Det är löööördag morgon och mitt huvud känns så tungt. Nej, det gör det inte men trött. Blev väl sent i går. Två avokadohalvor, den ena med räkor, den andra med kräftstjärtar sköljdes ner med…när jag tänker rätt på saken sköljdes de aldrig ner. De svaldes ner. Sedan trotsade kroppen tyngdlagen så mycket att jag blev sittande framför ”Let’s dance” fast sängen ropade på mig.
När eländet var slut lyckades jag mot förmodan och utan hjälp av domkraft ta mig upp och förpassa min av sömn pinade lekamen till den horisontella återuppladdningsstationen för mänskliga kroppar.
Jag tog sovmorgon. Det är trots allt lördag och jag är ledig, så jag drog mig till kvart i sju. Efter att betat av diskussioner på Funbeat kom jag ut 7:30 på min morgontur för Funbeat streak walkers. -5 grader, sydlig, bitande vind.
Höll på att få nackspärr när jag följde vägen österut och vred nyllet mot syd för att riktigt känna den uppfriskande brisen slå mot min bara hud – ja, ansiktet alltså. Inte sådan streaking. Inte i den temperaturen.
Möter en morgonflanör. Vänder vid gamla baptistkapellet. En man är ute, hejar innan han viker in på en gårdsplan. Ingen bil. Snön lyser blåvit. Träden avtecknar sig svarta mot en grå himmel. Lågt hängande moln som sveper in bergens toppar i ett ogenomträngligt dis. Ser inte en bil på vägen. Lördag morgon.
Några smärre iakttagelser gjorda på Skorpedsvägen mellan prästgård och gamla Baptistkapellet gjorda af en arla flanör onsdagen den 28 januari 2009 mellan kl 5:10-5:41
Upp i ottan. Fyran menar jag, inte åttan. På väg mot fem. Provval i Härnösand för att utse ny biskop. Ska fara hemifrån vid sjusnåret. Vill hinna ta min Streakpromenad – med kläder på grund av minusgrader och vad som anses passande i våra bygder – och äta frukost innan jag ska iväg.
Larmet på klockradion är satt på 5,30. Jag vaknar innan. Klockan 2:00. Sedan vid 3:00. Klockan 4 toalettbesök, sedan drar jag mig till 4:45. Då går det inte längre. Upp, klä på sig, ner till datorn. Gatlyktorna är släckta. Det blir en mysig morgonpromenad i mörker. In på Funbeat, beta av diskussioner och sedan iväg.
Vaba? Gatlyktorna tända? Attans otur. Vad säger klockan? Ingenting. Den bara visar 5:10. Jaha. Temperaturen? Har jag glömt att kolla. Får se när jag kommer hem. Mulet. Innan jag kommer ut på landsvägen far en bil förbi på väg österut. Väl ute kommer en till på väg åt samma håll. Så dundrar sopbilen förbi, också den färdas i österled.
Kyrkväktarbyggnad, kyrka och församlingshem sover. Inga lampor tända. Väl förbi gamla skolan ser jag en mörk fläck som ser ut att röra sig. Någon mer än jag ute denna arla morgonstund? Någon som rastar hunden? Jo då, en av grannarna långt bort är ute med sin vovve. Jag behöver ingen, jag har ju en fru som skäller när hon inte kör med mig som en annan jycke. (Dåligt skämt, ber om ursäkt, det gör hon inte alls)
Hunden kommer fram och hälsar. I 10 fall av 10 skulle jag stannat och hälsat på hunden. Det går inte nu. Då bryts min streak walk så jag fortsätter. Jag vänder vid gamla baptistkapellet. Jag möter en bil. Längre fram kommer ett större fordon. Det stannat vid församlingshemmet. En buss? Så rullar det igång och passerar. En fullastad timmerbil. Strax innan gamla skolan möter jag en personbil och strax innan kyrkan kommer arbetarbussen.
Hemma vid prästgården, när jag läser av pulsklockan, passerar en personbil med släpvagn. Alla fordon jag sett denna morgon har alla varit på väg österut. Termometern visar -4 grader. Celsius. Utetemperatur alltså.
Jag avskyr att göra folk besvikna. Undrar hur många som korkat upp champagneflaskorna redan för att fira min förestående flytt? Arbetsgivaren kanske? Kollegorna i arbetslaget? Falska förhoppningar. Har kommit fram till att jag trivs förträffligt, att jag vill stanna. Får väl försöka bli lite populärare istället - hur nu det ska gå till.
Jag menar en sådan här tjänst i en sådan här församling med så härliga människor växer liksom inte på trän. Det är något speciellt med Skorped, med bygden, med folket. Så jag ber alla som ledsnat på mig innerligt om ursäkt, men ni får nog stå ut med mig ett tag till. När 40 kyrkotillhöriga i Skorpeds församling oberoende av varandra uttryckligen sagt att det är dags för mig att byta tjänst kommer jag att motvilligt göra det om inget oförutsett inträffar. Så lätt blir de dessvärre för deras skull inte av med mig.
Ber en bön till Gud om vägledning. Är precis klar när jag hör något bakom mig. En skoter? På väg in till Skorped? Märkligt svar. Men dock ett svar – eller? Sak samma. Det lär väl märkas när de vill sparka ut mig ur församlingen. Kanske smartare att stanna tills de vill köpa ut mig? Fast – de har ju alla chanser i världen att bära ut mig. Jag menar, vid älgjakten kan de ju ta fel på mig och en älg.
Annars har jag varit aktiv värre i dag. Det är på återtåg från min morgonpromenad de vita vidderna vinkar välkomnande som jag kommer till insikt om hur mycket jag älskar den här bygden, församlingen, människorna, Frågan är om de älskar mig, om de ledsnat på mig, men som sagt, då får de skaffa ett uppbåd av församlingsbor som säger det till mig personligen. Då kanske jag börjar fundera på att röra på mig.
Det blir ingen stadsresa för att hjälpa mor med hennes bil. Reservdelen som behövs finns inte på lager men är beställd. Istället blir det en skidtur på timmen innan jag hämtar grabben med spark på förskolan. Vi busar lite i snöhögarna innan vi går in och byter om för hemfärd.
Efter lunchen och lite Funbeatande åker jag och grabben ner till affären för att handla. Vi tar sparken då också. 15 minuter ner. Men då är det en bra utförsbacke strax nedanför Herrgården. Får se hur lång tid det tar tillbaks. Vad i hela världen? 16 minuter? Hm, tydligen tar några små, flacka medlut på vägen hem ut det stora utförslutet på vägen dit.
-5 grader. Kom iväg 7:24. Lätt snöfall. Under natten har rådjur gått över uppfarten, något till syrenbusken. De har strukit alldeles intill husknuten. En bil passerar på väg västerut.
Det lyser inne på kyrkväktarkontoret. Strax innan gamla skolan passerar en till bil på väg västerut. En granne öppnar dörren. Jag säger godmorgon i förbifarten.
Mina byxor kanar ner. Får dra upp dem. Efter att ha gått ner från 94,6 till 90,4 på två veckor är jag van med att byxorna sitter uppe av sig själv så jag glömmer att spänna bältet ordentligt.
