”Tomten” såsom Viktor Rydberg kanske skulle ha skrivit den om han hade diktat den anno 2011
Midvinternattens köld är mild
neonskyltar gnistra och glimma
ingen sova ty festen är vild
långt över midnattstimma
månen vandrar sin tysta ban
snön ligger grå över hela stan
snön ligger grå på taken
också tomten är vaken
Står där så grå vid krogens dörr
grå mot det skimrande ljuset
tittar som så många vintrar förr
ner på spyor som har frusit
tittar mot centrum där lucian yr
tillsammans med tärnor står och spyr
grubblar fast ej det lär båta
över en underlig gåta
För sin hand genom skägg och hår
skakar huvud och hätta
”nej den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta.”
Slår som han plägar inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla
går att sköta sin syssla
Går till rännsten och avloppshål
rensar alla galler
med järnspett ger isen vad den tål
tills ner allt elände faller
ser en stupad, försupen kropp
försöker hjälpa den fallne opp
till ett påvert nattkvarter
där han kan lägga den stackarn ner
Går till parken där slagsmål står
försöker fientlighet bryta
men inte oväntat ej alls så bra det går
ty våldets demoner vråla och ryta
människan vill allt ont släppa loss
hon älskar att härja, förstöra och slåss
inget vett hon känner
allt hon inte gillar skoningslöst hon bränner
Tomten smyger sig sist att se
hur det står till i husen
kikar mellan gardiner in
bland alla juleljusen
vuxna gräla och slå de små
och unga bråka om att ej de få
det dyra som mormor ej kan betala
så besviket och högljutt de gala
Så har han sett hur julen kär
sedan länge mist sin mening
att gråt och tandagnisslan det är
som borde vara gemenskap och förening
att många barn önskar julen var vit
att föräldrar och släktingar kunde låta bli sprit
åtminstone denna helg på året
men vuxna är inte inne på det spåret
Är det helg ska spriten in
uti strupen ska alkoholen flöda
vett far ut och våld i sinn
barnens jul det föröda
men vad bryr sig vuxna om det
lyckans hemlighet
förgäves de söker
tror den kommer om de super och röker
Tomten skakar sitt huvud tungt
vänder ryggen åt allt elände
söker sig dit det är lite lugnt
och undrar hur det sig hände
att julen blivit så ful och trist
han sitter där och vet helt visst
att så här borde det inte vara
på frågan varför det så blivit kan han inte svara
Bruset från staden och vägens stråk
når hans trötta öra
liksom ljudet av allt ohyggligt bråk
som han inte längre orkar höra
Tomten lyssnar och halvt i dröm
tycker sig höra tidens ström,
undrar varthän den ska fara,
undrar var källan må vara.
Midvinternattens köld är mild
neonskyltar gnistra och glimma
ingen sova ty festen är vild
långt intill morgontimma
månen sänker sin tysta ban
högt över den konstbelysta stan
bleknar stjärnor som obemärkt vandrat över taken
det är bara tomten som inte är vaken
Travesterare: Rolf Öhlén
I dag har jag tränat hämtning av gran. Julgran alltså.
Det är väl inget att registrera invänder vän av ordning.
I så fall har den personen aldrig följt med mig att hämta gran.
Himlen är gråmulen när jag kommer fram till parkeringsfickan.
Nu har jag ca en halvkilometer att gå innan jag kommer fram till den igensnöade uppfarten.
Väl framme knäböjer jag för att sätta fast snöskorna. Jag klarar nätt och jämt av att resa mig på grund av mitt krånglande vänstra knä. Till slut sitter de fast någorlunda. Med stappliga steg på grund av snöskornas böjda form – det känns som att gå med små vaggor på fötterna – korsar jag vägen. På något sätt lyckas jag få fäste i snövallen och lyckas ta mig upp till torpet.
Utebänken står kvar på farstukvisten och jag kan konstatera att snöskoveln står kvar i ladugården. Jag hämtar ladugårdsnycklen men kan bara konstatera att det inte går att komma in där då ett takras har blockerat dörren. Jag går runt på baksidan och ser att jag kanske kan komma in genom bakdörrarna.
Jag sparkar undan snö med hjälp av snöskorna, gläntar på dörren, konstaterar att springan är för smal, sparkar undan mer snö, försöker öppna, sparkar undan mer. Till slut lyckas jag få till en öppning så jag kan ta mig igenom även om luften pressas ur mig. På väg ut fastnar jackan i regeln så jag får tråckla mig loss. Sedan är det bara till att gå runt till framsidan och skotta upp framför huvuddörren.
Bitvis har snön frusit till isklumpar som jag får hacka loss. Det är ett svettigt göra. Jag tar av jacka och tröja, står dubbelvikt och lyfter skovel på skovel nedanför fothöjd och upp över axeln. Det tar på ryggen. Jag får upp så pass att jag kan kliva ner från drivan jag står på så jag åtminstone kan stå på marken nu. Jag lyckas få bort så pass att jag utan problem kan komma in, regla bakdörren och hämta en yxa – ett nödvändigt attribut när det gäller att hämta en gran från skogen.
Nu kan jag börja med det som jag är här för. Jag går ner till bäcken. Mittemot står små granar som skulle passa till grabbens rum. Ska jag kliva över den eller gå den lilla omvägen över bron lite längre uppströms? Med kännedom om min nuvarande vighet som är lika utmärkt som ett järnspett med stukad spets väljer jag omvägen.
Snart är en liten gran skild från sin stam. Nu gäller det att hitta en rejäl julgran vilket känns som en utmaning med tanke på att vi lät avverka rätt mycket i fjol vinter. Jag vandrar upp för snötäckta fällen och ser ner mot de dungar av träd som fortfarande står kvar. Jag kommer upp mot det skogsparti som vi lät spara. På andra sidan bäcken ser jag några lovande objekt.
Jag går tillbaks samma väg jag kom, genar bakom ladugården – och där står den. Jag ser den på långt håll och vet att där står årets gran. Det är på lägdan rakt ovanför huset som den står, lägdan bortanför den som jag såg de andra granarna på. Jag pulsar på och korsar några älgspår. Några björkar står spända som en båge nedtyngda av snön. Under bågen växer några lovande granar som med åren kan tänkas bli lovande objekt om de bara slipper tyngden från sina lövträdsgrannar.
Här sjunker snöskorna ner ganska djupt på sina ställen. Plötsligt faller jag handlöst framåt som klubbad av en oxe. Vänster snösko har skurit igenom och fastnat mellan några snötäckta buskar. Stora snöklumpar rasar från mig när jag reser mig upp. Snöskon lossnar och jag får spänna fast den igen innan jag kan fortsätta.
Jag kommer fram till granen. Efter några mindre välriktade hugg lossnar den från stammen. Trodde jag. Den sitter som berget. Jag drar och sliter men kan inte rubba den. Jag böjer mig fram och sliter loss några av de nedre grenarna som sitter fast i snön innan jag drar allt vad jag kan. Granen följer med och jag ramlar nästan baklänges. Den avhuggna spetsen är som en kil och hade tydligen grävt ner sig när den landade på marken efter det sista hugget.
Jag släpar trädet bakom mig. Hjärtat pumpar som en stångjärnshammare och lungorna arbetar som astmatisk blåsbälg. Jag blir tvungen att stanna och vila ett tag. När jag hämtat andan släpar jag ner granen till vägen. Jag går upp till huset igen. Ska jag ta in bänken? Den är fläckad av fågelbajs. När jag försöker torka av den upptäcker jag att den är täckt av ett tunt lager is. Tar jag in den kommer isen att tina och skiten blötas upp och droppa ner på golvet vilket gör att jag föredrar att låta den stå kvar ute.
Däremot går jag in för att se hur torpet har klarat snöstorm och strömavbrott. Jag tar av mig stövlarna. De av snö blöta byxbenen kyler mot den bara huden. Jag går runt i huset och inspekterar, vattnar några pelargonier och går sedan ner igen. Jag går ut, tar på mig snöskorna och tar med mig den lilla granen ner till vägen. Sedan blir det en promenad tillbaks till bilen som jag kör fram till infarten. Där parkerar jag och sätter igång varningsblinkers innan jag slänger in den lilla granen och binder fast den stora på takräcket.
Med tanke på dessa upplevelser skäms jag inte för fem öre att registrera granhämtning som träning.
Väl hemma lyckas jag dra en mutter på ena takräcket när jag ska avlägsna det från bile. Någon som har en polygrip med förnipplade gripklor?
Putäll på er.
Var på en j-20 match i Fjällräven center, Modo mot Djurgården. I 2,5 period dominerade Djurgården, ofta var det spel mot ett mål. Modo drog på sig utvisning mot utvisning. Ändå vann Modo med 2-0. Enligt min ringa mening inte alls rättvist med tanke på matchbilden men bra försvarsspel, en utmärkt målvakt och två mål framåt – ett alldeles i början av 1 perioden då pucken gled under målvakten och ett distinkt avslut i slutet av sista perioden avgjorde matchen. Roligt men absolut inte rättvist.
I flera veckor har en envis hosta djupt nere i bröstet punkterat mina träningsambitioner.
Jag har inte sett någon anledning till att träna för tränandets skull när jag varit krasslig. Snarare har jag tänkt att det skulle förvärra eller förlänga sjukdomsbilden så jag har legat nerbäddad så gott det varit möjligt för jobb och familj.
Det har varit lite försmädligt att följa mina funbeatvänners prestationer vad gäller träning medan jag själv bara kunnat titta på. Men idag har jag tagit mig orådet före att åter springa in på banan igen. En mer korrekt bokstavlig beskrivning är att jag åter grenslat min motionscykel.
En som jag känner har – med all rätt – ifrågasätta det dumdristiga i att sitta inne och träna på maskiner när man kan röra sig ute i verkligheten och inte annat än jag kunde se så hade han rätt – men nu har jag fått tänka om. Fördelen med att träna inomhus är flerfaldigad.
För det första behöver jag mindre kläder. För det andra är det ytterst sällan min motionscykel behöver pumpas. För det tredje ger det en mer jämn belastning och tar mer på vikten. För det fjärde kan jag kombinera motionen med bokläsande, alternativt tv-tittande.
För ett tag sedan provade jag en crosstrainer i samband med en hotellvistelse. Vilken genomkörare det var. Både armar och ben fick jobba mer än när jag går stavgång. Så min upplevelse är att maskiner kan ge mer effekt på kortare tid än om jag ”motionerar” ute med snarlika rörelser.
I vilket fall som helst anser jag att all motion är bra motion och det finns ingen anledning att ringakta dem som cyklar, går, springer, simmar eller vad det nu kan vara, så numera vägrar jag ha dåligt samvete för att jag tränar på motionscykel eller kör ett crosstrainingpass.
Vintern ligger i startgroparna. Det gör inte jag. Jag borde ligga i sängen.
En envis hosta hemsöker min alltför omfångsrika kropp.
Det började tisdagen den 1/11. Jag tog familjen till Paradisbadet och gav grabben en riktig pappa dag.
Istället fick jag den eländiga hostan.
Vi kom strax efter kl 10. Eftersom hänglåset till klädskåpet jag tog med i bilen inte var i min ficka när vi stod i kön till kassan fick jag springa iväg för att leta efter det. Jag hittade det inte.
