Vem är det jag försöker lura?
I måndags kväll kom jag iväg. Äntligen. Upp till torpet. Här skulle jobbas! Mat? Visst ja, stanna på en mack, införskaffa smörgåsar, paj, middag, dricka och några små påsar chips. Yam!
Klockan var runt 1 på morgonen när jag lade mig till ro. Halv sju på morgonen började jag vakna till men klev upp först vid 8 tiden. Efter frukosten drog jag över trädgårdslandet med rensjärnet och sådde morötter.
Det var uppvärmningen. Nu kom utmaningen. Gräsklippningen.
Gräsklipparen startade hur snällt som helst. Efter ca en timme hade jag kört slut på en tank och hamnat halvvägs ner på slänten mot bäcken tog soppan slut. Drog upp klipparen till ladugården, fyllde på bensin och tog en aktiv vilopaus medan det började skvittra. Jag beskar en buske.
Så startade jag klipparen, gjorde klart slänten ner till bäcken innan jag gick över till att klippa runt växthuset och den brantaste delen av slänten. Där stannade klipparen. Tre gånger. Den var överhettad fast det regnade. Gick in och åt lunch.
Efter lunchen var det bara att klippa på fast det regnade. Då sprongk så började motorn vibrera. Jo då, en av knivarna hade gått av och skapade obalans. Fick köra in till Husum, ta ut pengar, bilen vägrade starta så jag fick vänta innan jag provade igen, då startade den. Körde till järnhandeln för att konstatera att den var nedlagd.
Bara att köra hem oförrättat ärende. Inte verkade det som att jag skulle få se pedagogen som uggla heller! Ner till affärn för att köpa gottis. Lunchstängt. Blev tvungen att vänta. Regnet öste ner. Fick tag på en person jag sökt och sista hoppet om att få se "ugglan" rök.
In i affären. En stor påse ostkroksringar, en påse godis, 1,5 liter läsk, ett paket mariekex, en glass och så hem, ner i sängen med en av mina ingdomsböcker, åt läste och drack.
Telefonen ringde. Jo, det löste sig, jag få se "ugglan". Läste ut boken, började på en annan. Somnade. Sov en halvtimme. Slumrade en kvart till. Nu måste jag upp om jag skulle hinna med uggleskådningen. Packa, bädda, dona, in i bilen, iväg.
Ett kort stopp på expen, hämtade ett kuvert, gick upp och lade mig i kökssoffan, vilade en halvtimme, ner till församlingsgården och en underbar föreställning med "Glädjeton" på temat "Fablernas värld". Väl värt besväret. Hem. Trött. Sängen ropar på mig efter att ha brottas med ett mail till lokalblaskan.
Grabben fyller år på fredag och redaktören skrev tidigare i år och ville ha några korta rader och ett kort. Innan jag hittade ett. Och kunde bifoga det. Suck. Vaför har jag så lätt att ge efter för sötsuget och onyttigheterna? Varför låtsas jag vill bli fri från det? Jag är fjättrad vid dem. De är mina bojor. Det är bara jag som har nyckeln till att bli fri dem. Men det verkar som jag inte vill.
Kanske dags att ge upp funbeat och alla taffliga försök att låtsas förvandla denna soffpotatis till en glad motionär. Den verkliga viljestyrkan erkar lysa med sin frånvaro.
Nu faller ögonlocken snart ihop av sig själva. God natt alla funbeatare. Åtminstone denna natt kan jag ännu låstas att denna patetiska fetknopp ännu är en av er alla underbara träningsinriktade människor.
-Ringer du verkstaden i dag då? Undrar frun.
-Ja, ja, ja svarar jag och tänker ”efter jag varit ute och fiskat”.
Mot Mosjö bergtjärn. För ca två år sedan hade jag ett fantastiskt fiske där och jag vill prova igen. Det är molningt, kvavt och fuktigt i luften.
Strax efter kl 9 kommer jag iväg. När jag svänger in i Uberg passerar jag en blå traktor som lastar björkstammar. När jag passerar det sista boningshuset och kommer in på skogsbilvägen kilar en ekorre tvärs över alldeles framför bilen. Vattenpölar ligger här och var i hjulspåren. En tjäder höna lyfter från den högra vägkanten och försvinner in i skogen.
Det här verkar bli en poetisk morgon. Jag njuter av livet, av våren, ser fram emot kommande fröjder, tuffar på uppåt och kommer till ett lerhål. Fast. Kommer varken framåt eller bakåt. Jaha. Smsar frun om att jag sitter fast. Börjar gå neråt för att se om jag kan få någon som hjälper mig.
