Onsdag 30/6
Morgonen börjar som kvällen slutar. Hur skulle jag kunna motstå? Innan solen höjer sig över trädtopparna bryter min kropp den stilla vattenspegeln. Jag är ensam vid stranden. Men inte så länge till.
Efter ett tag ser jag ett barn i gul skjorta och blå byxor en bit bort. Jag misstänker att det är ättelägget. Jag ser inte riktigt på grund av avståndet. Min aning övergår till visshet när jag ser hans lilla arm snurra som en väderkvarn på det sätt som är så karakteristiskt för honom.
Jag ropar, han kommer och jag avbryter mitt morgondopp för frukost och hoppackning av tält. Idag tar vi det lugnt. Lite för lugnt visar det sig.
Vi fortsätter bilfärden ner till Målilla där vi stannar till på kyrkogården. Min frus släkt har en del av sina rötter på svärdsidan där. Vi har en gravrätt där. Stenen vårdas och sköts av en stiftelse.
Vi fick syn på den på vår bröllopsresa upp till Skorped och såg att de efterlyste anhöriga. Väl hemma tog jag kontakt med kyrkogårdsförvaltningen och på så sätt blev vi med grav ca 100 mil hemifrån. Nu passar vi på att titta till den.
Nu slår vi in på för mig okända vägar. Vi kör över Virserum ner till Växjö där jag virrar till det för frun som kör. Vi hamnar på vägen mot Halmstad, vänder i Långstorp och hittar vägen ner till Ronneby via Tingsryd. I Ronneby ämnar vi äta men hittar inte det matställa som min fru minns – ja, hennes farfar och farmor bodde i Ronneby.
Vi kontaktar åter min kollega som leder oss till ett annat matställe där vi låter oss väl smaka. Nu har det blivit sent och jag kontaktar den internetvän som vi tänkt besöka och förklarar att vi är försenade. Hon svarar att det inte gör någonting.
Vi skaffar blommor och sedan tillbaks samma väg som vi kom. Vi strosar på Bredåkra kyrkogård. Tittar till gravar som hör till Boels släkt. En täckt med grus som vår son hjälper till att kratta. En minneslund strax ovanför ett dammsystem och kantat av stora rhododendron. En gravsten bland ståtliga tallar. Den får vi ringa vår svägerska för att hitta. Häckar. Löv- och barrträd.
Äntligen kommer vi iväg. Vi hälsar på vår vän och hennes familj. En mycket trevlig bekantskap och min son hittar genast en ny vän. Tyvärr måste vi slita oss allt för tidigt eftersom det börjar bli sent för svärfars som väntar på oss. Inte heller fick jag tillfälle att fiska i ett vatten som sedan mina tidiga barnaår har framstått som en dröm för mig.
Jag kör slutligen in i gamla Skåne medan cd:n med Edvard Persson ljuder i högtalarna. Det är en tradition. När jag slutligen svänger upp på infarten till svärfars och slår av motorn blir det ett kärt återseende. Nu återstår ett fullspäckat schema.
Fortsättning följer vare sig ni vill det eller inte.
Tisdag 29/6
Det mörka, svala vattnet sluter sig omkring min svettiga kropp. Jag skjuter fram under vattenytan och känner hur vattenströmmen som bildas sköljer bort tröttheten ur mina ögon. Det har varit en lång dag. Jag vaknade i Skorped kl 3 i morse och nu står tältet rest på Nossebadens camping utanör Vimmerby.
Kl 1 på morgonen lägger jag mig uttröttad mellan lakanen. Vi har packat och fejat in i det sista men vi har inte hunnit allt. Nu vankas en lång resa söderut. Sömndruckna vacklar vi ut till bilen, packar in en halvvaken grabb och de sista väskorna.
En snabb blick på de nya bensinkorten från en kedja vi inte använder så ofta sedan ortens bensinstation la ner. Men var är koderna? Klockan är 5 på morgonen. Vi hade siktat på att komma iväg kl 4. Strunt samma, vi klarar oss med de vi har.
Solen gömmer sig ännu bakom trädtopparna men på södersluttningarna sträcker den trevande ut sina strålar. Vi befinner oss på en sluttning i nattens kvardröjande skuggor medan solen sakta kysser liv i Djupsjön nedanför oss.