Jag tänkte att jag fick väl köpa nytt. Jag mötte grabben i dörren till parkeringshuset. Han visste var det låg. Han hade lagt det i en ficka på det tygstycke med förvaringsutrymmen som hänger framför hans plats i baksätet.
Sedan blev det ett spring upp och ner, fram och tillbaka.
På onsdagen började jag hosta. Långt ner i bröstet.När det fortsatte så tog jag bisolvon på måndagkväll. Under natten fick jag nässelutslag och en otrolig klåda. På onsdag for jag till farbror doktorn. Han skrev ut coccelane eller vad det hette och så fick jag ännu mer utslag och ännu värre klåda.
Nu sitter jag här utan klåda men med en eländig hosta och utan träning.
Har inget flås och för stor övervikt.
Suck.
Nu finns det ingen nåd.
Jag måste ta tag i mitt liv.
Igen då.
Börjar bli tjatigt det här.
Jag har länge hyst en åstundan att äga en gps där man kan lägga in punkter i terrängen, svampställen, bärlokaler och så vidare. Denna min lyxlängtan har under den senaste tiden växt sig allt starkare. Denna sommar hade jag stora problem med att hitta en myr i min barndoms tassemarker som jag borde känna bättre än min egen byxficka. Under jakten har jag hittat många fina kantarellställen som jag inte är så säker på att jag kan hitta till igen.
När hjärnan jonglerade med dessa tankar kom en del av mig med en invändning. Förr i tiden fick människor hitta landmärken och försöka lägga på minnet var olika besöksvärda mål fanns och vilka landmärken det fanns som kunde leda dem dit igen. Det är ett sätt att träna minnet och lokalsinnet. Vad händer om jag hittar ett bra ställe och lägger in det i en gps?
Är inte risken stor att jag återvänder till samma ställe igen år efter år istället för att söka nya ställen? Är inte risken stor att jag blir för beroende av tekniken så jag glömmer hur jag kan orientera mig i skog och mark utan gps? Idag tänkte jag plocka svamp på ett ställe där en i jaktlaget skjutit en kalv och där det lär finnas kantareller.
Jag parkerade bilen och gick på ett ungefär som jag trodde vi gick samtidigt som jag spanade efter spår av älgtracen. Jag gick in på ett måfå i skogen – och hittade nästan genast ett ställe med trattisar. Så fortsatte jag uppåt. Jag höll noga ögon på terrängen. Det är så lätt att stirra i backen när man söker efter bär och svamp att man inte tänker på hur man går. Jag hittade lite svampar här och var.
Så hittade jag en lokal som nästan fyllde korgen. Då vände jag om och började gå tillbaks – och sprang rätt på platsen där vi hämtat kalven. Där fanns visserligen kantareller men inte så många. Hade jag haft gps med just den här platsen inlagd är det inte säkert jag skulle hittat de andra svamparna som var fler och mycket bättre.
Tänk vad många gånger jag har irrat runt, vilka ställen jag sett som jag annars inte skulle ha hittat, människor jag inte skulle ha mött. Visst, en gps skulle kunna spara tid – men också göra mig mer bekväm. Sökandet är en del av upplevelsen. Nej, jag tror jag struntar i gps:en. Går jag vilse kommer jag att hitta fantastiska platser som jag annars inte skulle besökt och möta fantastiska människor som jag annars aldrig skulle ha täffat.
Översta bilden; Utsikt över Oppsjön
Därunder myrstack modell större byggd i söderläge. Myrorna bygger sina stackar där de får mest solljus medan mossa och lavar växer där det är minst ljus.
Så dagens synliga träningsresultat
Den första förutsättningen för att kunna ta sig i kragen är att ha en krage att ta sig i. Det är inte alla som är begåvade med den typen av klädesplagg men eftersom jag har åtskilliga persedlar med denna klädesdetalj har jag dessvärre inget att skylla på. Det skulle då vara att mina träningskläder saknar denna speciella attiralj.
Den senaste tiden är det dessvärre sittfläsket som blivit tränat. Dag efter dag med blanka dagar i min träningskalender och kvitto på kvitto med inköpta onyttigheter har ökat min redan omfångsrika stofthydda medan den andliga tråkigt nog har fått föra en alltmer tynande tillvaro.
När nu den nya höstterminen bryter in är det dags att vända på denna eländiga stek vilket kräver att jag noga tvätta händerna efteråt för att slippa få flottfläckar på den krage jag nu måste ta mig i. Tänkte börja lite lätt i går men dessvärre hittade jag inte den lilla detalj som behövdes för den mjukstart som jag tänkt mig.
Dessutom hade batterierna i datorn till motionscykeln i likhet med dess användare tömts på all kraft. Lägga till detta att det hann blev nog så sent medan jag yrade runt och sökte så nystarten får skjutas upp till idag. Någon som hänger på?
Dagens jakt började igår. När jag kom hem efter en blöt dag på passet var det bara att klä av sig och hänga allt på tork. Sedan blev det till att torka av geväret och olja in stock och pipa. Efter det var turen kommen till ryggsäcken. Gå igenom och komplettera matsäck. Innan jag for hem var jag bort och tittade på passet jag skulle sitta på.
Det var ett nytt pass, utmärkt med snitslar. Jag får sitta fint i morgon. På ett hygge intill en myr. Det fanns många bra ställen jag kunde välja på men jag kommer nog att välja trädet med snitseln. Det är a och o att veta vilket pass man ska ha och var passgrannarna sitter. Nu är jag ensam söder om ån så jag har ingen som far förbi mig. det betyder att jag måste få den eländiga radion att fungera.
De har utlovat regn. Läste ett inlägg angående jakt i en av kvällstidningarnas webupplaga där någon tyckte att staten skulle anställa 200 yrkesjägare för att bedriva den jakt som behövs. Undrar om det räcker. Sverige är ett avlångt land med stora arealer och jakt får inte bedrivas från motorfordon. Vi gör det här gratis. Fast egentligen inte. Bortsett från kostnaden för övningsskytte, jaktammunition, restid och alla timmar på pass får vi som jagar på bolagets mark betala fällavgifter för de djur som bolagen vill ha bort för att minska betesskadorna.
Varje år får vi också göra en betesskadeinventering. De som har varit med länge vet var älgen har sin gång, var viltväxlarna ligger och hur dreven brukar gå. Trots det att de är vana jägare som känner marken så är det inte så enkelt att det bara är att skicka ut en massa gubbar med gevär och tro att de ska kunna skjuta av de djur som behövs.
För övrigt är varje jägare tvungen att ta jägarexamen, både ett teoretiskt och praktiskt prov. Det lustiga i sammanhanget är att jag som blivande älgjägare var tvungen att klara av det praktiska provet för småvilt med hagelskytte medan den som bara ville jaga småvilt med hagel kunde stanna där. De är inte tvungna att klara av högviltsprovet med studsare.
Egentligen borde det finnas typ körkort även för jakt att man kan ta jägarexamen för antingen eller. En småviltjägare behöver aldrig lyfta en studsare medan en blivande älgjägare som aldrig kommer att jaga något annat är tvungen att lära sig att skjuta med hagel. Så den som tar jägarexamen är välutbildad precis som den som tar körkort men precis som det är med körkortet är det först efter examen som den verkliga lärotiden börjar.
Som jägare är jag mer intresserad av viltvård och har fått lära mig mer om djur och natur än vad jag någonsin fick lära mig som fältbiolog. Att jag överhuvudtaget kom in på jägarbanan berodde på att det i slutet av 90-talet anordnades en kurs i jägarexamen här där jag bor. Eftersom jag kände för att fortbilda mig i något ämne och det var en chans att lära känna ungdomar i bygden anmälde jag mig. Jag behövde ju inte bli jägare.
De teoretiska proven klarade jag med glans, särskilt fåglar eftersom jag varit med i Järvsö fältbiologer. Skjutproven lades på hyllan eftersom vi inte hade någon godkänd skjutledare men jag brydde mig inte. Jag skulle ju ändå inte jaga. Så ringde Anders Broman och sa att han hade en kurs på gång och jag kunde få skjuta upp med dem om jag ville och fullborda min jägarexamen. Ja, det klart, det vore väl bra att fullfölja hela examen. jag behövde inte börja jaga för det.
Jaha, så tog jag examen, fick frågan om jag ville följa med på studiebesök som jag skrivit om tidigare och resten är så att säga historia. Som medlem i Svenska jägarförbundet får jag tidningen Svensk Jakt som lär mig mer, håller mig a jour med vad som är på gång inom jaktens värld även om den ibland är lite tjatig och det skrivs saker som jag inte håller med om eller tycker om. Men så är det med all verksamhet, jag behöver inte älska eller hålla med om allt.
Så det är många förberedelser att göra för en lyckad jakt. Betesinventera, lära känna jaktmarken och var viltväxlarna finns, räkna ut hur dreven kommer att gå, förbereda passen med röjning och skjutstolar, beräkna hur vinden ligger och sätta ut passarna strategiskt. Det är inte bara att gå ut och skjuta.
Innan jag lade mig i gårkväll skulle jag låsa ytterdörren. Men var hade jag nycklarna? Jag yrade runt i huset tills jag kommer på att jag var ute i vedlidret och högg ved. På med träskorna, ut i det våta gräset, ena träskon av och min nakna fot rätt ner i blötan. Ner till vedlidret och börjar treva runt i skumrasket. Har de hamnat under veden? Nej, där var de. In igen och låste.
När mitt huvud nuddar kudden kommer jag att tänka på comradion. Borde jag ladda den? Nej, batteriet räcker nog i morgon med. Jag knappar in larmet på mobilen (3:45), läser min nya ”Hälge” och löser krysset innan jag somnar.
När jag slår jag upp ögonen känner jag mig utvilad. Larmet har inte gått igång. Kastar ett öga på mobilen. 4:47. 4:47? Studsar upp, sliter åt mig prylarna, ner i källaren och klär på mig. Skjortan är fortfarande blöt från igår men jag hinner inte leta fram någon ny. Var är comradion? Den ligger inte på bordet där den borde ligga. Jag får satsa på att den ligger i bilen. Fram med geväret och språngmarsch till bilen.
Jo då, comradion ligger i framsätet. Påslagen hela natten. Jahaja. I dag när jag sitter ensam söder om ån kommer jag inte att ha någon radio. Olustigt på min ära. Hatar mig själv när jag slarvar så här. Det kan inte hjälpas. jag ilar iväg i det grådaskiga gryningsljuset och skumpar så småningom in på skogsbilvägen som leder till passet.
Jag stannar på vändplan och öppnar försiktigt dörrarna. Jag spanar ut över hygget. Till vänster är det en sluttning uppför berget, rakt fram och till höger sluttar hygget ner mot Kylsnäsån där det är sparat lite skog. Jag ser ingen älg. Jag lyfter ut geväret och stänger dörrarna försiktigt. Ryggsäcken lämnar jag i bilen. Alldeles vid änden av vändplan står det några tomma planteringslådor. Jag passerar dem och följer ett grunt traktorspår neråt förbi en dunge med några stora trän.
Det är en stor, ljusbrun pöl i ett av spåren. Här och där ligger det avbrytna grenar och kvistar som jag försöker ta mig förbi så ljudlöst som möjligt. Jag svänger av och fortsätter ner mot myren. Det är små krön och kullar hela vägen med enstaka trän och dungar lite utspridda här och var. Till slut kommer jag ner till en utmärkt stubbe där jag slår mig ner i väntan på älgen.
