Den ensamma gestalten ilade fram på skidor under nymånens kalla skära över det snöklädda ödsliga landskapet. En hund skällde i fjärran. Med hjärtat i halsgropen kastade han sig ut för den isiga backen som slutade i en tvär kurva. Spår i snön vittnade om de som misslyckats tidigare. Han susade nerför backen men fylldes med tvivel när han närmade sig platsen där så många före honom fått ett så snöpligt slut.
Farten tvingade honom ur kurvan och rätt mot en stolpe. Han hann tänka många tankar. Runt om i stugorna längre ner pysslade människor med sitt ovetande om det drama som utspelades. Han såg för sitt inre hur han skulle bli ytterligare ett djupfryst stycke kött i det norrländska snölandskapet. Lössnön bromsade upp hans fart och mirakulöst nog höll han sig på benen. En decimeter ifrån hindret stannade han helt med skidorna på var sin sida om pelaren som reste sig framför honom.
Det värsta var överstökat. Nu var det en kamp mot klockan. Han böjde sin slitna kropp och började målmedvetet staka sig framåt. Här och där sträckte träden ut sina snöklädda grenar likt isiga händer som ville hindra hans framfart. Likgiltiga stjärnor blickade ned från en annars sammetsvart himmel. Det kändes som om naturen sammansvurit sig för att förhindra att han skulle lyckas med sitt uppdrag.
Det enda som hördes var stavarnas gnekande i snön, skidornas svischande i spåret och hans flämtande andhämtning. Hunden hade tystnat. Han kämpade sig framåt driven av en oro att komma för sent. Så såg han målet hägra. De tysta tomma byggnaderna reste sig farmför honom. Bilen stod där den skulle vara. En snabb titt på klockan sade honom att han skulle nog hinna. Han lastade in skidor och stavar, öppnade dörren och kastade sig in på förarplatsen.
Precis när han lättat sjönk tillbaka stelnade hans leende och hjärtat stannade nästan. Det kändes som händer som grep honom om livet innan han insåg att han hade glömt ta av midjeväskan. Snabbt vräkte han sig ur bilen, knäppte loss väskan och sedan ner i förarsätet. Bilen startade snällt. Det verkade inte vara någon som märkte att han svängde ut på landsvägen. Lättad och med ett bistert leende sjönk han tillbaka mot förarstolen.
Ett hastigt ögonkast upp mot skogen ovanför där han nyss kämpat för sitt liv mot klockan. Så svängde han in mot byn och stannade framför Baptistkyrkan. Han hade gjort det. Han hade kommit i tid för att hämta ätteläget efter miniorerna.
Spelade hockey med mig själv. Förlorade två matcher först till 10. 6-10, 7-10. Ingen avbytare hade jag. Fast – det hade inte Själv heller men han var kyligare i avsluten.
Nu invänder vän av ordning att det inte går att spela mot sig själv. Joho, det gör det visst! Har jag gjort sedan lågstadiet – tennis, fotboll, basket, ballongvolleyball, innebandy – många sporter jag utövat med Själv som motståndare.
Men den värsta kampen är att stå emot godissuget :’(
