Det regnar. Tunga droppar faller, trummar på tak och fönsterbläck. Gatlyktorna stirrar med släckt ljus på den regnvåta, öde asfalten. En svart kaja sveper förbi. Regnet övergår till snö. En mås sätter sig på infarten och släcker sin törst i en vattenpöl. Skogen står i givakt på bergens stelnade vågor som formgavs i historiens gryning. En frusen ögonblicksbild av väldiga krafter.
På den norra delen av ett klot i utkanten av en galax som färdas i en öde rymd på väg mot undergång. Ute spirar våren. Livet bryter fram på nytt efter vinterns sömn. Det gamla är borta, det nya ligger i sin linda. Födsel, strävan, en obeveklig undergång, ett nytt liv. Världen är vemodig. Världen är vacker. Glädje och sorg, förtvivlan och hopp. Jag tror – nej, jag vet. Jag måste börja träna. Långsiktigt. Målmedvetet.
Visst är min mage en del av mig men den kunde vara mindre. Jag mår inte bra. Min kropp mår inte bra av att släpa på denna övervikt. Därför är jag här. Ja, det vill säga inte på jorden utan här på funbeat. För meningen med livet är väl inte funbeat heller? Eller? Det kanske det är. En stor bit av det i alla fall.
Tack till upphovsmannen till denna sajt. Tack till livets upphovsman också. Källan. Var den än är. Vad den än är. Därom tvista di lärde. Men jag vet vad jag tror. Rätt logiskt egentligen, för det finns mycket som jag tror att jag vet.
http://www.youtube.com/watch?v=r-L3JMk7C1A
1976 – det år jag skulle fylla tretton – satte jag med stolt hjärta på en dekal jag fått av farbror polisen. ”Säker cykel” stod det på den. När jag i denna natt cyklade ner för att vinka till mina vänner som befann sig på nattåget till Göteborg kunde jag med rätta klistrat fast en dekal med texten ”osäker cykel”.
Cykeln saknade bakljus, framljuset fungerade inte, jag hittade inte min pannlampa och rätt vad det var släppte kuggarna så jag ”trampade luft”. Min vingliga färd ner till gamla stationshuset skedde i mörker eftersom gatlyktorna släcks ca klockan 22:00. Jag tog inga handskar och kallt var det.
Väl nere ställde jag mig och inväntade det kraftigt försenade tåget. Under min väntan hann jag förbereda ett halvt tal och hörde pärlugglor. När tåget väl passerade såg jag ingen som jag kände men vinkade i alla fall innan jag cyklade hemåt.
Jag hade i alla fall hjälm och reflexväst. Lyset spelade mindre roll. Jag såg ingen bil, varken på väg ner eller tillbaka.
