kommer ca femtio meter från huset på slät mark kör jag fast med skidorna, ramlar och försvinner ner i den lösa snön. Inget annat att göra än att spänna av mig eländena och hamna i midjedjup lössnö vid en rishög som ligger kvar efter avverkningen.
Jag trampar och kliver. Lite svårt att ha ena knät i brösthöjd och få på sig skidan. Till slut lyckas jag kliva upp med bägge fötterna på skidan, få in stöveln och spänna fast den i bindningen. Likaså med den andra skidan. Nu går det bättre borstett från den lilla obehagliga omständigheten att mina byxor börjar glida ner. Jag har varken bälte eller hängslen så med jämna mellanrum får jag stanna för att dra upp dem.
Jag hittar övergången till myren, åker upp för halva men känner att det blir för jobbigt med tanke på att jag har tider att passa ikväll så jag åker ut till det skoterspår jag följde när jag åkte upp. Jag kommer ut något högre än där jag vek av. Det är tvära gropar som sätter skidor och åkare på prov. Sedan jämnar det ut sig och går flackt neråt.
Jag får ändå upp en bra fart och så skär vänster skidan ut i lössnön och jag står på öronen. Handskarna är blöta och mössan full med snö. Byxorna är också fuktiga. Burr. Jag blir tvungen att spänna av mig skidorna igen för att kunna resa mig, så på med dem och sedan till bilen utan fler fadäser.
Så har jag lyckats i den underskattade konsten att åka skidor och skotta snö.
Den lilla ångermanländska byn dåsade i den stilla höstmorgonen. Bergen omkring den lilla dalen där Nätraån flöt fram skiftade i rött, gult, grönt och blått. Här och där låg hus som såg ynkligt små ut invid de stora massiva bergen. Luften var kylig och klar, en lovande början på en ny dag med nya möjligheter.
En medelålders herre med ljusbrunt hår, blå ögon och söndagen till ära iklädd kostym sneddade över parkeringen vid församlingshemmet mot ortens kyrka. ”Märkligt yrke jag har valt” tänkte han medan han fingrade på den stora kyrknyckeln. Han gick med bestämda steg mot kyrkdörren…
(-Jaha, och nu? Vad hade du tänkt dig?
-Det är självklart. Dörren är låst som den ska men när han kommer till dörren till sakristian är den öppen vilket förvånar vaktmästaren. I sakristian sitter prästen vid bordet skjuten i huvudet.
- Varför då?
-Varför han blivit skjuten?
-Nej, varför ska kyrkporten vara låst?
-För att mördaren ska ha lämnat offret i en låst kyrka.
-Vad är det för vits med att låsa dörren?
-För att mördaren inte ville bli störd och styrka antagandet att det var ett självmord.
-Varför kunde han inte bara låsa dörren medan gärningen utfördes och sedan låsa upp och gå ut?
-Ja men hela intrigen bygger på att jag kom att tänka på att det går att lämna kyrkan låst innifrån genom att hoppa ut genom klockluckorna i tornet under helgmålsringningen, sedan ta sig bort till andra änden och gå ner för stegen där.
-Varför göra något så omständigt när det skulle vara betydligt säkrare och mindre risk för upptäckt bara genom att vandra ut genom kyrkporten och lämna den öppen? Eller om kyrkan nu måste vara låst, bara gå ut genom nödutgången i sakristian, stänga till dörren och därvid försegla kyrkan?
-Ja men mördaren visste inte om det eftersom han inte var hemma i kyrkan.
-Men han kände till uppgången till klockorna, visste att luckorna öppnades vid helgmålsringningen, att det fanns en stege ner från taket vid sakristian på den sida som vätter från vägen och tog risken att ingen skulle passera och råka se mördaren på taket?
-…äh, skit samma, jag spelar wii istället.)
Denna något måhända för betraktaren kryptiska rubrik torde strax erhålla sin nöjsamma förklarning under förutsättning att läsningen behagar fortsättas.
Den kyliga morgonluften fyller lungorna med en befriande friskhet medan gryningen försynt trevar sig fram med sina gyllene fingrar mellan bergkammen i söder och det av himlen betäckta gråa moln. Redan i begynnelsen börjar problemen när skidbindningen väljer att trilskas så den aspirerande skidåkaren närapå ramlar framlänges i sina taffliga försök att få pjäxorna fastlåsta på plats.
