Efter ca 4 timmars sömn har det nu blivit dags att köra till Mora för morgondagens begivenhet. Ha en fin helg allihop.
I morgon bär det av till Mora.
På fredag väntar sträckan Oxberg-Mora.
Startnummer 546.
Vad har jag gett mig in i?
Jag har några vänner som förespråkar LCHF. Själv föredrar jag tallriksmodellen efter VIDVDV-modellen (Vräk I Dig Vad Du Vill). Den senare har dessvärre satt sina spår på mage och vikt.
Nu har vi ingått ett vad. Min vän ska äta strikt LCHF kost, jag strikt tallriksmodell med frukt och grönsaker. Går min vän ner mer än mig lägger jag om till LCHF.
1/3 är det invägning, sedan är det bara att ge järnet.
Den spännande upplösningen kommer naturligtvis att redovisas.
Solen strålar från en klarblå himmel. Minus 10 grader celsius. En vänlig granne har dragit ett skoterspår rätt ner till Arnes spår.
Klockan är nästan 12 när jag kommer ner. Inte en käft. Jag som trodde det skulle vara knökat idag. Riksskidan startade kl 11:00. Jag trodde det skulle krylla av folk i spåret en sådan här vacker vårvinterdag.
Så slår det mig. Reprisen från invigningen av OS i Vancouver för de som inte orkade sitta uppe på småtimmarna. De som gjorde det sussar väl på söta örat ännu. Jag såg varken det ena eller det andra. Avskyr invigningar.
En av anledningarna till att jag gillar ungdomshockey. Inget tjafs med nationalsång, släckt arena, glitter och bjäfs. In med lirarna, funktionärerna, släpp pucken och matchen är igång. Inga onödiga krusiduller.
Solen gnistrar i snön. Det känns som om jag åker på vispgrädde. Hela naturen är en jättesemla med bergen som lock. Nej, det är en dålig liknelse. Tårta? Javisst, en enorm gräddtårta.
De avklädda lövträden är tårtljusen, granar och tallar uppfällda pappersparasoller. De röda husen är gelehjärtan. De vita, gula och bruna är nonstoppraliner. Bergen blå vindruvor. Allt överdraget med ett ljusblått marsipantäcke dekorerad med en apelsinskiva.
Så långt i mina tankar blir jag upphunnen av en åkare. Jag kliver ur spåret för att släppa förbi honom. Han säger att jag inte behöver göra det för han åker lika långsamt som jag påstår han. Det visar sig att han hade fel. Snart är han långt framför mig.
Jag knatar uppför backen mot gamla baptistkapellet. Fyra åkare ger sig just iväg långt där framme.
Tre tårtälvor står och servar åkarna. En av dem tar emot min anmälningsavgift. En gräddängel ligger bakom en hög, ropar och kastar gräddklickar. Jag fortsätter.
Underlaget knarrar när jag pressar ner skidorna. När jag sätter i stavarna gnekar det. Ljuset blir skarpt, nästan obehagligt. Blir det så här i Mora på Kortvasan måste jag skaffa mig solglasögon.
Det är inte många åkare jag ser. Tycker nästan synd om de som håller i det. Men fler och fler ansluter. Andra varvet har jag sett en hel del andra skidåkare – fler än jag sammanlagt brukar se under säsongens övriga träningspass. Det allt ifrån barn till övre medelåldern som är representerade.
Den här gången stannar jag och fikar. Slår mig i slang med några gubbar som står vid kontrollen och pratar. En f d konfirmand gör sig redo att ge sig ut på ännu ett varv. På mitt tredje varv är det riktigt mycket folk i farten, men nu kliver jag av.
En skön skidtur i ett härligt väder mitt i en gräddbakelse. Var så god att ta för er.
Vad är motsatsen till jungfruresa?
Avskedsfärd?
I varje fall bestämmer jag mig för att ta en sista tur med min trasiga pjäxa. Nu har den gjort sitt.Den var med mig på mitt första Vasalopp. Lapparna sitter fortfarande kvar på skidorna.
Längs uppfarten är det sladdrigt. Skidan och pjäxan drar åt olika håll.