Vi Vedabron (Höga kusten bron) stannar vi och intar vår frukost. Alldeles söder om Härnösand börjar ögonlocken kännas tunga på frun så jag övertar körningen. Utanför Harmånger är det undertecknad som inte kan hålla sig vaken så frun övertar körningen ner till Valbo.
Där rastar vi och äter för fortsatt färd ner mot söder. Det är i Västerås det börjar strula till sig. Bensinmätaren börjar krypa neråt så vi stannar till vid ”vår” mack. Kontot är övertrasserat. De kontanter vi har behövs till annat. Asch, vi har vår andra kedja så vi fortsätter.
Nu ska vi ut på 56 ner till Katrineholm. På grund av en gammal vägatlas och vägarbete hamnar vi på vägen ner mot Lundby och Barkarö. Vi hittar en mack. Dessvärre visar den sig tillhöra den kedja vars kort jag lämnat hemma.
I Katrineholm ringer jag en kollega hemmavid som guidar oss till en annan kedja där vi har kort. Jag lägger nogsamt adressen på minnet, studerar stadskartan och kör. När jag kommer till en vägkorsning säger min fru åt mig att ta till höger vilket jag gör men tycker att det känns fel som jag läste kartan.
Det visar sig att jag har rätt. Nu är det inte så långt till Norrköping så jag ringer upp min kollega igen och efter visst snurrande rullar vi in på ångorna till pumpen där vi kan fylla på tanken. Sedan letar vi oss ut på E 4:an till Linköping där vi snurrar av vid avfart 111 för vidare transport via 34:an ner till Vimmerby.
Vi kommer ner ca 18:30. Tältet är snart uppe och efter lite kvällsmat ett uppfriskande dopp. Därmed är jag tillbaka i de svalkande vågorna och känner befrielsen när vattnet strömmar mot min kropp. Efter lite vattenlek med grabben kojar vi. I morgon ska vi fortsätta vår resa via och ett avtalat möte med någon som jag aldrig har träffat.
Så närmar vi oss slutet på världens fest.
Utcheckningen gick bra men sedan skulle vi ta oss in.
Bussen kulle inte gå förrän sent på förmiddagen så vi skulle inte hinna innan mässan började. Så vi släpade oss till en busshållplats mycket längre bort, längs en annan väg, med all packning och si! Det gick en bra buss.
Vi kom i tid till tältet, hittade några Anundsjöungdomar och satte oss med dem. Gudstjänsten började. Procession och så predikan. Prästen - från ett annat land - predikade. Och predikade. Och predikade. Och predikade. Det skulle vara nattvard. Och dans. Och kyrkaffe på torget. Och vårt tåg skulle gå 13,15.
Klockan blev 12,30. 12,45. En präst äskar ordet. "Jag har ett meddelande till er som ska åka med eventtåget. Det går på utsatt tid. Vill ni ha nattvard, håll er långt framme."
Så det gjorde vi. Med väskor och allt. Vi tog emot bröd och vin och sedan fick vi rusa. Trodde vi. Dt var köer till nattvradsstationerna och de släppte inte fram oss. Vet inte om de var rädda att vi skulle tränga oss före.
Men jag hade ju väskan med mig så jag kunde slå mig fram och kliva över några fallna gudstjänstdeltagare. Sedan fick vi springa till tåget men vi hann - med 10 minuters marginal.
Så startade tåget. Hemfärden blev tämligen händelselös. Vi fick byta till buss i Sundsvall och sedan till en annan buss i Härnösand. Kyrkoherden körde mig till Bredbyn där jag klev in i min bil och fortsatte hem.
Jag var hemma frampå småtimmarna. Var det värt det? Vad ska jag säga? En del var rätt givande. Kanske inte på det sätt arrangörerna hade tänkt sig det. En del har jag med mig hem men inget som jag hade kunnat få på annat håll och kanske bättre.
Tyvärr måste jag ge arrangemanget underbetyg. Både planeringen av eventtåget och själva programmet var under all kritik. Komma fram för sent, gå innan programmet var slut, arrangörerna hade inte lagt in lunchpauser, det fanns för många och likartade seminarier, en av de mest populära hade en akustiskt omöjlig lokal på det sätt hon framförde sitt föredrag, festkvällen var en floppkväll, avslutningsmässan var inget för ungdommar/familjer och drog ut för länge på tiden....totalt sett underkänt även om enskilda föredrag var bra men ungdomarna lämnades helt i sticket. Världens fest blev världens flopp - för oss i alla fall.
