En kvinna kämpar sig över en flod med hjälp av ett rep. Strykjärnet fräser. Vattnet virvlar runt stenarna. Doften av varmt tyg.
”Du får byta film om du vill” säger frun generöst. Tack vare en mycket god vän har vi kommit över en bättre begagnad video billigt. De vi hade på var sitt håll har för länge sedan skattat åt förgängelsen.
Ett avsnitt av ”Flygande läkarna” – där en kvinna kämpar sig över en flod, därav vattnet – medan hon stryker. Så den vadande kvinnan kommer inte över floden än på ett tag.
Istället inträder Hasse och Tage bland andra på scenen. ”Svea Hund” på Göta Lejon utses till att hålla mig sällskap under mitt pass på motionscykeln.
Först ut är ”Mäster Olof”. En av mina favoritsketcher.
Sedan följer ”Rosornas krig” där rosen (Monica Zetterlund) blir kär i maskrosen (Tommy Körberg) och får konstiga hybrider. Plötsligt verkar denna sketch profetisk. Kommer att tänka på Socialdemokraternas ros och miljöpartiets maskros och så kom Vänsterpartiet in i bilden.
Efterföljande sketch var förmodligen lika skrämmande aktuell då som nu ”Himlen kan inte vänta” där läkaren (Hasse) och sköterskan (Lena Nyman) försöker övertala herr Faust (Tage) att skriva på en livförsäkring som utfaller inom ett halvår på en halv miljon (på 70-talet). Inga premier eller andra avgifter.
Haken? Kunden lovar att dö efter fyra månader. Det är ett sätt att minska befolkningsöverskottet och spara resurser. Kära makthavare, det var en satirisk sketch, inget skolexempel.
Sedan följer ”På Söders höjder” en minirevy. Den är jag inte så förtjust i men Tages inledning är klockren. ”De enda som är myndiga är myndigheterna” – om hur de som styr vet bättre vad enskilda människor behöver än vad de själva gör.
Det känns igen. Visserligen gillar jag Povel Ramel bättre men kära Hasse och Tage, vi skulle behövt er och er träffsäkra politiska satir mer än någonsin just nu!
Det verkar som våra folkvalda helt har tappat greppet om verkligheten. De påverkas av särintressen, satsar på skrytbyggen och mer eller mindre misslyckade företagsprojekt, satsar kommunala medel på verksamheter som rimligtvis borde drivas av privata entreprenörer – som t ex festivaltält och turistanläggningar – men dränerar infrastruktur, vård, skola och omsorg.
Jag vet inte om det var bättre förr. Jag tycker i alla fall att det var roligare. I varje fall fanns det de som med stil, finess och elegans på ett lagom elakt sätt kunde driva med företag, partier och politiker - och bilda opinion i viktiga frågor. Var är ni, alla roliga politiska satiriker? Hasse o Tage, jag saknar er.
”Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj – svara på en fråga från en vän som tappat tron – när är de framme vid sin slutstation?
Var blev ni av alla drömmar om en lyckligare jord, ett nytt sätt att leva – var det bara tomma ord, var är dom nu alla de som påstod ha sig alla svar men svek alla oss och valde makten? De är kvar”
Vilken väg? Raka spåret eller runt järnvägen? Jag vill gärna få motvind på vägen tillbaks men det är roligare att gå runt järnvägen. Det får bli raka spåret får jag se sedan.
Moln. Snöfall. Tidigare idag lyste solen nästan igenom. Nu har molnen blivit tjockare igen. Jag axlar ryggsäcken. Greppar stavarna och travar iväg. Det är halt fläckvis. Gummistövlarna gör det inte bättre.
Jag kommer ner till banken. De alltid trevliga damerna tar emot med sina vackra leenden. Jag håller på att glömma stavarna men påminns om dem av den rödblommiga dam som sopade trappan alldeles nyss.
Ett snabbt besök på Skorpeds servicecenter med en ny andaktslista. Till postlådan där två damer – en på spark och en snöskottande – står och språkar. Postar räkningarna och ett tåg dundrar förbi. Det avgör saken! Det får bli runt järnvägen.