Alldeles bakom mig sträcker sig myren längs Kylsnäsån. Vänder jag mig snett bakåt skymtar jag vattenfåran mellan några björkar. Till vänster sluttar marken en bit till innan den når myrkanten. Mitt på denna sista sluttning står en hög, ensam smal stubbe. Till höger har jag en lövbuske ca 1,5 meter ifrån mig och kulle över vars krön jag skymtar tre ensamma, nakna stammar som pekar upp mot himlen.
Rakt fram sträcker sig myren och sedan en ås som stiger upp för att sedan gå ner igen med en rad träd som står likt taggar på en dinosaur. Jag skymtar svagt bergen bakom åsen. Framför, bakom och på sidorna är det stubbar, stenar, kvistar och grenar efter avverkningen.
Det är en mycket vacker plats att sitta på. Om det inte vore för myggen. Kanske lite rök kan hålla dem borta. Tur jag tog med några tändstickor. Jag behöver bara lite tidningspapper. jag fumlar efter en tidning i min ryggsäck men kan inte hitta fickorna. Visst ja. som den minnesgoda läsaren minns är ryggsäcken kvar i bilen. Det är en stubbe jag sitter på. Inte undra på att den kändes så konstig.
Nåja, jag försöker få eld på några smala kvistar och slocknade tändstickor men det går inte så bra . Till sist ger jag upp försöket. Låga molnslöjor jagar fram över trädtopparna. Högre upp verkar molntäcket spricka upp. Ett hål med en rosenskimrande krans visar sig mitt bland de trasiga tussarna. Snart täpps det dock igen och det tätnar. Regnet börjar falla. Hoppas att det håller myggen väck. Men inte.
Jag tycker mig höra ett skott. Jag slår på radion för att höra om det hänt något men den tiger still. Den verkar fungera än så länge i alla fall.
Minuterna går. Blir till en kvart. En halvtimme. Det börjar klia i avtryckar fingret. Inte så konstigt. Sitta på pass, ständigt beredd, vaksam, vara säker på att det man ser verkligen är vad man ser och inte det man tror och vill se innan man trycker av.
Fast i det här fallet är det inte så konstigt att det kliar. Tre myggor har slagit sig ner för att kalasa på mitt avtryckar finger. Med ett slag förpassar jag dem till en bättre värld där hela världen är en obegränsad blodbank. Undrar om rovdjurskramare slår ihjäl myggor, knott, brems? De har väl också sin rätt att leva? Det ingår i deras natur att suga blod och slita loss köttstycken från djur och människor? Ska vi neka dem den rätten?
Eller är det lättare att ha överseende när det gäller någon annans kött och blod än när det handlar om mitt eget? Det sägs att vargen bara tar sjuka och skadade djur. Är det verkligen så eller tar de vad de får tag i, strunt samma vad? Vi jägare gör uppehåll i älgjakten under brunsttiden, på vårvintern och under kalvningssäsong. Vargarna jagar året om.
Vi kan spara vissa djur och begränsa jakten om det finns lite att ta av medan vargar jagar så länge det finns mat och vad händer när deras naturliga byte minskar och blir svårare att få tag i? Söker de sig då inte dit det finns mat även om det inte är deras naturliga villebråd? Dit där det finns tamdjur? Och där det finns tamdjur finns det människor.
Det är självklart att konfrontation människa – varg länge ha legat på en låg nivå eftersom det nästan inte funnits varg här. Det var skottpengar på dem och de var hårt jagade. Så mycket märkligt att det trots så hårt jakttryck ännu finns vargar kvar här i norden, ännu konstigare att de förökar sig och att det skulle vara en biologisk katastrof om man sköt bort några för att hålla stammen nere till ett par hundra individer.
Vargen har varit betydligt värre ut än så men verkar trots det ha klarat sig och dessutom kunnat sprida sig. Med en ökad rovdjursstam kommer också incidenterna mellan rovdjur och människor att öka eftersom många har ett aktivt friluftsliv och en del bor fortfarande på landsbygd. fast som det verkar på vissa politiker så vill de ha ett reservat av asfalt och betong för människor och ett vildmarksreservat för vilt.
Att människan är en del av naturen och beroende av vad den ger verkar ha gått somliga beslutsfattare och aktivister förbi. Myten om den orörda vildmarken är nog inte så värst sann, människan har i alla tider nyttjat skog och mark – för odling, jakt, bete, byggnad, värme. De gammelskogar som så många ömmar för är nog i själva verket en produkt av bete och mänskligt nyttjande på olika sätt, inte att jämföra med dagens skövlingar då allt ska vara så storskaligt. Det är då vi tär på kapitalet å grund av vår bekvämlighet och önskan om välfärd snarare än att nyttja räntan och leva lite enklare.
Märkligt att det är okay att asfaltera och bebygga djurens revir men inte att låta dem leva i fred i naturliga biotoper och göra ett försiktigt uttag.
Efter ett tag får jag i regnet höra att Nisse har skjutit två stycken. De hade kommit ut på vägen vid hans pass precis när han kommit ut. Marcus hämtar tracen för att dra fram dem. Efter skottet börjar arbetet med att ta rätt på djuren. Först ska de tas ur. Det är ett söligt göra och det luktar inte gott. Inkråmet blir mat åt rävar, korpar, lavskrikor och andra djuren invånare. Kommer det en björn säger det bara slafs.
Sedan ska tracen dit. Ligger djuret i oländig terräng får en köra och en leka älg – det vill säga tynga ner tracen så att den får fäste i ojämnheterna. Väl framme vinschas djuret på och så iväg. Nu behövs minst tre, helst fyra man för att få fram eländet. En kör, två går på var sin sida och agerar ankare – d v s tynger ner tracen om den verkar vilja välta åt något håll när den kör över ojämnheter. Ofta får man försöka läsa terrängen och häva krängningen innan den börjar. Det är särskilt intressant när tracen passerar ett trångt utrymme så ”ankaret” är tvunget att säkra tracen samtidigt som man kläms mot ett träd.
När ekipaget är framme vid släpkärran ska tracen upp och så iväg till slakteriet. Väl framme börjar flåningen. Älgen hissas upp, skinnet slås eller dras av och sedan kapas älgen i två halvor längs ryggraden. Lukten av rått kött och blod är inte angenäm. När det är gjort putsas köttet. Skotthålet rengörs och blodfyllda hinnor och kött skärs loss.
Sedan får halvorna hänga några dagar innan grovstyckningen görs. Bog, hals, stekar, biffar - köttet ska putsas. Fileerna skärs loss och läggs i två lådor. Alla köttlådor lottas sedan ut bland dem som deltagit i jakten. Den som inte varit med får inget kött men får lika fullt vara med och betala fällavgiften. Så gör vi i vårt jaktlag för att inte någon ska frestas att stanna hemma en dag som denna. Det är lite märkligt om några som tagit ledigt från jakten och bara kan den här veckan dyker upp medan resten stannar hemma för att sedan jaga när de andra inte kan.
När lottningen är gjord är det bara att ta hem och finstycka köttet, stoppa det plastpåsar och frysa in. Det kan ta några timmar. Skottillfället är den minsta delen av jakten, det är mest slit och släp, gå runt med hund eller sitta stilla på pass i timtal i hopp om att i dag, kanske, händer det. Eventuellt. Om det inte regnade. Om inte hundarna sprungit väck. Om inte hundföraren redan hunnit förbi så jag sitter här mer eller mindre i onödan istället för att äta tacos hos min kollega.
Skulle jag vara sadistiskt lagd skulle jag snarare bli idrottshuligan eller djurrättsaktivist som angriper enskilda och affärsidkare genom att sabotera deras affärsrörelse eller förstöra deras saker, släppa ut deras djur fast verksamheten är helt laglig. Djuren går en långsam och plågsam död till mötes medan de som överlever förstör för inhemska arter. Vad brukar sådana kallas som med våldsamma medel och sabotage förstör för andra? Härska, påverka och skrämma till underkastelse genom våld och förstörelse? Terrorister?
Jag får höra via radion att Mikaels hund har dragit upp mot Römyra – eller om det var Rötjärn, endera. Anders Hund är på språng åt något annat håll. Regnet trummar på mer och mer. För att kunna höra något utan att radion blir blöt öppnar regnrocken sticker in den under. Hålla och höra. Mikaels hund lär visst söka längs ån. Batteriet i radion tar slut. Nu är jag död för omvärlden.
En skogsmus söker skydd från regnet under en hög med kvistar. Dropparna smattrar. Det tar i och blåser. Piskar deen bara huden. Andra tar en vecka ledigt och far till solen. De flyger vilket inte är så bra för miljön. Jag tar en vecka ledigt och sitter i regn och rusk i skogarna hemmavid väntan på att kanske få se en älg. Vem är till minst belastning för miljön?
I den här vätan – tredje dagen på rad och nu regnar det rejält - undrar jag om jag börjar utveckla gälar och fenor? Ibland slår jag på radion. batteriet har återhämtat sig lite. Jag tror Marcus ropar på mig men så dör radion igen. Undrar vad han ville? Som det lät på tonfallet var det slutjagat men jag törs inte chansa. Jag sitter kvar.
Nu går inte radion alls. Regn regn regn, var ska vi få hägn? Det ökar mer och mer. Snart kommer jag väl att kunna simma iväg. Undrar om de kommer och hämtar mig eller får jag sitta här till nästa år? Fast det regnar surrar myggorna omkring mig. Också e geting finner mig tilldragande. Jag sitter och väntar. Blir blöt in på bara skinnet. Huttrar till lite i blåsten.
Tiden går. Släpar sig fram. Jag sitter jag och väntar på att få höra ifrån någon om vad som händer. Till slut tycker jag mig höra en ropandes röst. Jag tittar upp ur vätan, tar mig över kullen där jag sitter och ser underbare och snälle Torsten stå och vinka åt mig att jag ska komma. Jag avbryter jakten och går upp till bilen.
Jag får veta att Anders hund har satt efter två älgar som gått över ån till samma sida jag satt fast längre uppströms, sedan vände den tillbaks och fick upp ett annat djur som Evert sköt. Nu är det samling på Degersjö. När jag kommer dit klafsar och slafsar stövlarna i gräset. När jag dukar upp fikat tänker jag ta te. Nu får jag se om värmen har hållit sedan i går. När jag öppnar sidofickan på ryggsäcken för att ta upp termosen är den tom. Termosen står kvar hemma. Tur jag har annan dricka – fast kall- med.
Marcus har sett spår efter en ko med två kalvar, Anders har sett en ko med en kalv. Det gör sju djur som fått upp förutom de tre vi skjutit. Älgarna 14-jägarna 3. När jag kommer hem släpper jag allt, sätter radion på laddning, tar av mig alla blöta kläder, hänger upp dem på tork och rensar ryggsäcken samt förbereder morgondagens matsäck.
Jägare är blodtörstiga mördare som inte ger djuren en chans. De går ut med sina hundar, radio, pejlar, gevär och mejar ner allt som rör sig, inte sant?
Klockan 4 går larmet igång. Jag tvingar mig upp. Mörkret härskar. En svag lykta vid personalbyggnaden på östra sidan svackan gör sitt för att genomtränga nattens skuggor, likaså en svag lampa hos grannen på västra sidan, andra sidan vägen. Masten på berget i Lännässkogen lyser röd högst upp. Annars är det bara det svaga gryningsljuset som svagt kan anas.
