I dag har det varit en sån dag.
En sån dag då jag tänkt ett men dagen något annat.
Det var i dag jag skulle byta däck på bägge bilarna.
Göra undan pappersarbete - men först fara till Örnsköldsvik och handla kläder för julklappspengar.
Innan jag for kollade jag e-posten och hittade ett meddelande jag ville besvara omgående. Nåja, ja hade ju tid på mig. I Djupsjö ca 2 mil bort kom jag på att jag hade glömt presentkortet så det blev till att vända och fara hem efter det.
Sedan flöt det på bra - tills jag kom hem. Frun var borta med den bil i vilken det ultimata verktyget för att lossa hjulmuttrar låg. Medan jag väntade på hennes återkomst städade jag min bil. Så ringde telefonen och jag blev sittande med den till dess frun kom hem. Då örde jag iväg med pappersskräp, kom ner på återvinningsstationen och - halleljua, den mobila återvinningsstationen var på plats.
Full fart hem, fylla bilen med en massa skrot och iväg. Så. Nu kunde jag äntligen byta däck på en bil. När det var klart var det dags att natta grabben. Klockan var halv nio på kvällen. Jag skulle ta på han pyjamas i vår säng. KRASCH! Benet under mittbrädan på sängen vek sig och hela eländet höll på att rasa i hop.
Grabben hämtade mamma, vi fick upp sängbottnarna, jag tog loss mittbrädan och så skulle jag fixa den. Suck. Jag är en skam för min gen. Jag är inte händig för fem öre. Jag är inte intresserad av att snickra, meka, måla som andra karlar. Jag avskyr det. Men nu var jag nödd och tvungen.
Jaha. Hämtade verktygslåda. Letade efter spillved. Hittade en trasig såg. In och rotade efter skruvar som låg spridda lite här och var. Naturligtvis låg inte hammaren i verktygslådan. In och hämta en.
Till slut, 23:30, hade jag lyckats få till något som kunde funka. In och sätta ihop sängen igen. Pappersarbetet? Får jag ta en annan gång. Nåja, jag fick köpt nya kläder och bytt däck på en bil. Det enda av det jag hade planerat men så mycket som var oplanerat. Nu planerar jag i alla fall att gå och lägga mig. God natt.
Så har jag lämnat gruppen Funbeat streak walkers.
Kravet; att gå minst 1 km varje dag.
Jag var upp i ur och skur, bittida och sent. Under mina värsta down-perioder då all annan träning låg nere var den gruppen det enda som fick mig ut om än bara 1 km.
Jag gick även de dagar jag åkte skidor, jag tog mig tid oavsett hur fullt jag hade i övrigt. Jag var sjuk men pallrade mig ut under frossbrytningar och yrselanfall (lätt poetisk överdrift för att öka dramatiken men inte långt ifrån sanningen ändå) bara för att ta min dagliga promenad.
Så kom fredagen. Läget och känslorna hade börjat stabilisera sig något efter chocken att under de senaste dryga 14 dagarna och med koncentration under stilla veckan fram till påsk skala av sig 22 års lager emotionell instängdhet, en kokong som brast och 35 års uppdämd varsamling av besvikelse, frustration och misslyckanden bara vällde fram och drog med mig i en känslomässig orkan.
Men inte ens då, när det var som värst, när tankarna jagade mig och jag inte hade någon ro svek jag i in föresats att promenera. Starka känslor av förtvivlan, upprördhet, osäkerhet gör att jag helst vill ligga rakt upp och ner och bara vila. På något sätt kan jag inte hålla både kroppen och mitt sinne i rörelse.
Gör jag en stark känslomässig upplevelse där jag pendlar mellan hopp och förtvivlan orkar jag inte röra på kroppen samtidigt. Det tar så mycket kraft och energi. Nåja, det hade börjat släppa men jag hade mycket att göra fredagen den 17/4
På morgonen? Nja, hade en del jag måste hinna med innan eftermiddagen. Eftermiddagen? Nja, efter arbetet och innan kvällspasset hade jag en del annat. Kvällspasset brukar sluta ca 23:30. jag hinner.
När jag kom hem var klockan 0:30. Promenaden? S-h-i-t! Jag satt och stirrade med tom blick. Alternativ? Regga fast jag inte gått? Gå nu och regga i efterhand? Njet! Jag gör det här för min egen skull. Gruppen är bara ett sätt att motivera mig.
