Har precis lagt in nya personliga mål för ett par veckor framåt. Höll på att göra en riktigt dundertabbe. Istället för 300 minuters träning i och 7 träningspass i veckan höll det på att bli 300 träningpass under 7 minuters träning i veckan. Det hade blivit väldigt korta pass. Hade väl då fått köra högintensivt istället.
I dag har jag varit på alternativ gym. Jag började med 1. Spadpress, sedan 2. Pull up, därefter 3. Lyft med liten hink varpå jag ägnade en stund åt 4. Turn around. Efter 5. Straight arms blev det 6. Bend and draw. Träningspasset avslutades med 7. Put down och så koppla av lite i gyttjebadet. Med andra ord; Jag har satt pären och rensat jordgubbslandet - i regn!
Eftersom vårt trädgårdsland är sorgligt eftersatt och potatisen bara måste ner i dag, tog jag helt sonika och bröt ny mark upp till den del av landet som var någorlunda rent. 1. Lossade rötter med spaden, 2. drog upp ogräset med rötterna, 3. bar bort det till "tippen", 4. spadvände, 5. krattade, 6. drog fåror och 7. satte potatis - i väder som delvis var mer lämpat att odla ris i.
Så var det dags att rensa jordgubbarna och lerjorden, som var blöt, kläggade fast på fingrar och kläder. Dessutom började våra bevingade medlemmar av kanske den största religiösa rörlesen av dem alla, nämligen den s. k- in-sekten, finna mig alltför attraktiv, i synnerhet de bästa flygarna av dem alla (åtminstone om vi betänker hur många applåder de får av oss människor) myggorna. De surrade runt huvudet så till slut blev jag tvungen att slänga kepsen och dra mina leriga fingrar genom håret för att komma åt att klia hårbotten.
När jag var klar, såg jag ut som en lergubbe från någon skräckfilm, typ "Träskmonstren anfaller". Jag ville inte dra in lera i vårt nystädade hus, så jag klädda av mig nästan näck ute på bron. Tur att det är lite biltrafik här, de stackarna hade väl kört av vägen. Så sköljde jag av träskorna - mina stövlar var för tillfället icke tillgängliga - med vår manuella högtryckstvätt (jag höll fingrarna för slangmynningen för att få bättre sprutt på vattnet). Det hade nog varit idé att ta av sig strumporna först, men den värsta blötan fick jag när jag utan att se mig för satte ner foten i den vattenpöl som avsköljningen av den första träskon orsakat.
Så var det dags att träda in i duschen. Det första jordlagret gick bra, men det andra var helt hoplöst - tills jag insåg att det var min av insektsbett uppsvällda hud. Hurra för sommaren! Trevlig sommar alla ni som orkat läsa detta! Trevlig sommar alla andra också, men ni får inte reda på att jag önskar er det, så hur ska det då gå?
I dag föll jag ihop på träningen. Bokstavligt. Jag och grabben skulle tävla ut till carporten för en liten cykeltur. Som vanligt försöker han tränga mig för att komma först. Jag rundar honom för att gå om på utsidan. Tyvärr var inte moder Jord med på noterna – vad hon nu kan ha emot mig – bäst att inte forska i det, det kan vara en hel del.
När jag sätter ner högerfoten är inte marken där jag förväntar mig. Jag är redan på väg att flytta över kroppstyngden på vänster ben när höger fot fortsätter rakt ner i – som det känns – tomma intet. När den väl tar mark tappar jag balansen och ramlar raklång ner på grusvägen.
Jag lyckas ta emot mig med axeln och snurra runt som en annan Teenage Ninja Turtel, fast utan skal och betydligt äldre – mer som en medelålders sumoödla. Nåja, det gick rätt bra ändå och grabben fick sin halvtimme på cykeln och jag ännu ett träningspass.
Jag fick kallelse till röntgen i dag för att röntga höger fot. Tiden passade mig inte så jag fick en ny. Det visade sig att det var vår bröllopsdag. Tydligen tycker inte frun det är romantiskt att sitta och hålla varandra i händerna på sjukhuset. Konstigt. Det var där vi träffades första gången…
För att göra en kort historia lång hade jag satt in en kontaktannons i tidningen ”Turist” – och det handlade inte om försäljning av elektriska tillbehör. En flicka svarade, ringde – och så blev det bestämt att jag skulle bila ner. Vi hoppar över klassträffen i Järvsö med 1979 års avgångsklass med början vid Öjeskolans slalombackes äventyrsby och som sedan fortsatte vid Harsa gästgiveri som också är en vintersportanläggning dit skolan förlade åtskilliga friluftsdagar – bland annat en där jag i lågstadiet var för bekväm att ta av mig min ryggsäck så att jag mosade termosen och chokladen rann ut i ryggsäck och över smörgåsarna, men det är också en annan historia.
