Jag sitter trollbunden av den hypnotiska kraften. Ett enda stirrande öga håller mig fången under sin makt.
Långsamt töms jag på min vilja och handlingskraft. Utan att kunna motstå blottlägger jag mina planer, mina tankar – till och med mina känslor. Allt hamnar under dess likgiltiga illvilliga kontroll.
Istället fyller den mig med sitt eget väsen, gör mig till slav under dess kontroll. Sakta förlorar jag mig själv för att bli mer och mer ett med dess hjärna.
Med en viljeansträngning rycker jag mig loss. Jag slänger på mig kläderna, rycker upp dörren, river åt mig skidorna och skidar flämtande iväg i den begynnande norrländska vinternatten.
Det går ju inte bara att sitta inne och surfa på internet hela dagen. Jag måste träna lite också.
Hej vad det går!
Tjärnströmsbacken må vara dryg uppför men utför.
Ända tills sparkmeden mitt i backen skär ner i asfalten.
Tvärstopp. Jag i backen.
Slår skallen i asfalten.
Vilken tur!
Jag kunde gjort mig illa någonstans där det hade kunnat göra skada.
Jag har vanan inne. Andra gången i år.
Tidigare i vinter var jag på väg från carporten till huset. Nyplogat. Osandat. Halkar och slår bakhuvudet i backen så det svartnar för ögonen.
Jag reser mig, borstar av snön och fortsätter med sparken ner.
Det gör ont. Inte i huvudet. Insidan på baksidan av vänster ben.
När jag lämnar banken kan jag nätt och jämt röra mig.
Likadant när jag ska ta grabben till skidträningen efter att ha suttit i samtal ca en timme. Kan nästan inte resa mig.
I kväll får frun ge massage och smörja in lite ormsalva. Ska ju jobba i morgon.
I dag såg jag en riktigt gröngöling när jag hasade runt i spåret. Han satt och glodde när jag kom åkande. Då avbröt han sitt ätande och flyttade på sig om än motvilligt. Nu vet jag inte riktigt om det var en han eller en hon, det var lite svårt att avgöra. Men att det var en gröngöling syntes tydligt.
Ett rött streck vid ögat, grå framsida och grön på ryggen satt den och hackade på talgbollen som hänger vid bron precis där spåret går. När jag kom för nära flög han till närmaste björk och gömde sig bland grenarna. Sedan var den tillbaks igen.
Stenarna som jag lagt på soptunnelocket för att hålla räkningen på antalet varv hade kommit i oordning. Kan bero på att småfåglarna under stundom mellanlandar där på väg till och från maten. Annars startade jag i gryningen och färdades rätt in i soluppgången. 20 gånger. En underbar vinterdag.
Så har den kommit. Årets första skidvurpa. Men den kunde ha gjorts mer värdigt och med mer finess.
Hade jag ramlat i en brant utförskörning hade jag inte sagt något. Inte heller om det hade varit i en skarp sväng eller i kuperad terräng.
Det är liksom under min värdighet att göra en överhalning när jag står på plan mark efter avslutat pass.
När jag böjde mig ner för att spänna av mig kabelbindningen på mina tegsnässkidor tog jag överbalans och ramlade sidledes rätt ner i backen.
Det kan tyckas överambitiöst att ha terrängskidor för den lilla snö vi har men mina slit – och – släng skidor som jag brukar ha i ospårad terräng eller när jag hasar runt på tunt snölager hemma vid har jag inga fungerande pjäxor till.
Sulan har lossnat där fram och glappar som en krokodilkäft, bak har hälen lossnat och det är ventilationshål i sidorna så de kan jag inte ha längre.
Därför blev det terrängskidor och ett pass bara att få sig på och av dem, i synnerhet när vänstra skidan lossnade i spåret.
Och sedan nu då när jag föll medan jag höll på att kränga av mig bindningen. Jag borde ha begått premiären med lite mer stilfullt.
Jag har börjat ta hjälp av stenar i min träning.
Jag har inte trott på det tidigare men efter förra skidträningen insåg jag att jag måste göra något.
Ta till exceptionella metoder. Det hjälpte. Helt problemfritt var det inte. En ramlade ner.
Fast jag kanske ska ta det från början.
Förra gången jag tränade skidåkning gick det inte så bra. Förutom en pjäxa som nertill glappade som en krokodilkäft eftersom sulan släppt från skon så jag höll på att stupa ett par gånger tappade jag räkningen på det antal varv jag åkt. Åker jag en 250 meter lång slinga runt huset är det ganska lätt hänt. Idag hade jag kommit på en lysande lösning. Trodde jag.
Jag plockade upp tio stenar som jag la i fickan. När jag åkt ett varv la jag en sten på soptunnelocket. Det fungerade. Till fjärde varvet. När jag la dit en sten rullade den av och föll ner i lössnön. Jag iddes inte böja mig ner utan tänkte att jag får dra av ett på det antal stenar som ligger där. Det gick. Till det sjunde varvet.
”Vänta här nu? La jag någon sten nu när jag passerade tunnan? Nej, det gjorde jag visst inte. Få se – för förra varvet var det femte, då funderade jag på att stanna och kolla mellantiden men brydde mig inte om det. Eller var det nu jag gjorde det? Nej, det kan det inte ha varit. Då borde det vara fyra stenar på tunnan och då ska jag lägga dit två nu”.
Så blev det. När fickan var tom och tio stenar låg på soptunnan visste jag att jag hade åkt mina varv. Åtminstone tror jag det.
Nu behöver man inte använda stenar. Man kan använda pinnar. Eller kottar. Frimärken är däremot inte så bra. Inte sedlar heller.
De föddes i Styx namnlösa mörker dit inget ljus kan nå i en vrå undanskymd för mänskliga blickar. Bland outsägliga vederstyggligheter mer vidriga än någon mänsklig hjärna kan frambringa växte och frodades de.
I de hemlighetsfulla djup som ingen av kvinna född någonsin utforskat, som slukar allt ljus, väcktes en nyfiken längtan. På stigar som ingen mänsklig fot trampat sökte de sig mot ytan längs svindlande avgrunder vars fräna dunster släcker allt animaliskt liv.
Så nådde de friheten. Vinden tjöt i trädkronorna. Regnet piskade mot berget. Deras sataniska skratt ekade ut över den värld de svurit att ödelägga. Höstnattens ogenomträngliga mörker dolde dem där deras fruktansvärda skepnader lömskt sökte sig mot människors boningar. De korsade järnvägen och sökte sig ner mot ljuset i dalen.
Osedda smet de in till de intet ont anande människorna för att ödelägga allt de stötte på. Mannen och frun sov sin djupaste skönhetssömn. Den lille pojken snusade oskyldigt i sin säng. De visste inte när de hände, bara att det skedde. De var där, de hade fått familjen i sin makt. Nu hade de ingen flyktväg. De hade de oskyldiga människorna i sitt våld.
Skorna som åt skosnören.
Gaargh! Men vad är det här? Jag köpte ju nya snören för en månad sedan. Jag blir vansinnig!!! De här skorna ÄTER skosnören!
50 minuter motionscykel. Hej, vad tiden har gått undan.
Men hur kommer det sig att jag endast hunnit 20 sidor i min bok medan jag tidigare kvällar hunnit minst 30 sidor på en halvtimme?
När det dessutom visar sig att klockan är 22:08 och det sms jag sände innan jag äntrade cykeln skickades 21:47, alltså för 21 minuter sedan, inser jag att cykeldatorn som registerar tid, sträcka och kalorier har fått en knäpp.
Jag är övertygad om att jag nollställde eländet. har en tydlig minnesbild av att displayen visade 15 minuters träning när jag började ett nytt kaiptel.
Jag gör det enda jag kommer på. Tränar till dess klockan visar dryga 60 minuter och drar sedan av gårdagens träningsresultat så får jag en cirka tid i alla fall.
Tur jag läser medan jag tränar så jag har något som jag kan kontrollera tiden emot, annars hade jag nog inte kommit på det.
Jag står och ser ut över slagfältet.
Det är jag som är skuld till det här.
”Två väldiga strider om människans själ” heter det i psalm 536:1 i 1986 års svenska psalmbok.
Fast i mitt fall är det mer jordnära. Det handlar om mitt metaboliska system.
På ena sidan har jag de inre organen och kroppsomfånget som vill få ett slut på skräpet jag stoppar i mig. De styrkorna leds av mina vänner Nyttan och Hurtan.
Å andra sidan har jag ögonen, , händerna, munnen med dess bihang och lönekontoret som skriker efter socker. De styrkorna leds av Godistrollet och Latmasken. Latmasken är den svagare av de två men Godistrollet har återtagit och förstärkt sina positioner.
Viljan slits mitt emellan. Viljan att gå ner i vikt. Att må bra i hela kroppen mot viljan att ge snabba belöningar, skänka den avkoppling som godis, snacks och läsk ger, det som jag förknippar med avslappning och ledighet.
Över allt står jag. Det är jag som är kungen i det här riket. Det är bara jag som kan bestämma vilken sida som kan få resurserna att segra. Varför göder jag mina motståndare? De som kan finna sig till rätta och må bra ändå eftersom det finns nyttiga alternativ?
Jag är inte klok. Jag har så lätt att trilla ditt. Jag måste uppbåda hela min styrka, all min viljekraft och få ett slut på det här. Det är inte så här jag vill ha det.
Eller är det eftersom jag har så svår att bryta mitt livs- och tankemönster? Jag vet att jag kan om jag vill. Frågan är hur jag ska göra för att vilja tillräckligt mycket? Det kan ingen annan göra åt mig. Den kraften kan jag bara hämta inifrån mig själv.
Nu får jag uppbåda de styrkor som strider mot Godistrollet och Latmasken så jag kan köra dem på porten igen. Jag har lyckats förr. Men i ett svagt ögonblick tog de sig in igen. Suck. Det är bara att kämpa vidare. De kanske har vunnit ett slag – men de har inte vunnit kriget.
Nu samlar jag motståndsstyrkorna till en rejäl motattack. Rider du kära/käre läsare med mig i soluppgång för att driva fienden på flykten i det desperata motanfall som kan bryta belägringen och driva mörkrets monster på flykten?
Väderlekstjänsten har lovat snö idag.
När jag tittar ut genom fönstret ser jag vita flingor virvla omkring.
Ovanligt stora.
Vänta här nu lite.
Det är inga snöflingor.
Det är ju...våra trädgårdsstolar...som blåser mot landsvägen....gaaaah...
Vad gör jag här på funbeat?
Har slutat träna.
Fortsätter att äta. Mycket. Fel saker.
Läser inlägg i diverse trådar.
Hejar i tysthet på mina träningskompisar.
Men själv har jag tappat sugen.
Träning är ett nödvändigt ont.
Äta o slöa är min favoritsysselsättning.
Tog en heldag med en massa onyttigheter och gamla filmer.Det är livet.
Jag är ett troll.
Vill sitta i en mörk grotta med mycket mat och en fyrkantig bildskärm att stirra på.
Jag är ingen utemänniska.
Jag är ingen träningsmänniska.
Vem är det jag har försökt lura?
Tja, det var ett bra försök.
Jag lyckades nästan.
Tack till alla er som peppat, stöttat och på olika sätt försökt hjälpa mig att få fart på döfläsket.
Men fläsket vann.
Röken blir ett med dimman. Det ser ut som det är den som brett ut sig över nejden. Ser jag uppåt vägen ser man att det inte är så. Dimman hänger ca en halv meter ovanför marken.
En hund skäller. Hundföraren som for förbi tidigare i morse anropar att hunden morsade på sin kompis räven. Jag vidarbefordrar nyheten till grabben som ligger uppe på stenen.
När jag väckte honom kvart över fyra i morse var han trött. Han tog på sig understället och kom ner men lade sig att sova på köksgolvet. Han gick upp och lade sig igen, sa till mig att väcka honom när det var dags att fara. Det gjorde jag klockan fem. Då sover han tungt. Mamma väcker honom. Sömndrucken kommer han ner men får på sig kläderna. Så bär det av.
Det är långan väg att vandra, det är långt till närmsta tall. Nej, inte till närmsta tall men till passet. Jag parkerar bilen vi korsningen upp till Stavtjärn varifrån vi går. Ingen älg längs vägen men en trött kille som tappert kämpar vidare fast han drar benen efter sig. Jag berättar om de sex älgar som jag såg längs vägen vid ett och samma tillfälle. En fågel kilar över vägen.
Till slut kan jag peka på stället där vi ska vara. När vi kommer fram gör jag upp eld. Veden for vi upp med i går eftermiddag. Sedan hjälper jag grabben upp på stenen där han lägger sig att vila. Dimman stiger. Solens ljus sprids i tusentals svävande vattendroppar. Det blir ett magiskt, gyllene sken. Nere längs Kylsnäsån ligger dimman kvar som en vägg.
Elden sprakar. Grabben öppnar ryggsäcken och äter en smörgås och dricker lite läsk. Sedan hoppar han ner. Han fryser. Sätter sig nära elden. Vi lägger på mer ved. Dimman tätnar igen utan att jag märkt hur det gått till. Jag misstänker den kommer nerifrån. Solens ljus försvinner. Skulle det komma en älg skulle det vara en klassisk naturbild. Men den lyser som solen med sin frånvaro.
Grabben börjar kasta sten. Klättrar upp på stenen igen. Slår med en pinne på ett träd. Jag ber honom sluta. Ibland talar han högt. Sjunger. Han är less. Vill hem. Vi har bara en bil. Dimman lättar igen. Runt omkring moln och dimma – men ovanför oss en flik av blå himmel. Revan växer, blir större. Solen lyser. Vägen blir som ett gyllene band mellan gulnade löv och överblommade växter.
Höstens mognad. Växterna sätter frön för kommande år. Minuterna går. Blir till timmar. En hund får upp ett spår men drar över till grannlagets jaktmarker. Vi sitter och väntar. En hackspett hörs. En korp kraxar. Grabben lägger sig att vila. Äter sedan mer smörgås. Slår med en pinne. Leker med elden. Jag säger åt honom att låta bli.
Han är tapper. Han har långtråkigt. Sju år. Det spritter i benen. Leklust. Och så sitta med en sur gammal pappa som vill att allt ska vara helt stilla och tyst när man är på pass. Det är inte lätt att vara liten. Till slut avblåses jakten. Vi går nerför vägen till det hägrande fikat. En död mus ligger på vägen. Två lavskrikor flyger tvärs över körbanan.
Vi kommer ner till grillplatsen. Äntligen blir det hamburgare. Vi fikar. Myser. Pratar. Så drar vi morgondagens pass. Ännu ett vägpass. Upp till Rödmyren där jag sköt min tredje älg och andra kalv. Jag hittar tomhylsan jag tappat. Den låg på slaktplatsen. Så hem med en trött kille. En slagen hjälte.
Det blev sent i går. Frugan skickade mig till den mobila miljöstationen på tillfälligt besök i Skorped. Ja, med skrot alltså. Sedan passade jag på att rösta.
När jag äntligen kom till ro kom grabben ylande. Han hade glömt en sak i skolan och frun ville inte hämta den. Vad gör man inte för sin lille gvadd. Kommer själv ihåg hur det kändes när jag var av med något jag tyckte mycket om.
Så kom han inkrypande och ville att jag skulle läsa ett kapitel i den nya bok som han just lånat. När väckarn ringer klockan fyra trycker jag på snooze och somnar om. En kvart senare pallrar jag mig upp och gör mig klar för dagens äventyr.
Jag blir hämtad. Strax innan passet – 3,5:an – går två älgar över vägen in i området vi ska jaga. Tyst lämnar jag bilen, tar min utrustning och gör mig beredd.
