Kunde börjat bättre. Jobbedag. Bara en eftermiddagstid att passa. I övrigt fördelar jag arbetet efter eget behag. Skönt. Vacker morgon. Som gjord för en skidtur. Kanske kan jag bli först av mina träningskompisar att regga träning idag? Naturligtvis kommer jobbet emellan. Mobiltelefoner kan vara en välsignelse men en förbannelse också. Elektronisk fotboja. Men är jag i tjänst så är jag. Inget större ståhej men tillräckligt för att jag ska bli fördröjd innan jag kan komma iväg.
Väl ute greppar jag ivrigt skidorna. Lite för ivrigt visar det sig. Jag har inte gett mig tid att ta på mig handskar. Tänkte hinna göra det medan jag släpper skidorna mot marken. Naturligtvis fastnar en stor sticka i pekfingret på höger hand. Den går tvärs genom ytterhuden. Bara att bita ihop och dra ut.
Det blåser. Vinden kyler. Det är härligt. När jag står överst i backen och känner vinden vina njuter jag. Fast inte så mycket när skotern far förbi mig. Jag kastar mig utför i ett av mina gamla spår. Det skulle jag inte ha gjort. Jag håller på att stå på öronen.
Skotrar har dragit upp stora sår i snötäcket som gör att skidorna hoppar, studsar, flyger men jag lyckas hålla balansen. Har inte ramlat en enda gång den här säsongen om jag undantar fadäsen när jag skulle ta mig över snövallen på andra sidan vägen. Men när jag äntligen kommer hem har naturligtvis en träningskompis redan hunnit vara ute. Typiskt.
Få se, kan jag ha stavarna under armen? I famnen då? Mellan benen går inte. Måste försöka hålla fast dem under armen ändå. Så här? Nej, men så då? Det måste gå! Nu kommer fingret i vägen. Äntligen! Det är inte lätt att ta ett kort i farten, på väg utför backen…
Gryningstimma fast klockan redan är 10.30. Undrar vad andra Funbeatare tar sig för idag? På gym kanske. Jobba bort julmaten. En begränsad, instängd yta. Trängas bland andra. Svettiga kroppar. Pumpande hjärtan som slår i takt och otakt. Jag skulle inte klarade det.
Testade gymping under min studietid i Uppsala. Inte för att jag gillade det utan för att en flicka i vår korridor som jag gillade gick dit. En kille till från vår korridor gick också – av samma anledning som jag. Gick några gånger i Skorped också. Hålla igång. Gick inte alls.
Min motorik och taktkänsla (lägg till ”brist på” före) gjorde att synkroniseringen lämnade en hel del i övrigt att önska. Lägg därtill att mina av mig själv misshandlade lemmar inte kunde utföra alla rörelser som skulle vara. Jag gav upp.
Nej, det enda jag kommer att trängas med i dag är snökristallerna och kvardröjande nattskuggor under en klar himmel med en sol som hänger i sydost. Den kommer knappt att orka över trädens toppar innan den åter börjar sänka sig.
När jag är på väg upp igen för backen får jag syn på kyrkan, belyst från sidan av solen. Skulle bli en bra bild till församlingsbladet. Vad nu? Kameran vill inte? Fel på batteriet? Attans.
Planen är klar. För att komma någonstans åker jag ner vid en kraftledningsstolpe, åker på skrå upp till nästa, rakt ner vid den, upp till nästa…det går bra…till dess jag vänt. Helt plötsligt är backen brantare och lössnön djupare än vad jag tänkt mig. Det går undan, hugger fast, håller på att ta överbalans, rätar upp mig, rätt utför – stannar. Det var nära ögat.
Jag räknar inte sträcka. Jag har kul. 16 ½ år har jag bott här. Först i fjol upptäckte jag hur kul jag kan ha på skidor bara utanför farstun. 14 ½ bortkastade år…
Nästan tillbaks igen upptäcker jag vad som var fel med kameran. I min vådliga färd utför lyckades jag ställa om från kort till filmning. Teknik och jag går inte ihop. Ställer om, tar kort på kyrkan när förmiddagsfriden störs av fyra skotrar. Skyndar mig hem. Tar kort på kyrkan på vägen. Och på min skugga.
Tredje dag jul. Förkylning på reträtt, ledig, hemma. Jag hoppar över Modocupens premiärdagar i år för att ta hand om min ack så av jobb försummade familj. Men ett morgonpass på skidor ska jag hinna med. Om man som jag plägar träna där elektriskt ljus lyser med sin frånvaro och det är relativt branta backar kan det vara skönt att någon gång unna sig lyxen att få träna i dagsljus så jag kan se vart jag åker, vilket är en fördel om jag vill att det ska gå snabbt utför med mig.