En till bil passerar på väg västerut. Innan jag kommer fram till vägskälet mot Västergensjö kom en bil från Västergensjöhållet och svänger västerut. Precis när den svängt ut kommer en bil västerifrån. De möts just i höjd med vägskälet.
Jag vänder vid gamla Baptistkapellet. Innan jag kommer till vägskälet igen kör en bil ut från Västegensjöhållet och svänger österut så den möter jag inte.
En bit fram ser jag ljuskäglor strax ovanför backkrönet vid kyrkan. Jag befinner mig i en svagt sluttande uppförsbacke. Det ser ut som om fordonet svänger ner på vägen upp mot järnvägen strax innan församlingshemmet.
I höjd med parkeringsfickan mittemot Antesväg möter jag två bilar på en gång på väg västerut. Den ena blinkar med ljuset, den andra tutar. Trevliga morgonhälsningar.
Så kommer fordonet som nyss såg ut att svänga ut igen - stannar - backar. Kommer ut, svänger - vad i hela fridens dagar håller de på med? Grannen jag morsar på kommer ut på vägen. Svänger. Går tillbaka. Men vad är det här? Har alla fått spatt?
Så börjar ett liljeholmens tändas i Öhlens något saktfärdiga tankeverkstad. Skottar snö. Mycket riktigt. Grannen är ute med sin snöbjörn och kör bort snön från uppfarten med handkraft medan kyrkväktaren har tagit fram snöslungan och rensar kyrkans parkering från snö innan "Stor och liten."
I församlingshemmet lyser det i stora salen, källaren och uppe i gamla lägenheten där det nu är kontor.
Innan jag passerat parkeringen svänger kyrkväktaren ut, kör till prästgården och börjar slunga väck snön från uppfarten. Vittnesbördet i snöns om nattens djuriska aktiviteter på uppfarten utplånas.
Det är inget roligt med snöslunga. Det var bättre när snöröjningen var på entreprenad och sköttes med skopa. Det blev så härliga snöhögar för mig och grabben att leka i.
”Expedition lyckligt genomförd STOP Ingen Stanly nödvändig STOP Kartläggningen avslutad. STOP. Livingstones efterföljare. ”
Jag har upptäckt en liten intressant men ack så viktig detalj; det är betydligt lättare hitta i ljus än i mörker. Efter diverse förseningar lyckades jag ta mig ut på dagens skidtur. Det börjar skymma. Vinden har sopat väck lössnön på vissa håll men istället lagrat den på andra. Gamla spår syns inte längre under ett vitt, nästan helt orört snötäcke.
I början av slänten går det bra att åka rakt ner. När jag förflyttar mig mot väster blir det brantare, ett tunnare lager lössnö och svårt att i skumrasket se lutningen. När jag förflyttat mig längs halva slänten åker jag snett neråt. Jag fortsätter till den bortre ändan av fältet ner till skogskanten. Där tänker jag vända och åka genom de skogsdungar som sticker ut som små utbuktningar från skogen på fältet.
Jag tänker ta upp mobilen för att se om jag fått något intressant meddelande. Jag har spänt handremmarna på stavarna så hårt att jag nätt och jämt kan få ut handen. Till slut går det. Inget nytt. Det frasar. Lätt, regnaktig nederbörd. Någonstans i väster hörs ekande hammarslag.
Jag börjar tränga genom dungarna. Varför det? Av samma orsak som människor försöker bestiga berg; för att de ligger där. Som en utmaning.
Sist jag försökte det här tricket fast åt andra hållet var det mörkt. Då gick det inget vidare. Nu går det betydligt bättre när jag ser öppningar och har en helt annan översikt än när det är mörkt.
Skulle säkert kunna skriva böcker, resa runt, hålla föredrag och tjäna pengar på en sådan självklarhet. Det funkar när det gäller träning och kost.
Tror inte att en ensidig diet är bra i längden vad det än är. Det finns vissa ämnen – mineraler och vitaminer – som är enklare att förse kroppen med genom att äta en blandad och varierad kost.
Gatlyktorna ligger utspridda längs vägen som ett pärlband, här och där avbrutet av människors boningar. Långt där uppe ser jag en röd bil med takbox brumma förbi. Det kan vara frun och grabben på väg hem från födelsedagskalaset.
På vissa ställen är det svårt att ta sig fram. Träd och buskar har lagt sig, snöat över och blivit små kullar som skidorna inte får något riktigt fäste på utan som bara glider bakåt. På andra ställen sjunker jag ner nästan till knäna fast jag har skidor på. Blir med skidpromenad än skidåkning.
Har mycket att tänka på. I dag har jag fått signaler att många vill ha mig kvar. Får väl se hur det blir i slutändan. Det är bra att vara öppen för alternativ. När jag lyckligt och väl krånglat mig igenom alla dungar känner jag mig nästan som en Livingstones efterföljare.
Fast – han var britt har jag för mig. Han utforskade ännu ej kartlagda delar i Afrika, jag snriklar bara omkring i väl kartlagda områden hemmavid. Äh, glöm alltihop. Hem kom jag i alla fall efter en knölig färd genom snöiga gläntor. Mot kvällningen är det stora fina snöflingor som singlar ner.
Tror det har blivit dags att se sig om efter en ny församling. Snyft. Jag som trivts så bra där jag nu är. Hade räknat med att bli en inskränkt, förgrämd präst som vandrade runt mellan prästgård, församlingshem och kyrka rabblande Luthers lilla katekes. Ingen skulle ha upplyst mig om att världen förändrats och att jag under de senaste åren inte varit avlönad av kyrkan utan av Länsmuseet som klassat mig som kulturminnesmärke.
Kanske skulle jag undrat lite över alla turister som kom upp för att fotografera denna mänskliga rest från en svunnen epok, men jag skulle nog inte ha tänkt så mycket på det. Men som sagt. Nu verkar det inte bli så.
Har sagt att det finns en bra värdemätare på när församlingen ledsnat på mig. Det är när de börjar tjata om att jag ska börja dricka kaffe. Då vet jag vad klockan är slagen så jag slipper bli en sådan där som stannar kvar år efter år och tror att församlingen är så nöjd så fast de helst av allt bli kvitt en.
Det kan vara lite svårt att säga att ”nu tycker vi faktiskt att det är dags för dig att dra.” Då är det lättare att bjuda på kaffe eller att säga ”nu ska vi lära dig att dricka kaffe.” Nu har för många som vet om detta också i den inre kretsen sagt just så, så nu har jag alltså helt seriöst börjat se mig om efter en ny tjänst. Helst i den kommun jag redan verkar i, men där verkar det vara fullt. Får se vilka möjligheter som yppar sig. Men som sagt går jag i flyttlass tankar.
Det höll på att bli fortare än jag trodde. På väg mellan kyrkan och gravkapellet tog vinden i där jag kom gående i kyrkans röklin så jag höll på att lätta från marken och fladdra iväg som ett höstlöv för vinden. Det hade varit en syn. Hade någon sett det hade de förmodligen trott att det var en ängel eller ett ostyrigt spöke som hemsökte kyrkogården.
Läste i en tråd på Funbeat om att sätta sig ner och känna efter vad kroppen egentligen vill ha när man känner sig sugen. Det fungerar inte för mig. Den skriker snacks, godis, snabbmat, läsk. Inte för att jag är hungrig eller sugen utan för att jag vant hjärnan och kroppen med att vid viss aktivitet får den det.
