Jag sitter trollbunden av den hypnotiska kraften. Ett enda stirrande öga håller mig fången under sin makt.
Långsamt töms jag på min vilja och handlingskraft. Utan att kunna motstå blottlägger jag mina planer, mina tankar – till och med mina känslor. Allt hamnar under dess likgiltiga illvilliga kontroll.
Istället fyller den mig med sitt eget väsen, gör mig till slav under dess kontroll. Sakta förlorar jag mig själv för att bli mer och mer ett med dess hjärna.
Med en viljeansträngning rycker jag mig loss. Jag slänger på mig kläderna, rycker upp dörren, river åt mig skidorna och skidar flämtande iväg i den begynnande norrländska vinternatten.
Det går ju inte bara att sitta inne och surfa på internet hela dagen. Jag måste träna lite också.
Hej vad det går!
Tjärnströmsbacken må vara dryg uppför men utför.
Ända tills sparkmeden mitt i backen skär ner i asfalten.
Tvärstopp. Jag i backen.
Slår skallen i asfalten.
Vilken tur!
Jag kunde gjort mig illa någonstans där det hade kunnat göra skada.
Jag har vanan inne. Andra gången i år.
Tidigare i vinter var jag på väg från carporten till huset. Nyplogat. Osandat. Halkar och slår bakhuvudet i backen så det svartnar för ögonen.
Jag reser mig, borstar av snön och fortsätter med sparken ner.
Det gör ont. Inte i huvudet. Insidan på baksidan av vänster ben.
När jag lämnar banken kan jag nätt och jämt röra mig.
Likadant när jag ska ta grabben till skidträningen efter att ha suttit i samtal ca en timme. Kan nästan inte resa mig.
I kväll får frun ge massage och smörja in lite ormsalva. Ska ju jobba i morgon.
I dag såg jag en riktigt gröngöling när jag hasade runt i spåret. Han satt och glodde när jag kom åkande. Då avbröt han sitt ätande och flyttade på sig om än motvilligt. Nu vet jag inte riktigt om det var en han eller en hon, det var lite svårt att avgöra. Men att det var en gröngöling syntes tydligt.
Ett rött streck vid ögat, grå framsida och grön på ryggen satt den och hackade på talgbollen som hänger vid bron precis där spåret går. När jag kom för nära flög han till närmaste björk och gömde sig bland grenarna. Sedan var den tillbaks igen.
Stenarna som jag lagt på soptunnelocket för att hålla räkningen på antalet varv hade kommit i oordning. Kan bero på att småfåglarna under stundom mellanlandar där på väg till och från maten. Annars startade jag i gryningen och färdades rätt in i soluppgången. 20 gånger. En underbar vinterdag.
Så har den kommit. Årets första skidvurpa. Men den kunde ha gjorts mer värdigt och med mer finess.
Hade jag ramlat i en brant utförskörning hade jag inte sagt något. Inte heller om det hade varit i en skarp sväng eller i kuperad terräng.
Det är liksom under min värdighet att göra en överhalning när jag står på plan mark efter avslutat pass.
När jag böjde mig ner för att spänna av mig kabelbindningen på mina tegsnässkidor tog jag överbalans och ramlade sidledes rätt ner i backen.
Det kan tyckas överambitiöst att ha terrängskidor för den lilla snö vi har men mina slit – och – släng skidor som jag brukar ha i ospårad terräng eller när jag hasar runt på tunt snölager hemma vid har jag inga fungerande pjäxor till.
Sulan har lossnat där fram och glappar som en krokodilkäft, bak har hälen lossnat och det är ventilationshål i sidorna så de kan jag inte ha längre.
Därför blev det terrängskidor och ett pass bara att få sig på och av dem, i synnerhet när vänstra skidan lossnade i spåret.
Och sedan nu då när jag föll medan jag höll på att kränga av mig bindningen. Jag borde ha begått premiären med lite mer stilfullt.
Jag har börjat ta hjälp av stenar i min träning.
Jag har inte trott på det tidigare men efter förra skidträningen insåg jag att jag måste göra något.
