...om man kan bli det av en bil?
Fasrdag. Gudstjänst. Jag och frun följer grabben till söndagsskolan. Efter gudstjänsten är det fika. Frun och grabben vill ha. Jag går ner och lägger mig i en soffa och läser medan jag väntar. Ser dumt ut att sitta med de som fikar om jag inte ska ha något själv.
Grabben ropar på mig. Han kommer ner. Öppnar dörrarna till rummet där jag ligger och ropar. Jag svarar. Han vänder om, går ut och jag ropar ännu högre. Jag hör mammas röst. Ropar ännu högre. Den som hört mig ropa vet att jag kan höras. Inget svar. Jag rycker på axlarna och läser ut kapitlet.
Jag reser mig upp och går ut för att se vår bil svänga ut från parkeringen och börja sin hemfärd jag. Jag ökar steglängden men bilen försvinner i fjärran och där står jag. Inga ytterkläder, ingen mössa, inga vantar. Fin farsdagspresent! En promenad hem!
Halvvägs hemma sms:ar frun och undrar vart jag tog vägen. Lite sent påtänkt. Ingen tidtagning, ingen pulsmätning. Fast den var nog som högst när jag insåg att de höll på att köra ifrån mig. Får nog försöka försona mig med frugan. Hon ska klippa till mig idag och då är det nog bäst att vara vän med henne.
Månen lyser menar jag…
eller ”Nästan magisk promenad”
Släckta gatlyktor. Massiva molnbank i norr, öster, väster, söder. Men just ovanför mig är det revor i molntäcket. Fullmånen tittar fram. Några enstaka stjärnor visar sig. Orion, till hälften dold som en jägare sökande skydd i dimman för att försöka smyga sig på sitt byte.
Stilla, lugnt. Ensam i tystnaden. Fast – inte ensam. Inte tyst. Runt omkring mig sveper osynliga vågor förbi. Ljudvågor. Vågor som förmedlar sms, bilder, samtal. Bärare av mer eller mindre hemliga drömmar och förhoppningar. Inte bara det. Goda tankar omger mig, bär mig. Från mina vänner på Funbeat. Facebook. Arbetskamrater. Vänner i verkliga livet.
Att tänka positivt om varandra. Så mycket det underlättar. För det kan man ha skilda åsikter men jag tror det är bättre att bemöta dem på ett vänligt sätt. Att bära varandra. Jag funderar. Över livet. Vänner. Framtiden. Så bryts mina tankar. En bil svänger ut från Lupinvägen. Där sprack min nollvision. Och jag som nästan var hemma igen.
När jag svänger in på uppfarten har molnen tätnat. Det hindrar dock inte månens sken från att tränga igenom slöjorna. Det södergående persontåget dundrar fram genom natten, sliter sönder tystnaden. Tänk så många gånger jag själv suttit i en vagn, sett ut över landskapet på väg ner mot Uppsala. Då hade jag ingen aning om att jag skulle hamna här av alla ställen.
Vart livet för oss är inte gott att säga. Som moln som drivs för vinden, mer eller mindre trasiga. Men i trasigheten kan ljuset strömma igenom revorna och vi kan se saker som vi annars hade missat. Saker som kan hjälpa oss att bli hela igen. Kram till er alla.
Vissa dagar är mer minnesvärda än andra.
15/12 1963 när jag föddes.
5/6 1976 min konfirmation
31/12 1989 min prästvigning
7/7 2001 min bröllopsdag
28/5 2003 min son föds
1/11 2009 d v s i går min kvällspromenad.
Vad är det för särskilt med den undrar ni kanske.
Släckta gatlyktor.
Molntäckt himmel.
Lätt nederbörd.
Ljusen på kyrkogården brinner.
Tystnad.
Under hela promenaden möter jag inte en bil, inte en människa. Inget djur, ingenting. Det är bara jag och natten. Helt underbart. Det är första gången jag inte möter någonting på min promenix. Som jag väntat på detta.