I öster skimrar molnens nedre kanter i rosa. I väster glöder trädtopparna i de få strålar som solen lyckas lirka genom molnmassorna. Det är revor här och där. Myggen svärmar omkring mig. Jag lyckas decimera deras skvadroner drastiskt men det räcker inte.
Jag har inga tändstickor med mig. Inte finns det någon ved heller. Stjärnmossan sticker upp. Här och där står tuvor av gulnat gräs vid sidan av grusvägen där jag sitter. Bakom mig har jag en skogsridå, sedan en myr och så Oppsjön.
Några bilar passerar där jag sitter. Efter ett tag börjar jag huttra lite och tänker ta på mig en tröja. Jag tar av mig hörselkåporna. En hund skäller en bit söder om mig. På med hörselkåporna, upp med bössan. Skallet kommer närmare. Av med kommunikationsradion, av med säkringen på med kikarsiktet. Jag gör mig beredd. Drevet kommer rakt mot mig. Det knakar och sprakar. Jag gör mig beredd för mitt tredje jaktskott i år – men så viker det av och går västerut.
Snopen väntar jag förgäves. Hund och älgar försvinner bort. Hundföraren får fara för att hämta vovven och ropar åt en annan passkytt att ta sin hund och gå klart området. Jag säkrar bössan, stänger av siktet och sätter mig ner på min stolsryggsäck igen. Här finns det ingen skjutstol. Tunna, knappt urskiljbara dimslöjor svävar över vägen. De kommer från sjön bakom mig.
Solen tränger tillfälligt igenom molnen och sprider sitt ljus längst vägen innan den åter gömmer sig bakom molnmassorna. Det rosa skiftar till brandgult, sedan guld. Undersidan av molnen ser ut som ett upp och nervänt hav med böljande vågor. En myra kommer lunkande strax nedanför mig. Det doftar höst. Fuktig jord. Vissnande växter.
Tiden går. Den andra hundföraren meddelar att hans hund har fått upp en älg. Det drevet går också norrut och passerar ett pass där ingen befinner sig. Jag reser på mig. Sträcker min rygg. Spankulerar över till andra sidan vägen. Skulle jag stått här i stället kanske?
Jag får syn på en svamp – en liten rackare – ser nästan ut som en sten. Eller ett fallet löv. Jag går och sätter mig igen. Betraktar vägen. Låter blicken vandra längs vägen. Tittar ner vid mina fötter. Myran kommer tillbaka.
Antalet mygg har minskat, dels genom värmens tilltagande, dels genom mina framgångsrika försök att klämma till de som kommer för nära. Jag tittar på vägen igen. Då får jag se den. Jag tror inte mina ögon. Jag skärper blicken. Visst är det en – jo, en svamp. En pytteliten svamp som har samma färg som de omkringliggande stenarna. Här har jag suttit i flera timmar och tittat utan att se den.
Solen bryter fram genom molnen som nu håller på att spricka upp. Ulliga bulliga driver de norrut där de till sist möter den kalla luften i norr som gör vattendropparna så tunga att de inte längre kan sväva fritt. En strimma hittar fram till svampen. Jag kan tydligt se skuggan av den på den lilla stenen som ligger strax bakom.
En fibbla växer på vägens mittsträng. Jag petar ner några småstenar i de hål de tidigare legat i. Jag undrar hur det kommer sig att de har rubbats ur sitt läge. Hundföraren som letar efter sin hund får punktering. Hylsnyckeln passar inte fälgmuttrarna. En annan passkytt hämtar en som passar och åker iväg för att bistå sin jaktkamrat i nöd. En korp passerar kraxande. En trollslända surrar förbi, gör en lov vid vägkanten innan den vänder tillbaka ner mot sjön.
Jag sitter och överväldigas nästan av trötthet. Jag reser på mig, sträcker ut. Gråtunga moln drar förbi. En ständigt skiftande sky. Bakom mig skymtar jag den gula myren. Så bryts jakten. Jag börjar gå tillbaka. Halvvägs framme ropas det till mig på radion. Jag blir ombedd att meddela mina passgrannar att jakten avbrutits vilket jag gör.
Jag fortsätter att gå. Solen bryter fram. Belyser grusvägen som ibland går alldeles intill den djupblå sjön. Ett par myror stretar på. När värmen kommer med solen och dagen ökar deras aktivitet. Jag kommer fram till grillplatsen.
Innan vi skiljs för dagen lottar vi morgondagens pass. Vägpass igen. Kan inte ha tur jämt. De flesta passen är vägpass. Men det är strategiskt.
Fem jaktdagar. Tre älgar. Jag leder skytteligan i jaktlaget med två. Inte bra! Inte alls bra! Då är det något som är fel. Mycket fel.
Fräkenväxterna står rostbruna i dikeskanten. Röken från min enkla brasa ca två meter ifrån mig på min högra sida kastar runt. Först svävar den åt norr, sedan kastar den åt väster – rakt på mig där jag sitter – så stiger den rakt upp innan den kantrar åt söder.
Löv rasar rasslande ner bakom min rygg, slår mot grenar och stammar. Jag reser mig, går bort till den falnande elden i stenringen, flyttar ihop resterna av de pinnar jag samlat på morgonen och blåser på glöden.
Dimbankarna lyfter. Idag sitter jag på Kungapasset. Varför det kallas så har jag ingen aning om. Tidigare låg det högre upp, nu har det flyttats en bit ner. Det tog ett tag innan jag kom till ro. Länge dröjde det ej innan anropen på radion började. Efter ca 1,5 timme är det i full gång innan det lugnar ner sig igen.
Någon hade sett en älg på vägen, en annan som kom lite sent undrade om något hänt. Jag njuter av tystnaden. Den här veckan är en av de skönaste jag vet. Sitta still och bara vara. Det är min retreat, min vila för själen.
Jag lyssnar på tystnaden. Elden som sprakar. Löven som faller. Vattnet som kluckar i diket bakom mig. Jag hör en korp ropa och sedan flaxet av vingarna. Jag kunde tagit med mig en bok. Eller en tidning. Men jag vill inte. Den här stunden är min. Min flykt undan pinglande telefoner och inkommande mail, mitt rum bortom tider att passa och åtaganden som väntar.
Jag är här. Jag är nu. Inget annat existerar. Solen som försöker tränga igenom molnbankarna som sakta lättar från marken. En sork kilar över vägen. Jag dricker lite. Blir tvungen att lätta på trycket. Tar av mig hörselskydden och kliver ner från skjutstolen. Upp igen och på med kåporna. Fasligt vad det kliar. Lättar på vänstra skyddet och ut flyger en fluga.
Inte bara det. Hörselgången börjar kleta igen av vax. Tydligen har kåpan gjort att det blivit så varmt att öronvaxet börjat smälta. Jag plockar fram min lindrigt smutsiga näsduk, hittar några relativt rena fläckar, snurrar tyget, väter det innan jag stoppar in den i hörselgången och snurrar runt. Flera gånger. Det lättar.
Morgonen mognar. Jag tycker mig höra fyra snabba skott. Jag motstår en stark lust att ropa i kommunikationsradion för att höra om det var vi som sköt. Tids nog får jag veta om det var vi. Jag hör en korp. Eller är det en hund? Det är långt bort. Men det verkar som det kommer närmare. Ibland tycker jag det knakar bakom mig. Det smäller i träden. Jag sitter på helspänn men slappnar av när inget händer.
När solens strålar hittar fram genom vattenångorna ser jag flygfän avteckna sig i dess ljus. På andra sidan vägen har ett djur betat av ett bestånd av sälgar. Kapade träd – smala björkar och en och annan tall – ligger fällda på andra sidan vägen.
I går hade jag ingen tur med lottningen. Vägpass är inte så roliga att sitta vid. Men de är bekväma. Den är vägen är inte så värst trafikerad – det är bara skogsbilvägar. Ingen genomfart. Det enda som passerat sedan jag kom hit är mina jaktkamrater. De for förbi medan jag höll på att göra upp eld.
Så avbryts jakten. Bägge hundförarna har gått färdigt. Ingen har skjutit något, en av hundarna hade fått upp en älg som drog iväg förbi passkedjan och den älg som hade setts på morgonen såg vi inte röken av.
Vemodigt konstaterar jag att hälftenmärket är passerat. Fyra av sju dagar har gått innan det är slut på lugnet och friden när selen ska axlas igen och vardagsbestyren åter bli aktuella.
”Eifeltornet” reser sig i dimman. Det är där jag ska sitta idag. Ja, alltså inte det i Paris utan det i Degersjö jaktområde. En viss skillnad vad gäller omgivning och bebyggelse.
Klockan fyra masade jag mig upp och gjorde mig i ordning. 5:30 blev jag hämtad. En av våra bilar är fortfarande inte lagad. Jag gör upp en eld innan jag äntrar tornet.
I detta nu vaknar Sverige. Ankomster och avgångar ropas ut i vänthallar på flygplatser, tåg- och busstationer. Dörrar öppnar sig med ett väsande, smäller igen. Rulltrappor fraktar människor upp och ner.
Här böljar dimbankarna stillsamt fram och tillbaka. Solen rullar långsamt upp över trädtopparna. Dimman lättar för att sedan tätna igen. Jag anar en vik av Degersjön mellan ungtallarnas stammar. Man kan tycka att här händer inte så mycket. Ändå förändras landskapet från sekund till sekund.
Löven gulnar, träden växer. Himlen ändrar skepnad. Ibland syns inte solen genom dimbankarna, ibland är den halv, ibland syns den runda skivan. Ett löv singlar ner. Landar intill eldstaden.
Jag ser hur vattendropparna svävar i luften runt omkring mig. De fångas upp av barr och blad. Det droppar ner på mig och min utrustning från björken bakom mig.
Hundarna får upptag. De krumbuktar än hit och än dit, smiter förbi passkedjan och försvinner iväg. En flock fåglar svävar förbi i skogsbrynet långt därframme. Vattenspegeln framträder tydligare allt eftersom dimman lättar. Träden som såg så stora ut krymper.
Jag har haft tur med lottningen. Jag sitter visserligen lite vid sidan om men jag har en vacker utsikt även om tornet är besvärligt att komma upp i. Jag har inte så många fria skottfält här men det gör inte så mycket. Jag lär inte skjuta något i dag i alla fall.
Jag har jagat i nio år. En semestervecka och sedan helgerna. Men det är inte alla dagar jag har jagat av dem heller. Kanske i genomsnitt 15-20 dagar per år. Jag har suttit på pass i genomsnitt kanske 6 timmar per dag. Det blir mellan 135 och 200 dagar, mellan 810-1200 timmar. På den tiden har jag sett ca 20 älgar, haft 12 inom skotthåll och skjutit tre – en i fjol och två i år.
Oddsen att jag ska få skjuta något i dag är därför väldigt höga. Men det gör inget. Ett par tranor ropar. En fjäril fladdrar förbi med en sista sommarhälsning. En magisk dimbank välver en bro bakom mig under vilken dimslöjorna böljar som ett golv klätt av finaste tyll. Ibland tjattras det på kommunikationsradion så jag knappt kan höra mig själv tänka.
Dagen klarnar. Värmen stiger. Hundförarna är framme. Jakten avbryts för återsamling och fika. Jag sträcker ut mig vid eldstaden. Min kropp formar sig efter det hårda golvet. Vi håller till vid en nu riven lada där cementgolvet är det enda som återstår. Vi planerar för en eftermiddagsjakt. Jag får ett vägpass mellan en vägkorsning och en damm.
Solen lyser. Några myror kämpar sig fram i stenlandskapet som vägen utgör. Efter en stund kommer hunden springande. Han följer vägen bort till sista passaren i kedjan, sedan vänder han och kommer tillbaks samma väg innan han återvänder till husse. Vi bryter jakten.
Fem timmar på morgonen, ca två timmar på eftermiddagen. Inte ett byte. Så här brukar det vara. En normal jaktdag för mig. Fast inte normal med tanke på hur den här jaktveckan har börjat.
I dag tar jag bilen. Den som frun kör är trasig. Jag måste ha den så jag kan komma ut på pass. Jag sitta uppe på Rödmyra. Jag kommer iväg i den dimmiga morgonen strax efter fem. Jag parkerar bilen i en korsning och går den sista biten. Dimman ligger tät.
När jag kommer upp till vändplanen smyger jag försiktigt ner till myrkanten och spejar ut över det dimbeslöjade landskapet. Ingen älg i sikte. Framme vid skjutstolen försöker jag göra upp en eld. Första försöket misslyckas men vid det andra börjar en brasa att spraka muntert.
Solen höjer sig sakta över trädtopparna men förmår inte skingra de böljande, skira vattendropparna som svävar mellan tuvor och träd. Dagen gryr och naturen mornar sig. De gulnande löven står i bjärtkontrast till ständigt gröna tallar och granar.
Vresiga stubbar och torrakar ger intryck av förhistoriska djur som rör sig i dimman. I takt med dagens tilltagande skingras dimmorna mer och mer. Det knakar och låter i skogen. Jag vänder mig om och ser en brun kropp passera i skogen bakom mig. Jag sätter upp bössan och gör mig beredd att skjuta men jag ser inget mer.
Däremot hör jag ett nytt ljud på min vänstra sida. Jag vänder mig om och får se en kalv komma ut på myren. Den ställer sig en bit bort men med en torrak precis vid bogen så jag har inget att skjuta på. Sedan springer den över myren från mig med baken snett mot mig så jag har ingen träffyta.
Så vinklar den upp och saktar in, jag får in siktet i bogen och låter skottet gå. Den stackaren knäar, kommer upp, springer ett par meter, faller ner, slänger med huvudet och blir helt stilla. Passgrannen hade också sett den och gjort sig beredd att skjuta men han hade en buske i vägen.
Vi går fram till kalven. Den ligger död i en dypöl. Vi drar upp den och inväntar hund och hundförare. Hunden kommer först men den vågar inte riktigt gå fram. Till slut kommer hundföraren. Han har haft ett styvt jobb att ta sig fram i värmen.
Den här gången går det bättre att ta ur djuret. Hjärtat är kluvet. Ett perfekt skott. Kan nog fortsätta att jaga i alla fall. Glad? Lycklig? Nej, dödandet och tillvaratagandet är den svåraste biten men jag tycker om kött. Skulle jag ersätta köttet med frukt och grönsaker så skulle mycket komma från tropiska länder med nedhuggning av regnskog, övergödsling och besprutning som följd.
Innan frukten och grönsakerna kommer till affären har de förutom utsläpp även kört ihjäl en del djur. Så att ersätta kött med frukt och grönt ger en större negativ inverkan på flera olika biotoper och många djurarter påverkas mer negativt än om vi med kontrollerad jakt håller djurstammen nere.
Det mest ekologiska du kan äta är vildlevande frukter och bär, därefter viltkött, fågel och fisk som har en naturlig reproduktion. Ska vi människor låta naturen sköta sig själv ska vi bo i grottor och äta vildväxande frukter och bär. Vi är en del av naturen och vi ska bruka den för vår överlevnad och då måste vi göra det på så skonsamt sätt som möjligt.
Däremot är jag tacksam för att det var ett perfekt, direkt dödande skott. Jag kan nog fortsätta jaga trots allt.
Jag är nog ingen vidare jägare.
Kraftledningen glöder i den uppåtgående solen. Passgrannarna har jag lämnat bakom mig. Kullen jag just passerat ligger ännu i nattens skugga. Det höga gräset stryker av sig sin våta hinna av dagg mot mina byxor. Stövlarna sjunker ner i den våta mossan. Det är oländigt att gå. Så bär det uppåt och jag kommer till tornet där jag ska sitta.