På Kåkstadsvägen möter jag en plogbil. Jag hoppar ut i ett skoterspår. Nu går jag samma väg som för ett par dagar sedan var så dryg med spark och grabb. Nu när jag har stövlar och stavar är det plogat.
Vinden är ostlig. Blåsten slår snön mot mitt ansikte. Det gör ont, biter ordentligt. Jag älskar det men efter ett tag sänder jag saknadens tankar till skidluvan där hemma. Jag kommer ner i en svacka där det är lä. Sedan går det bättre. Jag har väl tappat känslen.
När jag kommer vid avtagsvägen upp till Orratjärn har snöfallet avtagit. Ovanför mitt huvud ser jag klar himmel mellan förbijagande moln. I söder är dock molntäcket ännu tjockt. Fast den sjunkande solen syns. Den hänger över bergkammarna i söder.
Dess ljus tränger igenom molnen, det ser ut som en gigantisk fackla, en lågande vårdkase som manar invånarna till att rusta sig till kamp. Visst ja. Tänkte att jag skulle peppa kollegorna via e-post. På måndag börjar det. Träning minst 60 minuter i veckan till sista maj och man är med i en utlottning av biljetter till äventyrsbadet. Får göra det när jag kommer hem.
Epilog
Väl hemma får jag inte av mig reflexvästen. Den sitter fast i något. Visst ja, jag har ju ryggsäcken på mig.
Han såg inte mycket.
De neddansande flingorna skymde hans blick.
Han vadade fram i knädjup lössnö.
På sina håll hade vinden packat hårda drivor. Där tog det nästan stopp. Han tappade nästan balansen. Gjorde han det skulle han hjälplöst sjunka ner och begravas under drivorna. Kallsvetten fuktade hans panna.
Han slet förtvilat i linorna som hade stelnat i kölden. Med ett desperat ryck lyckades han få loss repen. Med frusna, fumliga händer greppade han skaften. Snön smälte av kroppsvärmen men frös till nästan lika fort igen.
Så skymtade han målet. Med stapplande steg snubblade han in i värmen, drog av sig de till med brädden snöfyllda stövlarna och pustade ut. Han hade klarat det.
Bron och trappan var skottad och flaggan hissad,
Grattis Carl/Karl på namnsdagen.
Små stjärnor kommer neddansande i mörkret. De bildar en värld av vitt som lägger sig över mina skidor. Jag får inte fast pjäxan i bindningen. Jag får frusta och pusta för att få ut snön som krupit in i själva låsanordningen.
Snön är djup. Skidorna skär ner under snön. Jag ser inte mycket av dem. Jag får pulsa, vada genom drivorna som tornar upp sig kring mina ben. När jag försöker ta mig upp på infarten åker skidorna bakåt och jag faller framåt. Med viss möda lyckas jag kämpa mig upp.
Jag korsar vägen, åker rakt ner mot skogskanten och följer den sedan västerut. Jag hittar de nästan helt utplånade resterna av mitt gamla spår. Där går det lite lättare men snart viker det spåret upp medan jag fortsätter rakt fram. Skidorna skär åter djupt ner i lössnön. Ibland korsar jag dem men det gör inte så mycket, de befinner sig på olika nivåer.
Intrycket jag har av att slänten upp mot vägen med lite fantasi kan vara fjällvidder förstärks denna afton av nyheten att tre renar kan ha blivit rivna av varg ca 2,5 mil härifrån i trakten av Aspeå. Denna bild förbleknar dock när natten lyses upp av ett kraftigt ljus från en passerande lastbil.
Jag har en plan. Det måste man ha. Vallen runt. Men den håller inte. En timme har jag anslagit till träning. Efter halva tiden har jag bara kommit ca ¼ del av den tänkta sträckan. Jag vänder om. Börjar snedda uppåt.
Benen börjar kännas som kokt spagetti. Undrar vad som är jobbigast; att åka nio mil skidor i maskinpreparerade spår eller 9 km i dylikt ospårat före?
