Eftermiddagssolen lyser upp den branta sluttningen. Jag travar på med raska steg, tar en kort paus, fortsätter. Hjärtat slår som en stångjärnshammare. Vet ni vad det är? Det vet inte jag men det låter bra. Tror jag läst det någonstans så jag lånar det.
Inte blir det lättare av att strumporna är blöta. Jag tog mina trasiga stövlar. Ville inte riskera mina nya så här nära älgjakten. Mina stövlar har en tendens att gå sönder så fort jag tar på dem. Kanske är det fotsvetten som fräter sönder dem, jag vet inte.
Mjölkörten står utblommad. Jag följer spåren av en skogsmaskin som en gång kört där. Nu växer där sly av olika slag. Jag sätter mig på en stubbe och pustar. Jag har en hänförande utsikt över dalgången mellan bergen. Där nere någonstans ringlar Nätra ån, kyrkbyn ligger mitt i blickfånget. Jag ser ner till prästgården och längre till vänster, västerut, stationssamhället. Och så de blågröna skogsklädda bergen på andra sidan. Över allt en ljusblå himmel med vita molntussar.
Men inga hallon. Jag söker mig längre och längre upp. Alldeles innan skogskanten högst upp ser jag ett snår med röda bär. Lite är det, små är de men det är hallon. Riset är lagom högt för att jag ska kunna stå och plocka. Jag fortsätter. Hittar lite här och där. Kliver över grå stammar, spretande kvistar, vickande, mossklädda stenar – hela tiden med en vidunderlig utsikt.
På väg ner följer jag ett maskinspår. Jag tänker undvika surhålen. Om det går. Innan jag kommer in i skogen passerar jag ett. De nu nästan torra strumporna blir blöta igen. Jag följer spåret genom en skogsdunge – och kommer rätt ut på en myr. Suck. Jag travar på, kommer in på torrmark och ner i skogen.
Den mjuka mossan suger upp mina steg. När jag kliver på en kvist kilar en skogsmus och gömmer sig under en omkullfallen stam. Jag passerar en ruin av en byggnad. Endast några murade väggar står kvar. Jag fortsätter över liggande träd och under lutande toppar som brutits av till hälften. Så ser jag vägen. Jag kommer ner ca 20 meter ovanför den avtagsväg som jag parkerat bilen på.
Hemma väntar färdigbredda smörgåsar och filmen ”Harry Potter och den vises sten”. Boken var bättre men ett trevligt sällskap att rensa bär till. Ca 5 dl blev det.
Vår myr lutar. Mitt på är den mycket blöt. Här växer det nästan inga hjortron alls. De finns längs kanterna och på de skogbevuxna öar som ligger här och där. Men myren är liten och bären är inte så många. Vid den översta myrkanten har en skogsmaskin plöjt en rak gata. Ja, inte en jämn, asfaltbelagd väg men ett öppet stråk genom skogen upp på åsen där stigen går. Det borde vara lättare att hitta till den stora myren om jag följer den så långt det går.
Sagt och gjort, jag travar iväg snett upp åt vänster för att leta reda på stigen. Jag blir osäker då jag inte ser den. På det område jag nu är minns jag den som en tvåspårig skogsväg men jag ser inte tillstymmelsen av något som ens liknar en stig. Så har jag den mitt framför fötterna. Ett smalt band med vit sand.
Jag försvinner in i skogen. Träden omsluter mig som ett draperi och jag träder in i en annan värld. Det brakar till framför mig. En brun fågel lyfter och flyger i väg med dånande vingslag som förstärks av stammarna. Så upplöses stigen i ett intet. Jag anar dess fortsättning men den verkar dela sig. Jag testar ett håll och kommer ut på en blöt mossmark.
Jag trevar mig fram mellan grenar som tycks sträcka sig efter mig. Torra kvistar, barr och småkryp dansar ner från sina boningar i höjden och landar på huvud och axlar. Jag passerar mindre myrar med hjortronblad men utan bär. Så bär det upp på fast mark, över en klipphäll och plötsligt står jag vid en halvt igenvuxen skogsbilväg. Jag ler. Här har jag dånat ner för berget på en hopfällbar låghjuling över gropar och stenar.
