Vad gör jag här på funbeat?
Har slutat träna.
Fortsätter att äta. Mycket. Fel saker.
Läser inlägg i diverse trådar.
Hejar i tysthet på mina träningskompisar.
Men själv har jag tappat sugen.
Träning är ett nödvändigt ont.
Äta o slöa är min favoritsysselsättning.
Tog en heldag med en massa onyttigheter och gamla filmer.Det är livet.
Jag är ett troll.
Vill sitta i en mörk grotta med mycket mat och en fyrkantig bildskärm att stirra på.
Jag är ingen utemänniska.
Jag är ingen träningsmänniska.
Vem är det jag har försökt lura?
Tja, det var ett bra försök.
Jag lyckades nästan.
Tack till alla er som peppat, stöttat och på olika sätt försökt hjälpa mig att få fart på döfläsket.
Men fläsket vann.
Röken blir ett med dimman. Det ser ut som det är den som brett ut sig över nejden. Ser jag uppåt vägen ser man att det inte är så. Dimman hänger ca en halv meter ovanför marken.
En hund skäller. Hundföraren som for förbi tidigare i morse anropar att hunden morsade på sin kompis räven. Jag vidarbefordrar nyheten till grabben som ligger uppe på stenen.
När jag väckte honom kvart över fyra i morse var han trött. Han tog på sig understället och kom ner men lade sig att sova på köksgolvet. Han gick upp och lade sig igen, sa till mig att väcka honom när det var dags att fara. Det gjorde jag klockan fem. Då sover han tungt. Mamma väcker honom. Sömndrucken kommer han ner men får på sig kläderna. Så bär det av.
Det är långan väg att vandra, det är långt till närmsta tall. Nej, inte till närmsta tall men till passet. Jag parkerar bilen vi korsningen upp till Stavtjärn varifrån vi går. Ingen älg längs vägen men en trött kille som tappert kämpar vidare fast han drar benen efter sig. Jag berättar om de sex älgar som jag såg längs vägen vid ett och samma tillfälle. En fågel kilar över vägen.
Till slut kan jag peka på stället där vi ska vara. När vi kommer fram gör jag upp eld. Veden for vi upp med i går eftermiddag. Sedan hjälper jag grabben upp på stenen där han lägger sig att vila. Dimman stiger. Solens ljus sprids i tusentals svävande vattendroppar. Det blir ett magiskt, gyllene sken. Nere längs Kylsnäsån ligger dimman kvar som en vägg.
Elden sprakar. Grabben öppnar ryggsäcken och äter en smörgås och dricker lite läsk. Sedan hoppar han ner. Han fryser. Sätter sig nära elden. Vi lägger på mer ved. Dimman tätnar igen utan att jag märkt hur det gått till. Jag misstänker den kommer nerifrån. Solens ljus försvinner. Skulle det komma en älg skulle det vara en klassisk naturbild. Men den lyser som solen med sin frånvaro.
Grabben börjar kasta sten. Klättrar upp på stenen igen. Slår med en pinne på ett träd. Jag ber honom sluta. Ibland talar han högt. Sjunger. Han är less. Vill hem. Vi har bara en bil. Dimman lättar igen. Runt omkring moln och dimma – men ovanför oss en flik av blå himmel. Revan växer, blir större. Solen lyser. Vägen blir som ett gyllene band mellan gulnade löv och överblommade växter.
Höstens mognad. Växterna sätter frön för kommande år. Minuterna går. Blir till timmar. En hund får upp ett spår men drar över till grannlagets jaktmarker. Vi sitter och väntar. En hackspett hörs. En korp kraxar. Grabben lägger sig att vila. Äter sedan mer smörgås. Slår med en pinne. Leker med elden. Jag säger åt honom att låta bli.
Han är tapper. Han har långtråkigt. Sju år. Det spritter i benen. Leklust. Och så sitta med en sur gammal pappa som vill att allt ska vara helt stilla och tyst när man är på pass. Det är inte lätt att vara liten. Till slut avblåses jakten. Vi går nerför vägen till det hägrande fikat. En död mus ligger på vägen. Två lavskrikor flyger tvärs över körbanan.
