En pastellblå himmel med enstaka små ulltussar till moln. En skare som bär mina terrängskidor. Inte mina längdskidor som jag testade med först.
Den vita prästgården och kyrkan skymtar strax ovanför höjden. Skidorna blixtrar på skaren. Det här är som lilla julafton. Julafton då? Det är Kortvasan.
Nackdelen att ha skidpjäxorna på terrängskidorna är att de sitter inte riktigt bra i fästet och att vajerbindningarna glider av med jämna mellanrum.
Fördelen är att de är lätta att spänna med vajerbindningarna. Jag behöver inte lägga mig ner för att få runt dem och jag behöver inte uppbringa all min kraft att få fast dem.
Vid infarten till grannen kommer grabben travande. När han ser pappa åka skidor skyndar han hem och hämtar sina slalomskidor han just fått av en snäll granne.
Vi åker utför, upp, utför. Jag visar honom var jag ramlade igår.
Det är varmt. Vi får öppna overallen och ta av honom huvan.
Vi vänder och åker till prästgården igen för att åka pulka istället. Han dröjer. Jag går in. Han vill värma sig ett tag så jag kör till Konsum och handlar.
Ingen på byn. En bil står parkerad. Inne i affären är jag ensam kund men medan jag talar med den genomtrevliga, gravida kassörskan kommer det fler så jag får bryta samtalet och fara hem.
Nu ska jag avbryta skrivandet på denna blog för nu är det pulkabacken som gäller
Ute gnistrar snön belyst av solens strålknippen. Ändå är det minusgrader. Hur kan jag hålla mig inne? Jag måste ut och testa om skaren håller.
Terrängskidorna på. Efter en viss brottningskamp där jag får lägga mig på sidan lyckas jag kränga vajerbindningen runt stöveln.
De gamla stavarna med breda trugor klagar under mina försök att resa sig men upp kommer jag.
Så återstår brottningskampen med spännena som jag efter viss möda lyckas gå segrande ur.
Jag åker vid sidan av carporten. Skaren bär. Enda problemet är att på ena staven är trugan trasig så staven sjunker ner.
Jag susar ner för slänten med solen i ansiktet och snett upp mot landsvägen. Där vänder jag och åker ner igen hej vad det går. Inte. Ett tu tre ligger jag där med snö innanför kläderna och undrar hur det kunde gå så.
Under det hårda, tunna skalet är snön porös. När jag försöker resa mig sjunker snön undan. Med snön isande mot huden ligger jag och begrundar livets orättvisor.
När jag snurrat runt ett antal varv i mina taffliga försök att resa mig får jag till slut nog, spänner av mig skidorna och lyckas resa mig. Sedan försöker jag få på bindningen igen. Försöker. Försöker. Det går inte.
Jag får in stövlarna under remmen som går över det ställ som ska hålla stövlarna på plats sidledes och så kan jag hasa över skaren. Till slut lyckas jag masa mig upp till ett skoterspår. Där är snön är så i hoppackad att jag kan lägga mig ner och få på bindningen. Så var det spännena.
Jag skidar tillbaks till carporten, åker bakom den, ner bakom prästgården där jag vänder.
Ett av mina dummaste träningspass. Kändes som jag ägnade mest tid åt att kämpa med att få på mig skidorna än att åka. Det lilla jag åkte blev mest utför eller sakta hasande. Får nog bli ett pass på motionscykeln i kväll i alla fall. Suck!
Men en tanke fick jag. Har man fallit kan det vara svårt att resa sig om man till varje pris har på sig det man bär på. Ibland måste man lägga av sig det som tagit en dit där man är för att överhuvudtaget kunna resa sig.
När man tagit sig upp så får man se om man tror att det man haft kan bära en vidare eller om det är dags att lägga det bakom sig för att det bara skulle hindra.
Ibland måste man tänka om för att kunna fortsätta framåt.
Sol. Termometern visar minus.
Har det efterlängtade inträffat att det blivit skare som bär skidorna?
Måste testa.
Kliver ut i snön. Kanske.
Byter om till skidkläder. Tar på skidorna.
Skaren bär. Inte. Delvis.
Tar skoterspåret bort till skolan.
Halvvägs testar jag att åka utför slänten ner mot arrendatorladugården. Skaren brister, skidorna sjunker ner. Upp på skoterspåret och fortsätter bort till skolan.
