18 dagar. Så länge har jag låtit Godistrollet härja mer eller mindre fritt. När, hur eller varför jag åter lät honom komma in och ta över mitt liv igen vet jag inte. Under den tiden har jag dragit mig för att häcka på Funbeat. Jag har svikit mina löften och skämts för att erkänna det.
Några har tyckt att gruppen Funbeat streakwalkers har väldigt hårda krav; ”Gå minst en kilometer om dagen eller lämna gruppen.” Hade det inte varit för den hade jag nog undvikit att ens logga in.
Dessa dyngliga promenader är det enda som jag klamrat mig fast vid under denna tid då jag varit helt under isen och varit det enda som hjälpt mig att hålla kvar något av min livsstilsförändring.
Nu ska jag ta en dag i taget, en timme i taget, och asvtå från detta med snacks och godis som numera egentligen äcklar mig men som jag har så lätt att återfalla till. Jag vill särskilt framhålla fyra personer som den här gången hjälpt mig att för tillfället göra mig av med Godistrollet;
Ingmari Bergquist som gav trollet den första sparken, Evely P som verkligen gick i närkamp med det, Sylvia Stenfelt som anslöt till kampen och slutligen Avendesora som i går kväll hjälpte till att ge otäckingen nådastöten.
Åkte skidor i morse. Tänkte ta med mig kameran för att ta lite vårbilder. På andra sidan vägen kom jag på att jag glömt den. Vände om för att hämta den. Hittade den inte. Det visade sig att jag hela tiden haft den i fickan på den väst jag hade på mig. Kom iväg igen. Tog en bild, sedan tog batteriet slut. Suck.
I hemliga gläntan hade hararna haft party party. Tror jag det. De till marken ännu börjda björkarna utgör rena kalaset för en hungrig hare som då lätt kommer åt spröda knoppar och kvistar.
På väg hem såg jag en figur röra sig snabbt nerför backen en bit upp. ”Så trevligt med en skidåkare” tänkte jag för jag hörde ingen motor. ”Fast det var fasligt vilken vit bak den hade – och så den studsade sedan. Aha, var nog ett rådjur.”
Afton.
Mulet.
Skare.
Landsvägen snöfri.
Hård asfalt.
Bil. En till.
Less.
Släpar mig fram till gamla Baptistkapellet.
Vänder.
Sneglar åt sidan
Skoterspår.
Tvekar inte.
Lämnar vägen bakom mig.
Ger mig ut på skoterspåren.
Vart leder dem?
Hittar ett som går åt rätt riktning.
Gammalt.
Sjunker genom.
Jobbigt att gå.
Slänger längtande blickar mot ett skoterspår parallelt med det jag valt.
Fem-sju meter bort. Kunde lika gärna vara mil.
Ser ett par streck tvärs framför mig. Skoterspår?
Ack nej.
Skuggor av stolpar.
Kommer in på Arnes spår.
Hittar nytt spår. Sjunker genom ännu mer.
Ironi. I morse var de så hårda att jag inte kunde åka skidor över dem.
Nedanför Harpsjötorpet slår en tanke mig.
Hur kommer jag till präsgården?
Inget skoterspår leder dit mig veterligen.
I höjd med infarten till Bygdegården hittar jag ett spår som går till landsvägen.
Tar chansen som öppnar sig.
Ett par meter till vägen sjunker jag igenom.
Hamnar på alla fyra.
Lyckas kravla mig ut på vägen.
Reser mig.
Börjar gå.
Visst ja. Strax öster om kyrkan hade jag säkert kunnat komma upp.
Strax väster om kyrkan också.
Spelar ingen roll.
Kom hem.
Allt för sent. Men såsdant får man ta.
Gruppadiminstratören för Funbeat Streak walkers lär bli glad.
Det här blev en rejäl promenad.
Ligger med särade böjda ben och vilar mitt huvud i en vit bädd.