Jag gör mig till ordning och slår mig till ro. I Väster ligger dimbankarna mellan bergen. Solen reser sig sakta över kullen i öster. Bländar. Mössan jag har är inte riktigt bra. Sliten, gammal, liten skärm. Det var här jag såg tre älgar passera första året jag jagade. Sådan tur har jag knappast idag.
Till vänster, ganska nära mig, har jag en kulle. Åt det hållet lär jag knappast få skjuta. Blir det något skottillfälle torde det bli åt öster vid surdraget. Jag försöker uppskatta avståndet till olika kännemärken i terrängen och bestämmer mig för var jag ska skjuta och var jag ska låta bli.
Dimslöjorna dunstar i takt med att solen vandrar över himlen. Nyss lyste den på mig, nu har den krupit in bakom trädtopparna bakom mig. Jag tittar i kikaren men ser ingenting. Ställer den ifrån mig. Dricker lite. En av hundarna har fått upp ett spår och försvinner iväg med älgen. Hunden är än här, än där.
Jag sitter och funderar. Tänk om det skulle komma en älg åt mitt håll. Vad gör jag då? Det knakar och brakar ovanför. Jag skymtar några gråa kroppar. De kommer rakt emot mig där jag sitter. En ko med kalv. De passerar på min vänstra sida, 10-15 meter ifrån mig. När de är i jämnhöjd med mig siktar jag på kalven och trycker av.
Klick. Jag har glömt att osäkra. Älgarna fortsätter in i skogen bakom mig. Där stannar de kanske 20-30 meter ifrån. Jag får in kalven i sikte och trycker av. Djuren sätter fart och försvinner söderut. Var det en träff? Det borde det vara med det avståndet och på stillastående djur. Det ska vara ett direkt dödande skott, annars har jag inget i skogen att göra.
Efter en stund kommer hunden. Den följer spåret, försvinner ner. Hunden börjar skälla. Passgranen i väster föreslår att jag ska följa skallet och se var djuret är. Jaktledaren tycker jag ska vänta på hundföraren vilket jag gör.
Hunden skäller. Det betyder att älgen lever men också att hunden har ställt den. Hur svårt skadad den är säger det inget om, om den kan gå undan. En av sakerna jag försvara min jakt med förutom att det är det mest ekologiska kött man kan äta är att jag är en duktig, ansvarsfull skytt. Bara säkra skott.
Efter vad som känns som en evighet kommer hundföraren. Han smyger på skallet och till slut hör jag ett skott som ekar. Kalven låg och slängde med huvudet men kunde inte ta sig upp. Kulan hade tagit lågt och strax bakom träffområdet. Det blir ett drygt föra att ta ur den med min värkande rygg. Hundföraren ger instruktioner och hjälper mig när det går trögt. Jag misslyckas när jag tar ur den genom att skära hål på tarmarna.
Till sist är vi klara och går tillbaks. Jag sätter mig på pass och hundföraren går till det västra passet som nu är tomt då den passkytten har hämtat sin hund för att gå klart området.
Jag svär över mig själv. Jag ser hur den stackars kalven ligger ensam och övergiven, slänger med huvudet och har ont. Det känns som ett svart hål i hjärtat. Jag tänker på det korta liv den haft. Jag ser i andanom hur kon föder kalven, slickar den ren, finns vid dess sida. Hur kon följer kalven och visar den vida världen.
Visst, minst 8 kalvar ska skjutas på vårt område, oavsett vem som gör det. Men den här gången missade jag med skottet trots ideala förhållanden. Jag skäms över mig själv och har svårt att ta emot gratulationerna. En annan fick avsluta det jag påbörjade genom att visa dåligt omdöme. Men tack och lov blev det inget långt eftersök.
Efter återsamling och matpaus far vi och hämtar kalven uppför en brant backe. Jag kommer efter eftersom jag har dåligt flås och måste ta det lugnare. Till sist är vi framme och kör hem djuret. Så är det bara att flå och putsa, sedan spola av och städa. Jag lägger mig och vilar på älgtracen och en av jägarna tar ett ypperligt kort som hamnar på facebook samma dag.
Men jag känner mig tveksam som jägare. Det är nog inte riktigt min grej. I alla falla måste jag visa bättre omdöme när jag skjuter.
Hemma med två abborrar och en skaplig gädda.
Mina tre bästa drag - inköpta för ca en månad sedan på Åsele marknad och invigda denna afton - ligger kvar på åns botten.
Trampade ner i två surhål. Vid andra tillfället gick håvskatet av. Håven är ett kärt minne från far.
Fick bägge stövlarna fulla med vatten när jag vadade ut i strandgräset.
Glömde det avbrutna skaftet vid ån.
Planen var enkel. Eftersom den vanliga rundan blivit för kort tänkte jag utöka den. Förbifart Skorped, Playa del Skorped och sedan Parallellvägen hem.
Det började bra. Först en avstickare till skolan eftersom jag glömt ta me grabbens jacka när jag lämnade honom. Sedan ett samtal med en flanör på förbifart Skorped.
Vid Playa del Skorped svängde jag för tvärt i för låg fart så jag höll på att vurpa. Äntligen uppe på Edholm hill hoppade kedjan av. Där fick jag lämna cyklen och gå sista biten hem.
Nu ska jag ta med verktyg och fixa eländet.
Ha en bra dag.
På vägen hem från jobbet beslöt jag proviantera lite.
Onsdag 30/6
Morgonen börjar som kvällen slutar. Hur skulle jag kunna motstå? Innan solen höjer sig över trädtopparna bryter min kropp den stilla vattenspegeln. Jag är ensam vid stranden. Men inte så länge till.
Efter ett tag ser jag ett barn i gul skjorta och blå byxor en bit bort. Jag misstänker att det är ättelägget. Jag ser inte riktigt på grund av avståndet. Min aning övergår till visshet när jag ser hans lilla arm snurra som en väderkvarn på det sätt som är så karakteristiskt för honom.
Jag ropar, han kommer och jag avbryter mitt morgondopp för frukost och hoppackning av tält. Idag tar vi det lugnt. Lite för lugnt visar det sig.
Vi fortsätter bilfärden ner till Målilla där vi stannar till på kyrkogården. Min frus släkt har en del av sina rötter på svärdsidan där. Vi har en gravrätt där. Stenen vårdas och sköts av en stiftelse.
Vi fick syn på den på vår bröllopsresa upp till Skorped och såg att de efterlyste anhöriga. Väl hemma tog jag kontakt med kyrkogårdsförvaltningen och på så sätt blev vi med grav ca 100 mil hemifrån. Nu passar vi på att titta till den.
Nu slår vi in på för mig okända vägar. Vi kör över Virserum ner till Växjö där jag virrar till det för frun som kör. Vi hamnar på vägen mot Halmstad, vänder i Långstorp och hittar vägen ner till Ronneby via Tingsryd. I Ronneby ämnar vi äta men hittar inte det matställa som min fru minns – ja, hennes farfar och farmor bodde i Ronneby.
Vi kontaktar åter min kollega som leder oss till ett annat matställe där vi låter oss väl smaka. Nu har det blivit sent och jag kontaktar den internetvän som vi tänkt besöka och förklarar att vi är försenade. Hon svarar att det inte gör någonting.
Vi skaffar blommor och sedan tillbaks samma väg som vi kom. Vi strosar på Bredåkra kyrkogård. Tittar till gravar som hör till Boels släkt. En täckt med grus som vår son hjälper till att kratta. En minneslund strax ovanför ett dammsystem och kantat av stora rhododendron. En gravsten bland ståtliga tallar. Den får vi ringa vår svägerska för att hitta. Häckar. Löv- och barrträd.
Äntligen kommer vi iväg. Vi hälsar på vår vän och hennes familj. En mycket trevlig bekantskap och min son hittar genast en ny vän. Tyvärr måste vi slita oss allt för tidigt eftersom det börjar bli sent för svärfars som väntar på oss. Inte heller fick jag tillfälle att fiska i ett vatten som sedan mina tidiga barnaår har framstått som en dröm för mig.
Jag kör slutligen in i gamla Skåne medan cd:n med Edvard Persson ljuder i högtalarna. Det är en tradition. När jag slutligen svänger upp på infarten till svärfars och slår av motorn blir det ett kärt återseende. Nu återstår ett fullspäckat schema.
Fortsättning följer vare sig ni vill det eller inte.
Tisdag 29/6
Det mörka, svala vattnet sluter sig omkring min svettiga kropp. Jag skjuter fram under vattenytan och känner hur vattenströmmen som bildas sköljer bort tröttheten ur mina ögon. Det har varit en lång dag. Jag vaknade i Skorped kl 3 i morse och nu står tältet rest på Nossebadens camping utanör Vimmerby.
Kl 1 på morgonen lägger jag mig uttröttad mellan lakanen. Vi har packat och fejat in i det sista men vi har inte hunnit allt. Nu vankas en lång resa söderut. Sömndruckna vacklar vi ut till bilen, packar in en halvvaken grabb och de sista väskorna.
En snabb blick på de nya bensinkorten från en kedja vi inte använder så ofta sedan ortens bensinstation la ner. Men var är koderna? Klockan är 5 på morgonen. Vi hade siktat på att komma iväg kl 4. Strunt samma, vi klarar oss med de vi har.
Solen gömmer sig ännu bakom trädtopparna men på södersluttningarna sträcker den trevande ut sina strålar. Vi befinner oss på en sluttning i nattens kvardröjande skuggor medan solen sakta kysser liv i Djupsjön nedanför oss.
Vi Vedabron (Höga kusten bron) stannar vi och intar vår frukost. Alldeles söder om Härnösand börjar ögonlocken kännas tunga på frun så jag övertar körningen. Utanför Harmånger är det undertecknad som inte kan hålla sig vaken så frun övertar körningen ner till Valbo.
Där rastar vi och äter för fortsatt färd ner mot söder. Det är i Västerås det börjar strula till sig. Bensinmätaren börjar krypa neråt så vi stannar till vid ”vår” mack. Kontot är övertrasserat. De kontanter vi har behövs till annat. Asch, vi har vår andra kedja så vi fortsätter.
Nu ska vi ut på 56 ner till Katrineholm. På grund av en gammal vägatlas och vägarbete hamnar vi på vägen ner mot Lundby och Barkarö. Vi hittar en mack. Dessvärre visar den sig tillhöra den kedja vars kort jag lämnat hemma.
I Katrineholm ringer jag en kollega hemmavid som guidar oss till en annan kedja där vi har kort. Jag lägger nogsamt adressen på minnet, studerar stadskartan och kör. När jag kommer till en vägkorsning säger min fru åt mig att ta till höger vilket jag gör men tycker att det känns fel som jag läste kartan.
Det visar sig att jag har rätt. Nu är det inte så långt till Norrköping så jag ringer upp min kollega igen och efter visst snurrande rullar vi in på ångorna till pumpen där vi kan fylla på tanken. Sedan letar vi oss ut på E 4:an till Linköping där vi snurrar av vid avfart 111 för vidare transport via 34:an ner till Vimmerby.
Vi kommer ner ca 18:30. Tältet är snart uppe och efter lite kvällsmat ett uppfriskande dopp. Därmed är jag tillbaka i de svalkande vågorna och känner befrielsen när vattnet strömmar mot min kropp. Efter lite vattenlek med grabben kojar vi. I morgon ska vi fortsätta vår resa via och ett avtalat möte med någon som jag aldrig har träffat.
Så närmar vi oss slutet på världens fest.
Utcheckningen gick bra men sedan skulle vi ta oss in.
Bussen kulle inte gå förrän sent på förmiddagen så vi skulle inte hinna innan mässan började. Så vi släpade oss till en busshållplats mycket längre bort, längs en annan väg, med all packning och si! Det gick en bra buss.
Vi kom i tid till tältet, hittade några Anundsjöungdomar och satte oss med dem. Gudstjänsten började. Procession och så predikan. Prästen - från ett annat land - predikade. Och predikade. Och predikade. Och predikade. Det skulle vara nattvard. Och dans. Och kyrkaffe på torget. Och vårt tåg skulle gå 13,15.
Klockan blev 12,30. 12,45. En präst äskar ordet. "Jag har ett meddelande till er som ska åka med eventtåget. Det går på utsatt tid. Vill ni ha nattvard, håll er långt framme."
Så det gjorde vi. Med väskor och allt. Vi tog emot bröd och vin och sedan fick vi rusa. Trodde vi. Dt var köer till nattvradsstationerna och de släppte inte fram oss. Vet inte om de var rädda att vi skulle tränga oss före.
Men jag hade ju väskan med mig så jag kunde slå mig fram och kliva över några fallna gudstjänstdeltagare. Sedan fick vi springa till tåget men vi hann - med 10 minuters marginal.
Så startade tåget. Hemfärden blev tämligen händelselös. Vi fick byta till buss i Sundsvall och sedan till en annan buss i Härnösand. Kyrkoherden körde mig till Bredbyn där jag klev in i min bil och fortsatte hem.
Jag var hemma frampå småtimmarna. Var det värt det? Vad ska jag säga? En del var rätt givande. Kanske inte på det sätt arrangörerna hade tänkt sig det. En del har jag med mig hem men inget som jag hade kunnat få på annat håll och kanske bättre.
Tyvärr måste jag ge arrangemanget underbetyg. Både planeringen av eventtåget och själva programmet var under all kritik. Komma fram för sent, gå innan programmet var slut, arrangörerna hade inte lagt in lunchpauser, det fanns för många och likartade seminarier, en av de mest populära hade en akustiskt omöjlig lokal på det sätt hon framförde sitt föredrag, festkvällen var en floppkväll, avslutningsmässan var inget för ungdommar/familjer och drog ut för länge på tiden....totalt sett underkänt även om enskilda föredrag var bra men ungdomarna lämnades helt i sticket. Världens fest blev världens flopp - för oss i alla fall.
Efter Alice Bahs framträdande tyckte vi att vi hade gott om tid att byta om. Dock inte så gott om tid så vi skulle hinna hem emellan. Därför hade vi tagit med ombyte. Frågan var bara vart vi skulle drapera om. Hade jag tänkt på saken skulle vi ha bett att få hålla till hos min kusin.
Som det nu var fick Domkyrkans toalett duga. Nu visade det sig att det inte bara var vi som önskade ta denna inrättning i anspråk. Kön bakom oss växte medan vi stod i den.
När det blev vår tur var det bara att kasta sig in, kasta av sig de gamla och på med de nya kläderna och sedan gå ut så obesvärat som möjligt. Till slut var vi äntligen på väg.
När vi kom fram var tältet halvfullt, underhållningen hade börjat och vi sökte upp ett bord där det visade sig att vi blev ensamma. Underhållningen var medelmåttig, maten si sådär och stämningen rätt krystad.
När jag såg att borden och scenen var dekorerad med blåbärsris - ett av temana för den här festen var miljö - var måttet rågat. Uppenbarlligen fanns det några ljushuvuden som ansåg det vara miljövänligt att rycka upp mängder med blåbärsris.
Jag och mitt sällskap såg på varandara, var helt eniga och bröt upp innan vi ätit efterrätten. Itsället sökte vi oss ner till festen för de unga. Där stötte vi på vår pedagog och hennes skyddslingar.
De hade fått halvkall lasagne - en liten bit - och fått ordna sin underhållning själva. Det här fick vi höra senare. Vi upplevde högklassig underhållning, en gemenskap och en varm stämning som verkligen försatte oss på festhumör.
Efter festen avtågade ungdomarna för att förena sig med deltagarna från "vår" fest och så ha ett gemensamt program. Jag och mitt sällskap avtågade emellertid till vårt logi.