Summan av det hela blev att jag var mosig på morgonen, så när jag kom ut på E 4:an vid Tönnebro, blev jag tvungen att vila. Jag tänkte; ”Det här går aldrig”, men jag lyckades ta mig till Huskvarna, där jag kände att jag måste få vila, så jag tog in på vandrarhemmet. Jag ringde ner till Åkarp och talade först med flickans far.
Han var fåordig och tycktes lite kärv. Så fick jag tala med flickan. Hon var desto mer översvallande, men sade hon, ”jag och mor kommer att vara på sjukgymnastiken, men far är hemma hela dagen”. Jaha, tänkte jag, vara ensam med fadern till dess de kommer hem, nej tack! Jag far nog dit på eftermiddagen”.
Så kom jag ner till Åkarp och höll på att sätta något i vrångstrupen. Klockan var bara 9,30! Tre och en halv timme att fördriva! Tja, jag kan ju alltid köra bilen igenom tvätthallen så att jag åtminstone har en ren bil när jag kommer. När den var ren var klockan 10! Nää, bära eller brista, nu far jag dit och packar in – jag skulle bo hos föräldrarna.
När jag ringde på, var det tre som ramlade ut genom dörren nästan samtidigt – och jag fick världens utskällning. En svart storpudel vid namn Katzy mer eller mindre anföll mig med glada skall. Sedan höll mor och far på att springa över varandra för att se vad det var för en stolle som brevväxlat med deras flicka.
De hade varnat henne för att svara på eller sätta in kontaktannonser, men när hon fick sin första stroke blev hon tvungen att berätta för dem att hon svarat på min. Nå, nu visade det sig att hon samma natt som jag ringde åkt på sin tredje stroke och nu låg på Universitetssjukhuset i Lund. Vi for dit och hälsade på henne.
Så när jag träffade min blivande fru första gången var det på sjunde våningen i en sjukhussal i Lund med en vidunderlig utsikt över Skåneslätten och Öresund med den då nybyggda bron i bakgrunden. Så man kan tycka att en sjukhusmiljö på sätt och vis kan vara ett lämpligt ställe att fira sin bröllopsdag på.
Tack för att ni orkat läsa och oj vad många roliga episoder jag hoppat över men som kommer för mig när jag skriver detta, som den gången…
Asch, så besviken jag blev!
Det var icke snö som behagade koma ner från skyarna, det var hagel! Nästan varje gång jag far förbi de grönskande sluttningar jag i vårvinterns underbara tid klämde lagg drabbas jag av lätt abstinens vad skidåkning beträffar. Märkligt hur det kan svänga. I mina unga dagar var snö och vinter pest, då längtade jag efter våren då isarna skulle gå upp och jag åter skulle få svinga mitt spö och låta mitt bete sjunka ner i det förtrollande vattnet, vare sig det var en liten bäck eller en stor älv. Skidåkning var ett sätt att sysselsätta sig i väntan på bättre tider. Nu har det nästan blivit tvärtom.
Träningen har gått i stå. Arbete och semesterföreberedelser tillsamman med städning och trädgårdsarbete har krympt det tillgängliga antalet timmar att göra annat på, men allt är en fråga om prioriteringar. Jag tror att lite av luften gick ur mig när den gjorde det i min cykels splitternya innerslang när backventilen rök. Har inte haft tid (lust, ork, vilja) att skaffa ny. Finns det ingen där ute på Fun beat som kan ge mig en spark i baken så jag komer igång igen?
Jaha, nu börjar jag sjunka ner i slapphetsträsket. Igår blev det ingen intvallträning, istället gräsklippning i två timmar och vedhuggning i en halv. Ett gott råd, försök inte använda gräsklipparen som vedklyv, det går inte så bra, något jag fick kännas vid när jag drog en repa bakom ladugården för att kunna hitta veden bland allt gräs och därvid körde över träflisor, rester efter tidigare duster mellan yxstålet och vedklabbarna! I dag regnar det och jag har inte fått tummarna loss med någontiong bortsett från lite skytte och rullat tummarna. Kanske var det choken över att Funbeat var nere några timmar i dag.
I helgen har jag inte tränat.
Ibland måste man få slappa och ta det lugnt.