Äntligen sitter skidorna som de ska. Känslan av frihet sprider sig i kropp och själ när de första stavtagen tas och ens skröpliga lekamen glider fram över den snötäckta uppfarten och landsvägen där det med visst besvär går att ta sig upp på fältet via ett skoterspår.
Så återstår problemet att ta sig ner till skidspåret i denna ospårade terräng. Nu är dock ytan täckt av diverse skoterspår, ehuru översnöade så bär de bra men när de verkar gå åt fel håll så det blir av nöden att byta och därvidlag åka mellan spåren sjunker skidorna djupt.
Till sist hittas dock det spår som bär åt det håll dit målet är och glädjen fyller en över vissheten att färden tillbaks kommer att gå så mycket lättare i redan uppkörda spår. Meningen med denna morgonutflykt är att få begå Arnes spår i dagsljus vilket betydligt underlättar åkningen. Den sista delen av vägen går genom ett skogsparti där avlövade lövträd majestätiskt böjer sig över skidåkaren.
Klumpar av snö hänger som diamanter ytterst på kvistarna. När huvud och axlar vidrör de nedhängande grenarna rasar moln av fin snö ner och lägger sig på den bara nacken.
Väl framme vid spåret är det bara att konstatera att det inte bara är snö i det utan delvis är det helt utplånat. På vissa ställen går det att hålla sig på den preparerade leden genom att följa kanten av skoterspåret, på andra ställen syns inte ens det. Skidorna skär ner under snön så jag inte ens ser spetsarna.
Nere vid Harpsjön tappar jag spåret helt och kommer ut i lössnön där skidorna sjunker ner så de nästan böjs. Till slut hittar jag spåret igen genom att känna mig för med skidorna var snön bär och kan sedan följa det hela vägen även om det bitvis är helt borta. När jag äntligen kommit runt spåret igen funderar jag på om jag ska åka ett varv till nu när jag spårat upp det men beslutar mig för att återvända.
Det är gott att jag fattade detta beslut då det vid återfärden att de skidspår jag drog upp ner till Arnes spår under tiden har drivit igen. Det upptäcker jag när jag tar en annan väg upp och sedan förgäves spanar efter dem för att få en lättare färd tillbaks. Så småningom anar jag några igendrivna streck som inte är till mycket hjälp mer än att de leder mig tillbaks till det ställe där jag tog mig upp från vägen.
En skidolycka inträffade i går eftermiddag vid 17 tiden strax sydost om Skorpeds kyrka. Det var prästen i nyss nämnda församling som tog sig en skidtur efter konfirmandundervisningen och stod på öronen i ett praktfullt fall på väg utför. ”Det var mörkt och jag hade ingen pannlampa så jag såg inte spåret riktigt. I utförslöpan strax innan ladorna skar skidan genom spåret och jag gjorde en framlänges volt och slog nyllet i snön som en clown nian i en gräddtårta” säger han till funbeats utsände. ”Spåren satte sig medan jag åkte så ibland blev det tvärnitar så jag nästan stod på öronen.” fortsätter han. ”På vissa ställen var det ena spåret högre än det vänstra och vice versa så det kände obehagligt att åka för knän och lår. Det är de sämsta preparade spår jag åkt på här” avslutar han men funbeats utsände har en känsla av att det bara är en dålig ursäkt av en dålig skidåkare.
Mördarbacken. Jag tvekar ej att kalla den så även om den mig veterligt har tagit livet av folk – inte ännu i alla fall. Inte heller har den av mig erhållit ett sådant epitet för att band av banditer som tar folk av daga håller till där.
Jag har givit den detta namn därför att jag riskerar liv och lem när jag utan att töva plägar susa nedåt med min alltför stela och omfångsrika lekamen. Jag vet att det inte är en korrekt benämning då Mördarbackar i de sammanhang som skidåkning utgör i fackspråk avser en stigning uppför som suger kraften ur kropp, lemmar och huvud.