Elljusspåret är isigt. Spåren breda, kanterna delvis naggade.
Med tanke på den branta utförslöpan, den tvära svängen längst ner, de isiga breda, naggade spåren och att jag har en förrättning i eftermiddag tar jag det säkra för det osäkra och vänder om.
Skoterspåret bär utför. Det är svårt att styra i svängarna. På ett ställe åker jag utanför skoterspåret. Här håller skaren så det blir inte tvärstopp.
Hemma igen åker jag runt prästgården på ett gammalt spår jag gjort tidigare i vinter. På baksidan av huset har vaktmästaren skottat upp en väg till brunnen.
Jag vänder om och åker på skaren mot entrén. Det går bra - till dess jag kommer närmare huset. Där brister skaren igen.
Till slut har jag kommit till bron, spänner av mig skidorna och går in.
En skön dag. Nu är den bästa tiden på året. Vårvinter.
26/2 2010
Jag vaknar av mig själv innan klocklarmet går igång.
Trött stapplar jag upp och ner för att äta frukost.
Det snöar.
Inte så kallt.
Jag klär på mig, sätter mig i bilen och kör in till Mora.
Vid Strandens skola har jag problem med att ta mig upp och ner från den container där jag ska lämna min packning.
Bussen som snart blir full. Jag tar av mig väst och overalljackan, mössa och handskar. De får göra sällskap med midjebältet på bagagehyllan. Då kommer jag på att jag har glömt min energidryck. Min Dr Pepper står kvar hemma! Jag hoppas att det ska finnas något att få tag på i Oxberg.
Så startar bussen. Vi färdas genom ett underskönt, trolskt landskap med enstaka hus inbäddade i tysta skogar draperade i vitt.
Väl framme vid startplatsen packar jag jacka och skidfodral i plastsäcken för överdragskläder. Fodralet gör en liten decimeter lång reva i säcken. Toabesök och sedan spatserar jag runt. Kön till startfållan växer. Jag hittar en sportdryck som får ersätta min kvarglömda energidryck.
Till slut öppnar den och många hugade skidåkare stormar in för att få en bra plats. Det gör inte jag. Jag vet var jag har min plats. Längst bak till höger. Jag hinner in och ta min plats innan första uppvärmningen börjar.
Jag ser ut att vara ganska ensam som kör hela passet. Å andra sidan är inte underlaget det bästa att köra uppvärmning på. Snön är lös så snart har jag sparkat upp en stor grop där jag står och viftar med armar och ben som en annan sprattelgubbe i mina taffliga försök att härma de rörelser som Mora gymnastikflickor gör där uppe på plattformen.
Ibland vrickar jag nästan foten i det lösa underlaget. Jag ser förmodligen mest ut som en skadskjuten kråka. En bra liknelse med tanke på att plattformarna påminner om jakttorn.
En man på väg ut från startfållan stannar framför mig med granskande blick och frågar; ”Är det du som är med på Youtube?” Jo, måste jag erkänna och detta finner han tydligen mycket uppfriskande att få träffa en ”mediakändis”. Han berättar det för dem som är på väg in att jag var med på Youtube. Ja ja. Så kan det vara.
Starten går. Jag masar mig över startlinjen. Där stannar jag och väntar i fem minuter. När jag väl börjar åka har publik och träningsåkare tagit sig ut i spåret.
En del åker i samma spår som jag – fast i motsatt åkriktning. Ett par som tydligen använt sig av samma taktik som mig skidar förbi. Spåret känns lite sladdrigt.
Efter första nerförsbacken glesas dock leden ut och snart är jag ensam i spåret. Det är bara skogen, snön och jag. Jag får syn på kön i uppförsbacken till Oxbergs kontroll men snart är kön väck. När jag skidar in mellan bodarna är det endast två åkare jag ser. De har stannat till för att få hjälp med fästvallan.
Snöfallet har avtagit. Lite bakhalt tyckte jag det var i början men det känns bättre nu. Skapligt glid men samtidigt känns det lite tungt. Jag hinner i kapp en och annan från första startgrupp medan jag glider igenom ett böljande landskap klätt i vitt med blånande berg. Här och där ligger grå, knuttimrade stugor inramade av snötyngda träd.