Efteråt fick vi höra att det hade blivit en flopp. Som söndagen. Men den tar vi sedan.
På lördag morgon upptäckte vi att bussturerna inte gick som vi önskade så vi gick in. Morgonmässan missades men vi lyckades ta oss till vårt första semnarium som var längst bort, ute i Skogslyckans församlingshem. Dit travade vi och kände oss ganska trötta.
Längs vägen hade vi slängt i oss en tidig lunch för någon lunchpaus fanns inte inplanerad mellan passen. Lite glass fick också slängas in mellan vårt travande för sedan var det dags att gå till stadhotellet. Och vart tror ni vi skulle efter stadshotellet? Just det, Skogslyckans församlingshem.
Därefter vart det att trava till Domkyrkan och lyssna till Alcie Bah vars röst försvann nästan helt i den stora, ekande lokalen. Hennes låga röst och snabba tal gjorde det lite svårt att hänga med. Inte gjorde tröttheten efter promenaderna i solen det lättare heller. Dock piggades jag upp betydligt när jag fick en kram av henne.
Festkvällen får ett särskilt kapitel.
Så vad detta med Växjö.
Vi kom som skrivet fram till Växjö på fredag em och missade de två första seminarierna. Nästa projekt var att ta sig ut till stället där jag och en till av mitt resesällskap skulle bo. Min medresenär hade nogsamt taigt reda på vilka buslinjer vi skulle hålla oss till.
Frimodigt stegade vi ombord på bussen och sa vart vi skulle. Avsnoppade klev vi av eftersom vi blev hänvisade till en annan buss. Den som gick dit vi skulle.
Väl framme fanns det ingen skyltning om var receptionen låg, däremot en folksamling nedanför en lång stentrapp. Vi tog stentrappen upp med packning och allt, kom innanför dörrarna till en festvåning och fann en skylt om att receptionen var en trappa ner, så vi fick trappa ner verksamheten.
När vi inkvarterat oss och fått våra saker på plats var klockan så pass mycket så vi bestämde oss för att hälsa på min kusin som bodde i faggorna.
Den så kallade familjemässan i tältet på torget övervarade vi men sedan var vi för trötta så det fick bli avfärd till vårt logi. Straxutanför på gräsmattan hade en hoper studenter examensfest så det var ett ordentligt liv fram inpå småtimmarna. Det kommer mera.
Den börjar bra. Försenad. Fast jag började så tidigt. Ligger som en rem över skogen. Vid korsningen inser jag att jag inte är en kvart för sen. Jag är 45 minuter för tidig. Upp på expen och förbereder lite annat.
Kantorn kommer och hämtar mig. Upp till Solberg. Kör genom ett regnområde. Vi håller till inne i lägergården med friluftsgudstjänsten. Det går rätt bra utom att jag kastar om ett antal ord. Så blir det fika och iväg till nästa.
I Bredbyn är vi ute. Högtalaren fungerar när vi provar. Inte när gudstjänsten ska börja. Får skrika mig hes. Hittar inte inledningsorden för Söndagsgudstjänst i handboken. Far och valsar på högmässa, familjemässa, veckobön – improviserar inledningen DÄR var den.
Gudstjänsten rullar på. Kommer på att jag missade en psalm vi skulle ha sjungit i Solberg. Under gradualpsalmen hoppar jag över en vers och börjar på vers tre när det var dags för tvåan. Kommer på mig efter första raden och får kasta om till tvåan.
Nåja, gudstjänsten går. Upp på expen med pengar, till församlingsgården med högtalaren och sedan iväg hem att hämta fru och barn för att fara iväg på uppvaktning. Frun får slita grabben från datorn – han vill inte följa med – och så börjar de bråka om vilka skor han ska ha. Till slut får jag ut dem i bilen och iväg – en kvart sena.
Kommer med andan i halsen och hinner nätt och jämt börja så är det dags att fara till nästa gudstjänst. Det blåser. Vi är inne. Kommer en kvart innan det ska börja. Går på toa. Bärbara mikrofonen fungerar inte. Kopplar in de fasta. Hinner nätt och jämt klä mig innan Gudstjänsten börjar.
Stegar ut och sätter igång. Under gradualpsalmen känner jag att det trycker på igen. Borde nog gå. Måste gå. Inte. Hastig sorti i början av vers tre, slänger av mig cingulum (skärp) stola, alba och halslin, in på toa. Vers tre klar. Vers fyra klar. Jag klar. Ut, på med eländet igen, tyst i kyrkan, ut ur sakristian – evangeliet – suck, då var den sakan avklarad.
Kommer på att jag glömt pärmen och vigselpapperna. Kvar i första kantorns bil. Jo då. Hon har sett det. Lämnat ett meddelande på facebook. Visst. Ska ändå till Bredbyn och lämna pålysningspärm och kollektbok till pedagogen.
Rusar iväg för att åka till torpet via Bredbyn där jag ska stanna och göra en del jobb. Glömmer pålysningarna. Tillbaks in, hämta pärmen, ut i bilen och iväg. Vid avtaget till grusgropen kommer jag på att jag har glömt jobbekläderna. Vända, fara tillbaka, hämta kläderna, iväg till Västergensjö.
Väl där hämtar jag papperna och kommer på att jag glömde kollektboken till pedagogen. Men jag far inte tillbaka igen. Däremot till expen för att göra undan den sista vigselexercisen. Ska vara ledig i morgon och sedan semester. Vill göra bort så mycket som möjligt.
Nu sitter jag här och kommer inte åt de uppgifter jag behöver för att slutföra det sista. Nåja, det kommer en dag i morgon. Och på måndag. Nu ska jag till torpet – om inget oförutsett inträffar. Vilket det säkert gör. Det är en sådan dag i dag.
15 minuter på mig. Posta brev och äta.
Slänger mig i bilen. Jäktar till brevlådan.
En pirog och cocktailtomater får duga.
Slänger i mig maten. Ner för trappen.
Kyrkoherden backar fram bilen med öppen baklucka.
In med väskorna, sliter upp dörren, kastar mig ner i baksätet och iväg.
Vi stannar i Mellansel för att plocka upp en medresenär. Hon kommer med långa steg. Vi får inte missa anslutningsbussen.
Kommer ner till Själevads församlingshem. Parkeringen omändrad. Hittar en p-plats. Ut med väskorna och marsch till hållplatsen. Där vi får vänta. Och vänta. Och vänta. Den chartrade bussen är en halvtimme försenad. Suck.
Vi anländer till Härnösand ca 19:15. Event tåget till ”Världens fest” avgår 19:30. Vi har liggvagnsplatser. Sexbädds kupeér. Jag och en medresenär går på upptäcktsfärd. Vi hittar serveringsvagnen. Jag frågar den trevliga tågvärdinnan om utbud och priser, sedan slår vi oss ner vid ett bord och samtalar.
Tåget startar. Vi dundrar fram genom den ljusa, norrländska sommarnatten. Byar och städer, skogar, berg och vatten avlöser varandra som bilder i ett kalejdoskop. Ibland sitter vi i kupén, ibland är vi på upptäcktsfärd. Ibland i serveringsvagnen.
Vi talar om stort och smått, om förväntningar på denna helg och att det är lite tråkigt att vi missar hela fredag förmiddag. Tåget anländer till Växsjö ca 14:00 och programmet börjar kl 11:00. Vi missar inledningen och två seminarier. Vi studerar tidtabellen. Plötsligt noterar jag att vi kommer till Bollnäs 23,56 och till Gävle 7,26. Detta är några av mina barndoms tummelplatser och jag vet att det omöjligen kan ta 7,5 timmar mellan Bollnäs och Gävle.
Jag frågar tågvärdarna och får veta att tåget ska stå stilla i Kilafors över natten. Skulle vi rullat hela natten skulle vi hunnit ner. Hm! Lite putt blir jag. När tåget stannar för natten ger vi upp. Vi går till vår kupé. De fyra som vi delar kupé med sover redan. Vi bökar omkring, bäddar i ordning, drar filtarna över oss och somnar.
Fortsättning följer...
Ladusvalorna har kommit.
Barndomsminnen.
Grönskande ängar.
Upptäckarlusten.
Lata feriedagar.
Vida strövtåg bland berg, skogar och vattendrag.
Fiske.
Frihet.
Göromål som hopar sig.
Kontorsslav.
Hus att städa.
Tvätt att tvätta.
Tider att passa.
Plikter som binder en vid skrivbord, klocka och kollegor.
Fiskelängtan.
Fast.
Något i mig har vaknat.
Har hittat skärvor av mitt gamla liv.
Vackra skärvor.
Underbara.
Hoppfulla.
Jag sitter och ser på dem.
Hur de gnistrar i solljuset.
Tränger in i mina ögon.
Hoppet tänds.
Det går att få dem att passa in.
Jag ser en gryning komma.
Jag har hittat mig själv igen.
Det var inte så svårt.
Jag var där jag hela tiden visste att jag hade mig.
Men ibland längtar man efter något annat.
Få veta hur det skulle vara på den andra sidan.
Jag har varit där nu.
Sett mig omkring.
Insåg att det var inte ett liv för mig.
Det är här jag hör hemma.
I stillheten.
I skogen.
Vid stranden.
Bland bergen.
Uteliv är inget för mig.
Jag är en stillsam person.
Trivs bäst i små sällskap i lugna miljöer.
Det är där jag hör hemma.
Det stormande havet har lagt sig.
Ytan är lugn.
I djupet rör sig stora tankar stillsamt.
Jag ser ut över mitt liv och har funnit frid.
Vem är det jag försöker lura?
I måndags kväll kom jag iväg. Äntligen. Upp till torpet. Här skulle jobbas! Mat? Visst ja, stanna på en mack, införskaffa smörgåsar, paj, middag, dricka och några små påsar chips. Yam!
Klockan var runt 1 på morgonen när jag lade mig till ro. Halv sju på morgonen började jag vakna till men klev upp först vid 8 tiden. Efter frukosten drog jag över trädgårdslandet med rensjärnet och sådde morötter.
Det var uppvärmningen. Nu kom utmaningen. Gräsklippningen.
Gräsklipparen startade hur snällt som helst. Efter ca en timme hade jag kört slut på en tank och hamnat halvvägs ner på slänten mot bäcken tog soppan slut. Drog upp klipparen till ladugården, fyllde på bensin och tog en aktiv vilopaus medan det började skvittra. Jag beskar en buske.
Så startade jag klipparen, gjorde klart slänten ner till bäcken innan jag gick över till att klippa runt växthuset och den brantaste delen av slänten. Där stannade klipparen. Tre gånger. Den var överhettad fast det regnade. Gick in och åt lunch.
Efter lunchen var det bara att klippa på fast det regnade. Då sprongk så började motorn vibrera. Jo då, en av knivarna hade gått av och skapade obalans. Fick köra in till Husum, ta ut pengar, bilen vägrade starta så jag fick vänta innan jag provade igen, då startade den. Körde till järnhandeln för att konstatera att den var nedlagd.
Bara att köra hem oförrättat ärende. Inte verkade det som att jag skulle få se pedagogen som uggla heller! Ner till affärn för att köpa gottis. Lunchstängt. Blev tvungen att vänta. Regnet öste ner. Fick tag på en person jag sökt och sista hoppet om att få se "ugglan" rök.
In i affären. En stor påse ostkroksringar, en påse godis, 1,5 liter läsk, ett paket mariekex, en glass och så hem, ner i sängen med en av mina ingdomsböcker, åt läste och drack.
Telefonen ringde. Jo, det löste sig, jag få se "ugglan". Läste ut boken, började på en annan. Somnade. Sov en halvtimme. Slumrade en kvart till. Nu måste jag upp om jag skulle hinna med uggleskådningen. Packa, bädda, dona, in i bilen, iväg.
Ett kort stopp på expen, hämtade ett kuvert, gick upp och lade mig i kökssoffan, vilade en halvtimme, ner till församlingsgården och en underbar föreställning med "Glädjeton" på temat "Fablernas värld". Väl värt besväret. Hem. Trött. Sängen ropar på mig efter att ha brottas med ett mail till lokalblaskan.
Grabben fyller år på fredag och redaktören skrev tidigare i år och ville ha några korta rader och ett kort. Innan jag hittade ett. Och kunde bifoga det. Suck. Vaför har jag så lätt att ge efter för sötsuget och onyttigheterna? Varför låtsas jag vill bli fri från det? Jag är fjättrad vid dem. De är mina bojor. Det är bara jag som har nyckeln till att bli fri dem. Men det verkar som jag inte vill.
Kanske dags att ge upp funbeat och alla taffliga försök att låtsas förvandla denna soffpotatis till en glad motionär. Den verkliga viljestyrkan erkar lysa med sin frånvaro.
Nu faller ögonlocken snart ihop av sig själva. God natt alla funbeatare. Åtminstone denna natt kan jag ännu låstas att denna patetiska fetknopp ännu är en av er alla underbara träningsinriktade människor.
-Ringer du verkstaden i dag då? Undrar frun.
-Ja, ja, ja svarar jag och tänker ”efter jag varit ute och fiskat”.
Mot Mosjö bergtjärn. För ca två år sedan hade jag ett fantastiskt fiske där och jag vill prova igen. Det är molningt, kvavt och fuktigt i luften.
Strax efter kl 9 kommer jag iväg. När jag svänger in i Uberg passerar jag en blå traktor som lastar björkstammar. När jag passerar det sista boningshuset och kommer in på skogsbilvägen kilar en ekorre tvärs över alldeles framför bilen. Vattenpölar ligger här och var i hjulspåren. En tjäder höna lyfter från den högra vägkanten och försvinner in i skogen.
Det här verkar bli en poetisk morgon. Jag njuter av livet, av våren, ser fram emot kommande fröjder, tuffar på uppåt och kommer till ett lerhål. Fast. Kommer varken framåt eller bakåt. Jaha. Smsar frun om att jag sitter fast. Börjar gå neråt för att se om jag kan få någon som hjälper mig.
Mobilen ringer. Frun är upprörd. Skulle inte jag lämna bilen till verkstaden idag? Istället ger jag mig ut och fiskar? Hon kan i alla fall inte komma och hämta mig. När hon lagt på kommer jag och tänka på att det kan hon visst. Hämta grabben vid två, ta med hans fiskeutrustning, komma upp, dra loss bilen, ta den till Bertil och vi tar den andra.
En bit längre ner grunnar jag på att ringa vaktmästaren men nej. Vill inte besvära honom med sådana här saker. När jag är nästan nere inser jag vad jag skulle gjort. Jag skulle ha ringt verkstan, bett de komma och hämta bilen så hade jag kunnat fiska i lugn oh ro och sedan gå hem.
Traktorn hörs. Den har förflyttat sig. Är vi ett av husen. Jag går dit. Traktorföraren – jaktledaren i grannlaget – talar i telefon. Jag berättar vad som hänt och frågar om han kan hjälpa mig loss. Jo då, det ska gå bra. Vi hoppar in i hans fyrhjulsdrivna bil som har hög markfrigång. Väl uppe plockar jag fram bogserlinan. Vi gör två försök. Bägge gångerna brister linan. Han åker tillbaks och hämtar traktorn.
Med traktor och kätting går det. Jag ställer bilen en bit nedanför vid en korsning och så går jag sista biten. När jag passerar stället där jag suttit fast är det en djup, vattenfylld grop där höger hjul grävt sig ner. Så småningom skymtar jag en vattenspegel mellan trädens stammar. Äntligen framme vid min längtans mål. Jag tar till vänster och följer stigen. På ett ställe där den går alldeles intill vattnet skjuter en bred vattenplog ut från stranden och ut mot djupare vatten.
