Det får bli stavgång. Motionscykel hade känts säkrare men frun tittar på Nobelfestligheterna. En halvtimme skulle känts olidligt långt med de förutsättningarna. Visserligen erbjuder hon sig att avstå, men eftersom hon gonat ner sig i soffan under en filt för att njuta av glamouren och festligheterna unnar jag henne det. Istället drar jag på mig stövlar och ytterkläder innan jag greppar stavarna och resolut tågar ut fast det känns segt.
Två gånger håller jag på att halka på uppfarten. Ute på vägen sätter jag en rova. Ska jag gå kortaste rundan, den på 1 km? Nej, allt för mycket frossande har gjort att skärpet på min trenchcoat hela tiden åker upp. Jag får vackert masa mig upp till gamla baptistkapellet. Usch, vad det var trögt att ta sig ut i kväll. Men det gick.
Inget vidare skidföre ikväll. För mycket tö.
Får bli stavgång. Efter det maffiga mastodontadventsfikat som kyrkoherdeparet bjöd på behövs en rejäl genomkörare. Strax efter 21:00 kommer jag ut. Mörkret har fallit och molnen brett ut sig som en våt filt över nejden. Lätt flister i luften. Gatlyktornas gula sken skär i patetiskt smala strimlor. Nästan störande istället för upplysande.
Funderar på att svänga av vid församlingshemmet och gå runt Stationsamhället. Det är slaskigt. Halt. Jag har gummistövlar. Nej, jag håller mig längs landsvägen. Den är nog hal. Det känns träligt i kväll. Har aldrig tyckt om att röra på mig för rörelsens skull. Jag vill vara på väg någonstans, ha ett syfte med min förflyttning antingen för att ta mig från punkt a till punkt b eller för att få uppleva något längs vägen.
Det mest tröstlösa jag visste var att masa mig runt elljuspåret ovanför Öjeskolan i Järvsö. Jogga runt runt runt bara för att jogga. Inte min grej liksom. Men såg jag en smal stig blev jag ivrig att med raska kliv ta mig an denna uppenbarligen av få använda färdled för att se vart det bar. Ett avlägset tjärnöga, en nästan bortglömd skogskoja, vem visste vad som fanns bortom stigarna vid vägs ände?
Jag kunde gå runt i byn, ta en omväg för att komma in på en väg utan gatljus bara för att se stjärnhimlen. I kväll är det inte mycket att se. Sörja. Gatljus, bilar. Ett par och en ensam vandrare som rostar…förlåt, jag menar rastar sina hundar. Det börjar nog bli dags för kvällsfika. Rostat bröd med ägg och kaviar efter kvällsandakten. Sedan lite släktforskning innan sängen så är jag redo att möta en ny vecka med ett leende på läpparna och till min omgivnings stora bestörtning.
Kattdebiteringen kanske ni undrar över. katt= misse, debitering=räkning, minus e = missräkning. Varför? För att det är tö och dåligt skidföre. Nu går jag innan tomaterna kommer flygande. Tomat ja, det ska jag ha på mackan. Yam! Och så te. Fast inte på mackan. Det gör sig bättre i en kopp.
3,3 grader varmt.
Eftersom det kommit lite snö kör jag först upp spåret som går i trädgården, sedan det något längre som går fram till församlingshemmet. Hade tänkt göra tvärtom men jag missade avfarten. Det går rätt bra utom med ena skidan som förvandlas till en platåsko. Snön släpper från skidan.
Åker över vägen och in på lägdan. Utför är det inga problem. Uppför blir det värre. När jag kommer fram till vägen har bägge skidorna förvandlats till styltor. Det här går inte! Vägen ligger snötäckt. Nästan is mitt på körbanan. Inget grus. Varför inte? Rullskidåkare åker längs vägen. Kan vara kul att se hur fort jag kan åka skidor längs samma sträcka jag annars brukar gå.
18 minuter tur och retur gamla baptistkapellet. Det brukar ta ca 30 minuter att gå. En del bilar far förbi. När jag kommer tillbaka blir det några varv till i spåren runt huset. Funderar. På vägen halkade jag omkring utan spår. Runt huset finns det spår. Vad är bäst? Ett liv utan spår, utan fasta rutiner, bara ta dagen som den kommer eller ett fast spår att följa? Kanske både delarna?
Ibland behöver rutiner brytas, ibland behöver vi ha ett spår att hålla oss till. Vi kan ha det på ett sätt men längta efter det andra. I grunden väljer vi nog det som passar vår personlighet och karaktär ändå.
1 timme totalt. Sträcka? Inte lätt att mäta men jag ska försöka. Goglekartan för otydlig, mätverktyget på eniro har jag svårt att använda. Men skönt var det. Älskar att åka skidor.
93,6
På en våg som visar för lite.
En läsk- och chipskagge som skymmer utsikten.
Den ska väck!
