En ensam gestalt stretade fram i det snötäckta lanskapet. Fjärran från upplysta spår strävade han tappert i ospårad terräng. Skidorna skar djupt i den lösa snön.
Understundom dånade det i snötäcket av hans tyngd. Här var det inga som trängdes, ingen trängsel, inget stoj även om det kanske inte var så bra träning för det stundande skidloppet.
Han var ensam med tre s – stjärnorna, skogen och snön. Månens klara sken kastade långa skuggor på det glittrande snötäcket. Han befann sig vid civilisationens yttersta utpost. Här tog den oändliga och obändliga vildmarken vid.
Framme vid skogens rand svängde han uppför den sluttning han nyss med möda tagit sig nerför. Han insåg att han hade åkt för långt och det var hög tid att vända. Han försökte vända skidorna och gå på skrå uppför men laggarna skar bara ner i den lösa snön. Med fasa insåg han att det inte skulle gå. Blixtsnabbt vände han om och började åka tillbaka i sina egna spår.
Till en början gick det bra men vid krönet började han glida bakåt. Han var tvungen att försöka gå sidledes. Han lyckades ta sig en bit upp men sedan sjönk skidorna ner och började glida bakåt. Han befann sig i en svacka med lösare snö.
Det kändes som kristallerna sög fast hans fötter och ville dra honom med sig ner under det vita täcket. Han undrade om det var så här han skulle sluta – som en isstod på den ångermanländska tundran. Grabben som skulle hämtas på skidträningen. Det nya wii spelet som väntade därhemma. Och frun. Arbetskamraterna. Så detta var slutet.
Nej, det fick inte vara så! Med en viljeansträngning slet han sig loss från snöns förlamande grepp och lyckades vända. Han kom upp på fastare mark och kunde till sist ta sig tillbaks till spåret. Med stavar som sjönk ända ner till marken påminde den krumma mannen mer om en potatisplockare än en skidåkare men meter för meter segade han sig mot hemmet.
Till sist kom han ut på skoterspåret och så till vägen och sedan hämta grabben och så hem och knattra ner denna lilla historia.
Inte vart det mycket till skidträning men en prövning för muskler och vilja. Fy vilken kamp. Men skönt var det. Kul hade jag utom på slutet när jag kände mig stressad och satt fast i snön. Tyckte inte jag kom någonstans men meter för meter tog jag mig framåt och till sist kam jag hem. Pust! Nu dusch och så lite wii resort – golf, pilbåge och flyg om nu inte frun ockuperar tv:n för sådan ovesäntligheter som Idrottsgalan.
Skulle in till Bredbyn idag för att skaffa lite saker jag behöver i morgon. Kallt ute och ingen motorväramare. Bilen höll inte på att starta. När motorn väl hade kommit igång hade startförsöken tagit hårt på batteriet. Tänkte det var lika bra att köra en sväng för att ladda upp det så jag körde in till stan.
När jag var i stan tänkte jag att jag kunde passa på att titta på en wii-konsol. Kom till en butik som saluför hemelktronik. De hade 10 procents rabatt på allt. Så nu sitter jag här med en sprillans ny spelkonsol, tre handdosor med tillhörande nunchuck och tomt konto. Egentligen hade vi inte råd men med tanke på minen på grabben och hur kul hela familjen haft tillsammans tror jag inte vi haft råd att vara utan det.
Snön har bäddat in landskapet i ett bomullsvitt täcke. Bilen rullar fram mellan enstaka gårdar in mot Täfteå. På väg upp till torpet att skotta väck snö från taket på växthuset. Stressad är jag med. Klockan är ca 12,30, 15,30 ska jag hämta grabben i Skorped.
Bilradion skvalar. Radio Västernorrland. Just nu är det önskelåtar från 80-talet. Mot mina instinkter ringer jag in till telefonsvararen och önskar ”You’re in the army now”. Jag motiverar min önskan att den spelades mycket när jag gjorde lumpen 1982-1983 på gamla anrika, numera osaliga, A 4 i Östersund.
Till min stora förvåning påannonserar programledaren min önskelåt. Jag sveps 29 år bakåt i tiden. Min omgivning försvinner. Jag omges av gula kasernbyggnader med svarta plåttak. En smal korridor med fem logement, vart och ett avskilt med en brun dörr ut mot korridoren. Plåtskåp och gnisslande järnsängar. Blåvitrutiga sängkläder. Doften av läder, millitärkläder, vapenfett och kroppsodörer. Jag omges av bekanta ansikten och röster. I vart och vartannat logement ekar ”You’re in the army now”.
Plötsligt krossas drömmer, jag rycks brutalt tillbaks till nuet när hallåan avannonserar sången med att säga att den kom 1986 så hur jag kunde ha hört den 1982 förstod hon inte. Jag stirrar på radion som det var dens fel. Jag förstår inte hur jag kan minnas så fel. Jag kommer ihåg det så väl! Men minnen kan spela oss spratt.
Inte blir det bättre när jag upptäcker att jag glömt snöskorna. Har plockat ner dem från väggen men lagt dem på hatthyllan när jag ringde mamma för att meddela att jag var på väg. Skulle skjutsa henne till affären innan jag for till torpet. Sedan blev de kvar på hatthyllan där de ligger än.
Jag får pulsa upp från vägen i knädjup lössnö. Väl vid bron greppar jag spaden, pulsar vidare. Vid vissa ställen är snön midjehög. Jag får skotta mig fram. Till sist är jag framme och kan börja befria växthuset från dess vita börda.
Hela tiden grunnar jag på hur jag kan ha så fel. Hörde jag den 1986 och tänkte att det skulle vara en lämplig låt att spela när jag gjorde lumpen? Skit samma. Jag blir sen. Stressar tillbaks. På vägen slänger jag in en burk lingonsylt och ett batteri till mamma som jag sätter in i brandvarnaren - ja, batteriet alltså, inte mamma. Sedan tanka bilen, en sallad och så till Skorped.
Hela tiden grämer jag mig över hur jag kan göra bort mig så inför alla Radio Västernorrlands lyssnare. Inte för att de är många men ändå. Väl hemma skottar jag och grabben den sista snön från balkongen, sedan fixa middag, läxor och natta. Jag somnar före lillkillen så det är bara att gå ner och slafa in.
I dag på morgonen tar jag plats framför datorn, sträcker ut fingrarna och attackerar tangentbordet. Google You're in the army now...
“"In the Army Now" is a song by the Dutch duo Rob and Ferdi Bolland, recorded in 1981. The song was also later recorded by the British rock band Status Quo on their 1986...”
http://en.wikipedia.org/wiki/In_the_Army_Now_(song)
Med ett förnöjt och lättat leende lutar jag mig bakåt, letar rätt på sången på youtube innan jag skriver till programledaren vars program är ute i sändning. Hon säger inget om det men det gör inget. Jag tyckte väl! Kunde inte minnas så fel om en sådan sak.
Jag sluter ögonen och låter musiken bära mig med sig på minnenas ström.