Till slut når jag en av bryggorna. Jag sätter mig på en bänk och tänker fiska av stranden innan jag går ut på bryggan. Första kastet hamnar i marken till höger om mig. Andra kastet lika så. Linan har snott sig runt spötoppen. Fast jag trasslar ut det går det i alla fall inte som jag vill. Det börjar regna. Hällregna. Då ser jag felet. Linan har lagt sig ett varv runt övre staget.
Jag flyr in till vindskyddet på andra sidan viken och trasslar ut linan så den löper fritt. Regnet tilltar. Till slut går jag ut ändå, prövar ett par kast. Helt dött. Trycker i vindskyddet igen. Regnet avtar. Går ut, provar ett par kast. Jag får upp ett kastflöte. Jag avbryter fisket. Vid vikens ände hittar jag ett till kastflöte. Jag går tillbaks till bilen. Regnet upphör. När jag kommer in till Stationssamhället är det strålande vackert. Jag borde ha varit hemma och städat istället. Gud måste vara kvinna.
Sitter nyduschad med två digestive kex efter att ha tittat på en lättklädd, orientalisk magdansös. Ja, jag ducshade inte med kexen utan jag har dem framför mig här nu. Vidare var det ett flickslagsmål, framrusande orientexpress samt ett antal sprängda båtar. Det var kul att se alla gamla bilmodeller. Till sist fick Klebb bita i det sura äpplet fast det var en blykula och den tog i överkroppen. Det var inte ens ett kärnvapen. Glöm det där med det sura äpplet.
Jo, jag har idkat motionscykel till film nr 2 i serien om agenten James Bond, uppkallad efter en författare till en fågelbok. "From Russia with love". Det gick som det skulle. Inga överraskningar, inga ändrade scener, samma handlingsmönster upprepades gång efter annan. Den goda sidan vann. Beroende på vilken sida man ser det från. Det brukar vara så till skillnad från hur livet kan vara. De har förmodligen bättre manusförfattare.
Å andra sidan kan de inte påverka handlingen. Det kan vi. Till viss del. Rubriken då? Jo, snacka och ha kontroll på magmusklerna som magdansös. Själv påminner jag mer om Jabba the hut fast på två ben.
...som jag tänkte.
Tisdag. Kantorn bestämmer sig för att stanna hemma på söndag. Trots allt kommer pedagogen som spelar gitarr och sjunger med barnen. Det räcker.
Onsdag. Vaktmästaren ringer. Behövs han på söndag? Nja, vi ska hålla till i församlingshemmet och då finns det inte mycket för honom att göra.
Söndag morgon. Pedagogen sjuk. Även om det är en fantastisk människa som kan ta barn och ungdomar har jag lärt mig lite av henne så hon får stanna hemma.
När jag kommer till församlingshemmet är konservöppnaren borta. Ringer frun. Upptaget. Till slut får jag tag på henne. Jo, hon ska ta med öppnare.
Hämtar mjukdjur i kyrkan och källaren i församlingshemmet. Hämtar filtar. Kvart i elva kommer fru och son. Precis när han parkerar cykeln kommer han på att han glömt att ta med sig gosedjur. Han får nycklarna av mamma. Jag går in, tar av mig stola och röklin innan jag stapplar hem.
Hemma finner jag grabben i upplösningstillstånd. Han är förtvivlad för att han inte får runt nyckeln sista varvet. Jag låser upp och vi går in.
Tillbaks väntar vi på fler besökare än de fem vuxna som anlänt. Totalt 10 stycken. Två i köket, kyrkvärd, jag, grabben och så de fem som ovan nämnts.
Det kommer inga fler.
Gudstjänsten börjar och grabben försvinner ner i källaren och leker. Frun går efter honom. Lagom till predikan kommer de upp men eftersom han är enda barnet får han gå ner och leka igen. Improvisrerar predikan.
Efter gudstjänsten är det fika. Det blir korv o bröd över.
Efter fikat går jag och grabben över till kyrkan. Klättrar upp i tornet.
Väl nere går frun, som och jag en promenad på kyrkgården.
Sätter oss på en bänk i minneslunden. Grabben vill be för nära släktingar som dött vilket vi gör.
Fortsätter vår promenad.
Väl hemma får jag tag på det födelsedagsbarn jag jagat i helgen. Visar sig att han inte vill ha någon uppvaktning.
Helgens tema kan sammanfattas med antiklimax.
Suck.
Skällande hund.
Avlägsen tutande bil.
Rosaskimrande asfalt. Beläggningen återspeglar kvällshimlen i väster blandat med gatljusens gula sken.
Varför är de tända? Det är ännu ljust fast klockan är över 21:00. Halvvägs till kyrkan slocknar de. Tydligen ska de vara släckta när det är som mörkast. Nu har de tänkt igen.
Sträckande morkulla.
Svänger mot järnvägen strax efter församlingshemmet.
Nakna lövträd och mörka granar avtecknar sig mot natthimlen. De spretande grenarna syns tydligt.
På andra sidan korsningen svänger jag in på vägen upp till Orratjärn. På min vänstra sida följer skogen vägen. Det prasslar och tassar.
Brusande bäck. Smältvattnet har fått den att svälla.
Där vägen svänger bort från järnvägen vänder jag.
På väg ner mot församlingshemmet ser jag på åkern till vänster om mig en stor, vit klump med smal hals. En svan.
Kommer fram på landsvägen. Fasadbelysningen får kyrkan att skimra. I nordväst hänger en ensam stjärna.
Bergens pucklar är svarta mot himlen som långsamt övergår från brandgult till blått.
Hunden har tystnat.
Skuggorna djupnat.
Natten vaggar dagen till ro på den rymdfarkost vi kallar jorden.
Snön vräker ner. Varför skulle den inte göra det?
Har bytt till sommardäck. Plockat undan skidorna.
Måste ut. Ut i yrsnön. Lappvantar.
Grabben vill med.
När vi äntligen är klara har nederbbörden avtagit. Otur. Men det tar sig.
Grabben cyklar, jag går stavgång.
Handskarna glömde vi.
En bred rännil lerigt smältvatten forsar ner för vägen i backen vid församlingshemmet.
Ibland får jag vänta på pojken. Den här stunden är det viktigare att vi är tillsammans än att jag går fort.
Vi srtyr inte kosan så långt. Vi går tlll järnvägskorsningen. Eller jag går, grabben cyklar. I backen upp till korsningen leder jag cykeln, grabben tar mina stavar. Jag får justera stavarna så han kan gå med dem.
Väl uppe har snöfallet tilltagit. Ett vitt draperi mot en fond av gröna barrträd och kala lövträd. På väg ner börjar de av fjolårsgräs gula fälten åter kläs i ett vitt täcke av snö.
Vid församlingshemmets parkering stannar vi. Några ur besöksgruppen som jobbat med Vårcaféet på Servicecentret kommer dit. Grabben cyklar med full fart genom vattenpölarna och får mig att vada ut. jo, jag har stövlar.
Vi fortsätter hem. Snöfallet avtar.
Min jacka är genomvåt. Fukten har trängt in till undertröjan.
En skön far-son promenad i härligt ruskväder.
Någon som har lite självdisiciplin till övers?
Nu måste jag gå ner i vikt.
Morr.
Startar idag.
Nu ska kilona väck.
Suck.
Vem försöker jag lura?
Det räcker inte att säga det.
Jag måste göra något också.
Ledsen gamla spärrballong.
Sötebrödsdagarna är över.
Jag har inget annat att erbjuda än svett, vatten och tårar.
Förkylningen liksom vintern befinner sig på reträtt.
Dessvärre den senare, tack och lov den förra.
Det kryper i kroppen. Har abstinens efter att få röra på mig.
Måste ut och få lite frisk luft. Kan inte köra så hårt.
Ute ligger gården i mörker. Borta vid landsvägen står gatlyktorna med sitt gulaktiga sken. Himlen är draperad med en grå, tung slöja av moln.
Mot gatlysenas sken ser det nästan ut som om det faller något från himlen. När jag kommer fram till infarten ställer jag mig och ser upp mot närmsta stolpe.
Lustigt. Den har stått där sedan jag flyttade hit för snart 18 år sedan. Det här är första gången jag verkligen ser den. Det grå träet som strävar upp mot himlen, blir mörkare ju högre upp det kommer när det klättrar förbi ljuscirkeln, den svarta metallen, det gula, skarpa skenet från lampan. Fascinerande.
Jag fortsätter. Det är tungt att gå. Inte blir det bättre av att jag möter en bil.
En hund skäller. Annars är det tyst. Våtsvart asfalt. Blöt snö. Ingen rörelse förutom en katt som springer längs med vägen.
Klockorna vid järnvägskorsningen börjar ringa. Ett tåg dundrar fram genom natten.
Vid gamla Baptistkapellet ligger det timmerstockar på andra sidan vägen. Jag får sådan lust att klättra upp på travarna men jag avstår. Jag vänder.
Att registrera eller inte registrera är ingen fråga för mig. Jag registerar för min egen skull. ingen annans.
Mitt mål är inte att förbättra eller ens vidmakthålla uppnådda prestationer. Mitt mål är att gå ner i vikt. En av de metoderna är genom att röra mig minst 25 minuter per dag - sammahängande.
Att detta inte ses med blida ögon av vissa träningspuritaner struntar jag högaktningsfullt i. Det är inte för dem jag registerar utan för mig själv. Den enda jag jämför mig med är mig själv.
Det här är inte en tävling att registerar mest och bäst träning. Det är ett redskap att hjälpa mig gå ner i vikt och förhoppningsvis förbättra konditinen.
För övrigt bloggar jag endast för mig själv också. Om någon läser och blir road - kul. Om någon läser och retar sig - tja, inte mitt problem. Om ingen läser - so what? Ursäkta vänner, men det är mest för att inspirera mig själv de dagar det känns tungt som jag bloggar. Om det kan inspirerar andra, så mycket bättre.
En pastellblå himmel med enstaka små ulltussar till moln. En skare som bär mina terrängskidor. Inte mina längdskidor som jag testade med först.
Den vita prästgården och kyrkan skymtar strax ovanför höjden. Skidorna blixtrar på skaren. Det här är som lilla julafton. Julafton då? Det är Kortvasan.
Nackdelen att ha skidpjäxorna på terrängskidorna är att de sitter inte riktigt bra i fästet och att vajerbindningarna glider av med jämna mellanrum.
Fördelen är att de är lätta att spänna med vajerbindningarna. Jag behöver inte lägga mig ner för att få runt dem och jag behöver inte uppbringa all min kraft att få fast dem.
Vid infarten till grannen kommer grabben travande. När han ser pappa åka skidor skyndar han hem och hämtar sina slalomskidor han just fått av en snäll granne.
Vi åker utför, upp, utför. Jag visar honom var jag ramlade igår.
Det är varmt. Vi får öppna overallen och ta av honom huvan.
Vi vänder och åker till prästgården igen för att åka pulka istället. Han dröjer. Jag går in. Han vill värma sig ett tag så jag kör till Konsum och handlar.
Ingen på byn. En bil står parkerad. Inne i affären är jag ensam kund men medan jag talar med den genomtrevliga, gravida kassörskan kommer det fler så jag får bryta samtalet och fara hem.
Nu ska jag avbryta skrivandet på denna blog för nu är det pulkabacken som gäller
Ute gnistrar snön belyst av solens strålknippen. Ändå är det minusgrader. Hur kan jag hålla mig inne? Jag måste ut och testa om skaren håller.
Terrängskidorna på. Efter en viss brottningskamp där jag får lägga mig på sidan lyckas jag kränga vajerbindningen runt stöveln.
De gamla stavarna med breda trugor klagar under mina försök att resa sig men upp kommer jag.
Så återstår brottningskampen med spännena som jag efter viss möda lyckas gå segrande ur.
Jag åker vid sidan av carporten. Skaren bär. Enda problemet är att på ena staven är trugan trasig så staven sjunker ner.
Jag susar ner för slänten med solen i ansiktet och snett upp mot landsvägen. Där vänder jag och åker ner igen hej vad det går. Inte. Ett tu tre ligger jag där med snö innanför kläderna och undrar hur det kunde gå så.
Under det hårda, tunna skalet är snön porös. När jag försöker resa mig sjunker snön undan. Med snön isande mot huden ligger jag och begrundar livets orättvisor.
När jag snurrat runt ett antal varv i mina taffliga försök att resa mig får jag till slut nog, spänner av mig skidorna och lyckas resa mig. Sedan försöker jag få på bindningen igen. Försöker. Försöker. Det går inte.
Jag får in stövlarna under remmen som går över det ställ som ska hålla stövlarna på plats sidledes och så kan jag hasa över skaren. Till slut lyckas jag masa mig upp till ett skoterspår. Där är snön är så i hoppackad att jag kan lägga mig ner och få på bindningen. Så var det spännena.
Jag skidar tillbaks till carporten, åker bakom den, ner bakom prästgården där jag vänder.
Ett av mina dummaste träningspass. Kändes som jag ägnade mest tid åt att kämpa med att få på mig skidorna än att åka. Det lilla jag åkte blev mest utför eller sakta hasande. Får nog bli ett pass på motionscykeln i kväll i alla fall. Suck!
Men en tanke fick jag. Har man fallit kan det vara svårt att resa sig om man till varje pris har på sig det man bär på. Ibland måste man lägga av sig det som tagit en dit där man är för att överhuvudtaget kunna resa sig.
När man tagit sig upp så får man se om man tror att det man haft kan bära en vidare eller om det är dags att lägga det bakom sig för att det bara skulle hindra.
Ibland måste man tänka om för att kunna fortsätta framåt.
Sol. Termometern visar minus.
Har det efterlängtade inträffat att det blivit skare som bär skidorna?
Måste testa.
Kliver ut i snön. Kanske.
Byter om till skidkläder. Tar på skidorna.
Skaren bär. Inte. Delvis.
Tar skoterspåret bort till skolan.
Halvvägs testar jag att åka utför slänten ner mot arrendatorladugården. Skaren brister, skidorna sjunker ner. Upp på skoterspåret och fortsätter bort till skolan.
Elljusspåret är isigt. Spåren breda, kanterna delvis naggade.
Med tanke på den branta utförslöpan, den tvära svängen längst ner, de isiga breda, naggade spåren och att jag har en förrättning i eftermiddag tar jag det säkra för det osäkra och vänder om.
Skoterspåret bär utför. Det är svårt att styra i svängarna. På ett ställe åker jag utanför skoterspåret. Här håller skaren så det blir inte tvärstopp.
Hemma igen åker jag runt prästgården på ett gammalt spår jag gjort tidigare i vinter. På baksidan av huset har vaktmästaren skottat upp en väg till brunnen.
Jag vänder om och åker på skaren mot entrén. Det går bra - till dess jag kommer närmare huset. Där brister skaren igen.
Till slut har jag kommit till bron, spänner av mig skidorna och går in.
En skön dag. Nu är den bästa tiden på året. Vårvinter.
26/2 2010
Jag vaknar av mig själv innan klocklarmet går igång.
Trött stapplar jag upp och ner för att äta frukost.
Det snöar.
Inte så kallt.
Jag klär på mig, sätter mig i bilen och kör in till Mora.
Vid Strandens skola har jag problem med att ta mig upp och ner från den container där jag ska lämna min packning.
Bussen som snart blir full. Jag tar av mig väst och overalljackan, mössa och handskar. De får göra sällskap med midjebältet på bagagehyllan. Då kommer jag på att jag har glömt min energidryck. Min Dr Pepper står kvar hemma! Jag hoppas att det ska finnas något att få tag på i Oxberg.