Jag följer vägen uppåt till vändplanen och försvinner sedan in i skogen igen. Nu ska jag gå snett uppåt. Trodde jag. Jag hittar inte myren. Jag finner små myrplättar med få eller inga bär. Jag kommer upp på en klippa och skådar ut över landskapet men jag vet inte var jag är eller hur jag ska gå för att hitta myren.
Jag följer klipporna. Jag lägger mig och vilar ryggen på en häll innan jag fortsätter. Vinden välter hinken som jag ställt ifrån mig och de stackars bär som jag funnit rullar ut på berget. Medan jag plockar upp dem kommer en myra och försöker lägga beslag på ett. Jag reser mig och fortsätter mitt travande.
Plötsligt öppnar sig landskapet framför mig. Älvdalen med kyrkbyn breder ut sig nedanför berget. Kraftverket i rött ligger vid forsnackens början. På 80-talet sprängdes en tunnel genom berget för att öka turbinernas effekt men forsen som jag hörde när jag stod på balkongen på torpet har tystnat. Så har återigen lilla Vips tussilunkat bort sig. Om nu vet vad det är.
Tussilunka bort sig innebär att du vet vart du är och hur ska gå för att hitta hem men du är inte där du borde vara, du har inte hittat dit du skulle. Då har du tussilunkat bort dig. Det har hänt mig två gånger på detta berg som jag borde känna som min egen byxficka. Nåja, nu vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska.
Jag följer berget en bit, sedan går jag ner i ungskogen och kryssar genom området. Till slut ger jag upp. Hur kan jag hitta myren för ett par dagar sedan och nu vara så totalt vill? Jag går snett upp mot en glänta innan jag vänder om – där öppnar sig skogen och myren breder ut sig som en våt heltäckningsmatta.
Det lyser av bär. Jag känner mig vimmelkantig. Jag snor runt som en jakthund med näsan i backen men det tar på ryggen. En sten en bit i skogen få bli en tillfällig vilobädd. Det är bäddat med mossa och lavar. Jag lägger armarna under nacken. Ovanför trädkronorna jagar molnslöjorna varandra i munter sommardans.
Jag sluter ögon och reser bakåt, framåt, inåt, dröjer vid det som är, svävar iväg på lätta vingar till Fantasien. Så rycker jag upp mig, vandrar ut på myren och fortsätter mitt plockande. Ibland går jag ner på alla fyra. Där det är små kullar är det riktigt torrt, där kan jag krypa utan att blöta ner mig.
Hinken fylls så sakteliga och solen sjunker mot bergkammarna i sydväst. Jag söker mig hemåt. Är mån om att ta ögonmärken som jag lätt ska kunna känna igen. Jag kommer in ett hav av ormbunkar. Ett par skogsfåglar brakar iväg genom ungtallen. Jag går upp på klippan och följer den en bit, sedan ner och kommer fram precis vid gölen. Jag går runt den och kommer ut på stigen. Så är jag tillbaks där jag började.
Den här gången ser jag noga till att inte snubbla. Jag tar mig hela vägen hem utan att stå på öronen. Tänk så lätt det blir att rensa. Nu har vi sju små sillburkar med nykokt hjortronsylt. Tänk vilken duktig fru jag har.
Den ligger där som den alltid har gjort. Åtminstone under min uppväxt. Omgivningarna har ändrats men inte så mycket. Insprängd mellan gran och tall, mellan klippor och stenar. Det var lättare förr. För trettio år sedan. Då var det bara att gå upp på åsen och gå tvärs över hygget. Nu har träden växt upp.
Den stig som ledde från grusgropen bort till skjutbanan försvinner halvvägs i den växande skogen, den upplöses till ett intet. Därför följer jag den inte. När jag lämnar torpet denna strålande högsommareftermiddag går jag först till myren ovanför torpet. Några enstaka mogna hjortron hamnar i hinken. Jag passerar källan, går snett nordost upp i skogen.