Molnen hänger regntunga över bergen. En tom timmerbil slamrar förbi på väg österut mot gryningen. Medan jag packar, äter frukost och klär mig ljusnar det. När jag kommer ut har väglysena tänts. I gengäld har regnet börjat falla. Jag backar ner bilen över gräsmattan i höjd med den röda, nu tomma arrendebostaden till det knuttimrade vedlidret, öppnar bagageluckan och hivar in lite ved.
I dag ska jag sitta på nya Nybörjarpasset. Jag tror det kallas Nybörjarpasset för att Marcus sköt där när han var ny i Degersjö fruktade jaktlag. Nya kallar jag det eftersom det sedan dess har flyttats minst två gånger under min tid. Älgarna har nämligen en förmåga att gå där passaren inte sitter så vi flyttar tornen varpå älgarna ändrar flyktvägarna.
Det är ett vägpass. De är inte så kul, i synnerhet inte om det är vid en allmän väg. Här är visserligen inte så mycket trafik. Det skulle vara värre att ha ett vägpass längs sträckan Skorped-Västergensjö, längs Flygfältsvägen upp till Gideå flygplats eller längs E 4:an men det känns i alla fall kymigt. Kommer det en bil vänder jag bort bösspipan från vägen. För mig är det självklart att inte rikta gevärsmynning åt ett håll där något rör sig om det inte ska skjutas.
Jag är framme 5:30. Kl 6 börjar vi jaga. Jag slår av motorn. Regnet smattrar på biltaket. Det känns lite småkymigt. Ändå är det inte värsta gången. En gång när jag satt uppe vid kraftledningen regnade det så kommunikationerna inte fungerade. Det enda jag hörde var skrap och brus, något om en tjärn och något skott.
Det visade sig att en i jaktlaget skjutit en älg som gått ner i en av tjärnarna och låg illa till. Men med gemensamma krafter lyckades några tappra bärga älgen medan jag satt och hörde nästan bara de regndroppar som fräsande förångades när de träffade kraftledningen.
En annan gång satt jag på ett hygge ovanför Oppsjön och undrade om sjön hade stigit. Det vräkte ner ihållande där jag satt. Efter jakten frågade en av hundförarna – jag tror det var Anders – om jag hade sett älgarna som gått förbi nere där jag satt. Hade jag sett något mörkt och stort som passerade skulle jag trott det var en u-båt.
I dag regnar det inte så mycket. Faktum är att efter fem minuter avtar det så jag går ut för att göra upp eld. Det var Staffan som lärde mig det. Inte att göra upp eld men att en eld inte skrämmer älgen men kan ta bort vittringen från passkytten.
När jag gjort iordning vedstapeln letar jag efter tändstickorna. Men visst tog jag dem ur ryggsäcken? De ligger inte i fickorna, inte i ryggsäcken, inte i baksätet. Jag springer runt som en yr höna fram och tillbaks till dess jag hittar dem i framsätet. Till sist får jag fyr på eländet. Snart sprakar en brasa muntert medan jag installerar mig i skjuttornet.
Det blir trångt med ryggsäck, vapen och inte minst skytt. En av golvplankorna knakar oroväckande när hela min tyngd vilar på den planka jag har min vänster fot på. Det nästa jag gör är att se ut skotthåll. Jag försöker bedöma avståndet till olika föremål i terrängen och bestämma mig för när jag kan skjuta och när det blir för långt eller för trångt för ett säkert skott.
Rakt framför mig har jag tallskog med låg undervegetation. Längre ner till höger står det några gulnade björkar invid grusvägen som sluttar neråt. En grantopp sticker upp och sedan blir det en svacka och en kurva. På min vänstra sida en bit ner längs vägen är det en liten glänta med låga lövbuskar innan blandskogen tar vid och så en skarp högerkurva.
En bit innan på andra sidan vägen står en liten buske som på avstånd ser ut som en hund eller en räv. Är det för trångt går det för fort. Kommer det en ko måste jag vänta och se om det är en kalv efter. Därför är det bra att på förhand försöka bedöma avstånd och bestämma när man ska skjuta och när man ska låta skottet gå så man inte behöver tänka på det om chansen kommer.
Molnen ovanför ser ut som upp- och nervända flytande berg med dalar emellan. Det börjar strila. Tur jag har ett bra regnställ. Fast byxorna saknar resår och dragkedjan på vänstra benet är trasigt så det glider hela tiden ner och fastnar under stöveln. Det blir problem när jag går men det är utmärkt när jag sitter still. Jag hör via radion att Torsten har sett en älg på morgonen. Jag får se en ekorre.
När regnet tar i tänker jag på ett föredrag jag ska hålla. Tänker tala om Syndafloden och Yttersta tiden. Om hur Gud säger att han aldrig mer ska dränka jorden i vatten och alla dessa som tror sig vara utvalda så de kan tala om när jordens undergång kommer fast inte ens Jesus visste det och hur det undergräver förtroendet för bibeln och för kristna när man påstår sådant som man själv bara får för sig.
Skulle det vara kallare skulle regnet vara snöflingor. Det finns inte en snöflinga som är lik någon annan. Inte heller är någon människa lik någon annan. Vilken grupp vi än talar om går det inte att dra alla över en kam. Ändå är det så lätt att göra det, att de mest extrema galenpannorna får stå som något slags representanter för en grupp som man ogillar, kanske för att man vill ha sina egna fördomar bekräftade.
Att världens undergång kommer förr eller senare råder det ingen tvekan om, om inte annat när solens bränsle tar slut – om vi människor inte lyckats fördärva den innan dess. Vi är satta att förvalta skapelsen och livet. Det innebär att vi också har rätt att ta ut ränta men vi får inte nalla av kapitalet. Den som vill skörda måste också så. Det finns många jägare som sliter och lägger ner timmar och pengar på viltvård. Viltkött är det näst mest ekologiska vi kan äta.
En hel del av de frukter och grönsaker som vissa ersätter kött med odlas i tropiska länder där regnskog skövlats där hotade arter lever. Underbetalda barn och kvinnor sliter på de besprutade plantagerna innan varorna lastas på kylfartyg som bränner och släpper ut olja i våra hav innan de lägger till och för över lasten till bilar som kör miltals, släpper ut avgaser och kör på djur eller på vägar med stängsel som hindrar djur från att ta sig till artfränder eller till nya biotoper på andra sidan vägen.
Jag går ut i skogen, skjuter en älg som kanske skulle ha dött i alla fall, dukat under av svält, sjukdom – i skogen finns inga veterinärer – eller blivit påkörd av bilister eller hetsad till döds av rovdjur, fyller min frysbox och kompletterar med morötter, potatis, sallad, rotfrukter och äpplen som odlas här hemma utan hjälp av konstlat uppvärmda växthus.
Visserligen skulle våra inhemska köttproducenter låta sina kreatur beta naturligt växande gräs men det skulle ge sämre tillväxt och lägre avkastning vilket skulle innebära ökade konsumentpriser. Skulle vi vara beredda att betala vad det skulle kosta? Är det bättre att plöja upp eller asfaltera djurens betes- och jaktmarker än att låta dem leva i naturliga biotoper och göra ett och annat uttag i form av kött?
Vad är det vi behöver för vår överlevnad? Är det datorer, mobiltelefoner, el, bilar med mera som verkligen är en miljöbelastning eller är det mat, kläder och skydd? Mycket av vår produktion som påverkar miljön negativt är sådant vi egentligen inte behöver för vår omedelbara överlevnad. Är det för att kompensera det som vissa ger sig på jägarkåren, många som kanske inte deltagit i jakt eller ens känner en jägare? Att det är ett sätt att stilla sitt eget samvete och visa att man är miljömedveten?
Bly i fast form är mycket stabil så länge det inte ligger i sura miljöer. De flesta studsarkulor som träffar djuret stannar där och i vallarna på skjutbanorna ligger de inbäddade och skyddade så länge man inte börjar gräva fram dem. För de som jagar med hagel över öppna vatten är det lite annorlunda då änder kan äta haglen. Men jag vet inte om blysänken för fiske är förbjudna?
För övrigt är sjöfågeljägare ett släkte för sig. Ut i ottan, i snålblåst och fukt, lägga ut dyrt inköpta eller med mycket möda förfärdigade vettar, sätta sig på en vindpinad kobbe och vänta på att fåglarna ska komma, skjuta några änder, sedan upp med vettarna, hem, plocka, flå, hänga och ta vara på det kött som blir. Tja, inte är det för att dryga ut hushållskassan de gör det, möjligen dränera den men det blir ett tillskott från ett överskott som är närproducerat utan onödiga utsläpp.
Då har vi älgjägare det enklare. Ja, hundförarna har ett elände. Träna hund, släppa hund, se hur den beter sig och låta älgen gå om hunden gör fel. Tränga sig igenom regnvåta snår, få vatten innanför kragen, bli sjöblöt av svett inifrån på grund av för täta kläder och blöt utanpå för det regnar. Fy. Det är ett före.
Vi passkyttar har det bättre. Vi sitter still, kan göra upp en brasa. Torn som behöver byggas och flyttas, skjutgator som behöver röjas kan vi ordna varma sommardagar när andan faller på. Det gäller bara att den gör det.
Men allt är relativt. Det beror på intresse, läggning och förutsättningar.
Är det mer fel att jaga djur än att hålla dem som fångar? Bestämma när och vad de ska äta, om, när och med vem de ska få para sig? Borde det inte utföras någon slags lämplighetstest på djurägare? Många hundägare låter sina jyckar gå okopplade ”o, de är så fina, de gör ingen något illa, jag har sådan pli på dem”. Så är olyckan framme och debatten igång om vissa raser ska förbjudas eller inte. ”Det är inte hundens fel, ingen hund är farligare än någon annan”.
Nähä, verkligen? Är det inte skillnad på storlek, styrka, aggressivitet? Skulle jag skaffa mig en vakthund tror jag inte valet skulle falla på en Chihuahua, inte heller att jag skulle skaffa en Irländsk varghund om jag ville ha en knähund. Skulle jag bli anfallen av en Pekingeser tror jag att jag har större utsikter att freda mig än om jag blir överfallen av en Dobermann pinscher. Men det är bara som jag tror.
Jag har en svag känsla av att en hel del olämpliga hundägare väljer stora, starka hundar för att imponera eller för att de tycker att det är häftigt med en ”farlig” hund. Men det är som sagt inte hunden utan ägaren som är farligast för omgivningen om det är en olämplig ägare men det blir hunden som får betala för det. Körkort – jag menar Vovkort för hundägare?
Tankarna vandrar och far som röken. Norrut, svänger västerut för att kantra till söder och så gira åt öster. Den dansar, irrar, slits hit och dit medan regnet stillnar. Vägen ner mot Degersjö glänser som silver i hjulspåren. En tom timmerbil passerar. Förarhytten är i höjd med tornet där jag sitter. Det känns lite märkligt.
Marcus hund Sluggo får upp en älgtjur. Marcus ser inte älgen men hör kronan slår i stammarna när den brakar iväg genom skogen och försvinner så småningom in på grannlagets. Lugnet lägger sig åter. Rätt som det är kommer det en extra skur på mig. Några tallgrenar ovanför mig släpper då och då ifrån sig sin ofrivilliga blöta böra rakt ner på mig där jag sitter. På andra sidan vägen smattrar regndroppar i de låga lövträden.