Efter Alice Bahs framträdande tyckte vi att vi hade gott om tid att byta om. Dock inte så gott om tid så vi skulle hinna hem emellan. Därför hade vi tagit med ombyte. Frågan var bara vart vi skulle drapera om. Hade jag tänkt på saken skulle vi ha bett att få hålla till hos min kusin.
Som det nu var fick Domkyrkans toalett duga. Nu visade det sig att det inte bara var vi som önskade ta denna inrättning i anspråk. Kön bakom oss växte medan vi stod i den.
När det blev vår tur var det bara att kasta sig in, kasta av sig de gamla och på med de nya kläderna och sedan gå ut så obesvärat som möjligt. Till slut var vi äntligen på väg.
När vi kom fram var tältet halvfullt, underhållningen hade börjat och vi sökte upp ett bord där det visade sig att vi blev ensamma. Underhållningen var medelmåttig, maten si sådär och stämningen rätt krystad.
När jag såg att borden och scenen var dekorerad med blåbärsris - ett av temana för den här festen var miljö - var måttet rågat. Uppenbarlligen fanns det några ljushuvuden som ansåg det vara miljövänligt att rycka upp mängder med blåbärsris.
Jag och mitt sällskap såg på varandara, var helt eniga och bröt upp innan vi ätit efterrätten. Itsället sökte vi oss ner till festen för de unga. Där stötte vi på vår pedagog och hennes skyddslingar.
De hade fått halvkall lasagne - en liten bit - och fått ordna sin underhållning själva. Det här fick vi höra senare. Vi upplevde högklassig underhållning, en gemenskap och en varm stämning som verkligen försatte oss på festhumör.
Efter festen avtågade ungdomarna för att förena sig med deltagarna från "vår" fest och så ha ett gemensamt program. Jag och mitt sällskap avtågade emellertid till vårt logi.
Efteråt fick vi höra att det hade blivit en flopp. Som söndagen. Men den tar vi sedan.
På lördag morgon upptäckte vi att bussturerna inte gick som vi önskade så vi gick in. Morgonmässan missades men vi lyckades ta oss till vårt första semnarium som var längst bort, ute i Skogslyckans församlingshem. Dit travade vi och kände oss ganska trötta.
Längs vägen hade vi slängt i oss en tidig lunch för någon lunchpaus fanns inte inplanerad mellan passen. Lite glass fick också slängas in mellan vårt travande för sedan var det dags att gå till stadhotellet. Och vart tror ni vi skulle efter stadshotellet? Just det, Skogslyckans församlingshem.
Därefter vart det att trava till Domkyrkan och lyssna till Alcie Bah vars röst försvann nästan helt i den stora, ekande lokalen. Hennes låga röst och snabba tal gjorde det lite svårt att hänga med. Inte gjorde tröttheten efter promenaderna i solen det lättare heller. Dock piggades jag upp betydligt när jag fick en kram av henne.
Festkvällen får ett särskilt kapitel.
Så vad detta med Växjö.
Vi kom som skrivet fram till Växjö på fredag em och missade de två första seminarierna. Nästa projekt var att ta sig ut till stället där jag och en till av mitt resesällskap skulle bo. Min medresenär hade nogsamt taigt reda på vilka buslinjer vi skulle hålla oss till.
Frimodigt stegade vi ombord på bussen och sa vart vi skulle. Avsnoppade klev vi av eftersom vi blev hänvisade till en annan buss. Den som gick dit vi skulle.
Väl framme fanns det ingen skyltning om var receptionen låg, däremot en folksamling nedanför en lång stentrapp. Vi tog stentrappen upp med packning och allt, kom innanför dörrarna till en festvåning och fann en skylt om att receptionen var en trappa ner, så vi fick trappa ner verksamheten.
När vi inkvarterat oss och fått våra saker på plats var klockan så pass mycket så vi bestämde oss för att hälsa på min kusin som bodde i faggorna.
Den så kallade familjemässan i tältet på torget övervarade vi men sedan var vi för trötta så det fick bli avfärd till vårt logi. Straxutanför på gräsmattan hade en hoper studenter examensfest så det var ett ordentligt liv fram inpå småtimmarna. Det kommer mera.