Nu när jag försöker bryta mönstret så reagerar naturligtvis hjärna, mage och mun när jag inte längre vräker i mig det jag brukade. Efter 1,5 vecka börjar de nu undra vad som är fel. När jag då upplyser dem om att nu är det slut med det och att är andra rutiner som gäller visar de upp förvånade, obetalbara miner.
”Vad nu, menar du att vi inte längre ska få allt det där du vant oss vid?” undrar de. ”Nej, det är inte bra för er” svarar jag. ”Va? Påstår du att det som du under 25 år fått oss tro är vårt basbehov och en livsnödvändighet inte är bra för oss?” skriker de i korus. Tyvärr blir jag tvungen att erkänna att så är fallet. Det blir en upprörd diskussion så jag får lugna ner dem och kalla in en och en av dem på kvartssamtal. Jag börjar med hjärnan.
”Jaha hjärnan, du om någon borde väl veta att snacks, godis och läsk inte är bra för kroppen?” börjar jag. ”Visserligen, men munnen och magen vill ju så gärna ha det” svarar hjärnan. ”Du då?” frågar jag. ”Egentligen inte, men de två andra blir ju så glada. De tycker så mycket om det.” svarar hjärnan. ”Vem har sagt det?” undrar jag. ”Godistrollet” säger hjärnan. ”När då?” frågar jag. ”Så sent som i onsdags” säger hjärnan. ”Så om magen och munnen inte vill ha det, då slutar du att tänka på att jag ska äta sådant?” kontrar jag. ”Ja, jag lovar.” ”Bra.”
Så är det magens tur. ”Okay, magen, vad tycker du om snacks, godis och läsk?” frågar jag. ”Är väl gott” svarar magen. ”Jaha, men hur mår du då när du blivit fylld med sådant?” frågar jag. ”Nja, inget vidare faktiskt. Riktigt dåligt. Faktiskt tycker jag ärligt talat att det är jobbigt att bli packad med sådan skit” bekänner magen.
”Ja men, varför vill du ha det då?” är min naturliga följdfråga. ”Nja, det är väl inte direkt så att JAG vill ha det. Det är mer hjärnan och munnen som är på. Och när nu de så gärna vill kan jag inte gärna göra dem besvikna.” säger magen uppriktigt. ”Och vem har sagt att de så gärna vill?” ”Godistrollet.” Här börjar jag skönja ett mönster. ”När sade han det då?” ”Så sent som i onsdags.” ”Men om nu munnen och hjärnan inte vill ha det då?” ”Ja, ingen skulle faktiskt bli gladare än jag än att få slippa skiten.” ”Tack, då vet jag det.”
Så var det munnens tur. ”Jaha munnen, vad har du att säga om snacks, godis och läsk?” Ska bli mycket intressant om det blir det svar jag redan nu anar. ”Mums, finns inget bättre än att få tugga och svälja ner” säger munnen. ”Tycker du verkligen det?” ”Nja, så där.” ”Vad då så där? Tala ur skägget!”
”Ja, skulle jag gärna ha gjort om du hade något skägg att tala ur, men ok. Ibland blir det lite för mycket av det goda. Sörja runt tänderna. Fastnar, fräter och river i gom och hals. Sedan ska det tuggas väck med sådana där sötsliskigt godis och sköljas ner med läsk. Näää, inget vidare faktiskt. Ibland känns det som det var en möglig bäversvans som låg där – eller en ohyvlad planka. Mycket obehagligt” biktar sig munnen.
”Varför stoppar du i dig det då om du känner det så? Varför bromsar du inte?” ”Ja, det är inte för min egen skull. Det är för hjärnans och magens, de vill så gärna ha det.” ”Vem har påstått det?” ”Godistrollet, så sent som i onsdags.” Jaha, dags att kalla in de andra två och ha ett samtal med alla tre. .
Jag harklar mig och tar till orda. ”Efter samtal med var och en har jag fått reda på att ingen av er egentligen vill att jag ska stoppa i er allt det här. Var och en av er har gjort det eftersom ni trott a) en viss aktivitet gjorde det nödvändigt för mig att ha det b) Godistrollet har sagt till var och en av er att de andra två ville det. Nu har jag fått reda på att ingen av er ville stoppa i er detta. Vi har gjort det här bara för att vi alla trodde att de andra ville. Nu har det visat sig att alla har gått och mått dåligt på var sitt håll bara för att vi trott att de andra tyckt om det.
"VA? HAR VI BLIVIT LURADE HELA TIDEN????? OCH DET HAR DU GÅTT MED PÅ?????"
”Jag är ledsen, jag har själv varit förd bakom ljuset precis som ni. Enda sättet att få rätsida är om vi håller ihop. Jag lovar att ni inte mer ska behöva äta snacks eller godis, i synnerhet inte överblivet sådant och avslagen läsk till frukost. Nu ska vi gå in för en nyttigare livsstil”
Blir inte enahanda? Som om snacks/godis inte skulle bli det. Är det inte bättre att få riktig mat? Jo, det är det. Jag ser en hopkurad gestalt besviket smyga bort i skuggorna. Ser mot honom med sträng blick, På ett sätt tycker jag synd om honom. Utkörd, husvill, ensam, oönskad – men han har ställt till för mycket så det gick inte att ha honom i samma hus.
Skulle ni se honom stryka omkring hemma hos er – släpp inte in honom. Låt er inte lura er av hans bedjande blick. Lyssna inte till hans vädjande röst. Han är utan hejd, blir aldrig tillfredställd, vill bara ha mer och mer. Enda sättet för mig att få någon ordning på mig var att kasta ut honom.
Fick förresten testat idag. Glömde göra i ordning en egen skål. Efter fullgjort värv i Bredbyn gick jag för att handla mellanmål och till resan hem. Kex. Snacks. ”Vill ni ha något pojkat?” frågar jag. ”Inte en chans” svarar alla tre på samma gång. De drar mig obevekligt till frukt- och grönsaksdisken. Godishyllan intill kassan bevärdigar jag inte ens med en blick. Är jag äntligen helt och fullständigt fri? Det får framtiden utvisa, men ibland kan det löna sig med kvartssamtal.
…shit, det är min pulsklocka! Andas djupt. Slappna av. Ta det lugnt så kanske jag hinner få ner den i tid. Kanske är det bäst att börja från början. Jag föddes…nej, inte fullt så långt bak. Det räcker till i går morse. Klev upp tidigt – för att vara jag i alla fall.
Tänkte hinna göra bort mitt pass för Funbeat Streak walkers och – hör och häpna mor och svärmor/svärfar – äta frukost innan jag drog till Bredbyn för den månatliga morgonsamlingen. 6.15 gav jag mig av men fick pulsa genom snön som packat sig på uppfarten av vinden. Skulle bli intressant att se om jag kunde ta mig ut överhuvudtaget.