Vi kommer ner till grillplatsen. Äntligen blir det hamburgare. Vi fikar. Myser. Pratar. Så drar vi morgondagens pass. Ännu ett vägpass. Upp till Rödmyren där jag sköt min tredje älg och andra kalv. Jag hittar tomhylsan jag tappat. Den låg på slaktplatsen. Så hem med en trött kille. En slagen hjälte.
Det blev sent i går. Frugan skickade mig till den mobila miljöstationen på tillfälligt besök i Skorped. Ja, med skrot alltså. Sedan passade jag på att rösta.
När jag äntligen kom till ro kom grabben ylande. Han hade glömt en sak i skolan och frun ville inte hämta den. Vad gör man inte för sin lille gvadd. Kommer själv ihåg hur det kändes när jag var av med något jag tyckte mycket om.
Så kom han inkrypande och ville att jag skulle läsa ett kapitel i den nya bok som han just lånat. När väckarn ringer klockan fyra trycker jag på snooze och somnar om. En kvart senare pallrar jag mig upp och gör mig klar för dagens äventyr.
Jag blir hämtad. Strax innan passet – 3,5:an – går två älgar över vägen in i området vi ska jaga. Tyst lämnar jag bilen, tar min utrustning och gör mig beredd.
I öster skimrar molnens nedre kanter i rosa. I väster glöder trädtopparna i de få strålar som solen lyckas lirka genom molnmassorna. Det är revor här och där. Myggen svärmar omkring mig. Jag lyckas decimera deras skvadroner drastiskt men det räcker inte.
Jag har inga tändstickor med mig. Inte finns det någon ved heller. Stjärnmossan sticker upp. Här och där står tuvor av gulnat gräs vid sidan av grusvägen där jag sitter. Bakom mig har jag en skogsridå, sedan en myr och så Oppsjön.
Några bilar passerar där jag sitter. Efter ett tag börjar jag huttra lite och tänker ta på mig en tröja. Jag tar av mig hörselkåporna. En hund skäller en bit söder om mig. På med hörselkåporna, upp med bössan. Skallet kommer närmare. Av med kommunikationsradion, av med säkringen på med kikarsiktet. Jag gör mig beredd. Drevet kommer rakt mot mig. Det knakar och sprakar. Jag gör mig beredd för mitt tredje jaktskott i år – men så viker det av och går västerut.
Snopen väntar jag förgäves. Hund och älgar försvinner bort. Hundföraren får fara för att hämta vovven och ropar åt en annan passkytt att ta sin hund och gå klart området. Jag säkrar bössan, stänger av siktet och sätter mig ner på min stolsryggsäck igen. Här finns det ingen skjutstol. Tunna, knappt urskiljbara dimslöjor svävar över vägen. De kommer från sjön bakom mig.
Solen tränger tillfälligt igenom molnen och sprider sitt ljus längst vägen innan den åter gömmer sig bakom molnmassorna. Det rosa skiftar till brandgult, sedan guld. Undersidan av molnen ser ut som ett upp och nervänt hav med böljande vågor. En myra kommer lunkande strax nedanför mig. Det doftar höst. Fuktig jord. Vissnande växter.
Tiden går. Den andra hundföraren meddelar att hans hund har fått upp en älg. Det drevet går också norrut och passerar ett pass där ingen befinner sig. Jag reser på mig. Sträcker min rygg. Spankulerar över till andra sidan vägen. Skulle jag stått här i stället kanske?
Jag får syn på en svamp – en liten rackare – ser nästan ut som en sten. Eller ett fallet löv. Jag går och sätter mig igen. Betraktar vägen. Låter blicken vandra längs vägen. Tittar ner vid mina fötter. Myran kommer tillbaka.
Antalet mygg har minskat, dels genom värmens tilltagande, dels genom mina framgångsrika försök att klämma till de som kommer för nära. Jag tittar på vägen igen. Då får jag se den. Jag tror inte mina ögon. Jag skärper blicken. Visst är det en – jo, en svamp. En pytteliten svamp som har samma färg som de omkringliggande stenarna. Här har jag suttit i flera timmar och tittat utan att se den.
Solen bryter fram genom molnen som nu håller på att spricka upp. Ulliga bulliga driver de norrut där de till sist möter den kalla luften i norr som gör vattendropparna så tunga att de inte längre kan sväva fritt. En strimma hittar fram till svampen. Jag kan tydligt se skuggan av den på den lilla stenen som ligger strax bakom.