Så startar bussen. Vi färdas genom ett underskönt, trolskt landskap med enstaka hus inbäddade i tysta skogar draperade i vitt.
Väl framme vid startplatsen packar jag jacka och skidfodral i plastsäcken för överdragskläder. Fodralet gör en liten decimeter lång reva i säcken. Toabesök och sedan spatserar jag runt. Kön till startfållan växer. Jag hittar en sportdryck som får ersätta min kvarglömda energidryck.
Till slut öppnar den och många hugade skidåkare stormar in för att få en bra plats. Det gör inte jag. Jag vet var jag har min plats. Längst bak till höger. Jag hinner in och ta min plats innan första uppvärmningen börjar.
Jag ser ut att vara ganska ensam som kör hela passet. Å andra sidan är inte underlaget det bästa att köra uppvärmning på. Snön är lös så snart har jag sparkat upp en stor grop där jag står och viftar med armar och ben som en annan sprattelgubbe i mina taffliga försök att härma de rörelser som Mora gymnastikflickor gör där uppe på plattformen.
Ibland vrickar jag nästan foten i det lösa underlaget. Jag ser förmodligen mest ut som en skadskjuten kråka. En bra liknelse med tanke på att plattformarna påminner om jakttorn.
En man på väg ut från startfållan stannar framför mig med granskande blick och frågar; ”Är det du som är med på Youtube?” Jo, måste jag erkänna och detta finner han tydligen mycket uppfriskande att få träffa en ”mediakändis”. Han berättar det för dem som är på väg in att jag var med på Youtube. Ja ja. Så kan det vara.
Starten går. Jag masar mig över startlinjen. Där stannar jag och väntar i fem minuter. När jag väl börjar åka har publik och träningsåkare tagit sig ut i spåret.
En del åker i samma spår som jag – fast i motsatt åkriktning. Ett par som tydligen använt sig av samma taktik som mig skidar förbi. Spåret känns lite sladdrigt.
Efter första nerförsbacken glesas dock leden ut och snart är jag ensam i spåret. Det är bara skogen, snön och jag. Jag får syn på kön i uppförsbacken till Oxbergs kontroll men snart är kön väck. När jag skidar in mellan bodarna är det endast två åkare jag ser. De har stannat till för att få hjälp med fästvallan.
Snöfallet har avtagit. Lite bakhalt tyckte jag det var i början men det känns bättre nu. Skapligt glid men samtidigt känns det lite tungt. Jag hinner i kapp en och annan från första startgrupp medan jag glider igenom ett böljande landskap klätt i vitt med blånande berg. Här och där ligger grå, knuttimrade stugor inramade av snötyngda träd.
Rätt som det är släpper de snötyngda grenarna sin extra börda i ett moln som påminner om florsocker som strös över en gigantisk gräddbakelse. En barhuvad skidåkare råkar få ett sådant lass rätt över sig. Också jag åker in i ett och annat moln av snörök från en sådan bomblast.
Varför? Varför åker jag så långt för att åka tre mil på skidor? Det finns längre skidlopp på närmare håll. Visserligen. Men en skillnad är att under träningen är det en sensation om jag stöter på någon i skidspåren. Är det bara jag som är så galen?
Så kommer man till Mora. Bara i Kortvasan är det drygt 7 000 startande. I första startled är det fler skidåkare än vad jag ser på hela säsongen hemmavid. Skönt att se att det finns så många fler som är lika galna som jag.
Nu är det ett pärlband av skidåkare som snart kommer att sträcka sig från Oxberg till Mora, tre milt långt i detta skogslandskap, i ett par timmars tid. Det känns fantastiskt att få vara en del av denna skidfest.
Med så många åkare är det naturligtvis ofrånkomligt att det blir incidenter. Någon tränger sig förbi mig på höger sida fast jag ligger i spåret längst till höger. Vissa knuffas och trängs, ska förbi till varje pris.
Ibland är det tvärtom. I slutet av en nerförsbacke har en dam ställt sig tvärs över spåret där jag kommer åkande. Hon håller förmodligen på att vända för att hämta något som hon tappat. I sina försök att komma undan ramlar hon.
Utan att se mig om kliver jag rätt ut i angränsande spår. Jag tar mig förbi damen med smal marginal och passerar även en herre som står still i spåret längst till vänster. Jag kliver in i högerspåret igen och blir varse en man som med en ljudlig suck passerar mig.
Uppenbarligen har han legat tätt bakom och kanske nästan blivit tacklad av mig. Å andra sidan hade jag inte något större val. Att åka på en stillastående kropp längst ner i en backe hade förmodligen smällt mer än att tackla en åkare som håller ungefär samma fart som en själv.
Här och där vittnar avtryck i snön vid sidan av spåren att inte alla haft samma tur som jag.
En dam kör om mig till vänster. Jag börjar dubbelstaka. Får upp farten. Kommer i höjd med bakkanten på hennes skidor. Då tar sig damen orådet före att byta till det spår där jag befinner mig. Hon håller på att kliva på mina skidor så jag får bromsa för att inte köra på henne. Jag tappar fart och här är det en lätt uppförlutning så det går åt mycket energi att få upp farten igen.
Efter Hökberg börjar axlar och ben turas om att värka. Jag undrar om jag ska orka hela vägen. Jag passerar Eldris. Blåbärssoppa och bullar. Det är vad jag har druckit och ätit mest idag.
Jag ser inte så många låga startnummer nu. Jag befinner mig i klungor med startnummer mellan 1000-3000. Förstår inte att så många har så brått och sedan inte orka. Jag föredrar att försöka hålla en någorlunda jämn takt.
Det skulle kännas skämmigt att bli omåkt av startande i första grupp nu för i så fall har jag åkt om dem och då har jag slagit av på takten. Jag hinner inte mer än tänka tanken så blir jag omkörd av två låga startnummer.
Strax innan Mora möter jag en militärklädd man som kommer gående vid sidan av det spår jag befinner mig i. Jag försöker hålla ut så gott det går. Höger sida håller på att korsa den vänstra men jag klarar upp det.
Under vägen, in på Hemus och där framme ser jag kyrktornet. Jag passerar Prästholmen och campningplatsen där vi tältade för två år sedan på vår resa ner mot Skåne. Över ån, uppför backen och in på upploppet. Vilken känsla. Jag tar in allt. Målportalen. Åskådarna längs staketet.
Med jublande hjärta skidar jag in under portalen och möter fotografen med höjd vänsterarm och segervrål. 4 timmar, 12 minuter och elva sekunder. Inte det snabbaste jag åkt. Inte det långsammaste heller.
Med viss möda får jag av mig skidorna. När jag lyfter dem ser jag ett centimetertjockt snölager under fästzonen. Jaha. Jag vallade bort mig. Typiskt! Men i mål kom jag!
Efter dusch och massage vill magen ha mat. Mässtältet nästa! Trodde jag. 7000 kortvaseåkare möter 7000 tjejvaseåkare. Mässtältets restaurang är överfull. Går till Wasastugan. En lång kö. Gågatan då? Här hittar jag en restaurang där det finns plats.
Jag beställer en pizza. Jag väntar. Och väntar. Väntar. Till slut kommer den. Min beställning har fallit mellan stolarna. Efter maten går jag fram till hon som tog emot beställningen och säger ”Jag fick vänta en bra stund på min mat – men å andra sidan är det en av de godaste pizzor jag ätit” – och det är sant.
När jag går för att hämta min jacka hör jag hur denna upplysning förmedlas till den som bakat och även under ursäkter serverat mig maten och hur damen ifråga utbrister i ett glatt ”joppi”. Nöjd över att kunnat glädja en medmänniska går jag till min bil, far hem och gör kväller.
En lång, innehållsrik och skön dag går mot sitt slut. Jag somnar ovaggad.
25/2 2010
När jag kliver upp glimrar stjärnorna på himlapällen.
Efter frukost och datasurfande sätter jag mig i bilen och vänder kylaren mot öster och den begynnande gryningen. Nattens ögon har bleknat för det begynnande ljuset från Tellus närmaste stjärna.
I Bjästa stannar jag och tankar innan utfarten på E4:an. Det är inte mycket trafik. Utanför Hudiksvall svänger jag in mot Ljusdal. Jag passerar Forsa dit jag gjorde mitt första studiebesök med min gymnasieklass.
I Delsbo stannar jag för att lätta på trycket. Jag funderar. Los eller Järvsö – min grundskoleort och gamla tummelplats? Det blir över Los. Vid Hamra som ligger mitt ute i skogen ser jag en man tillsammans med ett barn. Jag funderar över hur det är att leva i sådan glesbygd. Jag har inte sett någon bebyggelse mellan Los och Hamra eller från Hamra och riksväg 45.
Väl ute på riksvägen börjar jag fundera. Jag saknar vissa landmärken som jag har för mig jag borde passera. Men de kommer eftersom och snart är jag framme i Mora.
I Mässtältet är det inte mycket människor. Jag hämtar ut min nummerlapp för morgondagens lopp. Jag intar dagens första riktiga måltid i mässtältets restaurang. Efter maten spatserar jag runt i tältet. Vid ingången lägger jag märke till två flickor i folkdräkt och tänker att de antagligen jobbar för turistbyrån, kommunen eller någon annan organtisation/förening med anknytning till Dalarna.
Jag letar rätt på mitt boende ca 2 kilometer från centrum. Jag hittar nyckeln där husägaren sa att den skulle finnas. Jag bär in mina väskor och hittar mitt rum på övre våningen.
Efter att ha installerat mig går jag in till Mora. Går in i en sportaffär för att införskaffa ett skidfodral. På nedre våningen vallas det skidor för fullt. Jag går dit och drar in den speciella lukten. Så tar jag mig en pizza innan jag går tillbaks till mitt boende.
Jag är ensam i huset. Tänker lägga mig tidigt. Iförd endast kortkalsonger går jag in i badrummet och borstar tänderna. Då kommer naturligtvis fler nattgäster. De ska tydligen sova i trapphallen. Jag öppnar badrumsdörren försiktigt. En vägg skjuter ut och döljer mig.
Tack och lov har jag rummet närmast badrummet så jag smyger ut försiktigt men hinner inte smita in innan en av de nyligen ankomna gästerna tittar fram bakom hörnet och får se min blekfeta uppenbarelse. Tack och lov var det en karl och han såg ut att vara av segt virke så det klarade sig.
Jag lägger upp kläderna jag ska ha i morgon i den ordning jag ska ta på mig dem. Sedan är det bara att ställa väckarn och lägga sig. Innan jag somnar surrar tankarna. Vad blir det för väder? Har jag vallat rätt? Kommer jag att klara det? Vad har jag gett mig in på?
Låter som ett av västerlänningar påhittat indiannamn.
Dock kan jag för närvarande kalla mig det.
På väg hem från Mora i går stannade jag till i Ljusdal. Där satt jag helt oskyldigt och åt en korv när det helt oförberett började blöda ur min näsa.
Nu när jag satt här och filosoferade över lifets konstigheter började samma visa igen.
Men men, någon slags tränging ska det nog bli.
Efter ca 4 timmars sömn har det nu blivit dags att köra till Mora för morgondagens begivenhet. Ha en fin helg allihop.
I morgon bär det av till Mora.
På fredag väntar sträckan Oxberg-Mora.
Startnummer 546.
Vad har jag gett mig in i?
Jag har några vänner som förespråkar LCHF. Själv föredrar jag tallriksmodellen efter VIDVDV-modellen (Vräk I Dig Vad Du Vill). Den senare har dessvärre satt sina spår på mage och vikt.
Nu har vi ingått ett vad. Min vän ska äta strikt LCHF kost, jag strikt tallriksmodell med frukt och grönsaker. Går min vän ner mer än mig lägger jag om till LCHF.
1/3 är det invägning, sedan är det bara att ge järnet.
Den spännande upplösningen kommer naturligtvis att redovisas.
Solen strålar från en klarblå himmel. Minus 10 grader celsius. En vänlig granne har dragit ett skoterspår rätt ner till Arnes spår.
Klockan är nästan 12 när jag kommer ner. Inte en käft. Jag som trodde det skulle vara knökat idag. Riksskidan startade kl 11:00. Jag trodde det skulle krylla av folk i spåret en sådan här vacker vårvinterdag.
Så slår det mig. Reprisen från invigningen av OS i Vancouver för de som inte orkade sitta uppe på småtimmarna. De som gjorde det sussar väl på söta örat ännu. Jag såg varken det ena eller det andra. Avskyr invigningar.
En av anledningarna till att jag gillar ungdomshockey. Inget tjafs med nationalsång, släckt arena, glitter och bjäfs. In med lirarna, funktionärerna, släpp pucken och matchen är igång. Inga onödiga krusiduller.
Solen gnistrar i snön. Det känns som om jag åker på vispgrädde. Hela naturen är en jättesemla med bergen som lock. Nej, det är en dålig liknelse. Tårta? Javisst, en enorm gräddtårta.
De avklädda lövträden är tårtljusen, granar och tallar uppfällda pappersparasoller. De röda husen är gelehjärtan. De vita, gula och bruna är nonstoppraliner. Bergen blå vindruvor. Allt överdraget med ett ljusblått marsipantäcke dekorerad med en apelsinskiva.
Så långt i mina tankar blir jag upphunnen av en åkare. Jag kliver ur spåret för att släppa förbi honom. Han säger att jag inte behöver göra det för han åker lika långsamt som jag påstår han. Det visar sig att han hade fel. Snart är han långt framför mig.
Jag knatar uppför backen mot gamla baptistkapellet. Fyra åkare ger sig just iväg långt där framme.
Tre tårtälvor står och servar åkarna. En av dem tar emot min anmälningsavgift. En gräddängel ligger bakom en hög, ropar och kastar gräddklickar. Jag fortsätter.
Underlaget knarrar när jag pressar ner skidorna. När jag sätter i stavarna gnekar det. Ljuset blir skarpt, nästan obehagligt. Blir det så här i Mora på Kortvasan måste jag skaffa mig solglasögon.
Det är inte många åkare jag ser. Tycker nästan synd om de som håller i det. Men fler och fler ansluter. Andra varvet har jag sett en hel del andra skidåkare – fler än jag sammanlagt brukar se under säsongens övriga träningspass. Det allt ifrån barn till övre medelåldern som är representerade.
Den här gången stannar jag och fikar. Slår mig i slang med några gubbar som står vid kontrollen och pratar. En f d konfirmand gör sig redo att ge sig ut på ännu ett varv. På mitt tredje varv är det riktigt mycket folk i farten, men nu kliver jag av.
En skön skidtur i ett härligt väder mitt i en gräddbakelse. Var så god att ta för er.
Vad är motsatsen till jungfruresa?
Avskedsfärd?
I varje fall bestämmer jag mig för att ta en sista tur med min trasiga pjäxa. Nu har den gjort sitt.Den var med mig på mitt första Vasalopp. Lapparna sitter fortfarande kvar på skidorna.
Längs uppfarten är det sladdrigt. Skidan och pjäxan drar åt olika håll.
Gårdagens spår fungerar någorlunda. Skoterspåret fungerar också – fast i svängen längst ner i backen blir det besvärligt men det går.
I Arnes spår går det ypperligt. Det enda är att frånskjutet är lite jobbigt. Foten åker fram medan sulan sitter fast så pjäxan vill liksom vika sig.
Vid f d Johan Söderbergs kåk kommer två med skidor på axlarna. Så trevligt. Fler än jag som tänker åka. Inte nog med det. Där spåret viker ner mot Harpsjön möter jag en till skidåkare. Då är vi fyra. Undrar om de två som bar skidorna åker mot kyrkan eller åt Harpsjön? Det är ett enkelspår och de flesta åker motsols.