Det går inte för mig att gå in i förväg, det går inte att gå i efterhand och känna mig nöjd med det. Har jag inte gått 1 km under ett dygn kan jag inte för mitt eget samvetes skull registrera en promenad jag gjort ett annat datum. Promenaden ska ha påbörjats under det dygn den ska registreras,var ska jag annars dra gränsen?
Så jag skrev ett inlägg, tog farväl och avregisterade mig. I går kväll tog jag min första promenad på min nya streak walkerserie samt ansökte om nytt medlemskap i gruppen. Nu på morgonen tog jag också en promenad. För som sagt, det här gör jag för min egen skull, inte för någon annans. Men det är trevligt att vara med i en grupp som kan peppa och stötta en.
Tack Marie och Eva för er uppmuntran. I shall return!
Eh, hej. Kommer ni ihåg mig? Rolf Öhlén här.
Det var ett tag sedan jag lät höra av mig. Det har hänt en hel del på sistone som varit omtumlande för mig. Jag har åkt berg- och dalbana rent känslomässigt och haft en brottning med människor och Gud. ”Ur de djupaste djupen har jag kämpat mig hit…” som Dan Anderssons dikt ”Den gamle” börjar.
Lämpligt så här i passionstider har jag haft ett litet Getsemane. Vare sig vi tror på någon högre makt eller inte är jag övertygad om att varje människa någon gång har en kamp mellan plikt och egna önskningar, mellan vad jag borde och vad jag vill. En kamp med motstridiga viljor vare sig det är andra inblandade eller om det bara är sina egna. Hur många vänner man än har runt omkring sig så är det en kamp som utkämpas i ensamhet.
Vilka djupa krafter som är i rörelse inom en är kanske osynligt för dem runtomkring. Då är det lätt att försumma andra och bara gå in i sig själv. Det är sådana gånger som det behövs speciella vänner. Vänner som tålmodigt stannar hos en och väntar på att kampen ska gå mot sitt slut. Vänner som står pall när man vräker ur sig alla tårar och smärta. Som tar emot all gråt och klagan all frustration och besvikelse. Som stöttar en, håller om en och inte flyr undan när allt det som tryckt en kommer flödande som en flod av var ur en böld som mognat och spruckit, en reningsprocess som är smärtsam men nödvändig för att kunna lämna det gamla som varit bakom sig och gå vidare.
Den gränslösa kärleken är inget vi kan göra oss förtjänta av. Den älskar inte för att vi är perfekta, felfria och aldrig begår några misstag. Den äkta, den villkorslösa kärleken älskar oss trots att vi inte räcker till. Den finns där och omsluter oss när vi bryter ihop och vår privata värld brakar samman och vi blir odrägliga attt umgås med för vi hugger åt alla håll. Ibland hittar vi den kärleken på ställen där vi minst av allt anade att den fanns. Det är dock inte alla som har haft förmånen som jag att hitta en mänsklig vän att verkligen helt och och utan förbehåll kunna dela det med.
Livet kan på olika sätt vara ett lidande. Vi kanske måste offra vissa saker för att kunna gå vidare. Vi skulle vilja fly, gömma oss för vi fruktar det som komma skall, för det vi vet att vi måste göra fast vi inte vill. Men är det ändå inte så att det är i motgången som vi mognar och växer som människor? Att slutet på något gammalt är födseln på något nytt?
Det är så lätt att begå misstag här i livet. En del större, andra mindre. Men vi måste lära oss att leva med våra val. Men ur askan och stoffet av det som varit kan en ny värld växa fram. Om du någon gång hittar ett fågelbo som fåglarna lämnat och du hittar ett helt ägg bland alla trasiga, vilket är vackrast? Det som är helt? Där det inte finns någon spricka eller skavank?
Eller är det de trasiga skärvorna? Det ägg som är helt är vackrare för den som ser på det utifrån men inuti ruvar döden. Det som aldrig lyckades hacka hål på skalet, som saknade kraft att ta sig ut till livet, till ljuset utan som ruttnar instängt i sitt skyddande skal. De trasiga skärvorna är ändå vackrast för de talar om att livet segrade, resterna vittnar om att någonstans mot den blå himlen svingar sig det nya livet och upplever en värld som de aldrig kunnat ana eller ens drömma om instängda i sin gamla värld.
Runt om i vårt land firas Palmsöndag till minne av hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Det har förekommit åsnor i kyrkor, men undrar hur många av dem som har stått på ett par skidor i en kyrka? Här har ni en i alla fall.
Runt omkring vårt avlånga land kommer det vårhälsningar och bilder på solbadande, lättklädda människor nu när vi går mot varmare tider. Här kommer en hälsning från mig. Glad vår på er alla.