En fibbla växer på vägens mittsträng. Jag petar ner några småstenar i de hål de tidigare legat i. Jag undrar hur det kommer sig att de har rubbats ur sitt läge. Hundföraren som letar efter sin hund får punktering. Hylsnyckeln passar inte fälgmuttrarna. En annan passkytt hämtar en som passar och åker iväg för att bistå sin jaktkamrat i nöd. En korp passerar kraxande. En trollslända surrar förbi, gör en lov vid vägkanten innan den vänder tillbaka ner mot sjön.
Jag sitter och överväldigas nästan av trötthet. Jag reser på mig, sträcker ut. Gråtunga moln drar förbi. En ständigt skiftande sky. Bakom mig skymtar jag den gula myren. Så bryts jakten. Jag börjar gå tillbaka. Halvvägs framme ropas det till mig på radion. Jag blir ombedd att meddela mina passgrannar att jakten avbrutits vilket jag gör.
Jag fortsätter att gå. Solen bryter fram. Belyser grusvägen som ibland går alldeles intill den djupblå sjön. Ett par myror stretar på. När värmen kommer med solen och dagen ökar deras aktivitet. Jag kommer fram till grillplatsen.
Innan vi skiljs för dagen lottar vi morgondagens pass. Vägpass igen. Kan inte ha tur jämt. De flesta passen är vägpass. Men det är strategiskt.
Fem jaktdagar. Tre älgar. Jag leder skytteligan i jaktlaget med två. Inte bra! Inte alls bra! Då är det något som är fel. Mycket fel.
Fräkenväxterna står rostbruna i dikeskanten. Röken från min enkla brasa ca två meter ifrån mig på min högra sida kastar runt. Först svävar den åt norr, sedan kastar den åt väster – rakt på mig där jag sitter – så stiger den rakt upp innan den kantrar åt söder.
Löv rasar rasslande ner bakom min rygg, slår mot grenar och stammar. Jag reser mig, går bort till den falnande elden i stenringen, flyttar ihop resterna av de pinnar jag samlat på morgonen och blåser på glöden.
Dimbankarna lyfter. Idag sitter jag på Kungapasset. Varför det kallas så har jag ingen aning om. Tidigare låg det högre upp, nu har det flyttats en bit ner. Det tog ett tag innan jag kom till ro. Länge dröjde det ej innan anropen på radion började. Efter ca 1,5 timme är det i full gång innan det lugnar ner sig igen.
Någon hade sett en älg på vägen, en annan som kom lite sent undrade om något hänt. Jag njuter av tystnaden. Den här veckan är en av de skönaste jag vet. Sitta still och bara vara. Det är min retreat, min vila för själen.
Jag lyssnar på tystnaden. Elden som sprakar. Löven som faller. Vattnet som kluckar i diket bakom mig. Jag hör en korp ropa och sedan flaxet av vingarna. Jag kunde tagit med mig en bok. Eller en tidning. Men jag vill inte. Den här stunden är min. Min flykt undan pinglande telefoner och inkommande mail, mitt rum bortom tider att passa och åtaganden som väntar.
Jag är här. Jag är nu. Inget annat existerar. Solen som försöker tränga igenom molnbankarna som sakta lättar från marken. En sork kilar över vägen. Jag dricker lite. Blir tvungen att lätta på trycket. Tar av mig hörselskydden och kliver ner från skjutstolen. Upp igen och på med kåporna. Fasligt vad det kliar. Lättar på vänstra skyddet och ut flyger en fluga.
Inte bara det. Hörselgången börjar kleta igen av vax. Tydligen har kåpan gjort att det blivit så varmt att öronvaxet börjat smälta. Jag plockar fram min lindrigt smutsiga näsduk, hittar några relativt rena fläckar, snurrar tyget, väter det innan jag stoppar in den i hörselgången och snurrar runt. Flera gånger. Det lättar.
Morgonen mognar. Jag tycker mig höra fyra snabba skott. Jag motstår en stark lust att ropa i kommunikationsradion för att höra om det var vi som sköt. Tids nog får jag veta om det var vi. Jag hör en korp. Eller är det en hund? Det är långt bort. Men det verkar som det kommer närmare. Ibland tycker jag det knakar bakom mig. Det smäller i träden. Jag sitter på helspänn men slappnar av när inget händer.