Mobilen ringer. Frun är upprörd. Skulle inte jag lämna bilen till verkstaden idag? Istället ger jag mig ut och fiskar? Hon kan i alla fall inte komma och hämta mig. När hon lagt på kommer jag och tänka på att det kan hon visst. Hämta grabben vid två, ta med hans fiskeutrustning, komma upp, dra loss bilen, ta den till Bertil och vi tar den andra.
En bit längre ner grunnar jag på att ringa vaktmästaren men nej. Vill inte besvära honom med sådana här saker. När jag är nästan nere inser jag vad jag skulle gjort. Jag skulle ha ringt verkstan, bett de komma och hämta bilen så hade jag kunnat fiska i lugn oh ro och sedan gå hem.
Traktorn hörs. Den har förflyttat sig. Är vi ett av husen. Jag går dit. Traktorföraren – jaktledaren i grannlaget – talar i telefon. Jag berättar vad som hänt och frågar om han kan hjälpa mig loss. Jo då, det ska gå bra. Vi hoppar in i hans fyrhjulsdrivna bil som har hög markfrigång. Väl uppe plockar jag fram bogserlinan. Vi gör två försök. Bägge gångerna brister linan. Han åker tillbaks och hämtar traktorn.
Med traktor och kätting går det. Jag ställer bilen en bit nedanför vid en korsning och så går jag sista biten. När jag passerar stället där jag suttit fast är det en djup, vattenfylld grop där höger hjul grävt sig ner. Så småningom skymtar jag en vattenspegel mellan trädens stammar. Äntligen framme vid min längtans mål. Jag tar till vänster och följer stigen. På ett ställe där den går alldeles intill vattnet skjuter en bred vattenplog ut från stranden och ut mot djupare vatten.
Till slut når jag en av bryggorna. Jag sätter mig på en bänk och tänker fiska av stranden innan jag går ut på bryggan. Första kastet hamnar i marken till höger om mig. Andra kastet lika så. Linan har snott sig runt spötoppen. Fast jag trasslar ut det går det i alla fall inte som jag vill. Det börjar regna. Hällregna. Då ser jag felet. Linan har lagt sig ett varv runt övre staget.
Jag flyr in till vindskyddet på andra sidan viken och trasslar ut linan så den löper fritt. Regnet tilltar. Till slut går jag ut ändå, prövar ett par kast. Helt dött. Trycker i vindskyddet igen. Regnet avtar. Går ut, provar ett par kast. Jag får upp ett kastflöte. Jag avbryter fisket. Vid vikens ände hittar jag ett till kastflöte. Jag går tillbaks till bilen. Regnet upphör. När jag kommer in till Stationssamhället är det strålande vackert. Jag borde ha varit hemma och städat istället. Gud måste vara kvinna.
Sitter nyduschad med två digestive kex efter att ha tittat på en lättklädd, orientalisk magdansös. Ja, jag ducshade inte med kexen utan jag har dem framför mig här nu. Vidare var det ett flickslagsmål, framrusande orientexpress samt ett antal sprängda båtar. Det var kul att se alla gamla bilmodeller. Till sist fick Klebb bita i det sura äpplet fast det var en blykula och den tog i överkroppen. Det var inte ens ett kärnvapen. Glöm det där med det sura äpplet.
Jo, jag har idkat motionscykel till film nr 2 i serien om agenten James Bond, uppkallad efter en författare till en fågelbok. "From Russia with love". Det gick som det skulle. Inga överraskningar, inga ändrade scener, samma handlingsmönster upprepades gång efter annan. Den goda sidan vann. Beroende på vilken sida man ser det från. Det brukar vara så till skillnad från hur livet kan vara. De har förmodligen bättre manusförfattare.
Å andra sidan kan de inte påverka handlingen. Det kan vi. Till viss del. Rubriken då? Jo, snacka och ha kontroll på magmusklerna som magdansös. Själv påminner jag mer om Jabba the hut fast på två ben.
...som jag tänkte.
Tisdag. Kantorn bestämmer sig för att stanna hemma på söndag. Trots allt kommer pedagogen som spelar gitarr och sjunger med barnen. Det räcker.
Onsdag. Vaktmästaren ringer. Behövs han på söndag? Nja, vi ska hålla till i församlingshemmet och då finns det inte mycket för honom att göra.
Söndag morgon. Pedagogen sjuk. Även om det är en fantastisk människa som kan ta barn och ungdomar har jag lärt mig lite av henne så hon får stanna hemma.
När jag kommer till församlingshemmet är konservöppnaren borta. Ringer frun. Upptaget. Till slut får jag tag på henne. Jo, hon ska ta med öppnare.