Himlen är blå. Det observerar jag dock icke. En stor snöklump har sökte sig över mitt ansikte och släppt en del av sina beståndsdelar i mitt ansikte. Tur att jag har tagit med mig mobiltelefonen.
-5 grader. Strålande sol. Klar himmel. En morgon som gjord för en skidtur på skaren. Hej vad det går. Åker mest på skrå för annars går det för fort. Söker mig nerför branten men i slutet av sluttningen kan jag inte motstå längre. Ställer skidorna rätt ner och hej vad det går.
Får svänga lite så jag inte brakar rätt in i skogen. Kommer ner mot skogsbrynet där nattens skuggor ännu leker kurragömma med solens gryningsstrålar. Men…vad nu? Här där skaren borde vara stenhård är den lösare. Skidorna skär igenom skaren emen skaren är för hård för att jag ska kunna styra skidorna som jag vill. Den vänstra skidan far åt vänster och den högra sidan åt den högra.
Som jag inte är delbar med mig själv slutar det hela med att jag ramlar baklänges rätt ner i snön och så är vi tillbaka till utgångsläget. När jag väl befriat mitt ansikte från den skymmande biten skare inser jag att jag sitter fast. Under det tunna lagret skare är snön lös. Mycket lös. Skidorna vilar på snön, fast i skaren. Så fötterna är som när jag står fast jag ligger med baken djupt i snön och böjda knän med särade ben. Oskönt.
Jag försöker sträcka fram en skidspets för att lossa bindningen – det är s k snabbkoppling. Det går inte. Jag gör några försök att resa mig. Fungerar inte. Ska jag behöva ta upp mobilen för att ringa efter hjälp? Till slut lyckas jag vältra över på sidan som en annan sjöelefant och ta mig upp.
Jag försöker ta mig upp på skaren. Går inte. Snön brister, fötterna sjunker ner. Ställer mig med ena foten tvärs över skidorna. Skaren brister och foten glider av. Söker efter mbilen. Ligger inte i fickorna. Fick jag inte med mig den? Rotar runt i snön. Hittar den nere i lössnön.
Lutar skidorna ner i gropen där jag står och lyckas få på mig dem. Tar mig upp ur gropen. Kommer fram till Vidabrant – den långa sluttningen. Skoterspår på tvären och längden. Här är inte kul att köra med alla dessa ärr tvärs över hela området. Tar mig tillbaks till vägen och korsar den.
När jag ska över kanten glider skidan och jag ramlar baklänges på vägrenen. Tar mig upp, kommer över – och här, alldeles nedanför prästgården åt skolans håll till, är det relativt befriat från soterspår och lagom lutning med denna skare för att det ska vara njutbart att åka. Så här genomför jag ett skönt pass under en slösande sol.
Varför väljer jag som jag gör? För att jag tror att andra förväntar sig det? För att jag själv vill? Men vet jag vad jag själv vill alla gånger? Minnegoda läsare vet förmodligen bättre än jag själv om jag dragit upp detta någon gång förut, i så fall ber jag om eftergift. Så mycket som jag skriver är det inte alltid lätt att veta vad, när och till vem jag skrivit vissa saker.
Vi ska i varje fall göra en tidsresa bakåt i tiden och i geografin. Vi landar i en typisk sjuttiotalsskola. Skolbänkar med gröna lock som går att lyfta, runda lampor i taket som kastar roliga skuggor om man kupar med händerna. Där sitter en liten gosse och drömmer sig bort till en annan värld och är inte medveten om vad läraren säger förrän han abrupt rycks tillbaks till verkligheten när alla hans klasskamrater tar sig orådet före att vråla; jag, jag.