När solens strålar hittar fram genom vattenångorna ser jag flygfän avteckna sig i dess ljus. På andra sidan vägen har ett djur betat av ett bestånd av sälgar. Kapade träd – smala björkar och en och annan tall – ligger fällda på andra sidan vägen.
I går hade jag ingen tur med lottningen. Vägpass är inte så roliga att sitta vid. Men de är bekväma. Den är vägen är inte så värst trafikerad – det är bara skogsbilvägar. Ingen genomfart. Det enda som passerat sedan jag kom hit är mina jaktkamrater. De for förbi medan jag höll på att göra upp eld.
Så avbryts jakten. Bägge hundförarna har gått färdigt. Ingen har skjutit något, en av hundarna hade fått upp en älg som drog iväg förbi passkedjan och den älg som hade setts på morgonen såg vi inte röken av.
Vemodigt konstaterar jag att hälftenmärket är passerat. Fyra av sju dagar har gått innan det är slut på lugnet och friden när selen ska axlas igen och vardagsbestyren åter bli aktuella.
”Eifeltornet” reser sig i dimman. Det är där jag ska sitta idag. Ja, alltså inte det i Paris utan det i Degersjö jaktområde. En viss skillnad vad gäller omgivning och bebyggelse.
Klockan fyra masade jag mig upp och gjorde mig i ordning. 5:30 blev jag hämtad. En av våra bilar är fortfarande inte lagad. Jag gör upp en eld innan jag äntrar tornet.
I detta nu vaknar Sverige. Ankomster och avgångar ropas ut i vänthallar på flygplatser, tåg- och busstationer. Dörrar öppnar sig med ett väsande, smäller igen. Rulltrappor fraktar människor upp och ner.
Här böljar dimbankarna stillsamt fram och tillbaka. Solen rullar långsamt upp över trädtopparna. Dimman lättar för att sedan tätna igen. Jag anar en vik av Degersjön mellan ungtallarnas stammar. Man kan tycka att här händer inte så mycket. Ändå förändras landskapet från sekund till sekund.
Löven gulnar, träden växer. Himlen ändrar skepnad. Ibland syns inte solen genom dimbankarna, ibland är den halv, ibland syns den runda skivan. Ett löv singlar ner. Landar intill eldstaden.
Jag ser hur vattendropparna svävar i luften runt omkring mig. De fångas upp av barr och blad. Det droppar ner på mig och min utrustning från björken bakom mig.
Hundarna får upptag. De krumbuktar än hit och än dit, smiter förbi passkedjan och försvinner iväg. En flock fåglar svävar förbi i skogsbrynet långt därframme. Vattenspegeln framträder tydligare allt eftersom dimman lättar. Träden som såg så stora ut krymper.
Jag har haft tur med lottningen. Jag sitter visserligen lite vid sidan om men jag har en vacker utsikt även om tornet är besvärligt att komma upp i. Jag har inte så många fria skottfält här men det gör inte så mycket. Jag lär inte skjuta något i dag i alla fall.
Jag har jagat i nio år. En semestervecka och sedan helgerna. Men det är inte alla dagar jag har jagat av dem heller. Kanske i genomsnitt 15-20 dagar per år. Jag har suttit på pass i genomsnitt kanske 6 timmar per dag. Det blir mellan 135 och 200 dagar, mellan 810-1200 timmar. På den tiden har jag sett ca 20 älgar, haft 12 inom skotthåll och skjutit tre – en i fjol och två i år.
Oddsen att jag ska få skjuta något i dag är därför väldigt höga. Men det gör inget. Ett par tranor ropar. En fjäril fladdrar förbi med en sista sommarhälsning. En magisk dimbank välver en bro bakom mig under vilken dimslöjorna böljar som ett golv klätt av finaste tyll. Ibland tjattras det på kommunikationsradion så jag knappt kan höra mig själv tänka.
Dagen klarnar. Värmen stiger. Hundförarna är framme. Jakten avbryts för återsamling och fika. Jag sträcker ut mig vid eldstaden. Min kropp formar sig efter det hårda golvet. Vi håller till vid en nu riven lada där cementgolvet är det enda som återstår. Vi planerar för en eftermiddagsjakt. Jag får ett vägpass mellan en vägkorsning och en damm.