Känner mig lite offside. Marcus har i princip gått klart. Anders är nästan framme hos Nisse. Jag sitter mitt emellan. Nisse berättar att en älgko sprang över vägen där han satt. Det rör på sig i skogen. Sluggo går iväg igen, ner mot Degersjörakan men släpper vid vägen. Mina utsikter att se en älg har minskat drastiskt.
Passet jag sitter på är mer eller mindre överspelat men jag inväntar jaktledarens instruktioner. Det kan hända att det kommer en älg. Det vet man aldrig, därför måste man hela tiden vara beredd.
Vi avbryter jakten. Samlas i slakteriet och fikar. Torsten frågar om jag hade övernattat i tornet. När han passerade sprakade brasan och jag satt i tornet. Vi pratar igenom dagens upplevelser. Bestämmer oss för att gå ut igen. När regnet avtagit. Vilket det inte gör. På det igen. I lottdragningen får jag samma pass igen som jag hade på morgonen.
När jag kommer upp i tornet igen försöker jag få av mig hättan på regnrocken. Mikael stannar och frågar om jag vill låna ett paraply. Det är snällt av honom men jag är inte vattenlöslig. Om jag blir blöt gör detsamma. Jag torkar. Det är värre med vapen och i synnerhet kommunikationsradion.
Första året jag jagade hade jag ingen egen radio. Jag fick låna en av en gästjägare från Stockholm. I lottdragningen fick jag ett nytt pass. Glad i hågen stoppade jag radion i min byxficka och äntrade skjuttornet. Rätt som det var trängde naturen på, jag klev ner från tornet, trampade fel precis när jag var nere, tappade balansen och ramlade rätt ner i det vattenfyllda diket. Jag blev genomvåt in på bara kroppen.
Turligt nog var det gassande solsken så jag klädde av mig och hängde kläderna på tork. När jag satt där i bara kalsongerna passerade Inge som var gift med Ludvig i vårt jaktlag. De var från Tyskland och jag undrar vad de berättade om ”der Pastor” som nästan satt som Näcken i skjutstolen vid myren intill vägen. Naturligtvis blev radion förstörd så jag fick betala reparationerna och passet fick namnet Prästbadet efter det missödet.
Jag tänkte att ska jag drulla i med någon jaktradio i fortsättningen ska det vara min egen så jag köpte en. Jag fick köpa hörselkåpor och en sladd att koppla mellan kåporna och jaktradion av samma kille som jag lånade radion av. Det fungerade bra till att börja med men nu är det glappkontakt så för att höra måste jag sitta med jaktradion i handen och trycka in kontakten till radion i ett visst läge för att kunna höra vilket är ganska besvärligt.
Det kan fungera om jag kan lägga radion så att tyngden av den trycker in kontakten. Problemet är att då blir radion blöt vilket jag inte riktigt tycker om vis efter tidigare erfarenhet så därför tar jag loss huvan på regnrocken och lägger den över radion där den ligger på en bräda i skjutstolen.
Regnet fortsätter att falla. Tätare och tätare. Kontakten fungerar inte hur mycket jag än trycker in den. jag drar ut och sätter in igen, vrider, vänder, testar. Till slut drar jag ut den och låter det vara. Jag vet att Mikael har passerat med hunden men utan älg så jag har radion på lågt. Regnet slutar falla. Då har vi jagat klart. Vi träffas vid ett vägskäl och gör upp planerna för morgondagens jakt.
När jag skriver detta strålar solen från en blå himmel. Prognosen för i morgon utlovar regn. Åtminstone när vi ska jaga. Två skådade älgar, en hörd och en luktad – ja, av hund alltså. 7-0 till älgarna.
Hur var det nu? Jägarna har alla fördelar, det är bara för dem att gå ut och meja ner djuren, älgarna har inte en chans? Undrar om den som sagt det någonsin har varit med på en älgjakt? Svaret på den ineldande frågan i denna blog är för mig inte sant. Det har jag lärt mig av mitt underbara jaktlag och förslagna älgar.
Klockan tre vaknar jag. Pigg som en sömnig mört. Det är vid den här tiden jag brukade gå upp när jag var ny i denna folkrörelse, denna norrländska retreat eller meditation eller vad ni nu vill kalla det. Män och en del kvinnor lämnar jobb, familjeliv – ja, allt – bakom sig för att dra ut i skog och mark.
En del går med sina fyrbenta vänner medan andra sitter still på en stubbe, i ett torn, på en stol i ur och skur, sol och regn, kyla och hetta. De sitter still i timtal och bara är, låter tankarna i likhet med molnen vandra var de vill. Stanna upp vid något bekymmer, en hemlig dröm, en inre längtan, sedan släppa det och sedan glida vidare.
Hösttid. Skördetid. Älgjakt. I år är det ett speciellt år för mig. Det är första gången som inte Edwin är med. När jag tog min jägarexamen för 10 år sedan frågade kursledaren om någon av oss ville följa med ut på en älgjakt. Jag blundade och såg fulla, blodtörstiga jägare som urskillningslöst sköt på allt som rörde sig. Jag mådde så illa att jag ville kräkas.
Samtidigt visste jag att detta var ett stort intresse hos många som jag mötte och eftersom det var en del av deras vardag tyckte jag att jag borde åtminstone borde se vad det var. En dag skulle jag väl kunna stå ut med.
Efter några dagar ringde Edwin och bjöd in mig till att följa med honom på älgjakt.
Jag fick dålga vibrationer och undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle stå ut. Jägarmötet söndagen innan var en solig eftermiddag uppe hos Edwin vid Oppsjön. Där träffade jag det övriga jaktlaget som präglades av seriositet och gemytlighet. Måndagen – min första jaktdag – hände det något. Av en erfaren jägare och medmänniska fick jag hans syn på skogsbruk och filosofi om jakten, om tort och smått vad gäller livet i allmänhet.
Jag fick en helt ny syn på jakt när jag fick en inblick i hans värld av erfarenheter. När jag satt där i skogen, hörde vinden susa i träden, värmdes av solskenet och upplevde att vara en del av en gemenskap men ändå få vara för sig själv hände något. En stilla frid sänkte sig. Jag återfann något jag saknade som jag miste 1986 när Tjernobyl small och jag tappade sugen på sportfiske.
En dag blev två dagar blev tio år. För mig kom Edwin att bli något av – för er Harry Potter fans -vad Dumbledore var för Harry Potter. I går fick jag veta att Edwin inte kunde komma med på grund av medicinska skäl. Av det riktigt gamla gardet är det bara han och Nisse kvar. Det känns tomt, som en del av själen i jaktlaget saknas. Men det är tidens gång. Nisse är i alla fall fortfarande med. Han är också en nestor och lite av en mentor i sammanhanget.
Jag lägger mig igen. Har ställt väckarn på halv fem. Har svårt att somna om. Vrider och vänder på mig. Till sist kommer jag till ro. Då går larmet igång. Det är bara att gnugga sömnen ur ögonen, kliva upp, packa ryggsäcken, göra frukost och kolla väderprognosen för idag. Det är gråmulet ute. Tydligen blir det risk för regn. Klä på sig inklusive regnställ, fram med bössa och patroner och så iväg.
Gatlyktorna är släckta. Två lyktor framför kyrkan, en knutlampa hos grannen och några fasadlyktor på skolan punkterar den disiga gryningen.
Kommer iväg lite väl sent. Evert ska plocka upp mig 5:40. När jag kör från prästgården är klockan 5:30. Han står och väntar vid infarten till Degersjö. Vi lastar över packningen. Men vi verkar vara först.
Det framgår av samtalet han får av Marcus. Marcus bil startar inte så han vill ha lift ut på passet men vi har hunnit till stortallen och enligt Evert hade ingen av de andra passerat medan han väntade på mig. Vi passerar Kylsnäsån och kör upp mot Räppen. Jag ska sitta på prästpasset.
Det är på grund av mig det fått sitt namn. I begynnelsen så anmälde jag mig ofta frivilligt till det passet för att jag hade lätt att hitta till det. Så kom det att få heta prästpasset eftersom jag så gärna satt där. Evert släpper av mig. Jag stänger bildörren försiktigt, öppnar bakdörren och tar ut packning och gevär. Jag rättare till den grånade trästegen som leder upp till skjutstolen, lägger upp gevär och ryggsäck innan min lekamen följer efter.
Så sitter jag på årets första älgjaktspass. Löven rasslar i vinden. tallar och granar gungar. jag laddar mitt gevär. Himlen är grå. Grått i grått. Molnslöjor jagar varandra över himlen och här nere på marken med. jag ser knappt sluttningen dryga hundra meter bort på min högra sida. På andra sidan grusvägen löper ett dike som slutar vid vändplanen innan bergsluttningen.
Där är en föryngringsyta.
På min vänstra sida har jag en plan ca 40 meter bort med gult gräs som går in en bit mellan träden. Gräset vajar i vinden. Mina ögon vandrar från vänster till höger sida, jag spanar av skogen. En bit in till vänster har en talltopp knäckts. I diket står en trädstam lutande upp i skogen. Plötsligt kilar en ekorre över vägen, uppför den lutande stammen och kastar sig mellan träden innan den försvinner bakom en tall.
Jag klipper med ögonlocken. Blundar. Vilar. Vad som händer vet jag inte. Kommunikationsradion är avslagen. Jag har inte hittat sladden mellan hörselkåporna och radion. Jag vill inte att älgarna ska höra mig. För mig finns det tre anledningar till att ha kommunikationsradion på; den första är att hundföraren ska kunna meddela passkytten att hund, förare eller älg är på väg upp mot passet, det andra är i fall jaktledaren vill meddela att jakten ska avbrytas eller om passkedjan måste flyttas.
Eftersom jag är uppmärksam och frågar först om det är en älg innan jag skjuter behöver varken hund, förare och ibland även älg inte frukta vådaskott, i synnerhet som jag inte alltid kommer ihåg att osäkra bössan. Eftersom Evert har passet ovanför mig kommer han att meddela mig om jakten av någon anledning ska avbrytas. I dag är vi sju passare så alla aktuella pass är besatta så det finns ingen anledning att flytta passkedjan.
Alltså är nyttan med att ha radion på mindre än risken att störa älgen så den undviker mitt pass. Men jag undrar var sladden kan vara. Jag sökte igenom alla tänkbara och några otänkbara ställen i går. Förrådet sökte jag igenom minder än halvhjärtat eftersom en massa prylar från källaren står där i en osalig blandning.
De ska dra in bergvärme i prästgården. De skulle gjort det i augusti så vi fick brott att tömma innan semestern och hivade över allting. Inte kom det några installatörer. Sedan var det september de skulle komma. Nu är det september men vi har inte sett röka av dem. Kontentan är att jag ogärna ger mig in i den röran.
Sedan går tankarna till Harry Potter och Voldemort, en bekantskap jag fått göra enär min 8-årige son har börjat se på filmer och vill ha högläsning från böckerna om Harry Potter. På ca en vecka läste jag ut alla sju böckerna. Det blev många sena nätter men de var lättlästa. Kampen mellan ont och gott. Det är så lätt att förlägga den utom sig, att måla ut ”dem” som hotfulla fyllda med ondska och ”vi” som hjältar, fyllda med idel godhet.