Rätt som det är släpper de snötyngda grenarna sin extra börda i ett moln som påminner om florsocker som strös över en gigantisk gräddbakelse. En barhuvad skidåkare råkar få ett sådant lass rätt över sig. Också jag åker in i ett och annat moln av snörök från en sådan bomblast.
Varför? Varför åker jag så långt för att åka tre mil på skidor? Det finns längre skidlopp på närmare håll. Visserligen. Men en skillnad är att under träningen är det en sensation om jag stöter på någon i skidspåren. Är det bara jag som är så galen?
Så kommer man till Mora. Bara i Kortvasan är det drygt 7 000 startande. I första startled är det fler skidåkare än vad jag ser på hela säsongen hemmavid. Skönt att se att det finns så många fler som är lika galna som jag.
Nu är det ett pärlband av skidåkare som snart kommer att sträcka sig från Oxberg till Mora, tre milt långt i detta skogslandskap, i ett par timmars tid. Det känns fantastiskt att få vara en del av denna skidfest.
Med så många åkare är det naturligtvis ofrånkomligt att det blir incidenter. Någon tränger sig förbi mig på höger sida fast jag ligger i spåret längst till höger. Vissa knuffas och trängs, ska förbi till varje pris.
Ibland är det tvärtom. I slutet av en nerförsbacke har en dam ställt sig tvärs över spåret där jag kommer åkande. Hon håller förmodligen på att vända för att hämta något som hon tappat. I sina försök att komma undan ramlar hon.
Utan att se mig om kliver jag rätt ut i angränsande spår. Jag tar mig förbi damen med smal marginal och passerar även en herre som står still i spåret längst till vänster. Jag kliver in i högerspåret igen och blir varse en man som med en ljudlig suck passerar mig.
Uppenbarligen har han legat tätt bakom och kanske nästan blivit tacklad av mig. Å andra sidan hade jag inte något större val. Att åka på en stillastående kropp längst ner i en backe hade förmodligen smällt mer än att tackla en åkare som håller ungefär samma fart som en själv.
Här och där vittnar avtryck i snön vid sidan av spåren att inte alla haft samma tur som jag.
En dam kör om mig till vänster. Jag börjar dubbelstaka. Får upp farten. Kommer i höjd med bakkanten på hennes skidor. Då tar sig damen orådet före att byta till det spår där jag befinner mig. Hon håller på att kliva på mina skidor så jag får bromsa för att inte köra på henne. Jag tappar fart och här är det en lätt uppförlutning så det går åt mycket energi att få upp farten igen.
Efter Hökberg börjar axlar och ben turas om att värka. Jag undrar om jag ska orka hela vägen. Jag passerar Eldris. Blåbärssoppa och bullar. Det är vad jag har druckit och ätit mest idag.
Jag ser inte så många låga startnummer nu. Jag befinner mig i klungor med startnummer mellan 1000-3000. Förstår inte att så många har så brått och sedan inte orka. Jag föredrar att försöka hålla en någorlunda jämn takt.
Det skulle kännas skämmigt att bli omåkt av startande i första grupp nu för i så fall har jag åkt om dem och då har jag slagit av på takten. Jag hinner inte mer än tänka tanken så blir jag omkörd av två låga startnummer.
Strax innan Mora möter jag en militärklädd man som kommer gående vid sidan av det spår jag befinner mig i. Jag försöker hålla ut så gott det går. Höger sida håller på att korsa den vänstra men jag klarar upp det.
Under vägen, in på Hemus och där framme ser jag kyrktornet. Jag passerar Prästholmen och campningplatsen där vi tältade för två år sedan på vår resa ner mot Skåne. Över ån, uppför backen och in på upploppet. Vilken känsla. Jag tar in allt. Målportalen. Åskådarna längs staketet.
Med jublande hjärta skidar jag in under portalen och möter fotografen med höjd vänsterarm och segervrål. 4 timmar, 12 minuter och elva sekunder. Inte det snabbaste jag åkt. Inte det långsammaste heller.
Med viss möda får jag av mig skidorna. När jag lyfter dem ser jag ett centimetertjockt snölager under fästzonen. Jaha. Jag vallade bort mig. Typiskt! Men i mål kom jag!