På fredag kl 20.00 for jag in till hembygdsgården i Bredbyn för att hjälpa till att städa ur en lokal inför ett gille vi skulle ha. Efter att ha tömt lokalen på stolar, fraktat dit träbockar och bordsskivor var det bara att åka hem för att baka bröd och göra de sista förberedelserna inför kommande dagar. 4 timmars sömn innan det var dags att kliva upp, väcka grabben, fara in till Bredbyn för att resa vår medeltida paviljong. Klockan 11 var det dags för paradera genom byn, delta i modevisning med medeltida kläder samt dansuppvisning där de flesta bröd jag bakat skulle användas som tillhyggen i ”Tvätterskornas dans”. Sedan var det bara att koppla av med att jaga grabben genom halva byn längs marknadsstånden samt in i och ut ur affärer innan det var dags för nästa projekt. Paviljongen skulle rivas, lastas på släpkärra, lastas in i församlingsgården innan jag och en till återvände till torget för att lasta in 15 bänkskivor och ett femtiotal träbockar som de låg på för att sedan lasta av och ställa in dem i stugan där vi skulle ha vårt gille. Efter en tur med grabben i barnvagn för att få honom att somna (vilket jag inte lyckades med) var det bara att duka av disk innan vi kunde plocka ut bänkar och bockar…ja, de i trä alltså… köra dem tillbaks till torget och lasta upp dem på scenvagnen.
I dag var det lugnare. Det var bara att köra till församlingsgården, lasta i alla grejor till paviljongen, lasta ur, sätta upp den, hjälpa till att sätta ut bänkarna på torget igen, dansa långdans, gå i skatteindrivningståget, ta ner paviljongen, lasta den i och ur, köra hem och konstatera att i helgen fick jag inte mycket tränat. Ska bli skönt att jobba i morgon så att jag kan ta det lite lugnare – och kanske få tid till lite träning…
I dag när jag skulle cykla märkte jag att bakhjulet nog behövda pumpas. Det borde jag inte ha märkt. När jag hade pumpat ett par tag gav ventilen upp och luften pyste ut. Eftersom det är en modern ventil med backventil var det bara att glömma cykelturen - elller...
Intill stod frugans cykel och hon var inte hemma för tillfället. Jag var inställd på att cykla och lånade den utan lov. Det skulle jag inte ha gjort. Att den var något för låg för mig så jag satt med knäna vid hakan gjorde inte så mycket. Det var när jag kom ner till reningsanläggningen jag upptäckte det. Den var tvåväxlad. En djup suck undslapp mig samtidigt som jag så här i examenstider började minnas min egen skolgång och sommarlov.
Den var grön. En tvåväxlad, hopfällbar låghjuling som min far köpt. Förmodligen var det för att den var lätt att frakta han införskaffat den. Vi hade vårt sommarställe drygt 30 mil från den ort där han arbetade. Cykeln vart väl aldrig någon favorit hos oss. Det var mest jag som använde sen - som mountinbike. Jag cyklade på den på stigarna ovanför sommarstället bort till ett nyupptaget hygge där jag gav järnet utför skogsbilvägen. Det skumpade och hoppade rätt rejält.
När jag började mina universitetsstudier i Uppsala var det för mig en självklar sak att ta med en cykel så jag kunde cykla från Flogsta, Sernandersväg 10 rum 221, in till Univeristetet - och det blev den gröna låghjulingen. Jag tänkte i min enfald att det skulle gå att cykla nästan året runt där nere. Låt oss med tystnad förbigå det faktum att det under mitt första läsår 84-85 sattes snörekord - en morgon när jag vaknade, gick snösvängen för fullt, "skönt, då slipper jag pulsa till skolan" tänkte jag. När jag gick ut en timme senare var det som om det inte hade blivit plogat. Framme vid universitet stod skidor och stavar längs väggarna så det kändes som om jag var förflyttad någonstans långt norrut. Låt oss också förtiga att det läsåret därefter 85-86 sattes köldrekord, nej, det var det här med cykeln.
En kväll tog jag cykeln in till staden för att begå aftonen i glada vänners lag. När jag ställde ifrån mig velocipeden vid den instutition jag för tillfället bedrev mina dagliga studier för att medelst apostlahästarnas hjälp förpassa mig den sista biten till den i förväg uppgjorda mötesplatsen fungerade inte låset på cykeln. Vad göra? Tidepunkten för sammanträffandet närmade sig. Med en vemodsfylld blick och blandade känslor vände jag ryggen åt den med en hemsk känsla av att jag inte skulle få återse den.
När jag kom tillbaks visade sig mina farhågor vara riktiga. Min första reaktion var; jaaaa, änteligen! Den andra; Arma människa som stulit den, jag hoppas verkligen att det inte händer någon olycka.
Cykeln hade nämligen vissa speciella egenheter. Till exempel när den skulle svänga. När jag vred på styret var det inte alls säkert att framhjulet vred sig. Däremot kunde det hända att sadeln gjorde det - åt motsatt håll jag försökte svänga samtidigt som sadeln kunde få för sig att fara neråt så jag slog hakan i styrstången och benen i asfalten. Nåväl, så långt var allt gott och väl - det lärde mig att cykla med knäna under hakan - men visst nämnde jag att den var hopfällbar? Så där satt man i en slags futuristisk slapelse som någon konstnär kunde ha gett namnet "Ambulerande trafikfara" eller "Misslyckad hemfärd" eller något liknande.