Rädd att missa något spännande häver även jag upp min stämma varpå magistern säger ”Jaha, Rolf och N” varpå ett papper lämnas till mig. Eh, jaha? Vad var det här? En adresslista på barn som vill ha brevvänner? Det här var jag inte ett dugg intresserad av. Varför skrek jag överhuvudtaget? Jag trodde att det var något som jag ville ha eftersom alla andra tycktes vilja ha det, men när jag väl fick det var det inget för mig.
Är det inte lite så reklamen arbetar? Vill få oss att tro att vi behöver eller vill ha något som vi egentligen skulle klara oss bättre förutan? Men det kan gå åt andra hållet också. De flesta av mina klasskamrater hade jeans. Det ville inte jag ha. Varför inte? Var de för stela? För fula? Nej, det var bara för att alla andra hade dem. På det sättet lät jag också andra styra min vilja genom att jag inte ville ha vad de hade.
För att inte tala om musik. Det fanns mycket musik som jag gillade men det tordes jag inte säga högt. Varför inte? För en mig närstående som jag såg upp till dumförklarade den typen av musik så jag vågade inte säga att jag tyckte om den, än mindre köpa skivor och spela. Så den personen styrde vad jag utåt visade och sade vilken musiksmak jag hade. Fast – storbands swing och jazz har jag alltid gillat.
Så vad är det som styr oss i våra val? Vad är det som påverkar våra tankar, vårt sätt att vara? Är det vad andra säger? Det vi läser? Vilka förebilder har vi det vi gör? En av mina största förebilder inom litteraturen var Hans Lidman. Han skrev mycket om Svartån och de upplevelser han hade där. Jag sökte efter Svartån men hittade den inte. Sedemera har jag fått veta att det var en synonym för en annan å. Men tur var väl det.
Jag kunde ha blivit taggad att söka mig till exakt samma ställen som han varit på för att få dela samma upplevelser vilket inte hade gått. Då var då, nu är nu. Men han inspirerade mig till att söka rätt på mina egna fiskeställen i min närhet som gav mig egna upplevelser. Att andra inspirerar en är inte samma sak som att låta andra välja åt en eller styra ens val. Verkliga vänner acceoterar att jag väljer, gör, tänker, tror annorlunda än vad de gör men accepterar mig ändå utan att idiotförklara mig eller det jag råkar gilla.
Den här veckan har gått trögt. Allt – jag menar allt – har krascaht utom äktenskapet fast det har väl också hängt på håret så tvär och sur jag varit. Min fru har en ängels tålamod med en gnatig, grälsjuk gubbe. Ibland förstår jag inte hur hon står ut med mig. I alla fall så har det känts som att bara tarmpa vatten, klampa på i lössand eller sitta fast i lössnö upp till grenen. Hur jag än går kommer jag ingenstans känns det som samtidigt som det bara kommer mer och mer snö.
Nu känns det dock som om jag tagit mig ur det där som hållit mig i ett så sugande grepp och det verkar som energin är på väg tillbaks. I vanliga fall skulle min träningsdagbok uppvisat många vita sidor. Men inte nu. Tack vare den eminenta gruppen Funbeat Streakwalkers har jag promenerat varje dag även när jag haft cement i baken och bly i skorna.
Förstå känslan av att se tillbaks på de senaste dagarna och känna; ”yes, jag tog mig en runda varje dag i alla fall”. Det känns som ett lyft. Men huka er göbber och käringar, Öhlén är på G igen.
Vid sjutiden vaknar jag. Somnar om. Tung i huvudet efter nattens eskapader - se föregående blogg. Sömnbrist. Släpar mig ur min sköna nattvila. Tvingar mig upp vid nio. Måste fixa min och grabbens skidutrustning. Termometern. Vad säger den? Ingenting, den är tyst som vanligt. Visar på plus 2 grader. Lägger på klistervalla. Medan jag håller på hör jag högtalarna vid skidstadion där någon testar ljudet. Kommer iväg till slut, något försenade. Som resten av dagen visar sig ska bli.