Jag får stanna och vila. Snön dansar omkring mig i natten. Jag lyckas ta mig framåt.
Til slut kommer jag upp för backen där jag hittar ett relativt färskt skoterspår. Men det bär neråt, bort från hemmet. Men jag har korsat skoterspåret längre fram. Jag hittar mitt utspår och följer det. Det skulle jag inte ha gjort!
Det går uppåt. Det färska spåret gör att skidorna vill glida bakåt. Provar jag att saxa försvinner skidan djupt ner i snön och sedan håller jag nästan inte på att få upp den. Skidorna har hela tiden velat ta sina egna väger i tunnlarna de grävt under snön. Till slut lyckas jag kämpa mig upp till krönet.
När jag närmar mig vägen antar snön en gulaktig ton av gatlyktornas sken. Det ser nästan ut som om jag åker i potatismos. Har den här turen gjort mig hungrig på något sätt? Hungrig som en varg. Men någon sådan syntes inte till.
Skulle hämta grabben vid skolan.
Tog sparken. Det skulle jag inte ha gjort.
Ni förstår, sparken är lite för låg och han ville åka längre. Ok. Vi åkte ner till byn. Väl där ville han hälsa på en kompis. Jag ringde frun och frågade om det var okay för henne. ”Men hans mellanmål då” undrade hon. Javisst ja, bara att fara hem.
Tja, vi kunde väl lika gärna ta vägen på andra sidan järnvägen.
Inte.
I början gick det bra men efter ett tag fanns det inga bilspår och ingen plogad väg, bara ett tjockt lager snö som medarna fastnade i. Jag fick gå och skjuta sparken framför mig. Bitvis skar medarna ner och bet i gruset. Det blev en mödosam vandring.
Inte blev det bättre av att grabben började klaga på att han frös om tårna. Jag kände paniken växa och undrade vad jag höll på att ställa till med. Skulle jag ringa efter frun och be henne komma och hämta pojken? Nej, har jag tagit Gulik på sparken får jag allt skjutsa honom hem.
Strax ovanför f d Edholmskans sms:ade jag frun att grabben beställt varm choklad. Väl hemma väntade inte bara varm choklad utan också chokladpudding och hemgjord glass på banan och annans mixad med kokosmjölk.
Mums!
Det är något poetiskt med skidåkning.
Vita vidder.
Snön dämpar ljuden.
Skidornas frasande när de glider över snön och snöns gnekande när stavarna rytmiskt sätts i snön är långa stunder det enda som hörs.
En mänsklig kropp i rytmisk rörelse.
Jag möter en annan skidåkare. Vi stannar. Pratar om tunga saker. Övervikt.
Något brunt och vitt skymtar mellan trädens stammar. Två lador draperade i snö och rimfrost står i en öppning. En bit bakom tar skogen åter vid.
En ryttarinna kommer upp från Södra Mosjö. Hon rider in på vägen ner mot Harpsjön. Ingen ridhjälm vad jag kan se. Däremot en bredbrättad hatt. Med ens förflyttas jag till Vilda Västern.
”En varg ylade i fjärran. Ekot kastades mellan de ruvande klipporna. Den ensamme skidåkaren forcerade det trånga bergspasset medan hans ögon oupphörligt spanade efter spejande indianögon.
Medan han jagade fram i snön med en bister min i sitt av väder och vind fårade ansikte tänkte han på det svåra uppdrag han blivit tilldelad som så många andra tidigare hade misslyckats med.
Var han mannen som skulle klara det, som skulle kunna nästla sin in i och klara av att kasta ut den Öhlenska julgranen? Spännande fortsättning följer.
Inte.”
Jag måste.
Måste få någon träning gjord i dag.
Lyckas jag med det konststycket har jag lyckats fylla hela veckan med träning. Har inte hänt sedan v 45.
Sedan är det en annan sak. Har lovat mig själv att motionera minst 25 minuter per dag.
Kan inte bara sitta här på min feta bak längre.
Jag måste röra på mig.
Det får bli en kvällspromenad.
