Fredag.
Ledig.
Grabben har höstlov. Frun arbetslös. Som en gjort för en dag med familjen.
Månadshandling på programmet. Det får bli en tur till vår f d mysiga småstad som numera låtsas vara en stor dito och som har blivit så ful, så ful och otrivsam att jag numera försöker undvika den så mycket som möjligt.
Vi vill komma iväg tidigt. Trögt att komma upp. Av randiga skäl och rutiga orsaker blev det sent i natt. Var uppe till två. Men det var det värt. Klev upp 7.30. Grötfrukost med ägg, tömning och påfyllning av diskmaskin och så i väg.
En fördel har förseningen med sig. Vi hinner invänta att provsmakningen ska börja. Två bord, ett med ost, ett med frukostflingor. Sedan iväg till nästa affär.
Där börjar provsmakningen redan innanför grindarna och sträcker sig sedan som ett pärlband fram till kassorna: choklad, bröd, skinka, paj mm mm. Någonstans längs vägen blir jag av med grabben. Återfinner honom i hans naturliga miljö, vid leksakerna.
På väg ut ur affären tappar han en tia. Den rullar in under glassdisken. Han hittar den inte. Jag lägger mig ner på marken, hittar en krona. I en affär kostar det tydligen till och med att tappa pengar. Nej, där ligger tian. Kronan var tydligen räntan. Not till mig själv: Här måste jag tappa och hitta pengar oftare!
I morse låg ett gnistrande frosttäcke över landskapet som om nattens stjärnor lagt sig att vila på marken innan den nya kvällen.
Nu på eftermiddagen har dock solens strålar smält det mesta. Här och där biter sig dock frosten fast, i synnerhet nere vid skogsbrynet.
Ska ner till Sidensjö sparbanks skorpedsfilial för att sätta in kollekter. I Tjernströmsbacken möter jag två damer och längre fram en man med rullator. Jag frågar om han satt på vinterdäcken.
Efter bankärendet går jag in mot Kåkstan. Tänker gå längs järnvägen hem. Isen har lagt sig på Tranatjärn.
Gröna växter reser sig trotsigt ur den vita frosten. Längre fram har dock växtligheten böjt sig i kapitulation och har helt klätts i vitt. Solens strålar trevar sig genom trädens grenar.
Inga bilar. Inga mobiltelefoner. Inga dataskärmar som stör. Jag får tid att tänka. Att höra mina tankar.
När jag passerar järnvägsövergången börjar varningsklockor att ringa. Ja, järnvägskorsningens alltså, inte mina inre. Jag vänder mig om. Så småningom kommer ekipaget. En bil. En bil som kör på järnvägsspåret.
Längre fram passerar jag en arbetsvagn som står på spåret samtidigt som jag möter en bil. Fasligt vilken trafik! Jag rör mig omväxlande i den begynnande kvällningens skugga och dagens sista ljus.
Hur fort jag än går kommer natten att hinna i fatt mig. Vissa saker kan vi inte undfly. Däremot kan vi välja hur vi hanterar det, vilken inställning vi har till det som väntar. Ofta är det inte tingen i sig som oroar oss utan våra tankar om tingen som en gammal grek en gång sa.
I backen upp mot Edholmskans gamla hus ser jag en hare. Eller om det är en katt. Ingen älg i alla fall.
På väg ner mot landsvägen ser jag en blek måne. Jag passerar en man som tvättar en bil med högtryckstvätt. Det blir som dimmoln som driver ut mot vägen. En person befinner sig i bilen. När jag passerar vänder han munstycket åt sidan så att dropparna inte driver mot mig. Synd. Hade jag passerat ett sådant moln hade jag haft duschen undanstökad.
Ha en fin kväll. Det tänker jag ha.
Höstkväll.
Kyligt.
Trött efter en intensiv dag.
Måste ut.
Stjärnklart.
Halvmånen hänger i söder. Ser ut som en halv grapefrukt.
Precis när jag ska svänga ut på landsvägen passerar en bil. Den har igenfrostade rutor. De gula gatljusen ringlar sig som en paralyserad lysmask längs vägen. Ensilagebalar ligger som jättelika ägg, värpta av någon dinosaur. På kyrkogården brinner ett ljus.
Jag lämnar den av den lama lysmasken upplysta landsvägen och styr min kosa mot järnvägen. Ett annat ekipage lyser upp natten på min färd; Stora Karlavagnen på sin eviga färd i stjärnkatarakten.
I öster hänger Plejaderna. Åtminstone tror jag att det är Plejaderna. Om inte är de det nu. För mig i alla fall. Jag ser ett ljus som blinkar. Mer jordnära. Det är varningsljuset vid järnvägsövergången.
Månljuset är starkt. Jag ser min egen skugga. Skogen tätnar. Svårt att se gropar och stenar i och på vägen. Desto lättare att känna dem. Och se stjärnorna. Det är därför jag går här, för att kunna drömma mig bort i universum.
Det är lustigt. Understundom får jag en känsla av att någonstans på någon planet finns en kopia av mig som tänker samma tankar, upplever samma saker men som ser en annan himmel, har en annan form, består av ett annat material än vad jag gör. Ett parallellt liv.
Har vi tvillingsjälar här på jorden? Själsfränder som vi hör ihop med? Kanske. Har man tur möter man dem inte. Skulle jag verkligen stå ut med en sådan som mig?
Tror inte det. Samma fel, samma svagheter, samma styrkor. Verkar vara dömt att misslyckas. Poängen är väl att komplettera varandra, att vara stark där den andre är svag, att kunna handla där den andra är handlingsförlamad.