Gårdagens spår fungerar någorlunda. Skoterspåret fungerar också – fast i svängen längst ner i backen blir det besvärligt men det går.
I Arnes spår går det ypperligt. Det enda är att frånskjutet är lite jobbigt. Foten åker fram medan sulan sitter fast så pjäxan vill liksom vika sig.
Vid f d Johan Söderbergs kåk kommer två med skidor på axlarna. Så trevligt. Fler än jag som tänker åka. Inte nog med det. Där spåret viker ner mot Harpsjön möter jag en till skidåkare. Då är vi fyra. Undrar om de två som bar skidorna åker mot kyrkan eller åt Harpsjön? Det är ett enkelspår och de flesta åker motsols.
Hinner inte mer än tänka tanken så sneglar jag över axeln så ser jag dem komma. Jag gör mig beredd att kliva ur spåret – men vad nu? Just här löper spåret parallellt med sig självt en liten bit. Jag har precis hunnit förbi stället där det särar på sig. Just när jag ska kliva av upptäcker jag att de slår in på det andra spåret.
Jaha. Det var kul. Alltså kommer jag möta dem en bit längre fram. Jag fortsätter. Ner mot Harpsjön. Försöker föreställa mig var jag möter dem. Här och där är det lite svackor, nerför och uppför. Risken finns att jag möter dem helt oförberett antingen när jag är på väg utför eller tvärtom. Hjärtat bultar lite extra.
Jag kommer upp ur svackan. Gamla Baptistkapellet ligger en bra bit bort vid landsvägen. Här borde jag kunna se dem – men inte en själ. Helt försvunna. Har de vänt om så de är bakom mig? Jag vänder mig om men ser dem inte. Konstigt. Skidfantomer?
Tillbaks till utgångspunkten. Ska jag idas åka ett varv till? Skymningen har sänkt sig. Jag var så glad att jag var ledig idag. För en gångs skull hade jag möjlighet att åka i dagsljus. Först följde frun och jag grabben till tandläkaren – kl 13:00 hade han tid. Sedan hade jag några ärenden på expen när jag ändå var i Bredbyn.
När jag väl kommer hem och lyckas ta mig ut har solen precis sjunkit bakom bergkammarna i söder. Nu gör inte det så mycket eftersom himlen har klätt sig i en dräkt med olika grå nyanser.
Snön mörknar i takt med att ljuset avtar. Det är snart dags för Kortvasan och någon längre tur borde jag hinna med. Sagt och gjort. Jag tar mig ett till varv.
Ljus tänds i och runt husen längs landsvägen i norr. I söder har jag det mörka skogsbrynet med de snöklädda träden som en mörknande mur ruvande på hemligheter. Vårt urgamla hem som blir oss mer och mer främmande i takt med tekniken och den konstlade värld som vi byggt upp vilande på bräckliga lerfötter.
När jag svänger upp mot Baptistkapellet för andra gången har också gatljusen tänds och ger snön ett gulaktigt utseende. Vet inte varför jag kommer att tänka på rotmos?
Jag åker Orion till mötes.
Stjärnvalvets väldiga jägare hänger i söder strax ovanför de svarta bergskammarna som avtecknar sig mot horisonten.
Jag är trött. Klockan är strax efter 22:00. Jag somnade när jag skulle natta grabben. Frun väckte mig.
Jag gick ner och satte mig vid datorn. Drog mig för att gå ut. Kändes lite ruggigt. Till slut kom jag mig för.
Det är som jag befarat. Skidorna sjunker djupt ner i snön. Jag får snö nästan till knäna. Jag får dra skidorna fram och tillbaka, sparka dem uppåt tre gånger innan jag får loss dem. Tar ett steg framåt och samma visa igen.
Till slut, efter en svettig kamp har jag lyckats ta mig landsvägen. Jag korsar den. Stjärnkatarakten välver sig över mig men mina ögon är fastnaglade i snön.
Tack och lov har någon vänlig själ kört skoter i en sväng inte så långt bort. Kan jag bara ta mig till skoterspåret finns det nog möjlighet att ta sig till Arnes spår utan att behöva spåra hela vägen.