Betalar startavgiften och hämtar nummerlapparna. Grabben testar skidorna. De går bra. Anmält honom till gruppen 0-5 åringar, 200 meter, för han har inte fyllt 6 än. Han får starta i gruppen 6-9 år istället och åka 800 meter. Jag springer bredvid. Sjunker igenom. Faller. Grabben tröttnar. Får snö under skidorna. Vallan för varm. Skrapar bort. Lägger på en kallare valla. Fortsätter. Inser att snart är det dags för mig att starta.
Vid sista uppförsbacken alldeles invid skidstadion där mor står och hejar, där lämnar jag honom, rusar för att hämta mina skidor när en person ropar på mig. Jag stannar. ”Va?” ropar jag. ”Alla vuxna till start” ropar hon. ”Jag vet” svarar jag och skyndar mig ytterligare men blir stoppade av tre fyra till som säger åt mig att jag ska göra mig beredd för starten.
Snön har packat sig under min pjäxor. Petar loss snön med stavarnas spetsar för att få på mig skidorna. Starten går. Hej vad det går. Vilket glid. Vilket fäste, YES. Längre fram hackar det. Jag stannar. Tar en flukt. Ett tjockt snölager har växt likt en inlandsis under mina laggar. Spänner av mig dem, skrapar loss vallan, på med dem, åker igen.
En skida har jag lite väl bra fäste, den andra är något bakhal. Trots detta lyckas jag ta mig runt även om jag som vanligt kommer sist. Klokt att jag bara tog 5 km. Nu hinner jag fika innan prisutdelningen. När det blir min tur att hämta pris, säger jag att jag tycker om att åka skidor – det är därför jag vill hålla på så länge. Jag får ändå välja ett pris och tar en ryggsäck med en vattenflaska.
Jag blir uppropad igen. Det visar sig att jag även får en stor – då menar jag STOR limpa. Jumbolimpa. Jag rusar hem, duschar, byter om och jäktar till kyrkan. Baptistpastorn har en begravning av en dam som inte tillhört vår församling men som jag haft så mycket att göra med och som betytt så mycket för mig att jag vill delta. Jag kommer 10 minuter sent och smyger upp på läktaren.
Nu börjar det bli hög tid att förbereda morgondagen. Hela den här veckan har jag varit på efterkälken. Mitt livs historia alltid sist.
Inte det bästa sättet att förbereda en skidtävling. Jag och två jobbarkompisar tar en fredag kväll ute. Inte är det vanligtsvis min likör, men varför inte med trevligt sällskap. Jag hämtar upp damerna och vi far in till den stora staden och nattens frestelser. Väl på lokal blir det buffé och ståuppkomik.
Nåja, komik och komik. Fyra ståuppkomiker på turné visar sig vara tre. Den andre som tar golvet i besittning kör nämligen skämt om incest och barnporr, bland annat den tragiska historien om den far som låst in sin dotter i källaren och gjort henne med barn ett antal gånger. Inte heller var skämten om Mengeler – den läkare som utförde medecinska experiment på lägerfångar i Tyskland under andra världskriget – särskilt roliga heller.
Några skrattade åt skämten, jag vet inte om de var fulla, de trodde att det förväntades av dem att de skulle skratta eller att de faktiskt tyckte att övergrepp på barn inom familjen fakltiskt är något som är roligt att skämta om. Jag tyckte bara det var smaklöst - bara dumt och plumpt. De övriga var relativt bra.
Någon alkohol blev det icke för undertecknad. Moraliskt ställningstagande? Nej, smakligt dito. Under min glada Uppsalatid tänkte jag gå igenom dessa bevingade klassiker som flugit förbi mitt medvetande som exotiska och för mig oåtkomliga fåglar – Dry martini, konjak, saké, tequila. Bara att gå fram till baren, beställa en sexa whiskey, smutta – och inse att det inte ens är gott.