Hinner inte mer än tänka tanken så sneglar jag över axeln så ser jag dem komma. Jag gör mig beredd att kliva ur spåret – men vad nu? Just här löper spåret parallellt med sig självt en liten bit. Jag har precis hunnit förbi stället där det särar på sig. Just när jag ska kliva av upptäcker jag att de slår in på det andra spåret.
Jaha. Det var kul. Alltså kommer jag möta dem en bit längre fram. Jag fortsätter. Ner mot Harpsjön. Försöker föreställa mig var jag möter dem. Här och där är det lite svackor, nerför och uppför. Risken finns att jag möter dem helt oförberett antingen när jag är på väg utför eller tvärtom. Hjärtat bultar lite extra.
Jag kommer upp ur svackan. Gamla Baptistkapellet ligger en bra bit bort vid landsvägen. Här borde jag kunna se dem – men inte en själ. Helt försvunna. Har de vänt om så de är bakom mig? Jag vänder mig om men ser dem inte. Konstigt. Skidfantomer?
Tillbaks till utgångspunkten. Ska jag idas åka ett varv till? Skymningen har sänkt sig. Jag var så glad att jag var ledig idag. För en gångs skull hade jag möjlighet att åka i dagsljus. Först följde frun och jag grabben till tandläkaren – kl 13:00 hade han tid. Sedan hade jag några ärenden på expen när jag ändå var i Bredbyn.
När jag väl kommer hem och lyckas ta mig ut har solen precis sjunkit bakom bergkammarna i söder. Nu gör inte det så mycket eftersom himlen har klätt sig i en dräkt med olika grå nyanser.
Snön mörknar i takt med att ljuset avtar. Det är snart dags för Kortvasan och någon längre tur borde jag hinna med. Sagt och gjort. Jag tar mig ett till varv.
Ljus tänds i och runt husen längs landsvägen i norr. I söder har jag det mörka skogsbrynet med de snöklädda träden som en mörknande mur ruvande på hemligheter. Vårt urgamla hem som blir oss mer och mer främmande i takt med tekniken och den konstlade värld som vi byggt upp vilande på bräckliga lerfötter.
När jag svänger upp mot Baptistkapellet för andra gången har också gatljusen tänds och ger snön ett gulaktigt utseende. Vet inte varför jag kommer att tänka på rotmos?
Jag åker Orion till mötes.
Stjärnvalvets väldiga jägare hänger i söder strax ovanför de svarta bergskammarna som avtecknar sig mot horisonten.
Jag är trött. Klockan är strax efter 22:00. Jag somnade när jag skulle natta grabben. Frun väckte mig.
Jag gick ner och satte mig vid datorn. Drog mig för att gå ut. Kändes lite ruggigt. Till slut kom jag mig för.
Det är som jag befarat. Skidorna sjunker djupt ner i snön. Jag får snö nästan till knäna. Jag får dra skidorna fram och tillbaka, sparka dem uppåt tre gånger innan jag får loss dem. Tar ett steg framåt och samma visa igen.
Till slut, efter en svettig kamp har jag lyckats ta mig landsvägen. Jag korsar den. Stjärnkatarakten välver sig över mig men mina ögon är fastnaglade i snön.
Tack och lov har någon vänlig själ kört skoter i en sväng inte så långt bort. Kan jag bara ta mig till skoterspåret finns det nog möjlighet att ta sig till Arnes spår utan att behöva spåra hela vägen.
När jag nästan är framme hör jag plötsligt ritsch. Mellan de frusna vattenkristallerna ser jag hur ovandelen av min högra pjäxa obevekligt lossnar från sulan. Jaha. Det var den pjäxan. Den ser ut som en tandlös krokodilkäft.
Vad göra? Med tanke på att hälen också är trasig ser jag i andanom hur ovandelen släpper helt från sulan när jag är som längst från landsvägen och jag får pulsa i lössnön i bara strumplästen. Men jag åker vidare.
Som jag trodde. Ett par skoterspår ansluter. Ett av dem går åt rätt håll. Höger skida känns lite sladdrig så jag vågar inte åka brant utför så jag bromsar med stavarna när spåret blir lite rakt och brant. Jag vet att det måste bli en tvär sväng innan skogsbrynet och med en halvlös skida finns risken att jag skulle stå på öronen.
Till slut står jag vid Arnes spår. Ett svagt skimmer syns över trädtopparna i öster. Det är inte gryningen utan skenet från landsvägens gatlyktor. I nordost tycks moln stiga. Vet inte varför jag kommer att tänka på Mordor.
Jag vänder ryggen åt det jordbundna ljuset och åker mot stjärnnatten. Spåret svänger, jag befinner mig mellan himmel och jord, mellan elektriska lampor och tusentals solar med för oss främmande världar.
När jag svänger ner mot Harpsjön kommer jag in i dimman. Jag stannar för att lyssna efter ugglor. Inte ett ljud förutom mitt hjärta. Jag lyssnar på tystnaden i mörkret. Det känns skönt. Som en vän. Något knakar. Jag står stilla, spetsar öronen. Jag hör inget mer så jag åker vidare.
Jag kommer till ladorna. Där ser jag ”min” stjärna, strax till vänster om Orions vänstra fot. Den skiftar i grönt, rött, blått. Hur har den stjärnan kommit att bli min?
Jag har alltid älskat stjärnhimlen. Min tankar och drömmar har vandrat ut i ett oändligt universum. Jag kunde ta av mig min jacka, lägga den i snön och mig själv ovanpå och låta blicken söka sig ut bland alla dessa himlakroppar. I kväll skulle jag inte göra det. Risken är att jag skulle sjunka så djupt ner att jag inte skulle kunna ta mig upp.
Nåja, jag har alltid velat ligga så jag kan se ut genom fönstret på stjärnorna innan jag somnar. I mitt pojkrum på Turistvägen 22 i Järvsö – övre lägenheten, rummet med balkong – var det en stjärna, en enda som under en begränsad tid på året tittade in till mig. Det blev ”min” stjärna. Jag älskar Mats Paulssons ”Det strålat en stjärna på himlen i kväll, den stjärnan är min och den lyser så klar”. "En borde inte sova" är en annan favorit.
Träden står tysta, vaktande, delvis klädda i vitt.
Ett varv får räcka. Fast det är sista turen med de här pjäxorna. De är skattade åt förgängelsen. Jag kör ut på skoterspåret och genast börjar högerskidan fladdra igen. Men det går. Uppför är värst. Skidan strävar neråt, vobblar åt än det ena, än det andra hållet.
Jag följer skoterspåren tillbaka. Ett tåg dundrar fram genom natten. Ett persontåg. Undrar om någon passagerare ser ljuset från min pannlampa långt där nere på fältet? Jag strävar hemåt. Hittar utspåret.
Höger skida fastnar. Jag håller inte på att få loss den ur snömassan. Jag kör den bakåt. Fastnar med bakdelen. Får loss den. Försöker lyfta. Den hänger lös, slänger hit och dit, har ingen styrsel. Jag glider bakåt. Faller framåt. Kryper på skidorna sakta framåt. Kommer upp. Kan resa mig. Lyckas ta mig fram till landsvägen.
Jag åker på uppfarten in till huset. Jag ser upp mot stjärnhimlen en sista gång för ikväll. Med en lättnadens suck kommer jag hem. Tar av mig pjäxan. Skådar förödelsens styggelse. Fascinerande.
Framdelen har lossnat från sulan. Däremot är den bakre delen stadigt förankrad i sulan men har spruckit i skaftet. Jag kan nog använda pjäxan ett tag till trots allt.
En kvinna kämpar sig över en flod med hjälp av ett rep. Strykjärnet fräser. Vattnet virvlar runt stenarna. Doften av varmt tyg.
”Du får byta film om du vill” säger frun generöst. Tack vare en mycket god vän har vi kommit över en bättre begagnad video billigt. De vi hade på var sitt håll har för länge sedan skattat åt förgängelsen.
Ett avsnitt av ”Flygande läkarna” – där en kvinna kämpar sig över en flod, därav vattnet – medan hon stryker. Så den vadande kvinnan kommer inte över floden än på ett tag.
Istället inträder Hasse och Tage bland andra på scenen. ”Svea Hund” på Göta Lejon utses till att hålla mig sällskap under mitt pass på motionscykeln.
Först ut är ”Mäster Olof”. En av mina favoritsketcher.
Sedan följer ”Rosornas krig” där rosen (Monica Zetterlund) blir kär i maskrosen (Tommy Körberg) och får konstiga hybrider. Plötsligt verkar denna sketch profetisk. Kommer att tänka på Socialdemokraternas ros och miljöpartiets maskros och så kom Vänsterpartiet in i bilden.
Efterföljande sketch var förmodligen lika skrämmande aktuell då som nu ”Himlen kan inte vänta” där läkaren (Hasse) och sköterskan (Lena Nyman) försöker övertala herr Faust (Tage) att skriva på en livförsäkring som utfaller inom ett halvår på en halv miljon (på 70-talet). Inga premier eller andra avgifter.
Haken? Kunden lovar att dö efter fyra månader. Det är ett sätt att minska befolkningsöverskottet och spara resurser. Kära makthavare, det var en satirisk sketch, inget skolexempel.
Sedan följer ”På Söders höjder” en minirevy. Den är jag inte så förtjust i men Tages inledning är klockren. ”De enda som är myndiga är myndigheterna” – om hur de som styr vet bättre vad enskilda människor behöver än vad de själva gör.
Det känns igen. Visserligen gillar jag Povel Ramel bättre men kära Hasse och Tage, vi skulle behövt er och er träffsäkra politiska satir mer än någonsin just nu!
Det verkar som våra folkvalda helt har tappat greppet om verkligheten. De påverkas av särintressen, satsar på skrytbyggen och mer eller mindre misslyckade företagsprojekt, satsar kommunala medel på verksamheter som rimligtvis borde drivas av privata entreprenörer – som t ex festivaltält och turistanläggningar – men dränerar infrastruktur, vård, skola och omsorg.
Jag vet inte om det var bättre förr. Jag tycker i alla fall att det var roligare. I varje fall fanns det de som med stil, finess och elegans på ett lagom elakt sätt kunde driva med företag, partier och politiker - och bilda opinion i viktiga frågor. Var är ni, alla roliga politiska satiriker? Hasse o Tage, jag saknar er.
”Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj – svara på en fråga från en vän som tappat tron – när är de framme vid sin slutstation?
Var blev ni av alla drömmar om en lyckligare jord, ett nytt sätt att leva – var det bara tomma ord, var är dom nu alla de som påstod ha sig alla svar men svek alla oss och valde makten? De är kvar”
Vilken väg? Raka spåret eller runt järnvägen? Jag vill gärna få motvind på vägen tillbaks men det är roligare att gå runt järnvägen. Det får bli raka spåret får jag se sedan.
Moln. Snöfall. Tidigare idag lyste solen nästan igenom. Nu har molnen blivit tjockare igen. Jag axlar ryggsäcken. Greppar stavarna och travar iväg. Det är halt fläckvis. Gummistövlarna gör det inte bättre.
Jag kommer ner till banken. De alltid trevliga damerna tar emot med sina vackra leenden. Jag håller på att glömma stavarna men påminns om dem av den rödblommiga dam som sopade trappan alldeles nyss.
Ett snabbt besök på Skorpeds servicecenter med en ny andaktslista. Till postlådan där två damer – en på spark och en snöskottande – står och språkar. Postar räkningarna och ett tåg dundrar förbi. Det avgör saken! Det får bli runt järnvägen.
På Kåkstadsvägen möter jag en plogbil. Jag hoppar ut i ett skoterspår. Nu går jag samma väg som för ett par dagar sedan var så dryg med spark och grabb. Nu när jag har stövlar och stavar är det plogat.
Vinden är ostlig. Blåsten slår snön mot mitt ansikte. Det gör ont, biter ordentligt. Jag älskar det men efter ett tag sänder jag saknadens tankar till skidluvan där hemma. Jag kommer ner i en svacka där det är lä. Sedan går det bättre. Jag har väl tappat känslen.
När jag kommer vid avtagsvägen upp till Orratjärn har snöfallet avtagit. Ovanför mitt huvud ser jag klar himmel mellan förbijagande moln. I söder är dock molntäcket ännu tjockt. Fast den sjunkande solen syns. Den hänger över bergkammarna i söder.
Dess ljus tränger igenom molnen, det ser ut som en gigantisk fackla, en lågande vårdkase som manar invånarna till att rusta sig till kamp. Visst ja. Tänkte att jag skulle peppa kollegorna via e-post. På måndag börjar det. Träning minst 60 minuter i veckan till sista maj och man är med i en utlottning av biljetter till äventyrsbadet. Får göra det när jag kommer hem.
Epilog
Väl hemma får jag inte av mig reflexvästen. Den sitter fast i något. Visst ja, jag har ju ryggsäcken på mig.
Han såg inte mycket.
De neddansande flingorna skymde hans blick.
Han vadade fram i knädjup lössnö.
På sina håll hade vinden packat hårda drivor. Där tog det nästan stopp. Han tappade nästan balansen. Gjorde han det skulle han hjälplöst sjunka ner och begravas under drivorna. Kallsvetten fuktade hans panna.
Han slet förtvilat i linorna som hade stelnat i kölden. Med ett desperat ryck lyckades han få loss repen. Med frusna, fumliga händer greppade han skaften. Snön smälte av kroppsvärmen men frös till nästan lika fort igen.
Så skymtade han målet. Med stapplande steg snubblade han in i värmen, drog av sig de till med brädden snöfyllda stövlarna och pustade ut. Han hade klarat det.
Bron och trappan var skottad och flaggan hissad,
Grattis Carl/Karl på namnsdagen.
Små stjärnor kommer neddansande i mörkret. De bildar en värld av vitt som lägger sig över mina skidor. Jag får inte fast pjäxan i bindningen. Jag får frusta och pusta för att få ut snön som krupit in i själva låsanordningen.
Snön är djup. Skidorna skär ner under snön. Jag ser inte mycket av dem. Jag får pulsa, vada genom drivorna som tornar upp sig kring mina ben. När jag försöker ta mig upp på infarten åker skidorna bakåt och jag faller framåt. Med viss möda lyckas jag kämpa mig upp.
Jag korsar vägen, åker rakt ner mot skogskanten och följer den sedan västerut. Jag hittar de nästan helt utplånade resterna av mitt gamla spår. Där går det lite lättare men snart viker det spåret upp medan jag fortsätter rakt fram. Skidorna skär åter djupt ner i lössnön. Ibland korsar jag dem men det gör inte så mycket, de befinner sig på olika nivåer.
Intrycket jag har av att slänten upp mot vägen med lite fantasi kan vara fjällvidder förstärks denna afton av nyheten att tre renar kan ha blivit rivna av varg ca 2,5 mil härifrån i trakten av Aspeå. Denna bild förbleknar dock när natten lyses upp av ett kraftigt ljus från en passerande lastbil.
Jag har en plan. Det måste man ha. Vallen runt. Men den håller inte. En timme har jag anslagit till träning. Efter halva tiden har jag bara kommit ca ¼ del av den tänkta sträckan. Jag vänder om. Börjar snedda uppåt.
Benen börjar kännas som kokt spagetti. Undrar vad som är jobbigast; att åka nio mil skidor i maskinpreparerade spår eller 9 km i dylikt ospårat före?
Jag får stanna och vila. Snön dansar omkring mig i natten. Jag lyckas ta mig framåt.