Måste ändå till brevlådan.
Jag ska gå.
Nu
Typ.
Det snöar lite lätt.
Dagsljus.
I dag åker jag bara tvärs över vägen.
-------------------------------------------------------------
Lössnö.
Skidorna är mer under snön än ovanpå.
Snön tornar upp sig till nästan till knäna.
Jag får staka nerför för att komma fram.
Två utförskörningar, sedan följer jag skogskanten strax nedanför herrgården, sedan sneddar jag upp mot närmsta grannen på andra sifan vägen och åker hem.
Ärade skidentusiaster!
I dag har jag gjort en hissnande upptäckt som jag känner att jag gärna vill dela med mig av, i varje fall när det gäller längdskidor!
Det undrlättar åkningen betydligt om man sätter stavarna bredvid skidorna i snön än om man sätter stavarna PÅ skidorna.
I övrigt konstaterade jag att 9 km var inget problem vare sig för armar, ben eller flåset så Kortvasan kommer nog att gå bra utan större ansträngning.
I år ska jag göra det.
Jag ska göra en Svensk klassiker.
Simma minst 3 km
Gå/promenera/springa minst 30 km
Åka skidor minst 90 km
Cykla minst 300 km
Jag lovar.
Halvt seriöst.
På mitt sätt.
Ingen sträcka på en och samma gång utan utspritt över året. Kära träningsortodoxer, sätt nu inte kvällsmaten/frukostgröten i halsen utan låt mig förklara.
Jag är inte ute efter att kapa tider, inte att utsätta min kropp för extrema påfrestningar, inte bevisa min manlighet genom diverse idrottsprestationer. Mitt mål är att kapa ett tjugotal kilon och få upp konditionen.
Kilon skulle jag kunna tappa genom att gå på diverse dieter. Det kommer dock dels inte att hjälpa upp flåset och framför allt känns det inte så kul att inte kunna äta av det som bjuds för att man går på någon mer eller mindre skum diet. Har då köket på kurser och konferenser missat ens specialbeställning så allt som finns att äta är några slokande vitkålsblad eller ledsna morotsstrimlor gör det ingen människa glader.
Nej, jag är vän av ”ät vad du vill bara du rör på dig tillräckligt mycket” metoden. Det hela är mycket enkelt – i teorin! Att låta energiuttaget balansera energiintaget. Tänk om det vore lika lätt att sätta in och behålla pengarna på banken som det är att ta in och behålla energi i form av mat och dryck och tvärtom, lika lätt att göra av med och förbränna energin som det är att göra av med pengar, då vore jag en slimmad miljonär. Nå, detta var en utvikning från ämnet ifråga.
Poängen är att jag behöver röra på mig. Jag vill hitta en regelbundenhet som jag kan göra till en livsstil och med viss variation. Så därför kommer jag att ha som mål i år att göra en Svensk klassiker s a s i etapper. Efter detta år får jag göra en utvärdering hur det har gått, om några mål var för lågt satta, om några var för högt satta.
I vilket fall som helst tror jag att det kan vara ett sätt för mig att få motivation till en varierad, regelbunden träning utspridd över hela året. Skam den som tänker illa därom!
Äntligen står jag på skidorna igen. Den extrema kylan skrämde mig inte men den extrema förkylningen däckade mig totalt. Det har hunnit bli mörkt. En lång arbetsdag och kvällsfika med familjen under avnjutande av första halvan av filmen Ice age 1 som grabben fick i julklapp – jo han fick hela men vi hann bara se halva ikväll – har gjort att det hunnit bli mörkt.
Pannlampan på plats och vänster känga släpper in lika mycket om inte ännu mer snö som vanligt eftersom skon lossnat nere vid sulan där bak. Arnes spår, spåra runt huset, köra upp och ner för slänten på andra sidan vägen?
Jag väljer Arnes spår. Lättare att beräkna sträckan, det är ett bra spår, det är längre och blir mer variation än att nöta på runt huset och jag vet hur det går och ser ut vilket är en fördel om man åker i mörker även om man har pannlampa. Hade. Den slocknar när jag klättrat uppför första backen.