Solen lyser. Några myror kämpar sig fram i stenlandskapet som vägen utgör. Efter en stund kommer hunden springande. Han följer vägen bort till sista passaren i kedjan, sedan vänder han och kommer tillbaks samma väg innan han återvänder till husse. Vi bryter jakten.
Fem timmar på morgonen, ca två timmar på eftermiddagen. Inte ett byte. Så här brukar det vara. En normal jaktdag för mig. Fast inte normal med tanke på hur den här jaktveckan har börjat.
I dag tar jag bilen. Den som frun kör är trasig. Jag måste ha den så jag kan komma ut på pass. Jag sitta uppe på Rödmyra. Jag kommer iväg i den dimmiga morgonen strax efter fem. Jag parkerar bilen i en korsning och går den sista biten. Dimman ligger tät.
När jag kommer upp till vändplanen smyger jag försiktigt ner till myrkanten och spejar ut över det dimbeslöjade landskapet. Ingen älg i sikte. Framme vid skjutstolen försöker jag göra upp en eld. Första försöket misslyckas men vid det andra börjar en brasa att spraka muntert.
Solen höjer sig sakta över trädtopparna men förmår inte skingra de böljande, skira vattendropparna som svävar mellan tuvor och träd. Dagen gryr och naturen mornar sig. De gulnande löven står i bjärtkontrast till ständigt gröna tallar och granar.
Vresiga stubbar och torrakar ger intryck av förhistoriska djur som rör sig i dimman. I takt med dagens tilltagande skingras dimmorna mer och mer. Det knakar och låter i skogen. Jag vänder mig om och ser en brun kropp passera i skogen bakom mig. Jag sätter upp bössan och gör mig beredd att skjuta men jag ser inget mer.
Däremot hör jag ett nytt ljud på min vänstra sida. Jag vänder mig om och får se en kalv komma ut på myren. Den ställer sig en bit bort men med en torrak precis vid bogen så jag har inget att skjuta på. Sedan springer den över myren från mig med baken snett mot mig så jag har ingen träffyta.
Så vinklar den upp och saktar in, jag får in siktet i bogen och låter skottet gå. Den stackaren knäar, kommer upp, springer ett par meter, faller ner, slänger med huvudet och blir helt stilla. Passgrannen hade också sett den och gjort sig beredd att skjuta men han hade en buske i vägen.
Vi går fram till kalven. Den ligger död i en dypöl. Vi drar upp den och inväntar hund och hundförare. Hunden kommer först men den vågar inte riktigt gå fram. Till slut kommer hundföraren. Han har haft ett styvt jobb att ta sig fram i värmen.
Den här gången går det bättre att ta ur djuret. Hjärtat är kluvet. Ett perfekt skott. Kan nog fortsätta att jaga i alla fall. Glad? Lycklig? Nej, dödandet och tillvaratagandet är den svåraste biten men jag tycker om kött. Skulle jag ersätta köttet med frukt och grönsaker så skulle mycket komma från tropiska länder med nedhuggning av regnskog, övergödsling och besprutning som följd.
Innan frukten och grönsakerna kommer till affären har de förutom utsläpp även kört ihjäl en del djur. Så att ersätta kött med frukt och grönt ger en större negativ inverkan på flera olika biotoper och många djurarter påverkas mer negativt än om vi med kontrollerad jakt håller djurstammen nere.
Det mest ekologiska du kan äta är vildlevande frukter och bär, därefter viltkött, fågel och fisk som har en naturlig reproduktion. Ska vi människor låta naturen sköta sig själv ska vi bo i grottor och äta vildväxande frukter och bär. Vi är en del av naturen och vi ska bruka den för vår överlevnad och då måste vi göra det på så skonsamt sätt som möjligt.
Däremot är jag tacksam för att det var ett perfekt, direkt dödande skott. Jag kan nog fortsätta jaga trots allt.
Jag är nog ingen vidare jägare.
Kraftledningen glöder i den uppåtgående solen. Passgrannarna har jag lämnat bakom mig. Kullen jag just passerat ligger ännu i nattens skugga. Det höga gräset stryker av sig sin våta hinna av dagg mot mina byxor. Stövlarna sjunker ner i den våta mossan. Det är oländigt att gå. Så bär det uppåt och jag kommer till tornet där jag ska sitta.