När jag nästan är framme hör jag plötsligt ritsch. Mellan de frusna vattenkristallerna ser jag hur ovandelen av min högra pjäxa obevekligt lossnar från sulan. Jaha. Det var den pjäxan. Den ser ut som en tandlös krokodilkäft.
Vad göra? Med tanke på att hälen också är trasig ser jag i andanom hur ovandelen släpper helt från sulan när jag är som längst från landsvägen och jag får pulsa i lössnön i bara strumplästen. Men jag åker vidare.
Som jag trodde. Ett par skoterspår ansluter. Ett av dem går åt rätt håll. Höger skida känns lite sladdrig så jag vågar inte åka brant utför så jag bromsar med stavarna när spåret blir lite rakt och brant. Jag vet att det måste bli en tvär sväng innan skogsbrynet och med en halvlös skida finns risken att jag skulle stå på öronen.
Till slut står jag vid Arnes spår. Ett svagt skimmer syns över trädtopparna i öster. Det är inte gryningen utan skenet från landsvägens gatlyktor. I nordost tycks moln stiga. Vet inte varför jag kommer att tänka på Mordor.
Jag vänder ryggen åt det jordbundna ljuset och åker mot stjärnnatten. Spåret svänger, jag befinner mig mellan himmel och jord, mellan elektriska lampor och tusentals solar med för oss främmande världar.
När jag svänger ner mot Harpsjön kommer jag in i dimman. Jag stannar för att lyssna efter ugglor. Inte ett ljud förutom mitt hjärta. Jag lyssnar på tystnaden i mörkret. Det känns skönt. Som en vän. Något knakar. Jag står stilla, spetsar öronen. Jag hör inget mer så jag åker vidare.
Jag kommer till ladorna. Där ser jag ”min” stjärna, strax till vänster om Orions vänstra fot. Den skiftar i grönt, rött, blått. Hur har den stjärnan kommit att bli min?
Jag har alltid älskat stjärnhimlen. Min tankar och drömmar har vandrat ut i ett oändligt universum. Jag kunde ta av mig min jacka, lägga den i snön och mig själv ovanpå och låta blicken söka sig ut bland alla dessa himlakroppar. I kväll skulle jag inte göra det. Risken är att jag skulle sjunka så djupt ner att jag inte skulle kunna ta mig upp.
Nåja, jag har alltid velat ligga så jag kan se ut genom fönstret på stjärnorna innan jag somnar. I mitt pojkrum på Turistvägen 22 i Järvsö – övre lägenheten, rummet med balkong – var det en stjärna, en enda som under en begränsad tid på året tittade in till mig. Det blev ”min” stjärna. Jag älskar Mats Paulssons ”Det strålat en stjärna på himlen i kväll, den stjärnan är min och den lyser så klar”. "En borde inte sova" är en annan favorit.
Träden står tysta, vaktande, delvis klädda i vitt.
Ett varv får räcka. Fast det är sista turen med de här pjäxorna. De är skattade åt förgängelsen. Jag kör ut på skoterspåret och genast börjar högerskidan fladdra igen. Men det går. Uppför är värst. Skidan strävar neråt, vobblar åt än det ena, än det andra hållet.
Jag följer skoterspåren tillbaka. Ett tåg dundrar fram genom natten. Ett persontåg. Undrar om någon passagerare ser ljuset från min pannlampa långt där nere på fältet? Jag strävar hemåt. Hittar utspåret.
Höger skida fastnar. Jag håller inte på att få loss den ur snömassan. Jag kör den bakåt. Fastnar med bakdelen. Får loss den. Försöker lyfta. Den hänger lös, slänger hit och dit, har ingen styrsel. Jag glider bakåt. Faller framåt. Kryper på skidorna sakta framåt. Kommer upp. Kan resa mig. Lyckas ta mig fram till landsvägen.
Jag åker på uppfarten in till huset. Jag ser upp mot stjärnhimlen en sista gång för ikväll. Med en lättnadens suck kommer jag hem. Tar av mig pjäxan. Skådar förödelsens styggelse. Fascinerande.
Framdelen har lossnat från sulan. Däremot är den bakre delen stadigt förankrad i sulan men har spruckit i skaftet. Jag kan nog använda pjäxan ett tag till trots allt.