Ja, en klunk kanske. En munfull. Sedan växer det i munnen och av den där sexan är fem kvar i glaset när jag inte förmår att få i mig något mer. Sak samma vad jag provade. En, på sin höjd två klunkar, sedan var det bara äckligt. Så jag håller mig till vatten och chaufförsskapet istället. Efter midnatt lämnar vi den lokalen och söker upp nästa. Som stängningsdags är i faggorna men de ändå tar inträde väljer vi att vända om och hamnar istället mitt i pannkakskyrkan.
Pannkakskyrkan är ett samarbetsprojekt bestående av fyra församlingar vars ungdommar serverar kaffe och pannkakor till dem som irrar runt i stadens centrum under småtimmarna. Här trivs jag som fisken i vattnet. Men tävlingen kallar, så vid ett snåret vänder vi kylaren hemåt och efter att släppt av mitt förtjusande sällskap kommer jag åter inom hemmets hank och stör vid två tiden. Vid tre tiden stör jag dessutom frun när jag äntligen lyckas förpassa min slitna lekamen i min sköna säng.
I går hämtade jag grabben med spark när han skulle hem från förskolan. Det var en nästan spöklik stämning. Gråmulet. Vit snö. Tystnad. Inte ett liv på skolgården. Inte ett ljud. Den enda antydan till mänsklig närvaro förutom undertecknad – hur mänsklig jag nu är, det går att diskutera – var ett antal bilar som stod uppställda på parkeringen.
Kom att tänka på min egen skolgång. Tyckte att det var några som alltid hade raster. I lågstadiet satt jag och såg trånande ut på de som gick på mellanstadiet. De var alltid ute och lekte. Tänk att äntligen få börja fjärde klass.
I mellanstadiet satt jag och betraktade högstadieeleverna avundsjukt. Tänk, de fick alltid vara lediga. De gick bara och drällde omkring utan att göra något vettigt. Håltimmar hade de också.
Behöver jag nämna att jag i högstadiet avundsjukt gick och betraktade lågstadieeleverna? Tänk, de fick alltid vara ute och leka och gå hem tidigt fick de också göra.
Nu sitter jag här som yrkesverksam. Ibland längtar jag tillbaks till den tid jag aldrig trodde jag skulle sakna, skoltiden. Till och med universitetet. Ibland ser jag fram emot pensionen men vet också att det är inte säkert att jag når dit. Å andra sidan tror jag att min bästa tid är nu. Ganska tragiskt på ett sätt med tanke på hur det ser ut.
Det sägs att även en blind höna kan hitta ett guldkorn. Ibland finns det visdomsord till och med i tv-serier. Tänker på en replik som vetenskapsofficer Spock fäller som fritt och ur minnet översatt låter ungefär så här; Du kanske kommer att inse att vilja ha kan vara roligare än att ha.
Poängen med det jag vill säga är…ehhh….öhhhh…det kanske inte finns någon poäng. Bäst att återgå till att ta vara på den tid som inne är. Snart är den förbi och endast ett minne blott, så det är bäst att sätta igång och skaffa sig några minnen att glädjas åt och hämta kraft från inför morgondagens prövningar.
Vinden som ven uteblev. Nåja, någon enstaka il men inte som jag förväntat mig och hoppats. Snöfallet hade upphört. Blev mer att trampa runt i snön än att åka skidor. Drog upp ett nytt spår runt prästgården.
Så fick jag för mig att jag skulle trampa upp lobryggan så jag och grabben kunde åka pulka där i eftermiddag. Det var då jag upptäckte det. Att jag inte kunde det som min mor var en fena på. Det som ibland kan vara ytterst irriterande för den åkare som kommer efter när backen liknar mer en rodelbana än ett skidspår. Jag kan inte ploga med skidorna så det är bara att stå på utför.