Den i skidåkning insatte betraktaren vet dock att den fart som blir när det går uppåt är ingen annan än den som åkaren själv generar. Det är alltså helt och hållet upp till individen själv hur fort eller långsamt backen skall begås. Om det blir för tröttsamt finns alltid alternativet att kliva ur spår för att låta krafterna återvända.
Utför är det emellertid en helt annan sak. Där beror det på kroppens vikt, dess vighet samt spårens beskaffenhet. Det är inte bara den skidande själv som därvid reglerar den hastighet som uppkommer. I likhet med övrig mänsklig aktivitet så är det farten som dödar varför mördarbackar för mig är sällsynt besvärliga utförslöpor.
Anledningen till att jag denna afton står i begrepp att ge mig i kast med den beror inte så mycket på mig som på arvingen. När han begår sin skidträning känns det dumt att åka hem de stackars minuter den pågår när det finns utsikt till att begå den för min alltför väl tiltagna stofthydda nödiga träningen.
Min arma, slitna skiddress är lika hopplöst liten som anslagen till försvaret så området runt midjan har en tendens att vilja bryta sig ur sin förpackning för att beskåda sin minus 15gradiga omgivning.
Visserligen har jag erhållit den uppfattningen att det för vissa åldersgrupper verkar vara högsta mode att visa midja och underkläder – om det inte är så att föräldrarna inte har råd att köpa kläder åt sina ungdomar i samma takt som de växer – men inte när föremålet i fråga är en fetlagd man som obevekligt närmar sig de femtio.
Så detta är ett ypperligt tillfälle att ägna mig åt simultanskidåkning. Banan är 2,5 km lång och en kortare på 1,5 km. De förvuxna tändstickor som fötterna nätt och jämt ryms på bredden går ej att nyttja i ospårad terräng. Skidåkning för mig är att plöja fram i ett av människor ograverat snölandskap, ömsom pulsande, ömsom glidande där skidorna bitvis helt döljs under snötäcket.
När jag kommer fram till den beryktade backen står tvenne saker klar för mig. Den ena är att belysningen inte fungerar så jag ser inte spåret så tydligt. Det andra är att jag har väldigt bra glid. Jag tvärställer skidorna och går ner till nedre hälften av backen innan jag vågar åka.
I mina unga år skrattade jag åt min hulda moder när hon plogade i vissa backar. Oförskräckt letade jag reda på de brantaste och längsta som jag kunde kasta mig utför i vild fart. Jag minns en härlig backe som gick runt Kramstatjärn. Åkte jag den åt ett visst håll fick jag en lång och härlig färd nerför som sedermera korsade elljusspåret.
Men nu är jag i Skorped 35 år senare och skamsen över mitt oförstånd. Min nuvarande tyngd, minskade vighet och ärrad av erfarenhet sätter jag numera försiktigheten främst.
Jag konstaterar att hela bortre delen av slingan också är mörklagd. När jag kommer upp på krönet där spåret vänder för att börja sin eviga återfärd ser jag en klart lysande aura i öster. Nej, det är inte solen som är på väg upp utan skenet från skridskobanan där det uppväxande släktet spinnet drömmar om en framtid på isbelagd grund.
Den långa nerförsbacken tar jag galant i mörkret. Det är bara på ett ställe där spåret plötsligt försvinner under fötterna på mig som jag håller på att tappa balansen.
Vid den sista backen tornar plötsligt ett oväntat hinder oförhappandes upp sig framför mig. Vad göra? Skrika ur spår? Det blir ett försynt oops innan jag kliver ur och passerar en moder med en treåring som just har satt sig på baken. I detta fallet är de fullt ursäktade och jag ropar några glada, uppmuntrande hälsningar.
Dylika tilltag - föräldrars försök att fostra sina ättelägg i kung Bores spår - är värd all respekt och uppmuntran istället för att de besvikna ska behöva gå hem och bryta sönder sin skidutrustning och lägga dem på brasan fyllda med bitter besvikelse och svåra komplex mot vinterns alla utbud på diverse sporter på grund av sura tanter och griniga gubbar som skällt på dem där de i sina första, stapplande försök att vänja sig att vara ute i vår vackra, vita vinter på annat än motoriserade muskedunder som vrålande skär sönder tystnad och snötäcke.