Lätt så här i juletid.
Det struntar jag i!
Ingen LCHF för mig.
Ingen strikt diet.
Mindre läsk.
Mindre godis.
Minst 30 minuters träning per dag.
Regelbundna måltider.
Takllriksmodellen.
Mindre ärter och majs.
Mer morötter, broccoli, blomkål, vitkål med mera sådant.
Mer vatten.
Jag vet att det går.
Det är disciplinen som är problemet.
Mer viljestyrka.
Mer andeutdrivning.
Nu ska Godistrollet drivas ut igen!
Fast lite ska jag nog fuska kring jul av randiga skäl och rutiga orsaker. Nu ska jag i alla fall koka gröt och ägg.
Ha en fin dag.
Drygt 600 meter på 45 minuter.
Orimligt lång tid.
Om man inte känner mig.
Om man inte vet att vi har snö.
Naturligtvis tog jag skidorna.
Åkte som jag brukar. Ner, upp, ner, sicksackande längs slänten.
Utmärkt intervallträning. Enda problemet är svårigheten att mäta sträckan jag åker. Jag kan inte säkert nämna antal mil benen, däremot antal minuter.
Inga spår annat än räv och hare. Fast lite snö, ca 1 dm. En ojämnhet håller på att slå undan ena benet för mig. Folk som ser mig undrar inte vad det är för en galning. Precis som de som känner mig på funbeat och facebok vet de redan det.
Grabben väntar vid skolan. Han vill åka skidor när vi kommer hem. Smart gsse. Halvvägs hemma möts vi av modern i familjen. Hon stannar, säger åt oss att lägga in sakerna och hoppa in. En bil kommer bakom. Jag säger åt henne att köra undan. Hon åker och vänder.
Vi fortsätter att gå. När hon kommer tillbaks hoppar grabben in i bilen. Väl framme vid huset är dörren låst. Jag har ingen nyckel. Mamma och grabben kommer svischande, slänger till mig dörrnycklarna och far iväg. Pojken har glömt en sak i skolan.
Hemfärden tog ca 15 minuter om jag inkluderar brottningen att få av mig pjäxor och kläder fram till registreringen på funbeat. Ca 3 km skidor blev det enligt eniros nya och ytterst för mig svårbemästrade mätverktyg.
Någon kanske gosar med sin älskling framför tv:n.
Någon kanske firar en mer eller mindre välkommen bemärkelsedag.
Någon kanske pluggar inför en tenta.
Själv har jag avslutat förberedelserna inför ett av morgondagens arbetspass. Bestämmer mig för att ta en skidtur. Klockan har hunnit passera 21.30. Går ut för att hämta mjölken jag köpte på vägen hem men som blev kvar i bilen. Det är kallt. Jag hurves trots att jag har den utmärkta jacka jag fått överta från pastor Dan. Ångrar mig nästan att jag skrivit på det andra fb att jag ska ut på en skidtur.
Byter om. Tar på mig pannlampa. Börjar åka spåret jag dragit runt huset. Tappar räkningen på varven. Banan är drygt 200 meter lång. Pannlampan är överflödig. Dess ljus förbleknar till intet i månen sken. Jag åker tio varv. Jag räknar ut det genom att ta tiden på ett varv. Sedan ledsnar jag. Om jag skulle prova…jag åker över vägen och in på ängen.
Det går. Inte så värst bra, men det går. Fjolårsgräset sticker upp på vissa ställen men det mesta ligger gömt under snön. Det ser ut som en puckelpist i miniatyr. Ett dike skär längs med sluttningen. Tur att det inte var på tvären längs ner i backen. Då hade jag kunnat stå på öronen.
Enda problemet är hur jag ska kunna mäta sträckan som jag åker. Skulle kanske be att få låna Marcus hundpejl. Fast – då kan ju frun se vart jag åkt också. Får tänka över saken.
Jag åker utför, uppför, utför. På väg upp försöker jag tänka bort gatljusen och huset som ligger inbäddat i en träddunge. Då skulle jag kunna vara på väg upp mot kalfjället. Inte ett spår annat än rävens som letat sorkar och möss under snön.
Månen lyser upp nejden i ett trolskt sken. Orion går på sin ständiga jakt över himlavalvet. Jag ser toppen på kyrktornet i öster. Det lyser som en fyr, visar vägen hem. Dags att återvända. Men jag vill inte. Träningens djinn har åter tagit mig i besittning. Den brukar göra det när skidsäsongen kommer. Det är inte riktigt bra. Den kan vara riktigt elak och få en att vilja för mycket, för länge. Den måste hållas i schack.
En timme. En timme på månbelysta, vita vidder. En lisa för själen. För kroppen. Det var motigt att ta sig ut. Men väl ute var det nästan motigare att avbryta. Jag hade kunnat göra något annat den där timmen. Jag är glad att jag inte gjorde det. Det var det här jag behövde.