Varför skulle jag då vilja göra det? För att trampa till snön och få väck den lössnö som blev kvar så vi skulle få ett bra underlag att åka pulka på. Nu fick jag saxa uppför, åka ner, saxa upp igen, ner, trampa sidledes, ner och så vidare. Ska nu ut och försöka trampa till det sista innan jag ska hämta grabben på förskolan. Sedan kanske som sagt åka pulka och definitivt skotta av balkongen. Snart måste jag klättra ut genom fönstret för att komma ut på den annars.
Fick kalla fötter i söndags. Får lätt det när jag står i gummistövlar i snö. Dessutom var det snöyra. Snöfall och blåst. Trots det hade 38 tappra sökt sig ut på Stavarsjöns is. Grabben åkte skoterpulka med mig upp till sjön men på vägen tillbaks ville hans sitta på skotern. Föraren satt bakom och grabben fick hjälpa till att styra. Önskar jag kunnat se hans min. Var det stjärnor i ögonen? Eller var han lite rädd? Blåste det för mycket? Var det mest roligt eller mest skrämmande?
I lördags tränade jag stillastående. Det var en sådan situation att jag fick stå stilla i en kvart utan att röra mig. Det började rycka i lemmarna men det var inte att tänka på. Testa själva at stå stilla en kvart utan att röra er. Det kan känna på. Konstigt nog går det bra om jag talar eller läser, men att stå utan att göra någonting kan vara rätt drygt.
Nu pockar skidorna på uppmärksamheten. Måste hinna ut en sväng innan det är dags att hämta grabben på förskolan. Det blir nog inte mycket till skidtur. Mer skidpromenad. Lössnön är förmodligen för djup för att det ska kunna gå att åka. Får väl dra upp ett spår istället.
Upp 4,23. Måste hinna med dagens promenad. Heldag på annan ort med en lång bussresa framför mig. Gatlyktorna släckta. Dimma. Från järnvägsövergången uppe vid skogskanten hörs plingandet som varnar för tåg. Jag ser det inte, bara gnistorna från loket skymtar i dimbanken.
Strax efter kyrkan lyser några fasadbelysningar upp kyrkan. Annars är det mörkt. Ödsligt. Trodde jag. Strax innan avtagsvägen till Västergensjö kommer två bilar, en västerifrån och en från öster. De möts precis där jag går. När jag passerar vägskälet kommer en bil till från Västergensjöhållet och svänger västerut.
Nåja, gatljusen är fortfarande släckta när jag vänder vid gamla baptistkapellet. Dimslöjorna fördunklar synfältet. Grått i grått i vitt. Vackert. Poetiskt. Som med livet. Framtiden höljd i dunkel. Vi kan ana konturer, mer eller mindre säkert anta hur den närmaste tiden kommer att te sig, men riktigt säkra kan vi aldrig vara för rätt som det är händer något som välter allt på ända.
Mycket som vi tror oss veta är mer eller mindre välgrundade antaganden. Ljus. Vi behöver ljus för att kunna se vägen, för att ta ut kursen. Jag följer landsvägen. Två billyktor skymtar i dimslöjorna men de viker av innan jag hinner fram till korsningen igen.
Strax innan bygdegården tänds gatljusen. En, två bilar till kommer mig till mötes. Undrar vilken tid på dygnet jag måste upp för att kunna gå en helt ödslig promenad längs denna vägsträcka? Tycker att den ofta ligger öde länge, men inte när jag ska ut och gå. Skumt.
Tungt snöfall. Måste bara ut. Spår? Inga att tala om. Så det blev de vallningsfria lite bredare skidorna. Fast de såg jag inte mycket av. Jag sjönk ner nästan till knäna så skidorna befann sig oftare under än på snön. Understundom såg jag dem inte där de gömde sig under snötäcket som ett tunelbanetåg. Fick lov att staka mig utför. Vände om och körde upp spåret runt prästgården. Passade på att köra lite sprint på uppfarten. Undrar hur många som har gjort det i vinter? Somnade när jag skulle natta grabben. Jipii!