Det gör inget. Gatljusen ett hundratal meter bort färgar snön i en gul ton. Den molntunga himlen som släpper enstaka snöflingor reflekterar ljuset. Det ser ut som brandgula sjöar mitt i det gråsvarta. Natten är inte svart, den skimrar av ett svagt ljus.
I svackan sträcker sig en grangren efter min mössa. Flåset är inte det bästa. Har lätt att förivra mig när jag glider fram över de vita vidderna. Spåret viker av ner mot Harpsjön. Varken människor eller djur har gått i dessa spår, däremot korsas de här och där av viltspår.
Upp mot gamla Baptistkapellet. Här går spåret längs med landsvägen. En bil passerar. Annars är det lugnt med trafik. Det lyser i de utspridda husen. En och annan fasadlykta kämpar med att försöka undantränga det ruvande mörkret kring gårdsknuten.
Så går spåret ner mot de gamla knuttimrade ladorna, svänger genom skogen och så är jag snett nedanför kyrkan och har fullbordat varvet.
Väl hemma upptäcker jag att medelpulsen ligger på 84. Maxpulsen på 164. Tydligen inte bara pannlampan och min käft som glappar.
Befinner mig i funbeats omklädningsrum. Drar just på mig understället för att ge mig ut i snön. Något skidspår finns ännu inte. Ska jag dra upp ett eget eller söka mig till Arnes spår? Den som läser får se. Ja, nästa blog alltså.
Undrar om det finns andra funbeatare på väg att ge sig ut och vad de tänker träna denna afton?
I dag har vi haft en mysdag.
Eller skulle ha haft.
I vårt fall bestod mysdagen av en utflykt till den stora staden Örnsköldsvik och Paradisbadet.
Att komma in var inget problem även om det var kö. Jag simmade 40 längder medan frun tog hand om grabben. Så åkte grabben och jag ”Magic eye” två gånger under tiden som frun dukade upp den medhavda lunchen.
Efter maten var det fruns tur att få simma medan jag tog han om ättelägget. Han brås på far sin, försökte klättra över flickor i vildmarksforsen. Medan vi höll på att ta oss nerför forsen dök plötsligt frun i familjen upp. Det skulle hon inte gjort. Hon tappade balansen och slog bakhuvudet i kanten – hårt så hon såg stjärnor och blev yr och fick vila medan grabben och jag fortsatte våra badäventyr.
Bubbelpoolerna var avstängda. Vi vadade och simmade runt i alla skrymslen och vrår innan frun förenade sig med oss och vi tog oss till utomhuspoolen. Vattnet var svalt och strömmen – ja, vattenströmmen som brukar forsa runt folk och fä – var avstängd. Inget kul alls.
Väl inne vart det lite mer ”Magic eye” innan vi avslutade i ”Vildmarksforsen” där jag höll på att bli av med badbyxorna. Tre gånger. Fattades bara en fiol så kunde jag ha suttit där som näcken personifierad.
Efter badet tänkte jag överraska familjen med att bjuda dem på hamburgare men den snabbmatssylta som jag valde verkade inte falla sonen på läppen så jag backade ut och körde till macken eftersom vi behövde tanka. Efter det körde jag tillbaks till syltan där vi tankade oss själva.
En i stort sett trevlig dag med familjen bortsett från ovan nämnda missöden. Men jag börjar bli gammal. Nöter hellre längder i bassängen än kastar mig utför vattenrutschbanor. Jag har för dåligt kondition för att springa upp för trapporna.
100,6 kilo.
Snabbmat, godis, läsk.
Nu ska det väck.
Mitt mål är att väga 90 kilo till sista maj.
Hur?
Med hjälp av ÄVDVMISMARL-metoden. För den som inte är underkunnig om vad det står för kan jag uttyda det till följande; Ät Vad Du Vill Men Inte Så Mycket Av Raffinerade Livsmedel.
Kortsagt ämnar jag följa GI-metoden och tallriksmodellen, dricka mycket vatten och träna minst 25 minuter per dag. Tror ni det går?