Det är ett märkligt förhållande att det i den ädla längdsskidåkningen är den framförvarande som förväntas ge plats åt den bakomvarande. I slalom är det den som kommer uppifrån som ska lämna företräda och väja för framförvarande då naturen ej har försett människan med ögon i nacken även om vissa välsignade föräldrar verkar vara utrustade med en dylik anordning, i varje fall om man ska tro deras alltför ofta med busstreck påkomna ättelägg.
När varvet väl är fullbordat kostaterar jag att jag gott och väl hinner med 1,5 km slingan innan det är tid att fara hem. Ett skönt skidpass i tjänligt vinterväder.
Jag är i ett vakuum. Utan historia, utan hopp, utan framtid. Frusen mitt i rörelsen. Hur kunde det bli så här? Var gick det fel? Eller är det så här det ska vara? Är det fler än jag som drabbats eller är min omvärld i rörelse, fullt upptagna med vad de nu har för händer?
Befinner jag mig på skidspåret vid änden av universum? Är detta slutet på världen? Tiden stannar och vi fastnar mitt i det vi håller på med? Är detta undergången, slutet på allt? Jag ser mig omkring. En blek måne svävar över himlavalvet. Solen sjunker i sydväst. Jag står i nattens begynnande skugga men en bit till vänster gnistrar ännu solens sakta avtagande strålar i den gnistrande snön som färgar vattenkristallerna gula.
Då är det bara min bubbla av tid som brustit så jag befinner mig i intigheten. Men vad underligt. Skidorna knarrar i snön som yr omkring fötterna när jag rör mig framåt, stavarna höjs och sänks när de hjälper till att driva min kropp framåt. Vad är det som sker? Hur har det kunnat bli så här? Förvirrad tittar jag ner på min handled
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den eländiga tidtagningen har stannat igen. Svärjande slår jag över pulsklockan till att visa klockan. Det här skräpet fick jag när jag tog en provprenumeration på en träningsblaska men uret verkar vara konstruerad med tanke på dem som tränar barärmade. Alla möjliga slags finesser med dataöverföring och statistik men tidtagningen kan tydligen stanna bara den vidrörs av ett veck på en skjortärm. Får gå över till att använda mobilen som tidtagare.
En bitter vrede fyllde honom där han låg nedbrottad på marken av sin obeveklige motståndare. Hur skulle han kunna ta sig ur detta dödens grepp? Här ute i ödemarken fanns det ingen opartisk domare som såg till att reglerna följdes, här var det att segra eller dö. Förtvivlat slet han i sin motståndare, vred sig som en mask på den snötäckta marken. Hjärtat bultade som en stångjärnshammare, kallsvetten bröt fram på pannan.
Han tänkte på sin familj, på sitt hem, på allt han hade kvar att göra. Det här fick inte vara slutet. Med en viljeansträngning bröt han sig loss ur sin förtvivlan och fick ett grepp på sin motståndare som dock skrattretande enkelt gled ur hans grepp. Återigen försökte han få tag i den vitala delen på sin fiende. Han försökte igen och igen.
Till sist fick han ett stadigt tag. Med förtvivlans alla krafter bröt och bände han med uppbjudande av allt han hade kvar av sin styrka. Han hörde smällen och han förstod att han lyckats. I samma stund kände han hur den högra foten böjde sig av ansträngningen innan den snällt åter sträckte ut sig i stöveln. Han låg kvar och pustade innan han tog tag i räcket och med ett triumferande vrål hävde sig på fötter.
Med ett belåtet leende stirrade han ner på sin motspänstige men nu besegrade motståndare, den högra terrängskidan som satt som den skulle. Så kunde träningspasset ta sin början.
Det ringer på. Klockan är fem minuter över midnatt in på det nya året. Jag gläntar på dörren. Därute står en förfärlig figur. Om det är en man eller en kvinna kan jag inte avgöra men ung verkar den vara. Kläderna i trasor, blodig, förtvivlad. Skräckslagen tar den tag i mig och ber att få komma in.
Tveksamt öppnar jag dörren lite mer men säger att vi nog borde fara till sjukhuset. ”Nej, nej, det kan inte hjälpa mig, snarare tvärtom” säger den med rädsla i rösten. Jag försöker att se in i mörkret därute men den verkar i alla fall inte ha andra i släptåg så jag släpper in den och låser dörren efter oss.