Jag vänder. Fasligt vad långt jag hinner på en halvtimme. Natten lyses upp. Ett södergående godståg passerar. Jag trampar snett med högerfoten och vrickar den nästan. Hade varit kul med tanke på att mitt vänstra ben krånglar med ischiasnerven.
Ett motorljud bakom mig. Ljus som lyser upp vägen. En fyrhjuling med två personer passerar.
Jag kommer ner till landsvägen. Rena rama rusningstrafiken. Jag svänger in på uppfarten. Vänder ryggen till människans articifiella upplysning och blickar upp mot stjärnorna. Fast så långt borta har dessa solar värmt mig på min lilla promenad.
Glad att jag orkade ut. Så många intressanta tankar, sköna intryck och insikter om vilken fantasisk värld vi lever i. Skulle unna alla att se en stjärnklar himmel så här på landet. Alla skulle inte uppskatta det men alla borde någon gång få chansen. Definitivt.
Vilken trafik. Hinner nätt och jämt ut på landsvägen så kryllar det av bilar – ja, åtminstone två . Men sedan kommer flera bilar, en del tung trafik. Valet blir enkelt. Jag skippar turen till gamla baptistkapellet. Så när jag passerat församlingshemmet svänger jag upp mot järnvägen.
Hinner nätt och jämt tänka tanken så börjar varningsklockorna att pingla och så kommer godståget. Väl förbi bostadshuset på norra sidan järnvägen känner jag det. Det luktar höst. Jag insuper dofterna och vänder om.
På väg nerför backen får jag en sällsam förnimmelse om hur jag bärs av goda tankar från kära vänner. Tack alla. Kram.
Återgång till normaltillstånd. Inga tankar. Rättare sagt inga som är lämpliga för publicering på en blog.
Stannar upp när jag befinner mig söder om Harpsjön på en kulle med en eldstad och en bänk. Lyssnar på regnet. Låter inte så vått som jag minns det. En Korp kraxar. Nötskrikan likaså. En fågel tar sig uppför en våt tall. Sjön är nästan Spegelblank, den bryts endast av regndropparna.
Jag skrämmer upp några gäss. Kärrvägen upp till landsvägen är lerig. Det är lätt att ta miste och slinta. Som med livet. Det gäller att ta sig upp på fast mark.
Ha en bra dag.
Länge sedan jag tränade. Länge sedan jag åt nyttigt och regelbundet.
Någonstans längs vägen vurpade jag och har bildligt talat legat på rygg utan att kunna kravla mig upp igen. Många har kommit förbi såväl längs irlvägar som via elektroniska och har försökt peppa mig men jag är en envis surgubbe som gottar ner mig i sörjan och eländet när jag väl trillat dit.
Under senare tid har dock viljan att ta tag i det hela bitvis glimtat fram, slocknat, flämtat till - stannat - ungefär som en sur motor. Nu tror jag dock att tändstiften har torkat och viljedepån så pass påfylld att jag tror att jag kommer att kunna starta på allvar i morgon.
Med start menar jag en återgång till GI-kost, tallriksmodellen, regelbunden motion (minst 25 minuter per dag), regelbundna måltider, inget godis eller snacks. Nu är det dags att ta tag i livet och göra något åt det. Jag kan, jag vill, jag ska - grejar jag det? Tja, den som mot förmodan är nyfiken får väl försöka följa mina bloggar - snart i en dator nära dig.
Det snöade i går.
”Någon har gått på uppfarten till huset i natt men inte tillbaka och vi har sovit med olåst dörr” säger frun oroligt. ”Kanske är det någon av vaktmästarna” säger hon och går in å expeditionen. Nej, där var ingen. ”Så obehaglig” säger hon. ”Äsch, det är väl bara någon som gått runt huset” tänker jag.
Jag masar mig upp. Tar på mig kläder. Hittar bara en strumpa. Spelar roll. Tar på mig jacka och mössa. Går ut. Fotspåren slutar vid en bar fläck närmast huset. Jag fortsätter runt för att se efter. Ser inga spår. Jo, kanske en antydan men gräset har väl hunnit resa sig. Går in igen. Förflyttar mig till expeditionen . Ser en tydlig rad fotspår som sneddar över gräsmattan bort till vägen.
”Det är mina fotspår” säger jag till frun. ”I går kväll sneddade jag över gräsmattan när jag gick till kyrkan, när jag gick hem gick jag längs vägen och uppfarten till huset.” Så fick det mysteriet sin förklaring. Inte undra på att frun är orolig med en så skum typ under samma tak inte bara nattetid.
Getsemane
Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.
Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:
Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.
Men den som är rädd - för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.
Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.
I purpur, kanske, och glans han gick,
men blicken hans var en tiggarblick.
Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.
Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.
Nils Ferlin (ur Goggles 1938)
"Gonna pick myself up, dust myself off and start all over again!"
Okay vänner. Så här det. Efter en rejäl svacka är Öhlén på väg upp igen på samtliga plan. Inte för att jag vet vad det ska vara bra för men det skulle inte gått utan alla vänner som stöttat mig.
Tack alla, ingen nämnd och ingen glömd! Ni är guld värda. "Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då bhöver jag det bäst". Ni har stått vid min sida när jag varit som surast, grinigast och mest hopplös oh ni drog er inte undan utan stod pall. Det är då man upptäcker vilka ens verkliga vänner är.
Pst, på måndag återupptar jag träningen men det rycker i mig att börja redan nu men så kul ska vi inte ha.
Kram till er alla!