Jag gör mig till ordning och slår mig till ro. I Väster ligger dimbankarna mellan bergen. Solen reser sig sakta över kullen i öster. Bländar. Mössan jag har är inte riktigt bra. Sliten, gammal, liten skärm. Det var här jag såg tre älgar passera första året jag jagade. Sådan tur har jag knappast idag.
Till vänster, ganska nära mig, har jag en kulle. Åt det hållet lär jag knappast få skjuta. Blir det något skottillfälle torde det bli åt öster vid surdraget. Jag försöker uppskatta avståndet till olika kännemärken i terrängen och bestämmer mig för var jag ska skjuta och var jag ska låta bli.
Dimslöjorna dunstar i takt med att solen vandrar över himlen. Nyss lyste den på mig, nu har den krupit in bakom trädtopparna bakom mig. Jag tittar i kikaren men ser ingenting. Ställer den ifrån mig. Dricker lite. En av hundarna har fått upp ett spår och försvinner iväg med älgen. Hunden är än här, än där.
Jag sitter och funderar. Tänk om det skulle komma en älg åt mitt håll. Vad gör jag då? Det knakar och brakar ovanför. Jag skymtar några gråa kroppar. De kommer rakt emot mig där jag sitter. En ko med kalv. De passerar på min vänstra sida, 10-15 meter ifrån mig. När de är i jämnhöjd med mig siktar jag på kalven och trycker av.
Klick. Jag har glömt att osäkra. Älgarna fortsätter in i skogen bakom mig. Där stannar de kanske 20-30 meter ifrån. Jag får in kalven i sikte och trycker av. Djuren sätter fart och försvinner söderut. Var det en träff? Det borde det vara med det avståndet och på stillastående djur. Det ska vara ett direkt dödande skott, annars har jag inget i skogen att göra.
Efter en stund kommer hunden. Den följer spåret, försvinner ner. Hunden börjar skälla. Passgranen i väster föreslår att jag ska följa skallet och se var djuret är. Jaktledaren tycker jag ska vänta på hundföraren vilket jag gör.
Hunden skäller. Det betyder att älgen lever men också att hunden har ställt den. Hur svårt skadad den är säger det inget om, om den kan gå undan. En av sakerna jag försvara min jakt med förutom att det är det mest ekologiska kött man kan äta är att jag är en duktig, ansvarsfull skytt. Bara säkra skott.
Efter vad som känns som en evighet kommer hundföraren. Han smyger på skallet och till slut hör jag ett skott som ekar. Kalven låg och slängde med huvudet men kunde inte ta sig upp. Kulan hade tagit lågt och strax bakom träffområdet. Det blir ett drygt föra att ta ur den med min värkande rygg. Hundföraren ger instruktioner och hjälper mig när det går trögt. Jag misslyckas när jag tar ur den genom att skära hål på tarmarna.
Till sist är vi klara och går tillbaks. Jag sätter mig på pass och hundföraren går till det västra passet som nu är tomt då den passkytten har hämtat sin hund för att gå klart området.
Jag svär över mig själv. Jag ser hur den stackars kalven ligger ensam och övergiven, slänger med huvudet och har ont. Det känns som ett svart hål i hjärtat. Jag tänker på det korta liv den haft. Jag ser i andanom hur kon föder kalven, slickar den ren, finns vid dess sida. Hur kon följer kalven och visar den vida världen.
Visst, minst 8 kalvar ska skjutas på vårt område, oavsett vem som gör det. Men den här gången missade jag med skottet trots ideala förhållanden. Jag skäms över mig själv och har svårt att ta emot gratulationerna. En annan fick avsluta det jag påbörjade genom att visa dåligt omdöme. Men tack och lov blev det inget långt eftersök.
Efter återsamling och matpaus far vi och hämtar kalven uppför en brant backe. Jag kommer efter eftersom jag har dåligt flås och måste ta det lugnare. Till sist är vi framme och kör hem djuret. Så är det bara att flå och putsa, sedan spola av och städa. Jag lägger mig och vilar på älgtracen och en av jägarna tar ett ypperligt kort som hamnar på facebook samma dag.
Men jag känner mig tveksam som jägare. Det är nog inte riktigt min grej. I alla falla måste jag visa bättre omdöme när jag skjuter.
