Tog en cykeltur i dag. Inte den ultimata banan för varierad träning; raksträcka, utför, sväng mitt i backen in på en mindre väg, raksträcka, uppför, uppför samt uppför. Nämnde jag att det var uppför? Sedan vända vid toppen och tillbaka. I dag behövde jag dock inte stanna och vila mitt på hållet utan orkade hela vägen upp. Jag blev dock tvungen att kliva av cykeln en gång på väg uppför. Mitt band till min cykel är starkt, men när skosnöret snurrar in sig i trampan blir det lite för bokstavligt...
Nu ska jag fråga grabben om han också vill ta sig en tur på sin cykel, så det blir väl att leka enbent känguru igen.
I och för sig behöver jag en sporre, det var bland annat därför jag registrerade mig på funbeat, men det här var ju löjligt! Jag har hört talas om att en riddare kan vinna sina sporrar, men jag har då utgått ifrån att de ska sitta bakom hälen, inte under densamma i foten. Med andra ord hafver jag enligt doktorns utlåtande i dag förmodligen drabbats av hälsporre. Eftersom min fru har problem med övervikt och flås i ännu större utsträckning än jag fick jag hopp springa bakom grabben när han ville öva på sin nya tvåhjuling i dag med. Det var mer som en Jabba Hut (den otroligt fete översittaren och rymdvarelsen i Getens... jag menar, Jedins återkomst i Stjärnornas krig serien) i träningskläder som vällde fram över gårdsplanen som en annan amöba i ännu högre grad än vanligt. Ingen upplyftande syn precis.
Jaha, vad ska jag nu sortera in detta i för slags träningstyp?
"Detta" i mitt fall handlar om grabbens födelsedag. På femårsdagen har han fått sin första tvåhjuliga cykel utan stödhjul. Förutseende nog monterade min fru en stång med handtag från en av trehjulingarna på den så att vi kan hålla i och stötta - vilket innebär att vi får springa bakom. Jag tog på mig träningskläderna för att passa på och göra det hela till ett motionspass. Tyvärr glömde jag att snöra åt mina träningsbyxor. Tydligen har jag nu tappat så i vikt att de sitter lite för lösa, så jag höll på att tappa dem där jag sprang bakom. Som tur var hade jag kalsonger under. Eftersom vi bor vid allmän landsväg med full insyn i trädgården från vägen och vi var på väg upp mot infarten till huset såg jag rubrikerna för min inre syn; "Präst blottar sig för förbipasserande vid allmän landsväg". Synnerligen opassande, på min ära!
Dags att plocka fram cykeln igen. När snön försvann gick träningen i stå. Nu måste jag ta tag i träningen igen. Bilringen runt midjan börjar ta oroväckande proporttioner. Å andra sidan kan det vara en fördel om jag får punktering. Då kan jag alltid rulla resten av vägen på magen. Fördelen med skidåkning är att det är mer skonsamt mot mina leder. Det är en skön lyx att kunna gå ut på farstubron, spänna på sig skidorna och sedan bara åka dit näsan pekar.
Jag behöver dock inte valla cykeln men är mer låst till befintliga vägar samtidigt som det tar mer på mina arma knän som fått sina kyssar vid sportfiske (när jag halkat på stenar och slagit i) samt fotboll och innebandy.
Dock hafver jag ej befunnits syssloslös i meningen fysiskt ianktiv. Vägverket har rensat markremsan närmast vägen på skog vid vårt sommarställe men lämnat efter sig åtskillgt av ris och sly som de fällt - till och med mitt i vår bäck som fungerar som avlopp till två hushåll - så där har jag tillbringat nästan två dagar med att dra, slita och bära ris och träd. Dessutom har jag börjat gräva upp runt våra bärbuskar hemma på tomten, men någon regelbunden medveten träning har det varit si och så med, men nu när jag har fixat till cykeln så den fungerar är det bara att köra.