Det gör inte jag.
Men jag ska försöka.
Någon mer som vill hänga på?
Solen hänger som en grapefrukt alldeles ovanför skogsbrynet i söder.
Jag blinkar mot ljuset som en björnunge som lämnar idet för första gången. Jag känner mig som en sådan också. Jag har inte burit den enda ringen men väl en envis förkylning som gjort att jag levt i stillhetens mörker.
Mina näsborrar skälver. Jag anar morgonluft. Men samtidigt känner jag mig orolig. Är det för tidigt? Är jag tillräckligt kurant? När jag tar promenadens första stavtag känns armarna kraftlösa. Jag tar det lugnt. Det är en behaglig temperatur och ett underbart snötäcke. Perfekt för en skidtur, men det vågar jag mig inte på riktigt än.
Bortsett från den sedvanliga fordonstrafiken blir jag omgången av en dam som går med raska kliv. På f d Johan Söderbergs hus är altanens glas frostat av iskristaller. På lador och uthus är brädfodringen likaledes klädda av skira, frusna vattenkristaller.
Arnes spår ringlar sig fram över vita vidder kantade med björkar draperade i rimfrost som en brud. Lusten att ställa mig på skidorna väcks på nytt, en längtan att ta detta vinterlandskap i besittning, höra stavarnas nedslag i snön, se hur kristallerna sprätter upp, känna hur skidorna glider lätt över den vita ytan. Lockelsen är nästan oemotståndlig. Jag travar på.
Tar mig upp till gamla Baptistkapellet där jag vänder. En hugad skidåkare kommer ner från Arvidssons med skidorna under armen och med blicken fäst på det lockande spåret som ringlar nedanför mig. Längre fram ser jag en skidåkare som redan är i spåret.
Jag känner ett vemod över de fina vinterdagar som förrunnit utan att jag kunde utnyttja dem. Men nu dröjer det inte länge innan jag åter kan klämma lagg. I dag klämde jag ca tre.
Men då är det plättlaggar jag talar om.
”I som här inträden, låten hoppet fara”
”Stör icke den makt som här bidar i ro”
Tankeväckande inskriptioner som skulle passa utmärkt på mitt kylskåp.
Dagarna före jul skickade jag iväg min fru och son att fira jul hos svärfars.
Tänk vad jag skulle hinna med!
Hur det blev? Fullt upp inför julen, sedan Modocup och…pangförkyld.
Först i dag har jag kommit igång med det jag hade tänkt hinna redan innan jul.
Min första omsorg var att ta en titt i det utrymme som skulle fått den som var intresserad av biologisk krigföring att dregla av förtjusning.
Gröna klumpar som omöjligen gick att bestämma ursprungsformen på, skurna, mögliga såser, stinkande, ruttna matvaror – jag antar att ni har bilden klar för er? Ett i princip orört kylskåp där matrester som skulle ha kastats redan innan julen har fått gona till sig.
Ingen gasmask hade jag heller. Bara plocka fram allt, skura av rubbet, slänga allt som var dåligt – rätt ner i soporna förutom en förtorkad purjolök som var för stor.
Nu får vi se om jag drabbas väl inte av mumiens men väl möglets hämnd.
Sista dygnet som gräsänkling.
Jag som skulle hinna så mycket.
Träna.
Städa.
Få ordning på kosten.
Så har det varit kallt.
Snö.
Perfekta skidförhållanden.
Hur blev det?
Modocup.
Kanonförkyld.
Sillen orörd.
Kylskåpet – ja, hela lägenheten - ett forskningsobjekt för mikrobiologer.
Suck.
Livet är en kamp.
Skulle behövt mer tid på mig att få till något som skulle kunna kallas ordning.
Men så är det väl med tillvaron.
Kaos och mörkret är det naturliga tillståndet.
Ljus, ordning och harmoni är en illusion så varför bry sig?
Jag kapitulerar.
Bekvämligheten, onyttigheterna och oordningen vann.
Var har jag nu lagt chipsen någonstans?