Vi går upp till övervåningen där den får plåster, bandage sårtvätt, några handdukar, några kläder som jag tror passar och en morgonrock innan jag visar den till badrummet. Efter ca en halvtimme öppnas badrumsdörren och ut kommer en sargad men omplåstrad och rentvättad figur. Jag ger den en filt, jag serverar lite té jag bryggt under tiden och så sätter vi oss uppkrupna i varsin fåtölj framför braskaminen.
Vi säger inget. Jag vill inte vara påflugen även om jag är nyfiken men jag tänker att berättelsen kommer väl vad det lider. ”Tack för att du tog emot mig” säger personen med spänd röst. ”Åh, det var så lite. Men jag är allt lite spänd på att få veta vad du råkat ut för” säger jag. Jag kan fortfarande inte avgöra om det är en pojke eller flicka.
Min mystiske gäst drar djupt efter andan. ”De är efter mig” säger den. ”Vilka” frågar jag. ”Människorna så klart. De gör allt för att utnyttja och bedra mig, förstöra allt för mig och bara ställa till elände. Jag hinner nätt och jämt visa mig så brakar det lös.” ”Varför?” frågar jag. Gestalten rycker på axlarna. ”Inte vet jag varifrån människornas ondska kommer. Varför krigar, slåss och förföljer människor varandra?”
Hur kommer det sig att du är just här?” vill jag veta. Vi är en liten by och jag känner de flesta men den här personen är ny för mig. Jag antar att det är en tillfällig besökare till någon av mina grannar.”Tja, någonstans måste jag ju vara och den här platsen är väl inte sämre än någon annan, men inte hjälper det var jag är.” ”Inte?” undrar jag förbryllat.
”Skorped, Göteborg, Stockholm, London, Kairo, Kuala Lumpur – överallt är det samma sak. Fylla, bråk, svält, fattigdom och samtidigt ett sanslöst slöseri med mat, pengar, prylar och andra resurser bara för människors höga nöjes skull. Och alla som får sitta emellan för att ett fåtal ska kunna roa sig.” ”Du låter som en vittberest person som har sett mycket.” ”På sätt och vis alltför mycket men ändå inte. Det mesta har jag sett genom mina företrädares ögon.”
Jag tittar på min mystiske besökare uppkrupen i fåtöljen under filten omvärvd av ångorna från tekoppen.”När det inte finns någon plats där man kan komma undan blir det lätt så att man befinner sig på resande fot.” ”Finns det ingen plats där du kan känna dig trygg?” Jag får ett svagt leende förvrängt genom de sakta virvlande tedimmorna. ”Tyvärr inte.”
”Har du ingen familj, inget hem?” ”Världen är mitt hem.” ”Det är ett ganska vitt begrepp. Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?” Med darrande händer ställer främlingen ner koppen på det lilla bordet emellan oss. Rösten skälver av iver när den svarar; ”Det kan du faktiskt” ”Hur då?” undrar jag. ”Protestera mot orättvisor, säg ifrån när någon skadar andra och sig själva så hjälper du mig”. ”Hur kan det hjälpa dig?” undrar jag
”Det kan du. Jag är det nya året och jag hinner nätt och jämt börja förrän jag förstörs av drogmissbruk, misshandel, onödiga olyckor, krig och våldsamheter. Om jag visste att du lovar att göra vad du kan för att hjälpa andra och avstå från dumheter som skadar andra och dig själv så vet jag att jag har en tillflyktsort i den här eländiga världen som jag kan glädjas åt när det blir min tur att gå in i historien och lämna över till min efterträdare.” Med de orden upplöstes gestalten bredvid mig och blev ett med ångorna från den rykande tekannan. Jag stirrar länge på den virvlande röken medan ögonlocken blir allt tyngre.
Klockan 10 på nyårsdagens morgon vaknar jag med ett ryck i min fåtölj. Jag gnuggar sömnen ur ögonen och gäspar stort. Vilken underlig dröm jag haft. Jag slänger en hastigt blick ner på bordet. Där står en tekanna och två koppar. I fåtöljen bredvid ligger filten från sovrummet. Full med plåster.