Så varför hade jag inte gjort mig av med den tidigare? Nostalgi, kanske. Till stor del får dess nycker tillskrivas min något omilda behandling av den, så delvis var det väl mitt fel förutom allt roligt jag haft med den.
Låt mig slutligen säga att jag märkte nätt och jämt att tiden gick medan jag körde mitt pass där jag vandrade i lde juvliga minnenas allé....
Ikväll var det premiär för mig. Första gången jag cyklat. I en kyrka alltså. Nej, inte till en kyrka utan i en. Efter att i 15 år har stått och torrpratat för döva öron och oroliga elever tänkte jag i fjol att nu får det vara nog. Jag tog och packade en kartong med fiskespö, fotboll, ryggsäck, stola och förklä. I kyrkan plockade jag upp föremålen var och ett för sig medan jag berättade vad de hade betytt för mig. Spöet, ryggsäcken och fotbollen härrörde sig från den tid då jag kunde göra vad jag ville på loven. Stoaln och förklädet representerade yrkes- och familjeliv som låser en på olika sätt, men hur jag under tråkiga sammanträden eller framför ett berg av disk kan drömma mig tillbaka till den där kvällen då jag och min broder med hjälp av en tegelsten vi använde som ankare inte bara fick upp ett helt spö med rulle, lina och drag utan även mitt samma dag bortkastade drag och hämta kraft ur minnenas skattkamare. Nå, det var i fjol. Vad skulle jag hitta på i år?
Iförd liturgisk ornat (alba, en vit, lång klädnad, typ långklänning, stola ett smaltband som läggs runt axlarna och ner på magen) frågade jag eleverna vad de skulle göra på lovet. Någon skulle åka båt. -Då behöver man en flytväst sade jag, tog fram och satte på mig en sådan. Sedan kanske man vill bada sa jag, då är det viktigt att veta vad som finns på botten och så tog jag fram och satte på mig mitt cyklopöga. Sedan behöver man ha något att åka på sade jag och rullade fram min i koret utplacerade cykel. Och ska man cykla behöver man ha hjälm sade jag och satte på mig en. -Om inget händer spelar det ingen roll om man har det här eller inte, men om olyckan skulle vara framme är det dumt att inte ha det sade jag. Var rädd om er själva och varandra. Han en bra sommar sade jag, kastade mig upp på cyklen och cyklade genom mittgången ut ur kyrkan under allmänt jubel. Skulle någon mot förmodan vara intreserad av att beskåda spektaklet finns bilder på
www.abackenskennel.se under bloggen.
Nå, det räcker inte som träning, så jag tog mig 40 minuters intervallpass på cykeln. Solen hängde som en fullmogen honungsmelon över bergen som låg svarta i motljuset likt högar med rysk kaviar. En lyckad skolavslutning och en underbar kväll.
Änteligen har jag begogeripit det här med tallriksmodellen. Jag trodde att det var att jag skulle ta en tallrik kött, en tallrik potatis eller ris eller vad det nu kan ha varit och en tallrik sallad/frukt/grönsaker. Inte underligt att alla har tittat så konstigt efter mig på lunchbuffén.
Nej, hemligheten med att hålla vikten och helst gå ner är att förbränna det man stoppar i sig. Tyvärr har jag en tendens att stoppa i mig mer än vad jag lykas förbränna, så vikten går upp och byxorna ner - ja, knapparna flyger ur midjan och så har jag benkläderna som ankelprydnad i stället även om de begränsar rörligheten något.
Nåja, idag har jag dock fått röra på mig. Var hos mor på sommarstället och hjälpte henne sätta potatis innan jag drog en repa med gräsklipparen. I och för sig motordito men apostlahästdriven sådan. Jag hann gårdsplanen, en bit bakom ladugården och bakom huset. Vi har med andra ord stor tomt så idag har fyllt hela det uppsatta målet om fysisk aktivitet i minst 300 minuter med en puls mellan 96 och 150.
I dag hafver jag uppnåt träningskvoten på 300 minuter i veckan som jag blivit ålagd av min biktmoder för tidigare försummelser. Luften har bokstavligen gått ur. Nu är det bakdäcket på cykeln jag talar om. Tyvärr har kosthållningen också kraschat, vilket kanske har ett samband med däcket...
Grabben hade sitt kalas för kompisarna i går och jag fick ett ett återfall i sockerberoendet. Jag vräkte i mig tortillias, såser och läsk, så när jag i dag satt mig upp på cykeln påminde bakhjulet mer om en hälleflundra än en ål.
Jag släppte alla hämningar och begav mig av med min gamla Cresent damcykel från mitten av förra seklet ut på skogstigarna i min omgivning. Den idén var inte så värst lyckad. Det gick väl an när man var 30 år yngre och lika många kilon lättare. Åren går det inte att göra så mycket åt, men kilona...