Jag passerar en sänka. För grund för att kallas ravin, för djup för att kallas dike. Plötsligt breder ett stånd med fräken ut sig mellan träden. Jag passerar några små myrhål. När träden glesnar ser jag en klipphäll. Jag söker mig upp på den. Mitt på ligger några lösa stenar staplade till ett miniatyrröse. När hällen tar slut börjar blötmarken igen.
Jag kommer in i skogen igen. Träden glesnar. Lavar hänger som skägg här och där på enstaka grenar. Jag blir osäker på vägen. Hur länge sedan var det jag var här senast? Kanske 20 år. Har jag kommit för högt upp? Eller för långt ner? Skogen öppnar sig. Mellan två hällar sträcker sig en mjuk mossmark. Jag går upp på den högra.
Där framme mellan träden ser jag en öppen yta. Jag fortsätter framåt och så breder den stora myren ut sig framför mig. Första gången jag är här på två decennier och jag gick rakt på genom en skog som jag inte riktigt känner igen. Men finns det några hjortron? Jag ser blad men inga bär. Systematiskt går jag från den ena sidan till den andra.
Enstaka exemplar av Norrlands guldskimrande bär hamnar i hinken. Det är ansträngande att gå. Myren suger, ryggen värker. Jag blir tvungen att gå till en stenhäll vid myrkanten och sträcka ut min värkande kropp. Törstig blir jag, det är varmt. Här och där står låga träd utspridda i den mjuka mossan. Plötsligt glimmar det till. Och där. Och där.
Plötsligt är jag omringad av solmogna, saftiga hjortron. Jag ser dem glänsa, börjar gå mot dem – och hittar andra innan jag kommer dit. Jag snurrar som en hund innan den lägger sig, som en vattenvirvel i ett badkars utlopp, som en frisbee på väg genom luften mellan leksugna händer. Jag snurrar, jag vinglar. Hjärtat, själen fylls av en tacksamhet för ett slösande överflöd men också en girig missmodighet att inte hinna ta rätt på all denna slösande rikedom.
På två timmar blir det två liter. Med sjungande hjärta och försiktiga steg travar jag hemåt. Jag tar mig igenom skogens försåtliga fällor. Jag smyger försiktigt genom rishögarna efter vinterns avverkning och ser huset därframme. Jag passerar den sista rishögen – fastnar med foten i en kvist, faller handlöst framåt och tappar hinken som hamnar mer eller mindre upp och ner. Endast en handfull bär är kvar i den.
De flesta har ramlat ner på rishögen. Det blir att sätta sig och plocka en gång till. Flytta på ris. Försiktigt lyfta kvistar för att leta fram de bär som hamnat under barr och ris. Till slut har jag fått upp de flesta. Sedan är det bara att sätta sig och rensa. Försiktigt plocka loss barr och bos som fastnat på de saftiga bären. Suck. Tur att sportradion finns så jag har något att lyssna på under detta pellergöra.
Fyra veckor nästan helt utan dator, utan tidningar, utan radio, utan tv.
I fyra veckor har jag levt.
Vad jag har gjort i stället? Tagit grabben till simskola med en helt underbar simlärare. Hon är en verklig eldsjäl. Plask och lek, simträning, läsning ur en bok om vattenvett och ett oändligt tålamod med ätteläggets märkesjagande. 16 märken tog han på dessa två veckor.
Efter de två veckorna hade hon simträning med alla som var intresserade, grunderna i crawl, fjäril- rygg- och bröstsim i vilket det senare simsättet damer torde ha en viss fördel. Dessvärre satte mina axlar och utslitna leder stopp för samtliga simsätt utom bröstsimmet. Däremot har jag övervunnit motståndet mot att dyka i vattnet direkt från bryggan.
Fick inte jag några märken? Jo då, diverse blåmärken när jag dök i på fel sätt.
Den ack så hastigt svunna tiden har annars ägnats åt att måla fönsterramar, klippa gräs, släpa ris, kapa, hugga och stapla in ved, rensa jordgubbsland, plocka hjortron och hallon samt elda rishögar. Det är mycket att göra på ett torp men ack så skönt att koppla av från tidens stress och press.
En utflykt till Åsele marknad och en till Gamlia i Umeå hann vi också med.
För övrigt är hjortronplockandet värt ett eget kapitel. Det kommer.