Väl hemma var det dags att göra frukost och registrera träning. Vaba? Sidan kan inte hittas? Jaha. Då har Funbeat upphört. Inget varar för evigt. Så blev jag sittande med tom blick i chockartat tillstånd till dess ambulansen kom och hämtade mig. Nej, riktigt så illa var det inte
Antog helt iskallt att det var något sporadiskt fel så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Under tiden hann vaktmästaren komma och börja slunga bort snön. ”Fint, nu får jag ytterligare lite respit, för inte kan jag köra ut medan han håller på och slungar snö” tänkte jag.
Så kom då den sorgliga stund då han var klar och jag inte längre hade några undanflykter att dröja vid datorn i väntan på Funbeat så det var bara att stänga ner, slänga på sig kläderna och komma iväg – försenad igen som vanligt den sista tiden.
Parkerar bilen precis när kyrkklockorna går i gång, rusar in i kyrkan, av med kläderna, kantorn intonerar första psalmen, hugger en psalmbok och en agenda, slänger mig ner i näst bakersta bänken på kvinnfolkssidan.
Pip pip pip. Pip pip pip. Vad var det? Pip pip pip. Fasligt vad nära det låter? Från min arm? Nej, jag har glömt ta av mig pulsbandet efter morgonpromenaden. Jaha, vad göra? Dra av sig tröjan, knäppa upp skjortan och slita av sig bandet mitt under pågående mässa? I och för sig skulle jag kunna göra det dock ej utan att väcka viss uppmärksamhet.
Jag är ledsen att göra er besvikna, men ibland finns det faktiskt gränser även för mig. Så jag försöker istället få ner pulsen. Dessutom är eländet (klockan) inställd på viktminskningsprogrammet så det behövs inte så fasligt mycket för att den ska sätta igång och pipa.
När vi för ett tag sedan hade brandutrymningsövning konstaterade vi att brandlarmet i kyrkan lät rätt fjuttigt, så nu är jag livrädd att någon ska uppfatta signalen, resa sig upp och undra om det inte är brandlarmet som går. Skulle kännas lite penibelt att behöva resa sig och säga, ”Nä, det är bara min pulsklocka”.
Hatar tanken på att ha klockan pipande i örat på grannen i samband med nattvarden, så när det blir dags att gå fram till nattvarden tar jag av mig klockan och lägger den på bänken så de andra slipper stå där framme i en andaktsfull stund och behöva undra ”men vad är det som piper, vad i all världen är det som piper?”
Lämnade grabben på förskolan i dag. Åkte spark. Räknas inte i Funbeat Streak walkers. Synd. Annars hade jag kunnat göra bort min promenad lite tidigare och då snabbare kommit ut på en skidtur. Ledig dag, Förmiddagen är min att spendera efter eget gottycke – när jag gjort bort mitt åtagande att gå minst en km per dag vill säga. När jag kommer hem greppar jag stavarna och tar mig en promenad till gamla Baptistkappellet.
Vad ska det bli för skidtur? Snart dags för Kortvasan. Fem varv runt Arnes spår? Kommer på att det blir inte lätt. Snöfall och blåst. Spåren mer eller mindre utplånade. Ett leende spricker upp. Ja! Gå på tur. Åka utför och uppför, hitför och ditför. Hem. Fixa frukost – och iväg. Klibbsnö, kladdsnö. Inte så farligt ändå. Går rätt bra. Snön faller. Träden kläder sig i vitt som en brud i väntan på sin brudgum. Kung Bore?
Tänker på jakthundar. Gps. Hundföraren kan sitta hemma och se var hunden varit. Hur den sprungit. Kanske också fått upptag. Var den slätt. Kanske inte var den har skitit. Tycker att det är lite fusk men jag skulle behövt ha en sådan gps. Nej, inte till frun, till mig själv – så jag vet var jag är och kan hålla reda på mig. Har svårt för det annars. Inte alls. Vet inte hur länge sedan det var jag åkte så här mycket skidor som jag gjort i vinter. Hur långt jag har åkt? Har inte en susning. Har oftast åkt än hit, än dit, kors och tvärs. Med en gps skulle jag kunna se hur långt jag åkt.
Åker upp och ner men i slutet av skidstadion åker jag ner till hemliga gläntan. Åka tillbaks i zick zack över slänten? Nej in i skogen, upp till kraftledningen och sedan hem. Skägglavar hänger på träden. Passerar en mystisk sak. Fru ekorres brevlåda? Herr Kantarells altan? Nej, nu vet jag. Måste vara fyllecellen efter den livade lördagsfesten i holken i de små stararnas hem. Vad nu? Ett till skidspår, doch något översnöat. Finns tydligen någon mer galning än jag som är ute så här.
Kommer till ett dike. På sina ställen är det blöta fläckar. Jag hittar en passage. Isen håller. Passerar skoterstråket. Vad nu ett till dike? Hade jag inte nyss kommit över det? Följer kanten för att hitta en övergång. Vaba? Kraftledningen redan? Jaha – men vänta – nej, det här var konstigt – Degersjövägen? Har åkt för långt åt väster. Tar mig över diket. En rotvälta hindrar min väg. Vänder i 180 grader, får huka under nedhängande träd och kryssa mig fram. Vill bort från vägen och åka mer mot öster.
Ett djupt brant dike hindrar mig. Svårt ta sig över följer det för att hitta en lämplig passage. Kommer fram till vägen igen. Krångla sig över? Fuska och ta vägen? Hemska latmasken vinner. Jag går ut på vägen som är täckt av snö. Ser inte ut som om många – kanske en – bil har kört där idag. Vägen är smalare än startområdet i Berga eller för den delen Oxberg men det känns som fusk. Nåja bara jag kommer förbi diket.
Men jag går inte in i skogen igen utan följer vägen de sista metrarna till kraftledningen och styr kosan sedan hemåt - fast det blir en avstickare. Tänkte hålla på 2 timmar blev drygt 1,5. Så det blev inte Arnes spår, åkte på tur istället, höll mig inte till skogen utan åkte vägen, höll på en halvtimme kortare än vad jag tänkt. Vilken fuskis jag är. Fast – sedan blev det ju en snöskostepp när jag åkte pulka med grabben.
Min "skidstadion" sedd från kanten där jag vänder hemåt, hemliga gläntan, Fåglarnas fyllecell, en skidtur i skogen är aldrig fel, snöskosteppen och pulkåkning med grabben
Suck. Minusgrader. Snö. Friska ostanvindar. Gråmulet. Det spritter i benen att få komma ut på skidor. Ge sig i kast med elementen. Nej, det är inte värmeinstallationer vi talar om utan om luft, eld, jord och vatten. Här är tre av fyra samlat i ett. Vinden som driver på det frusna vatten som inte längre orkar sväva i luften och jorden som jag står på även om den är täckt av fruset vatten. Och här sitter jag, låst av jobbet.
Jag älskar att ge mig ut i blåst, i snö. Känna flingorna slå mot huden så det nästan svider och bränner som eld, kisande blicka ut över ett av vinden pinat landskap och känna en trotsig stolthet över att brottas med naturens krafter. Inte klok? Har jag väl aldrig varit. Jag älskar vintern, snön. Isen. Varför?
Staden begränsar mig. Skymmer utsikten mot natthimlen. Hindrar mig från att leva med naturens och dygnets växlingar. Men inte bara staden hindrar mig. Även vår, sommar, höst lägger krokben fast jag bor på landet. Nu har väl karln fått spatt? Det fick jag för länge sedan. Myrar. Sjöar. De hindrar min framfart. Tvingar mig till omvägar.