Efter dusch och massage vill magen ha mat. Mässtältet nästa! Trodde jag. 7000 kortvaseåkare möter 7000 tjejvaseåkare. Mässtältets restaurang är överfull. Går till Wasastugan. En lång kö. Gågatan då? Här hittar jag en restaurang där det finns plats.
Jag beställer en pizza. Jag väntar. Och väntar. Väntar. Till slut kommer den. Min beställning har fallit mellan stolarna. Efter maten går jag fram till hon som tog emot beställningen och säger ”Jag fick vänta en bra stund på min mat – men å andra sidan är det en av de godaste pizzor jag ätit” – och det är sant.
När jag går för att hämta min jacka hör jag hur denna upplysning förmedlas till den som bakat och även under ursäkter serverat mig maten och hur damen ifråga utbrister i ett glatt ”joppi”. Nöjd över att kunnat glädja en medmänniska går jag till min bil, far hem och gör kväller.
En lång, innehållsrik och skön dag går mot sitt slut. Jag somnar ovaggad.
25/2 2010
När jag kliver upp glimrar stjärnorna på himlapällen.
Efter frukost och datasurfande sätter jag mig i bilen och vänder kylaren mot öster och den begynnande gryningen. Nattens ögon har bleknat för det begynnande ljuset från Tellus närmaste stjärna.
I Bjästa stannar jag och tankar innan utfarten på E4:an. Det är inte mycket trafik. Utanför Hudiksvall svänger jag in mot Ljusdal. Jag passerar Forsa dit jag gjorde mitt första studiebesök med min gymnasieklass.
I Delsbo stannar jag för att lätta på trycket. Jag funderar. Los eller Järvsö – min grundskoleort och gamla tummelplats? Det blir över Los. Vid Hamra som ligger mitt ute i skogen ser jag en man tillsammans med ett barn. Jag funderar över hur det är att leva i sådan glesbygd. Jag har inte sett någon bebyggelse mellan Los och Hamra eller från Hamra och riksväg 45.
Väl ute på riksvägen börjar jag fundera. Jag saknar vissa landmärken som jag har för mig jag borde passera. Men de kommer eftersom och snart är jag framme i Mora.
I Mässtältet är det inte mycket människor. Jag hämtar ut min nummerlapp för morgondagens lopp. Jag intar dagens första riktiga måltid i mässtältets restaurang. Efter maten spatserar jag runt i tältet. Vid ingången lägger jag märke till två flickor i folkdräkt och tänker att de antagligen jobbar för turistbyrån, kommunen eller någon annan organtisation/förening med anknytning till Dalarna.
Jag letar rätt på mitt boende ca 2 kilometer från centrum. Jag hittar nyckeln där husägaren sa att den skulle finnas. Jag bär in mina väskor och hittar mitt rum på övre våningen.
Efter att ha installerat mig går jag in till Mora. Går in i en sportaffär för att införskaffa ett skidfodral. På nedre våningen vallas det skidor för fullt. Jag går dit och drar in den speciella lukten. Så tar jag mig en pizza innan jag går tillbaks till mitt boende.
Jag är ensam i huset. Tänker lägga mig tidigt. Iförd endast kortkalsonger går jag in i badrummet och borstar tänderna. Då kommer naturligtvis fler nattgäster. De ska tydligen sova i trapphallen. Jag öppnar badrumsdörren försiktigt. En vägg skjuter ut och döljer mig.
Tack och lov har jag rummet närmast badrummet så jag smyger ut försiktigt men hinner inte smita in innan en av de nyligen ankomna gästerna tittar fram bakom hörnet och får se min blekfeta uppenbarelse. Tack och lov var det en karl och han såg ut att vara av segt virke så det klarade sig.
Jag lägger upp kläderna jag ska ha i morgon i den ordning jag ska ta på mig dem. Sedan är det bara att ställa väckarn och lägga sig. Innan jag somnar surrar tankarna. Vad blir det för väder? Har jag vallat rätt? Kommer jag att klara det? Vad har jag gett mig in på?
Låter som ett av västerlänningar påhittat indiannamn.
Dock kan jag för närvarande kalla mig det.
På väg hem från Mora i går stannade jag till i Ljusdal. Där satt jag helt oskyldigt och åt en korv när det helt oförberett började blöda ur min näsa.
Nu när jag satt här och filosoferade över lifets konstigheter började samma visa igen.
Men men, någon slags tränging ska det nog bli.