Men så enkelt är det inte. Det är en kamp som pågår inom varje människa och ingen kan utkämpa den kampen åt dig. Ingen annan kan få dig att ändra kost- och motionsvanor, det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Det är jag själv som måste föra kampen mot de frestelser som riskerar att skada andra och mig själv.
Sådana tankar leker jag med när en björktrast bryter morgonens stillhet för att förflytta sig från skogen mittemot till skogen på andra sidan om min högra sida. Ibland tar jag upp bössan, skruvar på aimpointen – det är ett sikte med en röd punkt, där punkten är träffar kulan. Det drivs med batteri och punkten rör sig i siktet när jag flyttar geväret. Jag siktar med bägge ögonen fast bara ena ögat ser i siktet.
Det ljusnar. Dimman driver bort. Det kommer enstaka regnstänk. Tiden går. Det kommer en tätare skur. På med regnrocken som jag tagit av mig på grund av värmen. Så ser jag Everts bil som vänder uppe på vändplan. Jag gör patron ur, plundrar magasinet och kliver ner från skjutstolen. Evert har sett två älgar men fick ingen skottchans.
Vi kör ner till grillplatsen vid vägkorsningen där resten av passarna är församlade. Mikael – en av hundförarna – har kopplat hundarna och åkt till den stora staden. Den andra hundföraren – Anders – söker sin bortsprugna hund. Förutom Evert är det bara Marcus som sett älg. Jag nämner missödet med den försvunna kabeln.
Marcus reagerar direkt. Han har hittat en sådan kabel vid grillplatsen i Degersjö och hängt in den i slakteriet. Ingen han frågat har velat kännas vid den. Vilken tur, jag kunde ha letat ihjäl mig hemma till ingen nytta. Marcus, du är en pärla. Efter matrasten där mitt halster som vanligt tar för stor plats och min dubbelparisare nästan blir för stor för min mun – bestämmer vi oss för att jaga en såt till.
Vi lottar ut passen innan Torsten skjutsar hem Marcus för att hämta hund. Jag får Kungapasset på min lott. Inte för att Kungen jagat där. Har ingen aning om varför det fått sitt namn ifrån. Efter goda, välmenande men något förvirrande råd av Staffan och Mats om var jag ska sitta – passet har nämligen flyttats ett antal gånger – släpper Evert av mig vid ett ställe som ser bra ut.
Jag skulle kunna gå ner på myren, gå högre upp eller längre ner men jag stannar där jag är. Tur det för när Torsten och Marcus kommer tillbaka har de med sig min kabel så nu kan jag lyssna på comradion. Det går som en gata rätt ner i skogen. Annars är det väg. Till vänster går den uppåt, till höger ner. Mittemot hälsar talgoxarna på.
Efter ett tag ser jag något som rör sig till höger, uppe på vägen. Jag skulle haft kikaren. Men jag vet, det är en synvilla. Det är en gren som nästan ser ut som framdelen på ett djur på väg över. Ovanför sista krönet står träd vars skuggor flyter ihop och ser ut som gestalter som rör sig. Det är lätt att ta miste.
Under dessa tio år har jag sett ca 20 djur jag kunnat skjuta under uppskattningsvis 240 jaktdagar. Av dem har jag skjutit 3. Visserligen har jag fått några skämtsamma gliringar men i vårt jaktlag gäller att man aldrig behöver ångra ett skott man inte avlossat. Det är viktigare att skjuta rätt och säkert än att skjuta fullt. Det är därför jag trivs så gott i gänget.
Marcus går med Sluggo. De hittar färska spår men inga älgar. Så avbryter vi jakten. Torsten hämtar upp mig och Marcus. Vi far till Degersjö och gör upp planer för morgondagen. Men klockan är bara barnet så vi gör en raid och snickrar upp ett torn vid ett av morgondagens pass där Nisse ska sitta.
Sedan inspekterar vi ett pass och diskuterar om vi ska flytta ett torn till en plats som Mats hittat men efter att funderat beslutar vi det låta vara som det är. Så lyktar dag ett av 2011 års älgjakt. Tre älgar skådade, noll skjutna. 3-0 till älgarna alltså.
Eftermiddagssolen lyser upp den branta sluttningen. Jag travar på med raska steg, tar en kort paus, fortsätter. Hjärtat slår som en stångjärnshammare. Vet ni vad det är? Det vet inte jag men det låter bra. Tror jag läst det någonstans så jag lånar det.
Inte blir det lättare av att strumporna är blöta. Jag tog mina trasiga stövlar. Ville inte riskera mina nya så här nära älgjakten. Mina stövlar har en tendens att gå sönder så fort jag tar på dem. Kanske är det fotsvetten som fräter sönder dem, jag vet inte.
Mjölkörten står utblommad. Jag följer spåren av en skogsmaskin som en gång kört där. Nu växer där sly av olika slag. Jag sätter mig på en stubbe och pustar. Jag har en hänförande utsikt över dalgången mellan bergen. Där nere någonstans ringlar Nätra ån, kyrkbyn ligger mitt i blickfånget. Jag ser ner till prästgården och längre till vänster, västerut, stationssamhället. Och så de blågröna skogsklädda bergen på andra sidan. Över allt en ljusblå himmel med vita molntussar.
Men inga hallon. Jag söker mig längre och längre upp. Alldeles innan skogskanten högst upp ser jag ett snår med röda bär. Lite är det, små är de men det är hallon. Riset är lagom högt för att jag ska kunna stå och plocka. Jag fortsätter. Hittar lite här och där. Kliver över grå stammar, spretande kvistar, vickande, mossklädda stenar – hela tiden med en vidunderlig utsikt.
På väg ner följer jag ett maskinspår. Jag tänker undvika surhålen. Om det går. Innan jag kommer in i skogen passerar jag ett. De nu nästan torra strumporna blir blöta igen. Jag följer spåret genom en skogsdunge – och kommer rätt ut på en myr. Suck. Jag travar på, kommer in på torrmark och ner i skogen.
Den mjuka mossan suger upp mina steg. När jag kliver på en kvist kilar en skogsmus och gömmer sig under en omkullfallen stam. Jag passerar en ruin av en byggnad. Endast några murade väggar står kvar. Jag fortsätter över liggande träd och under lutande toppar som brutits av till hälften. Så ser jag vägen. Jag kommer ner ca 20 meter ovanför den avtagsväg som jag parkerat bilen på.
Hemma väntar färdigbredda smörgåsar och filmen ”Harry Potter och den vises sten”. Boken var bättre men ett trevligt sällskap att rensa bär till. Ca 5 dl blev det.
Vår myr lutar. Mitt på är den mycket blöt. Här växer det nästan inga hjortron alls. De finns längs kanterna och på de skogbevuxna öar som ligger här och där. Men myren är liten och bären är inte så många. Vid den översta myrkanten har en skogsmaskin plöjt en rak gata. Ja, inte en jämn, asfaltbelagd väg men ett öppet stråk genom skogen upp på åsen där stigen går. Det borde vara lättare att hitta till den stora myren om jag följer den så långt det går.
Sagt och gjort, jag travar iväg snett upp åt vänster för att leta reda på stigen. Jag blir osäker då jag inte ser den. På det område jag nu är minns jag den som en tvåspårig skogsväg men jag ser inte tillstymmelsen av något som ens liknar en stig. Så har jag den mitt framför fötterna. Ett smalt band med vit sand.
Jag försvinner in i skogen. Träden omsluter mig som ett draperi och jag träder in i en annan värld. Det brakar till framför mig. En brun fågel lyfter och flyger i väg med dånande vingslag som förstärks av stammarna. Så upplöses stigen i ett intet. Jag anar dess fortsättning men den verkar dela sig. Jag testar ett håll och kommer ut på en blöt mossmark.
Jag trevar mig fram mellan grenar som tycks sträcka sig efter mig. Torra kvistar, barr och småkryp dansar ner från sina boningar i höjden och landar på huvud och axlar. Jag passerar mindre myrar med hjortronblad men utan bär. Så bär det upp på fast mark, över en klipphäll och plötsligt står jag vid en halvt igenvuxen skogsbilväg. Jag ler. Här har jag dånat ner för berget på en hopfällbar låghjuling över gropar och stenar.
Jag följer vägen uppåt till vändplanen och försvinner sedan in i skogen igen. Nu ska jag gå snett uppåt. Trodde jag. Jag hittar inte myren. Jag finner små myrplättar med få eller inga bär. Jag kommer upp på en klippa och skådar ut över landskapet men jag vet inte var jag är eller hur jag ska gå för att hitta myren.
Jag följer klipporna. Jag lägger mig och vilar ryggen på en häll innan jag fortsätter. Vinden välter hinken som jag ställt ifrån mig och de stackars bär som jag funnit rullar ut på berget. Medan jag plockar upp dem kommer en myra och försöker lägga beslag på ett. Jag reser mig och fortsätter mitt travande.
Plötsligt öppnar sig landskapet framför mig. Älvdalen med kyrkbyn breder ut sig nedanför berget. Kraftverket i rött ligger vid forsnackens början. På 80-talet sprängdes en tunnel genom berget för att öka turbinernas effekt men forsen som jag hörde när jag stod på balkongen på torpet har tystnat. Så har återigen lilla Vips tussilunkat bort sig. Om nu vet vad det är.
Tussilunka bort sig innebär att du vet vart du är och hur ska gå för att hitta hem men du är inte där du borde vara, du har inte hittat dit du skulle. Då har du tussilunkat bort dig. Det har hänt mig två gånger på detta berg som jag borde känna som min egen byxficka. Nåja, nu vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska.
Jag följer berget en bit, sedan går jag ner i ungskogen och kryssar genom området. Till slut ger jag upp. Hur kan jag hitta myren för ett par dagar sedan och nu vara så totalt vill? Jag går snett upp mot en glänta innan jag vänder om – där öppnar sig skogen och myren breder ut sig som en våt heltäckningsmatta.
Det lyser av bär. Jag känner mig vimmelkantig. Jag snor runt som en jakthund med näsan i backen men det tar på ryggen. En sten en bit i skogen få bli en tillfällig vilobädd. Det är bäddat med mossa och lavar. Jag lägger armarna under nacken. Ovanför trädkronorna jagar molnslöjorna varandra i munter sommardans.
Jag sluter ögon och reser bakåt, framåt, inåt, dröjer vid det som är, svävar iväg på lätta vingar till Fantasien. Så rycker jag upp mig, vandrar ut på myren och fortsätter mitt plockande. Ibland går jag ner på alla fyra. Där det är små kullar är det riktigt torrt, där kan jag krypa utan att blöta ner mig.
Hinken fylls så sakteliga och solen sjunker mot bergkammarna i sydväst. Jag söker mig hemåt. Är mån om att ta ögonmärken som jag lätt ska kunna känna igen. Jag kommer in ett hav av ormbunkar. Ett par skogsfåglar brakar iväg genom ungtallen. Jag går upp på klippan och följer den en bit, sedan ner och kommer fram precis vid gölen. Jag går runt den och kommer ut på stigen. Så är jag tillbaks där jag började.
Den här gången ser jag noga till att inte snubbla. Jag tar mig hela vägen hem utan att stå på öronen. Tänk så lätt det blir att rensa. Nu har vi sju små sillburkar med nykokt hjortronsylt. Tänk vilken duktig fru jag har.