Jag älskar att flyga. Att flyta. Det är frihet för mig. Att kunna ta mig vart jag vill vilken väg jag vill. Visserligen instängd, begränsad av den farkost som bär mig men fri att ta den kurs som mig lyster. Inget som hindrar.
Vintern är det närmaste jag kan komma vad gäller att färdas på landbacken. Jag behöver inga vägar. Inte hålla mig till några stigar. Över områden där jag under andra årstider tvingas till långa omvägar om jag inte vill ha en besvärlig vandring flyger/flyter jag fram på skidor. Därför älskar jag snö och is på vintern.
Glömde att be den bönen i morse. Tycker frestelse är mer passande än prövningar. Prövningar är något som kan få oss att växa medan frestelser är något som lockar mig att lämna den väg jag bör vandra.
Fortbildningsdag för konfirmandledare i Arnäs. Kom i säng sent i natt. Vill helst ligga och dra mig men nej, upp och gör frukost. Kokt ägg, havregrynsgröt med 4 rönnbär. Vatten. Medan jag väntar på gröt och ägg gör jag i ordning en bilgodisskål; tärnar en stor morot, en halv gurka och ett äpple. Fyller en halvlitersflaska med vatten.
Kommer iväg sent. Glashalt. I Bredbyn byter jag bil. Vår pedagog kör när vi väl kommer iväg. Först lämnar jag in flaska och bilgodis på expeditionen. Kanslisten lägger an på mig. IT dag i Sundsvall, sista anmälningsdag idag. Ska hon anmäla mig? Vad har jag nu gjort, undrar jag. Om jag ska delta. Ja, vi säger väl det då. Vänder ryggen till för att hasta ut. Vänta! Vad har jag nu gjort? Jasså, ska jag välja seminarier också? Få se vilka som verkar vara slappast?
Till slut kommer vi iväg.
Framme i Arnäs väntar fika; smörgås, korv, ost, gokaka. Tar en smörgås med ost och tomat istället för tre-fyra som jag brukar. Skippar gokakan. I salen där vi håller till finns vatten, frukt och godis. Tar en clementin och vatten. Låter godiset vara. Annars brukar jag kunna fylla fickorna för att ha till hands.
Första passet fram till 12 då det är lunch. Någon slags kycklingtjosan, ris, sallad. Lägger upp ris på en fjärdedel, kött på en fjärdedel och resten fyller jag med sallad. Kan inte hålla mig från lite chilidressing. Riset räcker inte riktigt till det kött jag tagit så jag fyller på lite och mer sallad. Backar inte två-tre gånger som jag brukar.
Eftterrätt. Hallon och glass. Då lassar jag väl på? Ja, bäst att passa på; hallon, men bara en liten bit glass till, ingen sås till, däremot en kort promenad efter maten. Ett eftermiddagspass. Tröttheten kommer smygande. Paus. Fika. Bulle och kaka. Vänder fikat ryggen, tar den sista clementinen och en promenad.
Äntligen dags att fara hem. Om jag ska på predikantgrupp och ekumeniskt råd ikväll? Nej tack, hem och koppla av efter en hård dag. Räckte att jag hade Kyrkoråd igår. Ringer frun för att hon ska kunna börja med maten.
Tillbaks i Bredbyn. In för att hämta godisskål och vatten. Ut till bilen. Pedagogen tuffar iväg. Få se nu då, mobilen är lika bra att lägga upp på instrumentbrädan så den inte glider ur fickan. Mobilen? Vart är den? Byxfickan? Jackan? Men jag hade den ju innan jag klev ur? VAR ÄR DEN? Borta! Putz weck. Måste vara kvar i pedagogens bil. Men vart for hon?
Kastar mig i bilen, åker hem, ringer pedagogen – jo då, mobilen ligger i baksätet i hennes bil. Pust! Äter. Kör in till Bredbyn. Hinner vara med på slutet av predikantmötet. Sitter med på Ekumeniska rådet också. Pedagogen är med och har med sig min mobil. YES!
Fika. Tunnbrödrulle. Sköljs ner med kallt vatten – världens bästa dryck. Fatet med ”dammsugare” dansar framför mina ögon som slukar läckerheterna girigt men mina händer håller sig borta från dem. Torsdag. Halva veckan har gått. Inte en godis, inte en snacks – visserligen fyra glas läsk, fikabröd och tårta – en liten bit – i samband med en uppvaktning å jobbets vägnar men annars har jag avhållit mig från godis, snacks, läsk och bakverk. Nu är det till att börja med resten av den här veckan kvar. Jag SKA klara det så svärmor kan vara stolt över mig.
Varför är jag en mumsoman? Jag tuggar av födsel och ohejdad vana. Men jag har de betingade reflexerna emot mig. Under långa bilresor hade mor godis för att lugna mig och brorsan när vi blev för bråkiga. Överst på stora Sandöbron fick vi alltid en gottis. Så bilåkande blev lika med godisätande för mig.
När jag läste serier var det trevligt att sysselsätta händerna och munnen med något. Äta. Smörgås. Godis. Läsa=äta. För att inte tala om att titta på filmer och sport på tv. Även om jag annars inte är så förtjust i öl så hände det att jag köpte snacks, korv och öl inför hockeyvm, för så skulle det liksom vara hade jag förstått.
Märkligt. Jag som alltid strävat att gå mot strömmen (jag blev ingen elektriker som min far och bror). Kanske bara en ursäkt att följa för mig själv dolda böjelser, jag vet inte.
Men nu ska det bli ändring på det. Jag har sagt farväl till det livet och nedan syns mitt nya bilgodis; Blå vindruvor, tärnad morot och gurka, körsbärstomater. Bättre än ostkrokar, chips och vingummin eller hur?
Varför är jag alltid i vägen? Det började redan som liten. Upptäckarlusta. Äventyrsanda. Inte lätt för mor. Min äldre bror var en skötsam pojke som alltid höll sig på gården. Fyra år och två dagar efter damp jag ut till denna jämmerdal och sedan har eländet bara fortsatt.
Expediterna i en lokal affär en bra bit bort där mor inte brukade handla kunde inte begripa vad den ca 3 år gamle gossen önskade med sitt ”gwi-wi” –godis - eller varifrån han kommit. Ingen av kunderna ville av förståliga skäl kännas vid mig. När jag inte fick någon att förstå vad jag ville tänkte jag trava hem igen men de höll kvar mig. De kunde inte komma på vems gosse jag kunde vara till dess att någon tänkte att det kunde vara Öhléns pöjken på Ringvägen 36 (i Hörnett.)
Eller när jag en dag var borta, de tog bilen och hittade mig halvvägs mellan bostaden och Modovägen. Då skulle jag gå till Nam-nam i Saluböle ett par mil bort för att im-im. Nam-nam var mormor för hon bjöd på gwi-wi som var nam-nam och där skulle jag simma - de bodde alldeles vid badstranden.
Mor fick hålla ett ständigt vakande öga på grabben för rätt var det var såg hon tofsen på min mössa försvinna upp bland blåbärsriset på väg för att uppleva nytt, spännande äventyr och för att utforska världen.