Hämtar mjukdjur i kyrkan och källaren i församlingshemmet. Hämtar filtar. Kvart i elva kommer fru och son. Precis när han parkerar cykeln kommer han på att han glömt att ta med sig gosedjur. Han får nycklarna av mamma. Jag går in, tar av mig stola och röklin innan jag stapplar hem.
Hemma finner jag grabben i upplösningstillstånd. Han är förtvivlad för att han inte får runt nyckeln sista varvet. Jag låser upp och vi går in.
Tillbaks väntar vi på fler besökare än de fem vuxna som anlänt. Totalt 10 stycken. Två i köket, kyrkvärd, jag, grabben och så de fem som ovan nämnts.
Det kommer inga fler.
Gudstjänsten börjar och grabben försvinner ner i källaren och leker. Frun går efter honom. Lagom till predikan kommer de upp men eftersom han är enda barnet får han gå ner och leka igen. Improvisrerar predikan.
Efter gudstjänsten är det fika. Det blir korv o bröd över.
Efter fikat går jag och grabben över till kyrkan. Klättrar upp i tornet.
Väl nere går frun, som och jag en promenad på kyrkgården.
Sätter oss på en bänk i minneslunden. Grabben vill be för nära släktingar som dött vilket vi gör.
Fortsätter vår promenad.
Väl hemma får jag tag på det födelsedagsbarn jag jagat i helgen. Visar sig att han inte vill ha någon uppvaktning.
Helgens tema kan sammanfattas med antiklimax.
Suck.
Skällande hund.
Avlägsen tutande bil.
Rosaskimrande asfalt. Beläggningen återspeglar kvällshimlen i väster blandat med gatljusens gula sken.
Varför är de tända? Det är ännu ljust fast klockan är över 21:00. Halvvägs till kyrkan slocknar de. Tydligen ska de vara släckta när det är som mörkast. Nu har de tänkt igen.
Sträckande morkulla.
Svänger mot järnvägen strax efter församlingshemmet.
Nakna lövträd och mörka granar avtecknar sig mot natthimlen. De spretande grenarna syns tydligt.
På andra sidan korsningen svänger jag in på vägen upp till Orratjärn. På min vänstra sida följer skogen vägen. Det prasslar och tassar.
Brusande bäck. Smältvattnet har fått den att svälla.
Där vägen svänger bort från järnvägen vänder jag.
På väg ner mot församlingshemmet ser jag på åkern till vänster om mig en stor, vit klump med smal hals. En svan.
Kommer fram på landsvägen. Fasadbelysningen får kyrkan att skimra. I nordväst hänger en ensam stjärna.
Bergens pucklar är svarta mot himlen som långsamt övergår från brandgult till blått.
Hunden har tystnat.
Skuggorna djupnat.
Natten vaggar dagen till ro på den rymdfarkost vi kallar jorden.
Snön vräker ner. Varför skulle den inte göra det?
Har bytt till sommardäck. Plockat undan skidorna.
Måste ut. Ut i yrsnön. Lappvantar.
Grabben vill med.
När vi äntligen är klara har nederbbörden avtagit. Otur. Men det tar sig.
Grabben cyklar, jag går stavgång.
Handskarna glömde vi.
En bred rännil lerigt smältvatten forsar ner för vägen i backen vid församlingshemmet.
Ibland får jag vänta på pojken. Den här stunden är det viktigare att vi är tillsammans än att jag går fort.
Vi srtyr inte kosan så långt. Vi går tlll järnvägskorsningen. Eller jag går, grabben cyklar. I backen upp till korsningen leder jag cykeln, grabben tar mina stavar. Jag får justera stavarna så han kan gå med dem.
Väl uppe har snöfallet tilltagit. Ett vitt draperi mot en fond av gröna barrträd och kala lövträd. På väg ner börjar de av fjolårsgräs gula fälten åter kläs i ett vitt täcke av snö.
Vid församlingshemmets parkering stannar vi. Några ur besöksgruppen som jobbat med Vårcaféet på Servicecentret kommer dit. Grabben cyklar med full fart genom vattenpölarna och får mig att vada ut. jo, jag har stövlar.
Vi fortsätter hem. Snöfallet avtar.
Min jacka är genomvåt. Fukten har trängt in till undertröjan.
En skön far-son promenad i härligt ruskväder.
Någon som har lite självdisiciplin till övers?
Nu måste jag gå ner i vikt.
Morr.
Startar idag.
Nu ska kilona väck.
Suck.
Vem försöker jag lura?
Det räcker inte att säga det.
Jag måste göra något också.
Ledsen gamla spärrballong.
Sötebrödsdagarna är över.
Jag har inget annat att erbjuda än svett, vatten och tårar.