Den ligger där som den alltid har gjort. Åtminstone under min uppväxt. Omgivningarna har ändrats men inte så mycket. Insprängd mellan gran och tall, mellan klippor och stenar. Det var lättare förr. För trettio år sedan. Då var det bara att gå upp på åsen och gå tvärs över hygget. Nu har träden växt upp.
Den stig som ledde från grusgropen bort till skjutbanan försvinner halvvägs i den växande skogen, den upplöses till ett intet. Därför följer jag den inte. När jag lämnar torpet denna strålande högsommareftermiddag går jag först till myren ovanför torpet. Några enstaka mogna hjortron hamnar i hinken. Jag passerar källan, går snett nordost upp i skogen.
Jag passerar en sänka. För grund för att kallas ravin, för djup för att kallas dike. Plötsligt breder ett stånd med fräken ut sig mellan träden. Jag passerar några små myrhål. När träden glesnar ser jag en klipphäll. Jag söker mig upp på den. Mitt på ligger några lösa stenar staplade till ett miniatyrröse. När hällen tar slut börjar blötmarken igen.
Jag kommer in i skogen igen. Träden glesnar. Lavar hänger som skägg här och där på enstaka grenar. Jag blir osäker på vägen. Hur länge sedan var det jag var här senast? Kanske 20 år. Har jag kommit för högt upp? Eller för långt ner? Skogen öppnar sig. Mellan två hällar sträcker sig en mjuk mossmark. Jag går upp på den högra.
Där framme mellan träden ser jag en öppen yta. Jag fortsätter framåt och så breder den stora myren ut sig framför mig. Första gången jag är här på två decennier och jag gick rakt på genom en skog som jag inte riktigt känner igen. Men finns det några hjortron? Jag ser blad men inga bär. Systematiskt går jag från den ena sidan till den andra.
Enstaka exemplar av Norrlands guldskimrande bär hamnar i hinken. Det är ansträngande att gå. Myren suger, ryggen värker. Jag blir tvungen att gå till en stenhäll vid myrkanten och sträcka ut min värkande kropp. Törstig blir jag, det är varmt. Här och där står låga träd utspridda i den mjuka mossan. Plötsligt glimmar det till. Och där. Och där.
Plötsligt är jag omringad av solmogna, saftiga hjortron. Jag ser dem glänsa, börjar gå mot dem – och hittar andra innan jag kommer dit. Jag snurrar som en hund innan den lägger sig, som en vattenvirvel i ett badkars utlopp, som en frisbee på väg genom luften mellan leksugna händer. Jag snurrar, jag vinglar. Hjärtat, själen fylls av en tacksamhet för ett slösande överflöd men också en girig missmodighet att inte hinna ta rätt på all denna slösande rikedom.
På två timmar blir det två liter. Med sjungande hjärta och försiktiga steg travar jag hemåt. Jag tar mig igenom skogens försåtliga fällor. Jag smyger försiktigt genom rishögarna efter vinterns avverkning och ser huset därframme. Jag passerar den sista rishögen – fastnar med foten i en kvist, faller handlöst framåt och tappar hinken som hamnar mer eller mindre upp och ner. Endast en handfull bär är kvar i den.
De flesta har ramlat ner på rishögen. Det blir att sätta sig och plocka en gång till. Flytta på ris. Försiktigt lyfta kvistar för att leta fram de bär som hamnat under barr och ris. Till slut har jag fått upp de flesta. Sedan är det bara att sätta sig och rensa. Försiktigt plocka loss barr och bos som fastnat på de saftiga bären. Suck. Tur att sportradion finns så jag har något att lyssna på under detta pellergöra.
Fyra veckor nästan helt utan dator, utan tidningar, utan radio, utan tv.
I fyra veckor har jag levt.
Vad jag har gjort i stället? Tagit grabben till simskola med en helt underbar simlärare. Hon är en verklig eldsjäl. Plask och lek, simträning, läsning ur en bok om vattenvett och ett oändligt tålamod med ätteläggets märkesjagande. 16 märken tog han på dessa två veckor.
Efter de två veckorna hade hon simträning med alla som var intresserade, grunderna i crawl, fjäril- rygg- och bröstsim i vilket det senare simsättet damer torde ha en viss fördel. Dessvärre satte mina axlar och utslitna leder stopp för samtliga simsätt utom bröstsimmet. Däremot har jag övervunnit motståndet mot att dyka i vattnet direkt från bryggan.
Fick inte jag några märken? Jo då, diverse blåmärken när jag dök i på fel sätt.
Den ack så hastigt svunna tiden har annars ägnats åt att måla fönsterramar, klippa gräs, släpa ris, kapa, hugga och stapla in ved, rensa jordgubbsland, plocka hjortron och hallon samt elda rishögar. Det är mycket att göra på ett torp men ack så skönt att koppla av från tidens stress och press.
En utflykt till Åsele marknad och en till Gamlia i Umeå hann vi också med.
För övrigt är hjortronplockandet värt ett eget kapitel. Det kommer.
Det regnar. Tunga droppar faller, trummar på tak och fönsterbläck. Gatlyktorna stirrar med släckt ljus på den regnvåta, öde asfalten. En svart kaja sveper förbi. Regnet övergår till snö. En mås sätter sig på infarten och släcker sin törst i en vattenpöl. Skogen står i givakt på bergens stelnade vågor som formgavs i historiens gryning. En frusen ögonblicksbild av väldiga krafter.
På den norra delen av ett klot i utkanten av en galax som färdas i en öde rymd på väg mot undergång. Ute spirar våren. Livet bryter fram på nytt efter vinterns sömn. Det gamla är borta, det nya ligger i sin linda. Födsel, strävan, en obeveklig undergång, ett nytt liv. Världen är vemodig. Världen är vacker. Glädje och sorg, förtvivlan och hopp. Jag tror – nej, jag vet. Jag måste börja träna. Långsiktigt. Målmedvetet.
Visst är min mage en del av mig men den kunde vara mindre. Jag mår inte bra. Min kropp mår inte bra av att släpa på denna övervikt. Därför är jag här. Ja, det vill säga inte på jorden utan här på funbeat. För meningen med livet är väl inte funbeat heller? Eller? Det kanske det är. En stor bit av det i alla fall.
Tack till upphovsmannen till denna sajt. Tack till livets upphovsman också. Källan. Var den än är. Vad den än är. Därom tvista di lärde. Men jag vet vad jag tror. Rätt logiskt egentligen, för det finns mycket som jag tror att jag vet.
http://www.youtube.com/watch?v=r-L3JMk7C1A
1976 – det år jag skulle fylla tretton – satte jag med stolt hjärta på en dekal jag fått av farbror polisen. ”Säker cykel” stod det på den. När jag i denna natt cyklade ner för att vinka till mina vänner som befann sig på nattåget till Göteborg kunde jag med rätta klistrat fast en dekal med texten ”osäker cykel”.
Cykeln saknade bakljus, framljuset fungerade inte, jag hittade inte min pannlampa och rätt vad det var släppte kuggarna så jag ”trampade luft”. Min vingliga färd ner till gamla stationshuset skedde i mörker eftersom gatlyktorna släcks ca klockan 22:00. Jag tog inga handskar och kallt var det.
Väl nere ställde jag mig och inväntade det kraftigt försenade tåget. Under min väntan hann jag förbereda ett halvt tal och hörde pärlugglor. När tåget väl passerade såg jag ingen som jag kände men vinkade i alla fall innan jag cyklade hemåt.
Jag hade i alla fall hjälm och reflexväst. Lyset spelade mindre roll. Jag såg ingen bil, varken på väg ner eller tillbaka.
Jag har en dröm. Att få göra en klassiker.
Det är bara två problem.
Jag kan inte springa. Springa är f ö det värsta jag vet.
Cykling. Jag tycker inte om att cykla långt.
Därför tänker jag inte ge mig på vare sig hel- eller halvklassiker.
Däremot skulle jag kunna tänka mig en Tjej-klassiker.
Problemet är att jag är kille och jag vill inte byta kön bara för det.
F ö är det märkligt hur kvinnor har stridit och kämpat för att få samma rättigheter som männen – bara för att stänga män ute från vissa lopp och utmärkelser.
Är det mer märkvärdigt om en kvinna åker skidor 30 km, cyklar 100 km, simmar 1 km, springer 10 km än om en man gör det? Är kvinnor det svaga könet som inte klarar av samma distanser som män? Är det därför bara kvinnor får en utmärkelse när de klarar de korta distanserna?
Det gnagde i mitt bröst så jag lovade min församling att för varje tusenlapp de samlade in skulle jag åka skidor och gå 2 km, simma 100 m samt cykla 5km. Vi samlade in 26 560 kr så nu ska jag åka skidor 54 km, gå 54 km, simma 2 700 m och cykla 135 km.
Så vad klagar jag på? Jag klagar inte. Jag har till nästa Palmsöndag på mig att göra det och jag kan dela upp sträckorna i etapper.
Men någon gång skulle jag vilja göra en klassiker – om jag får jag får göra det på samma villkor som tjejer, d v s den kortaste varianten
Suckeluckkluck.
Godistrollet och latmasken är tillbaks. De har helt ogenerat återtagit sina gamla domäner. Jag vet inte varför jag kapitulerade så lätt inför deras anfall men gjort är gjort.
Har just svalt den sista klunken från gårdagens frossa. 300 gram chips ( sourcream/bearnaise) 130 gram ostkrokar, 2,1 hekto godis, 6 dl gräddfil och 1,5 liter cola skvalpar i detta nu omkring i min misshandlade mage. Blä!
Varför gör jag sådana dumheter? Inte heller har jag tränat. I snart två veckor har jag suttit på min feta bak och gjort ingenting som har med träning att göra. Det närmaste jag kommit har varit att spela wii – cyckling – men det har jag inte räknat som träning. Dels har jag inte tagit någon tid, dels har det varit oregelbundet hur mycket jag tränat och att bara sitta och röra armarna upp och ner har inte riktigt känts som träning.
Idag har jag börjat om på nytt. Från och med i dag ska inte en godisbit, chipsflaga eller ostkrok komma över mina läppar. Läsk ska jag undvika i görligaste mån. Nu måste magen väck! Har någon lite karaktär över att dela med sig av till mig vore jag tacksam.
I ett ryck att städa expeditionen fann jag en hög med papper som kasserats. Inte var det några statshemligheter men inte heller var de avsedda för allmänhetens ögon. Bäst att kassera eländet och det bästa sättet är att elda dem.
Å andra sidan är det bra om askan kan komma till nytta. Jag bestämde mig för att pulsa ut till det snötäckta trädgårdslandet. Skaren bar halvvägs på den bomullsvita snön som gnistrade i förmiddagssolen. . Sedan brast den. Pulsande lyckades jag ta mig till en punkt under vilken den täppa där ogräset brukar frodas under den varma årstiden.
Med möda sparkade jag upp en grop i det knädjupa snötäcket. Jag lade pappersbunten på snön för att ösa ur lössnön med händerna. Vinden grep tag i ett ark som blåste iväg över snön. Jag hade verkligen ingen större lust att pulsa efter det så jag fortsatte ösandet då ytterligare ett papper dansade iväg i vinden.