Men saker händer. Far tröttnade på att jobba med maskiner, tyckte det var roligare med människor så han sadlade om till högstadielärare. Han fick en tjänst i Järvsö. Först tänkte han veckopendla, men ganska snart flyttade hela familjen ner. Vi sålde huset 1970 och skaffade ett sommarställe utanför Gideå istället. Med mormor, morfar, farmor och farfar kvar i livet ville vi fara upp och hälsa på men ville vi då helst ha ett eget boende.
Jag brukar säga att jag är uppväxt på E 4:an. Mellan 1968-1983 var vi upp jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och ibland bara över en helg. På slutet inte varje vinterlov, men bra nog många. Varje sommar spenderade jag dock där. Under resorna ville jag inte läsa, istället bråkade jag med brorsan så länge han följde med eller tittade ut genom fönstret och dagdrömde om spännande äventyr om vi nu inte spelade bilbingo eller räknade bilmodeller eller vad vi nu kunde roa oss med.
Så jag har varit van att vara på väg. Resa. Uppleva. Så ock i dag. Ingen lång resa visserligen, bara till förskolan med grabben. Men ack, vad kan icke hända bara under en kort resa. Grabben ville åka spark. Ja, vi provar väl då. Det visar sig gå bra. För bra till och med.
Över den till synes frilagda delen av asfalten på vägen ligger en tunn hinna av is. Vi har ingen trottoar, snövallarna begränsar vägrenens utbredning åt sidorna och hej vad det går.
Precis innan Herrgården, strax innan vi ska korsa vägen kommer en timmerbil genom kurvan och uppför den sista delen av backen. Den börjar gå ut, men inte så mycket, den saktar farten. ”Vad nu? Det finns väl gott om utrymme på vägen – om det nu inte är någon bil som kommer från andra hållet” tänker jag och vrider på huvudet.
Inte en bil i sikte. Men en skolbuss. Okay. Så här är läget; Öhlén senior och junior på spark är på vänster sida av en glashal vägbana utan trottoar och mer eller mindre obefintlig vägren. Vi har ett möte med en timmerbil som kommer nerifrån. På den andra sidan kommer en buss. Alltså; Bussen har företräde. Timmerbilen som har hindret på sin sida är väl då skyldig att stanna. Gör den det kommer det troligen inte att finnas en sportslig chans för den att kunna rulla igång igen. Till på köpet vet jag inte om jag är på rätt eller fel sida av vägen.
Nu är det så med regler och rutiner att de är till för att underlätta samspel och se till att verksamheten flyter så smärtfritt som möjligt. Men en allt för rigid tolkning och lagisk tillämpning kan innebära att det blir totalstopp i flödet och alltihop kraschar. Ibland måste man använda sitt förnuft, bryta mot regler och ordningar för att få det att flyta smärtfritt. Vi måste anpassa oss och tillämpningen till situationen.
Det vet alla inblandade i denna unika trafikstockning denna morgon. Så bussen stannar, jag drar sparken och mig själv så mycket åt sidan som det bara går, timmerbilen far förbi, jag och grabben korsar vägen och vid Herrgårdens uppfart drar jag mig åt sidan för att släppa förbi bussen som nu hunnit upp oss.
När den passerat och jag befinner mig på den smala, enfiliga infarten till skolan kommer nästa buss. Jag springer uppför backen, där den planar ut sparkar jag vilt tills jag kommer fram dit vägen går som en cirkel runt en gräsplätt, som en ögla i änden på ett rep. Där styr jag undan in på den del där bilar inte får köra in utan bara köra ut.
Sedan lämnar jag grabben och så är det bara att ge sig ut på vägen igen – den här gången för att fara hem.
Varför ska det vara så svårt att inse och erkänna för sig själv att vissa relationer måste förändras? Att det är dags att bryta gamla band och istället utveckla och fördjupa nya? Man kan ha växt ifrån den man en gång kanske har älskat och trivts med. Den som man delat ljuvt och lett med, den som varit som en del av en själv kan en dag bli en black om foten, någon som bromsar en, som hindrar en från att utvecklas, gå vidare och växa som människa – eller kanske snarare tvärtom.
Gamla band håller fast mig vid en som jag vill bli av med för en ny faiblesse. Jag vet inte så mycket om henne, tycker att hon verkar lite torr, tråkig och besvärlig av sig men jag vet att hon är bra för mig, skulle få mig att må gott och framförallt att krympa.
Jag vet inte varför Godistrollet – den besvärligaste av mina inneboende - ännu har sådan makt över mig när jag längtar efter ett nyare, sundare, lyckligare liv tillsammans med min älskade Nyttan som jag så många gånger svikit. Men nu får det vara ett slut på denna otrohet.
I detta fall får vingummin vara en symbol för alla slags snacks – chips, ostkrokar, naturgodis med mera – och godis. Läsk är jag icke ännu beredd att klippa av banden helt med. Jag ska dock försöka inskränka mig till att dricka endast vid speciella tillfällen – jul, nyår, påsk, midsommar, vid representation och när jag äter ute.
Bakverk ska jag i görligaste mån försöka undvika, istället äta ordentlig frukost och frukt/grönsaker som mellanmål. Äta välbalanserade måltider – här talar vi då inte om två fullastade tallrikar en i var hand - enligt tallriksmodellen. Nu gäller det bara att se till att ha frukt och grönsaker hemma så denna plan går i lås.
Håll tummarna.
Apropå frukost är det väl lika bra att stolpa iväg och fixa till en sådan.
Nej, jag har inte fått en godisbit i ögat, inte heller en smäll av frun för att jag blivit för närgången eller retats för mycket. Hade varit klokare att hålla gudstjänsten hemma där frugan samtidigt ställer till med plastprylssäljarparty. Hon har 16 medan vi är 7. Strunt samma. Det gäller att hålla så lång distans som möjligt mellan mig och hemmet. Skidor, stavar och ombyte är instuvat i bilen.
Efter gudstjänsten byter jag om för att ta en lång träningstur. Bekväm eller miljömedveten? Bekväm. Jag kör till gamla baptistkapellet och brottar ut skidorna ur bilen. Bara det är en syn. Plusgrader. Dropp dropp från taken. Ovanligt att kliva på spåret här. Jag dubbelstakar ända ner till ladorna. Det känns i armarna.
Något bakhalt men rätt bra glid. Första varvet går fint. Andra varvet – då kommer vi till rubriken. Så länge spåret går längs vägen är det hejsan vad det går. När spåret svänger vi Harpsjötorpet blir det lite svårare att se i mörkret som kommer krypande innan det svänger upp mot landsvägen och gatljuset igen. Det är mulet så varken stjärnor eller måne lyser upp nejden.
Spåret svänger igen, ner mot skogsdungen, farten ökar och nu går det nästan inte att se spåret.
Jag får känna med skidorna vilket gör det svårare att hålla balansen när de hoppar över ojämnheterna. Ändå är det inte några problem mot vad som ska komma.