Til slut kommer jag upp för backen där jag hittar ett relativt färskt skoterspår. Men det bär neråt, bort från hemmet. Men jag har korsat skoterspåret längre fram. Jag hittar mitt utspår och följer det. Det skulle jag inte ha gjort!
Det går uppåt. Det färska spåret gör att skidorna vill glida bakåt. Provar jag att saxa försvinner skidan djupt ner i snön och sedan håller jag nästan inte på att få upp den. Skidorna har hela tiden velat ta sina egna väger i tunnlarna de grävt under snön. Till slut lyckas jag kämpa mig upp till krönet.
När jag närmar mig vägen antar snön en gulaktig ton av gatlyktornas sken. Det ser nästan ut som om jag åker i potatismos. Har den här turen gjort mig hungrig på något sätt? Hungrig som en varg. Men någon sådan syntes inte till.
Skulle hämta grabben vid skolan.
Tog sparken. Det skulle jag inte ha gjort.
Ni förstår, sparken är lite för låg och han ville åka längre. Ok. Vi åkte ner till byn. Väl där ville han hälsa på en kompis. Jag ringde frun och frågade om det var okay för henne. ”Men hans mellanmål då” undrade hon. Javisst ja, bara att fara hem.
Tja, vi kunde väl lika gärna ta vägen på andra sidan järnvägen.
Inte.
I början gick det bra men efter ett tag fanns det inga bilspår och ingen plogad väg, bara ett tjockt lager snö som medarna fastnade i. Jag fick gå och skjuta sparken framför mig. Bitvis skar medarna ner och bet i gruset. Det blev en mödosam vandring.
Inte blev det bättre av att grabben började klaga på att han frös om tårna. Jag kände paniken växa och undrade vad jag höll på att ställa till med. Skulle jag ringa efter frun och be henne komma och hämta pojken? Nej, har jag tagit Gulik på sparken får jag allt skjutsa honom hem.
Strax ovanför f d Edholmskans sms:ade jag frun att grabben beställt varm choklad. Väl hemma väntade inte bara varm choklad utan också chokladpudding och hemgjord glass på banan och annans mixad med kokosmjölk.
Mums!
Det är något poetiskt med skidåkning.
Vita vidder.
Snön dämpar ljuden.
Skidornas frasande när de glider över snön och snöns gnekande när stavarna rytmiskt sätts i snön är långa stunder det enda som hörs.
En mänsklig kropp i rytmisk rörelse.
Jag möter en annan skidåkare. Vi stannar. Pratar om tunga saker. Övervikt.
Något brunt och vitt skymtar mellan trädens stammar. Två lador draperade i snö och rimfrost står i en öppning. En bit bakom tar skogen åter vid.
En ryttarinna kommer upp från Södra Mosjö. Hon rider in på vägen ner mot Harpsjön. Ingen ridhjälm vad jag kan se. Däremot en bredbrättad hatt. Med ens förflyttas jag till Vilda Västern.
”En varg ylade i fjärran. Ekot kastades mellan de ruvande klipporna. Den ensamme skidåkaren forcerade det trånga bergspasset medan hans ögon oupphörligt spanade efter spejande indianögon.
Medan han jagade fram i snön med en bister min i sitt av väder och vind fårade ansikte tänkte han på det svåra uppdrag han blivit tilldelad som så många andra tidigare hade misslyckats med.
Var han mannen som skulle klara det, som skulle kunna nästla sin in i och klara av att kasta ut den Öhlenska julgranen? Spännande fortsättning följer.
Inte.”
Jag måste.
Måste få någon träning gjord i dag.
Lyckas jag med det konststycket har jag lyckats fylla hela veckan med träning. Har inte hänt sedan v 45.
Sedan är det en annan sak. Har lovat mig själv att motionera minst 25 minuter per dag.
Kan inte bara sitta här på min feta bak längre.
Jag måste röra på mig.
Det får bli en kvällspromenad.
Måste ändå till brevlådan.
Jag ska gå.
Nu
Typ.
Det snöar lite lätt.
Dagsljus.
I dag åker jag bara tvärs över vägen.
-------------------------------------------------------------
Lössnö.
Skidorna är mer under snön än ovanpå.
Snön tornar upp sig till nästan till knäna.
Jag får staka nerför för att komma fram.
Två utförskörningar, sedan följer jag skogskanten strax nedanför herrgården, sedan sneddar jag upp mot närmsta grannen på andra sifan vägen och åker hem.
Ärade skidentusiaster!
I dag har jag gjort en hissnande upptäckt som jag känner att jag gärna vill dela med mig av, i varje fall när det gäller längdskidor!
Det undrlättar åkningen betydligt om man sätter stavarna bredvid skidorna i snön än om man sätter stavarna PÅ skidorna.
I övrigt konstaterade jag att 9 km var inget problem vare sig för armar, ben eller flåset så Kortvasan kommer nog att gå bra utan större ansträngning.
I år ska jag göra det.
Jag ska göra en Svensk klassiker.
Simma minst 3 km
Gå/promenera/springa minst 30 km
Åka skidor minst 90 km
Cykla minst 300 km
Jag lovar.
Halvt seriöst.
På mitt sätt.
Ingen sträcka på en och samma gång utan utspritt över året. Kära träningsortodoxer, sätt nu inte kvällsmaten/frukostgröten i halsen utan låt mig förklara.
Jag är inte ute efter att kapa tider, inte att utsätta min kropp för extrema påfrestningar, inte bevisa min manlighet genom diverse idrottsprestationer. Mitt mål är att kapa ett tjugotal kilon och få upp konditionen.
Kilon skulle jag kunna tappa genom att gå på diverse dieter. Det kommer dock dels inte att hjälpa upp flåset och framför allt känns det inte så kul att inte kunna äta av det som bjuds för att man går på någon mer eller mindre skum diet. Har då köket på kurser och konferenser missat ens specialbeställning så allt som finns att äta är några slokande vitkålsblad eller ledsna morotsstrimlor gör det ingen människa glader.
Nej, jag är vän av ”ät vad du vill bara du rör på dig tillräckligt mycket” metoden. Det hela är mycket enkelt – i teorin! Att låta energiuttaget balansera energiintaget. Tänk om det vore lika lätt att sätta in och behålla pengarna på banken som det är att ta in och behålla energi i form av mat och dryck och tvärtom, lika lätt att göra av med och förbränna energin som det är att göra av med pengar, då vore jag en slimmad miljonär. Nå, detta var en utvikning från ämnet ifråga.
Poängen är att jag behöver röra på mig. Jag vill hitta en regelbundenhet som jag kan göra till en livsstil och med viss variation. Så därför kommer jag att ha som mål i år att göra en Svensk klassiker s a s i etapper. Efter detta år får jag göra en utvärdering hur det har gått, om några mål var för lågt satta, om några var för högt satta.
I vilket fall som helst tror jag att det kan vara ett sätt för mig att få motivation till en varierad, regelbunden träning utspridd över hela året. Skam den som tänker illa därom!
Äntligen står jag på skidorna igen. Den extrema kylan skrämde mig inte men den extrema förkylningen däckade mig totalt. Det har hunnit bli mörkt. En lång arbetsdag och kvällsfika med familjen under avnjutande av första halvan av filmen Ice age 1 som grabben fick i julklapp – jo han fick hela men vi hann bara se halva ikväll – har gjort att det hunnit bli mörkt.
Pannlampan på plats och vänster känga släpper in lika mycket om inte ännu mer snö som vanligt eftersom skon lossnat nere vid sulan där bak. Arnes spår, spåra runt huset, köra upp och ner för slänten på andra sidan vägen?
Jag väljer Arnes spår. Lättare att beräkna sträckan, det är ett bra spår, det är längre och blir mer variation än att nöta på runt huset och jag vet hur det går och ser ut vilket är en fördel om man åker i mörker även om man har pannlampa. Hade. Den slocknar när jag klättrat uppför första backen.
Det gör inget. Gatljusen ett hundratal meter bort färgar snön i en gul ton. Den molntunga himlen som släpper enstaka snöflingor reflekterar ljuset. Det ser ut som brandgula sjöar mitt i det gråsvarta. Natten är inte svart, den skimrar av ett svagt ljus.
I svackan sträcker sig en grangren efter min mössa. Flåset är inte det bästa. Har lätt att förivra mig när jag glider fram över de vita vidderna. Spåret viker av ner mot Harpsjön. Varken människor eller djur har gått i dessa spår, däremot korsas de här och där av viltspår.
Upp mot gamla Baptistkapellet. Här går spåret längs med landsvägen. En bil passerar. Annars är det lugnt med trafik. Det lyser i de utspridda husen. En och annan fasadlykta kämpar med att försöka undantränga det ruvande mörkret kring gårdsknuten.
Så går spåret ner mot de gamla knuttimrade ladorna, svänger genom skogen och så är jag snett nedanför kyrkan och har fullbordat varvet.
Väl hemma upptäcker jag att medelpulsen ligger på 84. Maxpulsen på 164. Tydligen inte bara pannlampan och min käft som glappar.
Befinner mig i funbeats omklädningsrum. Drar just på mig understället för att ge mig ut i snön. Något skidspår finns ännu inte. Ska jag dra upp ett eget eller söka mig till Arnes spår? Den som läser får se. Ja, nästa blog alltså.
Undrar om det finns andra funbeatare på väg att ge sig ut och vad de tänker träna denna afton?
I dag har vi haft en mysdag.
Eller skulle ha haft.
I vårt fall bestod mysdagen av en utflykt till den stora staden Örnsköldsvik och Paradisbadet.
Att komma in var inget problem även om det var kö. Jag simmade 40 längder medan frun tog hand om grabben. Så åkte grabben och jag ”Magic eye” två gånger under tiden som frun dukade upp den medhavda lunchen.
Efter maten var det fruns tur att få simma medan jag tog han om ättelägget. Han brås på far sin, försökte klättra över flickor i vildmarksforsen. Medan vi höll på att ta oss nerför forsen dök plötsligt frun i familjen upp. Det skulle hon inte gjort. Hon tappade balansen och slog bakhuvudet i kanten – hårt så hon såg stjärnor och blev yr och fick vila medan grabben och jag fortsatte våra badäventyr.
Bubbelpoolerna var avstängda. Vi vadade och simmade runt i alla skrymslen och vrår innan frun förenade sig med oss och vi tog oss till utomhuspoolen. Vattnet var svalt och strömmen – ja, vattenströmmen som brukar forsa runt folk och fä – var avstängd. Inget kul alls.
Väl inne vart det lite mer ”Magic eye” innan vi avslutade i ”Vildmarksforsen” där jag höll på att bli av med badbyxorna. Tre gånger. Fattades bara en fiol så kunde jag ha suttit där som näcken personifierad.
Efter badet tänkte jag överraska familjen med att bjuda dem på hamburgare men den snabbmatssylta som jag valde verkade inte falla sonen på läppen så jag backade ut och körde till macken eftersom vi behövde tanka. Efter det körde jag tillbaks till syltan där vi tankade oss själva.
En i stort sett trevlig dag med familjen bortsett från ovan nämnda missöden. Men jag börjar bli gammal. Nöter hellre längder i bassängen än kastar mig utför vattenrutschbanor. Jag har för dåligt kondition för att springa upp för trapporna.
100,6 kilo.
Snabbmat, godis, läsk.
Nu ska det väck.
Mitt mål är att väga 90 kilo till sista maj.
Hur?
Med hjälp av ÄVDVMISMARL-metoden. För den som inte är underkunnig om vad det står för kan jag uttyda det till följande; Ät Vad Du Vill Men Inte Så Mycket Av Raffinerade Livsmedel.
Kortsagt ämnar jag följa GI-metoden och tallriksmodellen, dricka mycket vatten och träna minst 25 minuter per dag. Tror ni det går?
Det gör inte jag.
Men jag ska försöka.
Någon mer som vill hänga på?
Solen hänger som en grapefrukt alldeles ovanför skogsbrynet i söder.
Jag blinkar mot ljuset som en björnunge som lämnar idet för första gången. Jag känner mig som en sådan också. Jag har inte burit den enda ringen men väl en envis förkylning som gjort att jag levt i stillhetens mörker.
Mina näsborrar skälver. Jag anar morgonluft. Men samtidigt känner jag mig orolig. Är det för tidigt? Är jag tillräckligt kurant? När jag tar promenadens första stavtag känns armarna kraftlösa. Jag tar det lugnt. Det är en behaglig temperatur och ett underbart snötäcke. Perfekt för en skidtur, men det vågar jag mig inte på riktigt än.
Bortsett från den sedvanliga fordonstrafiken blir jag omgången av en dam som går med raska kliv. På f d Johan Söderbergs hus är altanens glas frostat av iskristaller. På lador och uthus är brädfodringen likaledes klädda av skira, frusna vattenkristaller.
Arnes spår ringlar sig fram över vita vidder kantade med björkar draperade i rimfrost som en brud. Lusten att ställa mig på skidorna väcks på nytt, en längtan att ta detta vinterlandskap i besittning, höra stavarnas nedslag i snön, se hur kristallerna sprätter upp, känna hur skidorna glider lätt över den vita ytan. Lockelsen är nästan oemotståndlig. Jag travar på.
Tar mig upp till gamla Baptistkapellet där jag vänder. En hugad skidåkare kommer ner från Arvidssons med skidorna under armen och med blicken fäst på det lockande spåret som ringlar nedanför mig. Längre fram ser jag en skidåkare som redan är i spåret.
Jag känner ett vemod över de fina vinterdagar som förrunnit utan att jag kunde utnyttja dem. Men nu dröjer det inte länge innan jag åter kan klämma lagg. I dag klämde jag ca tre.
Men då är det plättlaggar jag talar om.
”I som här inträden, låten hoppet fara”
”Stör icke den makt som här bidar i ro”
Tankeväckande inskriptioner som skulle passa utmärkt på mitt kylskåp.
Dagarna före jul skickade jag iväg min fru och son att fira jul hos svärfars.
Tänk vad jag skulle hinna med!
Hur det blev? Fullt upp inför julen, sedan Modocup och…pangförkyld.
Först i dag har jag kommit igång med det jag hade tänkt hinna redan innan jul.
Min första omsorg var att ta en titt i det utrymme som skulle fått den som var intresserad av biologisk krigföring att dregla av förtjusning.
Gröna klumpar som omöjligen gick att bestämma ursprungsformen på, skurna, mögliga såser, stinkande, ruttna matvaror – jag antar att ni har bilden klar för er? Ett i princip orört kylskåp där matrester som skulle ha kastats redan innan julen har fått gona till sig.
Ingen gasmask hade jag heller. Bara plocka fram allt, skura av rubbet, slänga allt som var dåligt – rätt ner i soporna förutom en förtorkad purjolök som var för stor.
Nu får vi se om jag drabbas väl inte av mumiens men väl möglets hämnd.
Sista dygnet som gräsänkling.
Jag som skulle hinna så mycket.
Träna.
Städa.
Få ordning på kosten.
Så har det varit kallt.
Snö.
Perfekta skidförhållanden.
Hur blev det?
Modocup.
Kanonförkyld.
Sillen orörd.
Kylskåpet – ja, hela lägenheten - ett forskningsobjekt för mikrobiologer.
Suck.
Livet är en kamp.
Skulle behövt mer tid på mig att få till något som skulle kunna kallas ordning.
Men så är det väl med tillvaron.
Kaos och mörkret är det naturliga tillståndet.
Ljus, ordning och harmoni är en illusion så varför bry sig?
Jag kapitulerar.
Bekvämligheten, onyttigheterna och oordningen vann.
Var har jag nu lagt chipsen någonstans?