Ta till exceptionella metoder. Det hjälpte. Helt problemfritt var det inte. En ramlade ner.
Fast jag kanske ska ta det från början.
Förra gången jag tränade skidåkning gick det inte så bra. Förutom en pjäxa som nertill glappade som en krokodilkäft eftersom sulan släppt från skon så jag höll på att stupa ett par gånger tappade jag räkningen på det antal varv jag åkt. Åker jag en 250 meter lång slinga runt huset är det ganska lätt hänt. Idag hade jag kommit på en lysande lösning. Trodde jag.
Jag plockade upp tio stenar som jag la i fickan. När jag åkt ett varv la jag en sten på soptunnelocket. Det fungerade. Till fjärde varvet. När jag la dit en sten rullade den av och föll ner i lössnön. Jag iddes inte böja mig ner utan tänkte att jag får dra av ett på det antal stenar som ligger där. Det gick. Till det sjunde varvet.
”Vänta här nu? La jag någon sten nu när jag passerade tunnan? Nej, det gjorde jag visst inte. Få se – för förra varvet var det femte, då funderade jag på att stanna och kolla mellantiden men brydde mig inte om det. Eller var det nu jag gjorde det? Nej, det kan det inte ha varit. Då borde det vara fyra stenar på tunnan och då ska jag lägga dit två nu”.
Så blev det. När fickan var tom och tio stenar låg på soptunnan visste jag att jag hade åkt mina varv. Åtminstone tror jag det.
Nu behöver man inte använda stenar. Man kan använda pinnar. Eller kottar. Frimärken är däremot inte så bra. Inte sedlar heller.
De föddes i Styx namnlösa mörker dit inget ljus kan nå i en vrå undanskymd för mänskliga blickar. Bland outsägliga vederstyggligheter mer vidriga än någon mänsklig hjärna kan frambringa växte och frodades de.
I de hemlighetsfulla djup som ingen av kvinna född någonsin utforskat, som slukar allt ljus, väcktes en nyfiken längtan. På stigar som ingen mänsklig fot trampat sökte de sig mot ytan längs svindlande avgrunder vars fräna dunster släcker allt animaliskt liv.
Så nådde de friheten. Vinden tjöt i trädkronorna. Regnet piskade mot berget. Deras sataniska skratt ekade ut över den värld de svurit att ödelägga. Höstnattens ogenomträngliga mörker dolde dem där deras fruktansvärda skepnader lömskt sökte sig mot människors boningar. De korsade järnvägen och sökte sig ner mot ljuset i dalen.
Osedda smet de in till de intet ont anande människorna för att ödelägga allt de stötte på. Mannen och frun sov sin djupaste skönhetssömn. Den lille pojken snusade oskyldigt i sin säng. De visste inte när de hände, bara att det skedde. De var där, de hade fått familjen i sin makt. Nu hade de ingen flyktväg. De hade de oskyldiga människorna i sitt våld.
Skorna som åt skosnören.
Gaargh! Men vad är det här? Jag köpte ju nya snören för en månad sedan. Jag blir vansinnig!!! De här skorna ÄTER skosnören!
50 minuter motionscykel. Hej, vad tiden har gått undan.
Men hur kommer det sig att jag endast hunnit 20 sidor i min bok medan jag tidigare kvällar hunnit minst 30 sidor på en halvtimme?
När det dessutom visar sig att klockan är 22:08 och det sms jag sände innan jag äntrade cykeln skickades 21:47, alltså för 21 minuter sedan, inser jag att cykeldatorn som registerar tid, sträcka och kalorier har fått en knäpp.
Jag är övertygad om att jag nollställde eländet. har en tydlig minnesbild av att displayen visade 15 minuters träning när jag började ett nytt kaiptel.
Jag gör det enda jag kommer på. Tränar till dess klockan visar dryga 60 minuter och drar sedan av gårdagens träningsresultat så får jag en cirka tid i alla fall.
Tur jag läser medan jag tränar så jag har något som jag kan kontrollera tiden emot, annars hade jag nog inte kommit på det.