Där jag brukar kliva på spåret, strax nedanför kyrkan, går det uppför, följer en höjd en bit och sedan – tjosan vad det går. Nu ser jag ingenting. Skidorna följer spåret –men aj aj aj aj, här kommer skoterspår som skär tvärs genom spåret, var fortsätter de någonstans – shit, ser inget, där –jaaaaa men oj oj här kommer den trånga svackan, här gäller det att hålla tungan rätt i mun - ursäkta, skidorna i spåret menar jag– hjälp – vart tog skidorna vägen? Där har vi backen - upp för knixen – pust!
Nu är det flackt en bit. En lång bit. Till strax ovanför Harpsjön. Jaha, det var de skoterspåren. Skidorna hittar rätt i alla fall som om de följer ett osynligt snöre som inte finns. Kanske finns några fragment kvar av spåret trots skotrarnas framfart. Jag kommer till det parti där spåret går närmast sjökanten.
Hepp! Här gick det neråt. Oj, vad det gick utför. Var är spåren? Jag ser inte…neeeeejjj – högerskidan lämnar spåret och skenar ner mor strandkanten. Vill jag inte ramla är det bara att låta vänster skida följa efter. Dock lyckas jag få stopp på ekipaget medan jag fortfarande befinner mig på landbacken bara någon meter från strandlinjen med dess ridå av träd och buskar.
En klok general inser när han är slagen. Men jag var bara en dum malaj. Milen måste testas minst en gång innan Kortvasan så trots tilltagande skymning fortsätter jag ett varv till. En utmärkt dag att testa en längre tur när jag vill hålla mig hemifrån så länge som möjligt. Det blir ett varv till.
Det är ännu svårare att se, i den trånga svackan håller jag på att ramla när skidorna ömsom plötsligt försvinner, ömsom slå uppåt på små knixar. Kommer man i full karriär kan det räcka med väldigt lite för att tappa balansen. Nere vid sjökanten går det dock bättre. Sista varvet lyckas jag hålla mig i spåret fast det är mörkare. Jag lär mig av mina misstag. Fast ibland kan man undra om jag verkligen gör det…
Få se…ryggsäck…liggunderlag…sovsäck…spade…vad jag håller på med?
När jag tänkte kela lite med frugan kör hon ut mig att hugga ved. Nej, det är inte groggvirke jag håller på att förbereda utan brasved till morgondagens tupperwareparty hemma hos oss där frun ska vara värdinna. Tack och lov börjar det när jag jobbar. Tänker ta över skidutrustning och annat jag behöver för en låååång skidtur.
Kanske inte att vedhuggning riktigt anses som träning av alla. Medelpulsen under en dryg halvtimme låg på 124. Det var grova, sega klabbar. Ofta fastnade yxan utan att klyva dem, så jag fick vända upp och ner på yxan med klabben på och dunka det hårdaste jag kunde i den klabb jag använde som huggkubb. Då välte den och rullade iväg. Så till slut fick jag böja mig som en u-makaron och dunka yxans baksida i marken.
Fast jag varken bytte om, for till någon flådig träningslokal eller använde utrustning specifikt avsedd för träning registrerar jag det som tränig i alla fall. Det är nämligen inte min tränig jag vill hålla koll på utan den motion jag får.
Visserligen har jag hört att de som utövar olika idrottsaktiviteter avverkar grenar men knappast så bokstavligt och ofrivilligt. Det här var bara löjligt. Nedanför kyrkan på väg till Arnes spår glider jag in på ett skoterspår. Skidorna far som en klick smör i en het stekpanna. Där lutar sig ett träd in över spåret och jag får en av dess grenar i grenen. Tack och lov viker den sig lätt undan – ja, trädgrenen alltså.
Framme vid spåret väntar en glad överraskning och en sensation. Spåret är nydraget och jag skymtar en åkare till bakom mig. Det är dock inte slut på överraskningarna. Vid Harpsjötorpet möter jag mannen som dragit upp och fått ge namn åt spåret. Tre åkare samtidigt. Wow. Den tredje visar sig vara en av hans döttrar.
Jag åker två varv, 8 km på 105 minuter. Inte riktigt sant. Till den tiden skall också läggas färden till och från spåret samt att jag stannade och tog kort samt fumlade med mobiltelefonen. På väg tillbaks lyser solen på kyrkan så jag tar av mig skidorna och springer dit för att se om jag kan få några häftiga kort.
Inne i kyrkan är det ingen idé visar det sig, men kanske uppifrån kyrktornet? Not till mig själv; Skidpjäxor på plåttak=inte bra. Tillbaks där jag lämnat skidorna. Vad blir bekvämast? Att göra sig omaket att ta på sig skidorna eller ta dem i handen och bära dem de ynkans 50-tal meter som är kvar? Innan hjärnan bestämt sig för vad som är enklast har redan mina lemmar löst problemet genom att sätta på sig skidorna och greppa stavarna.
Typiskt mig att handla innan jag tänker. Det är väl därför huset tidigare har översvämmats av snacks-, godispåsar och läskflaskor. Nu ska det bli ett slut på det. Håll tummarna – på mig alltså så jag inte kommer åt att handla och äta detta elände.
Månen hänger som en ballong alldeles ovanför trädkronorna.
Gamla Baptistkapellet.
Ett trevligt rundningsmärke längs Arnes spår
Inte för att det var den grenen jag åkte in i, men en bländande sol som möter längs en del av spåret
Bara för att månen är halv behöver inte jag visa mina båda. Det moderna modet med att uppenbara det fördolda har aldrig fallit mig i smaken. Vissa saker mår bäst av att förbli gömda under ett yttre skal. Att blotta sin själ må vara en sak även om också det kan vara synnerligen olämpligt i vissa sammanhang men det här med att visa sina underkläder och övre halvan av baken för världen har jag aldrig begripit mig på.
Så när jag står där på bron med bältesspännet och den korta läderbit som åtföljer detta i ena handen och det övriga bältet i den andra åtskilda från varandra som en hastigt påkommen skilsmässa känner jag hur mina byxor sakta glider ner från min mage. Jag inser det hopplösa att försöka hålla dem uppe med händerna samtidigt som jag ämnar gå stavgång så jag får storma upp för trappan för att finna ett gammalt bälte.
Hemkommen från en två dagars kurs i Östersund för jobbets räkning med för mycket mat borde jag ta mig samman och träna. Grabben överfaller mig så fort bilen kör in på gården för att få spela Pokemon med pappa. Okay. En omgång kör vi innan frugan kör mig till biblioteket. ”Skönt, då kan jag i lugna och ro komma i kapp diskussionerna på Funbeat och regga promenaden jag tog i Östersund” tänkte jag.
Enda datorn är redan upptagen så jag lämnar tillbaks min bok som blivit liggande och vänder hem. Väl hemma skriver jag ner intryck jag fått under dessa fortbildningsdagar till dess att det är dags att bänka sig med familjen för Antikrundan. I vanliga fall brukar jag tycka att det är ett intressant program, men i kväll vandrar mina tankar iväg åt andra håll.
Dags att lägga grabben. Läser tre kapitel ur en av hans favoritböcker. Håller nästan på att somna själv men kommer mig och drar ner till mitt arbetsrum för att uppdatera mig om vad som är på gång på Funbeat. Inspirerad av träningskompisar som hållit igång känner jag att även jag måste ut en sväng i kväll även om det bara blir kort.