Till slut hade jag fått upp en grop där jag kunde börja elda. Ett och annat ark blåste iväg, två halvt brinnande men de slocknade snabbt. Mängden papper var ansenlig så värmeutvecklingen blev stor och snart var gropen för liten både för mig och elden.
Jag fick retirera snabbt, snubblade till när jag försökte sparka hål på skaren för att undvika det snabbt uppflammande pappersbålet. Till slut var det bara en pyrande askhög kvar. Det var då jag gjorde det fatala misstaget.
I ett försök att samla in de blad som var borta med vinden hämtade jag mina terrängskidor och sedan var det kört. Visst, jag fick tag på papperen och såg till att de gick upp i rök. Därefter borde jag återgått till näringarna men – skare, strålande solsken och ett par skidor är lika med den totala friheten. Hur skulle jag kunna motstå frestelsen?
Det kunde jag inte. Jag svek plikten mot kung, fosterland, arbetsgivare, familj och framförallt datorn för att låta frihetens vind vädra ut min dammiga, glåmiga varelse. Jag svepte över snöklädda vidder, smög in bland skogens skyddande stammar, åkte förbi den sakta förfallande bagarstugan och vedlidrets grånande timmer.
Till slut lämnade jag motvilligt de vita viddernas välkomnande vänskap och med en tung suck återvände till de fyra väggar inom vilka jag utför min enkla gärning. Så illa kan det gå när ett par terrängsskidor man tar på att man en oplanerad skidtur sig kan få.
Den ensamma gestalten ilade fram på skidor under nymånens kalla skära över det snöklädda ödsliga landskapet. En hund skällde i fjärran. Med hjärtat i halsgropen kastade han sig ut för den isiga backen som slutade i en tvär kurva. Spår i snön vittnade om de som misslyckats tidigare. Han susade nerför backen men fylldes med tvivel när han närmade sig platsen där så många före honom fått ett så snöpligt slut.
Farten tvingade honom ur kurvan och rätt mot en stolpe. Han hann tänka många tankar. Runt om i stugorna längre ner pysslade människor med sitt ovetande om det drama som utspelades. Han såg för sitt inre hur han skulle bli ytterligare ett djupfryst stycke kött i det norrländska snölandskapet. Lössnön bromsade upp hans fart och mirakulöst nog höll han sig på benen. En decimeter ifrån hindret stannade han helt med skidorna på var sin sida om pelaren som reste sig framför honom.
Det värsta var överstökat. Nu var det en kamp mot klockan. Han böjde sin slitna kropp och började målmedvetet staka sig framåt. Här och där sträckte träden ut sina snöklädda grenar likt isiga händer som ville hindra hans framfart. Likgiltiga stjärnor blickade ned från en annars sammetsvart himmel. Det kändes som om naturen sammansvurit sig för att förhindra att han skulle lyckas med sitt uppdrag.
Det enda som hördes var stavarnas gnekande i snön, skidornas svischande i spåret och hans flämtande andhämtning. Hunden hade tystnat. Han kämpade sig framåt driven av en oro att komma för sent. Så såg han målet hägra. De tysta tomma byggnaderna reste sig farmför honom. Bilen stod där den skulle vara. En snabb titt på klockan sade honom att han skulle nog hinna. Han lastade in skidor och stavar, öppnade dörren och kastade sig in på förarplatsen.
Precis när han lättat sjönk tillbaka stelnade hans leende och hjärtat stannade nästan. Det kändes som händer som grep honom om livet innan han insåg att han hade glömt ta av midjeväskan. Snabbt vräkte han sig ur bilen, knäppte loss väskan och sedan ner i förarsätet. Bilen startade snällt. Det verkade inte vara någon som märkte att han svängde ut på landsvägen. Lättad och med ett bistert leende sjönk han tillbaka mot förarstolen.
Ett hastigt ögonkast upp mot skogen ovanför där han nyss kämpat för sitt liv mot klockan. Så svängde han in mot byn och stannade framför Baptistkyrkan. Han hade gjort det. Han hade kommit i tid för att hämta ätteläget efter miniorerna.
Spelade hockey med mig själv. Förlorade två matcher först till 10. 6-10, 7-10. Ingen avbytare hade jag. Fast – det hade inte Själv heller men han var kyligare i avsluten.
Nu invänder vän av ordning att det inte går att spela mot sig själv. Joho, det gör det visst! Har jag gjort sedan lågstadiet – tennis, fotboll, basket, ballongvolleyball, innebandy – många sporter jag utövat med Själv som motståndare.
Men den värsta kampen är att stå emot godissuget :’(
En ensam gestalt stretade fram i det snötäckta lanskapet. Fjärran från upplysta spår strävade han tappert i ospårad terräng. Skidorna skar djupt i den lösa snön.
Understundom dånade det i snötäcket av hans tyngd. Här var det inga som trängdes, ingen trängsel, inget stoj även om det kanske inte var så bra träning för det stundande skidloppet.
Han var ensam med tre s – stjärnorna, skogen och snön. Månens klara sken kastade långa skuggor på det glittrande snötäcket. Han befann sig vid civilisationens yttersta utpost. Här tog den oändliga och obändliga vildmarken vid.
Framme vid skogens rand svängde han uppför den sluttning han nyss med möda tagit sig nerför. Han insåg att han hade åkt för långt och det var hög tid att vända. Han försökte vända skidorna och gå på skrå uppför men laggarna skar bara ner i den lösa snön. Med fasa insåg han att det inte skulle gå. Blixtsnabbt vände han om och började åka tillbaka i sina egna spår.
Till en början gick det bra men vid krönet började han glida bakåt. Han var tvungen att försöka gå sidledes. Han lyckades ta sig en bit upp men sedan sjönk skidorna ner och började glida bakåt. Han befann sig i en svacka med lösare snö.
Det kändes som kristallerna sög fast hans fötter och ville dra honom med sig ner under det vita täcket. Han undrade om det var så här han skulle sluta – som en isstod på den ångermanländska tundran. Grabben som skulle hämtas på skidträningen. Det nya wii spelet som väntade därhemma. Och frun. Arbetskamraterna. Så detta var slutet.
Nej, det fick inte vara så! Med en viljeansträngning slet han sig loss från snöns förlamande grepp och lyckades vända. Han kom upp på fastare mark och kunde till sist ta sig tillbaks till spåret. Med stavar som sjönk ända ner till marken påminde den krumma mannen mer om en potatisplockare än en skidåkare men meter för meter segade han sig mot hemmet.
Till sist kom han ut på skoterspåret och så till vägen och sedan hämta grabben och så hem och knattra ner denna lilla historia.
Inte vart det mycket till skidträning men en prövning för muskler och vilja. Fy vilken kamp. Men skönt var det. Kul hade jag utom på slutet när jag kände mig stressad och satt fast i snön. Tyckte inte jag kom någonstans men meter för meter tog jag mig framåt och till sist kam jag hem. Pust! Nu dusch och så lite wii resort – golf, pilbåge och flyg om nu inte frun ockuperar tv:n för sådan ovesäntligheter som Idrottsgalan.
Skulle in till Bredbyn idag för att skaffa lite saker jag behöver i morgon. Kallt ute och ingen motorväramare. Bilen höll inte på att starta. När motorn väl hade kommit igång hade startförsöken tagit hårt på batteriet. Tänkte det var lika bra att köra en sväng för att ladda upp det så jag körde in till stan.
När jag var i stan tänkte jag att jag kunde passa på att titta på en wii-konsol. Kom till en butik som saluför hemelktronik. De hade 10 procents rabatt på allt. Så nu sitter jag här med en sprillans ny spelkonsol, tre handdosor med tillhörande nunchuck och tomt konto. Egentligen hade vi inte råd men med tanke på minen på grabben och hur kul hela familjen haft tillsammans tror jag inte vi haft råd att vara utan det.
Snön har bäddat in landskapet i ett bomullsvitt täcke. Bilen rullar fram mellan enstaka gårdar in mot Täfteå. På väg upp till torpet att skotta väck snö från taket på växthuset. Stressad är jag med. Klockan är ca 12,30, 15,30 ska jag hämta grabben i Skorped.
Bilradion skvalar. Radio Västernorrland. Just nu är det önskelåtar från 80-talet. Mot mina instinkter ringer jag in till telefonsvararen och önskar ”You’re in the army now”. Jag motiverar min önskan att den spelades mycket när jag gjorde lumpen 1982-1983 på gamla anrika, numera osaliga, A 4 i Östersund.
Till min stora förvåning påannonserar programledaren min önskelåt. Jag sveps 29 år bakåt i tiden. Min omgivning försvinner. Jag omges av gula kasernbyggnader med svarta plåttak. En smal korridor med fem logement, vart och ett avskilt med en brun dörr ut mot korridoren. Plåtskåp och gnisslande järnsängar. Blåvitrutiga sängkläder. Doften av läder, millitärkläder, vapenfett och kroppsodörer. Jag omges av bekanta ansikten och röster. I vart och vartannat logement ekar ”You’re in the army now”.
Plötsligt krossas drömmer, jag rycks brutalt tillbaks till nuet när hallåan avannonserar sången med att säga att den kom 1986 så hur jag kunde ha hört den 1982 förstod hon inte. Jag stirrar på radion som det var dens fel. Jag förstår inte hur jag kan minnas så fel. Jag kommer ihåg det så väl! Men minnen kan spela oss spratt.
Inte blir det bättre när jag upptäcker att jag glömt snöskorna. Har plockat ner dem från väggen men lagt dem på hatthyllan när jag ringde mamma för att meddela att jag var på väg. Skulle skjutsa henne till affären innan jag for till torpet. Sedan blev de kvar på hatthyllan där de ligger än.
Jag får pulsa upp från vägen i knädjup lössnö. Väl vid bron greppar jag spaden, pulsar vidare. Vid vissa ställen är snön midjehög. Jag får skotta mig fram. Till sist är jag framme och kan börja befria växthuset från dess vita börda.
Hela tiden grunnar jag på hur jag kan ha så fel. Hörde jag den 1986 och tänkte att det skulle vara en lämplig låt att spela när jag gjorde lumpen? Skit samma. Jag blir sen. Stressar tillbaks. På vägen slänger jag in en burk lingonsylt och ett batteri till mamma som jag sätter in i brandvarnaren - ja, batteriet alltså, inte mamma. Sedan tanka bilen, en sallad och så till Skorped.
Hela tiden grämer jag mig över hur jag kan göra bort mig så inför alla Radio Västernorrlands lyssnare. Inte för att de är många men ändå. Väl hemma skottar jag och grabben den sista snön från balkongen, sedan fixa middag, läxor och natta. Jag somnar före lillkillen så det är bara att gå ner och slafa in.
I dag på morgonen tar jag plats framför datorn, sträcker ut fingrarna och attackerar tangentbordet. Google You're in the army now...
“"In the Army Now" is a song by the Dutch duo Rob and Ferdi Bolland, recorded in 1981. The song was also later recorded by the British rock band Status Quo on their 1986...”
http://en.wikipedia.org/wiki/In_the_Army_Now_(song)
Med ett förnöjt och lättat leende lutar jag mig bakåt, letar rätt på sången på youtube innan jag skriver till programledaren vars program är ute i sändning. Hon säger inget om det men det gör inget. Jag tyckte väl! Kunde inte minnas så fel om en sådan sak.
Jag sluter ögonen och låter musiken bära mig med sig på minnenas ström.