Letar fram de stavar jag hade med mig till Östersund men som jag aldrig fick användning för. Med motionshall på hotellet och Storsjöbadet utanför knuten memorerar jag för mig själv att alltid packa ner tränings- och badkläder. De tar inte stor plats och jag vet aldrig när de kan komma till användning.
I kväll orkar jag inte dra på mig kläder och skidutrustning, det får bli stavgång. STAVgång sade jag. STAVGÅÅÅÅNG! Det vill uppenbarligen inte stavarna. De är teleskopmodell och har låst sig i sitt kortaste läge. Som jag inte har för avsikt att gå på knäna får jag rusa ner i källaren för att få tag på en tång och med visst primitivt våld lyckas jag få dem att lossna så att jag kan dra ut dem till lagom längd. Nej, jag reggar inte denna kamp som träning.
Efter denna kraftansamling och äntligen klar att bege mig iväg känner jag hur byxorna är på väg att glida ner. Behöver nog spänna bältet ett snäpp till. Och därmed var vi tillbaka vid början av denna blogg där jag står med ett delat bälte. Jo då, jag kom iväg på promenaden. Blev inte så långt, bara till gamla baptistkapellet. Inte så mycket att se i ett av moln delvis dolt månljus och elektriska gatlyktor och i synnerhet som det blev en inre resa med många tankar.
När jag på väg tillbaks passerade kyrkan hörde jag något rassla på kyrktaket. Lät lite märkligt. Snö? Is? Grenar? Helig Ande? Tja, i varje fall kom den inte i kväll heller. Fast – jag tror att jag har den redan. Det är inte alltid så uppseendeväckande. Har insett att min andliga gåva är att kunna förstå ord och använda ord. Så många av mina förfäder var jordbrukare. Någonstans försvann jotat (j) så jag blev ordbrukare. God natt.
Ack, ack, ack. Nej det är ingen för tidigt ankommen anka. Det är jag som suckar öfver tidens gång. Snart dags för Kortvasan. Måste åka in den utrustning jag tänkt använda mig av så nu är det slut på ett tag med det fria åkandet i slänter och backar som det mig lyster. Nu är det färdig preparerade spår som går runt runt runt som gäller. Så själsdödande trist.
Nu passade det bra i dag eftersom det hann bli mörkt innan frun körde ut mig. En halvmåne på en stjärnklar kvällshimmel gjorde att träden kastade skuggor. Jo, jag hade pannlampa men den nändes jag inte tända i den vackra kvällen. Då är det inte värt att stå på rakt utför i backarna. Rätt var det är kan det komma ett tvärsgående skoterspår och då finns risken att jag står på näsan.
Det får bli Arnes spår i kväll. 4 kilometer. Inte ett liv förutom en bil som kom körande från Södra Mosjö när jag åkte mellan Harpsjön och gamla Baptistkapellet.
Det börjar bli tjatigt. Vackra vinterdagar. Underbara soluppgångar. Ändå fascineras jag av att se ljuset komma krypande – eller skuggorna om det är solnedgång. Men mörkret har ett övertag. Dit ljuset inte når dröjer skuggorna alltid kvar men skuggorna kommer alltid åt dit ljuset nått när solen går ner. Det är ett ojämlikt förhållande. Men är det inte så med oss också – att det finns vrår i vårt inre som vi helst inte vill att det skall falla något ljus på?
I vilket fall som helst lockar snön. Ut, ut manar en röst mig. Det är grabben som vill åt datorn och frun som vill ha sovmorgon. Jag ger mig. Tar min tillflykt till skidorna, till de vita vidderna. Hej vad det går. Skidorna dansar genom glittrande snökristaller.
Konstaterar att somliga har problem med flanörer i sina av skotrar preparerade skidspår, jag har skotrar som kör i de spår jag själv dragit upp. Nu gör det inte så mycket eftersom mina turer mest är ett oplanerat irrande över vidderna. Det värsta är när de kört längs med slänten där jag åker utför. Spåren som går upp och ner går bra att undvika, men de som går på tvären.
Men hej vad det går bra i dag. Borde blivit förvarnad. Kastar mig utför första, minsta och flackaste backen i ett par gamla skidspår. Får nätt och jämt stopp på skidorna innan skogsbrynet. Sneddar upp, åker ner. Upp och ner.
Hoppsan, där kom jag in i ett par gamla skidspår igen på väg utför. Borde köra ut i lössnön. För sent. Bara att stå på. Här kommer första skoterspåret – jihhaa – jo, jag får in bägge skidorna i spåren på andra sidan. Hepp, här har jag två skidspår – hoppsan, där håller vänsterskidan på att ta det andra spåret. Lyckas styra in på rätt spår. Längst ner i backen – ett skoterspår till shiiiit det här går inte – spladaff. Årets första vurpa i full fart längst ner i backen.
Tar mig upp, fortsätter längst bort – upptäcker att tidtagningen stannat på tre minuter. Får uppskatta tiden jag är ute. Vänder hem. Ber frun ta kort. Vi får främmande. En kompis till Gulik och hans unga mor. Inser att jag inte kan göra som jag är van. Klä av mig näck på kontoret, gå tvärs igenom huset för att duscha. Kan och kan. Bör. Får bli en mer sedesam variant.
Solen strålar från en klarblå himmel. Gnistrande vit snö. Måste bara ut och åka skidor. Skrev i går att jag inte ramlat än med ett undantag. Skulle aldrig skrivit det. Faller pladask när jag passerar ett skoterspår. Tur nog var det i början av backen, ganska flackt och jag hade låg fart.
Hej, vad det går. Många skotrar har kört upp och ner, fram och tillbaka. Skidorna flyger över spåren, plöjer genom kanterna, får slag. På flera ställen är jag nära att ramla men klara mig. Tar ett par kort. Det ena är längst ner i backen 10 minuter innan solen står som högst. Det andra är taget nästan hemma vid prästgården när solen står som högst på himlen vid den punkt där jag står.
Oauch. Årets första sticka. Fast den andra inom 24 timmar. Borde ge skidorna en avhyvling. En halvtimme in på det nya året. Måste bara ta en skidtur i stjärnljuset. Månen lyser med sin frånvaro. Natthimlen är svart men glittrar av ett oändligt antal stjärnor.
Undrar hur många tusen som lagts ner bara i vår bygd på fyrverkerier? Nu har de slocknat, det enda som återstår är sönderbrända rester och djupa hål i plånboken. Det fyrverkeri som utspelar sig ovanför mig är mer otroligt och fascinerande än vad något mänskligt kunnande någonsin kan frambringa.
Vintergatan slingrar sig fram ovanför mitt huvud. Undrar hur många som är ute och åker skidor 0,30 1/1 2009? Undrar hur många som tränar – ja, något annat än dans och sällskapslekar då. Själv tycker jag det är ett förträffligt sätt att börja det nya året på.
Men jag skulle inte ha kommit på tanken om inte grabben och jag varit ute på bron och tänt tomtebloss. Sedan slängde vi dem över räcket och ner på marken. Det var vårt fyrverkeri. När vi var ute såg jag stjärnhimlen och tänkte att jag måste bara ut. Så det blev en skidtur på en halvtimme under en underbart bar stjärnhimmel.