Gryningsljuset trevar sig sakta upp ur nattens dvala när jag spänner på mig skidorna för att ge mig iväg. Föret är bra. Ett tunt lager lössnö på en bärande skare. Det går hejsan även om skotrar här och där har dragit upp stora ärr i snötäcket. Också skogens mer tystlåtna varelser har dragit nytta av mörkret och hållit sig framme i sina födosök.
Två skotrar är ute och slöåker, den ena drar en kälke med ett barn på. Själv använder jag ben och armar. Jag är nog inte klok. Jag kunde åka flera mil bara för att få åka runt och utför en brant backe med mina gamla terrängskidor. Också nu finner jag ett nöje i att med muskelkraft ta mig uppåt bara för att sedan åka utför.
Jag åker i sick-sack i backen, utför, uppåt, sedan utför igen. Jag kommer ingenstans och tiden går. Till slut hittar jag på ett sätt att förflytta mig även sidledes; jag åker ner vid en kraftledningsstolpe, sedan sneddar jag upp till nästa, rundar den och åker utför, sedan upp till nästa. Vid den bortersta änden av slänten vänder jag hemåt och åker mer på skrå utför. På väg hem ser jag hur järnvägsbanken tydligt syns som en rak, vit rand bakom huset där jag bor.
Jag tar ett kort som visar prästgården där vi bor, längre bort församlingshem, kyrka och gravkapell. Mitt hem, mitt jobb, min träningsplats samlat på ett och samma ställe.
Kvart över fyra em. Hemkommen från Söndagsskolfest. Tid för skidor. Har äntligen hittat min sedan länge saknade pulsklocka. Nu är emellertid pulsbandet jag hade i går borta. Strunt samma. Jag byter om och går ut. Jag här ett ljud jag inte tycker om. Dripp dropp dripp. Töväder, blidväder. Jag lyfter blicken mot söder. Himlen mörknar långsamt. Horisonten i väster lyser som om där pågick en väldig brand.
Stjärnorna som långsamt framträder på natthimlen kunde mycket väl vara gnistor, glödande flagor som kastas upp i skyn. I söder lyser en klar aftonstjärna – eller är det en planet? Nej, den blinkar, brinner. En avlägsen sol som lyser upp världar jag aldrig kommer att få skåda, bara det ljus som svept över dem. Jag tar ut kursen mot den.
På andra sidan landsvägen går det gott. Skidorna glider lätt på skaren som är täckt med ett par centimeter lössnö. Jag åker på skrå nerför den långa, branta slänten. Brandskenet i väster avtar, himlen mörknar mer och mer, fler stjärnor framträder allt eftersom eldskenet drar sig tillbaka, förbleknar.
Börjar det bli dags att testa ”riktiga” längdspår? Mina ”riktiga” längdskidor? Ska jag köra med de här vallningsfria på Kortvasan? De är väl inkörda nu, både skidor och pjäxor även om de senare börjar spricka nere vid sulan. Naturligt uppkomna ventilationshål för strumpor av märket Svetta lätt. Jag vänder, åker tillbaks. Hemma igen inser jag varför jag inte kan åka på de vallningsfria skidorna mellan Oxberg och Mora.
Snabbindningen krånglar igen. Tror inte funktionärerna vid skidinlämningen vill ta emot en skida med en pjäxa på. Jag vill definitivt inte linka till omklädningen i bara strumplästen på en fot. Det får bli mina ”riktiga” längdskidor.
Vaknar klockan 5,43. Hoppsan. 2 minuter innan jag ska upp. Stänger av larmet. Vaknar 5,58. Hoppsan. Uppesittarkvällen i går krävde sin tribut. Kom i säng 5,30 på julaftonsmorgon. Städning, arbete, julklappsinslagning. Sedan upp 8,10 för att städa toaletter och badrum innan gästerna kom runt 10 och sedan ”fira” jul. Kom i och för sig i säng redan 21.30 men nattmackorna blev några för mycket. Borde tagit en kvällspromenad så det hade fått sjunka undan lite. Nu är det bara att masa sig upp.
6.04 lämnar jag mitt enkla pörte. Det är ännu natt. Stjärnorna glimmar liksom marschallerna mellan prästgården och kyrkan. När jag kommer ut igen håller natten på att övergå till dag. Ljuset återvänder för att sås småningom tina den frusna marken och låta det nya livet bryta fram som kärleken kan läka sargade hjärtan och fördriva sorgens och förtvivlans mörker.
God fortsättning på julen
Jag skulle aldrig ha tagit de där sista kvällsmackorna med resterna från julmaten...usch vad jag mår illa....
Vid den tiden då Kristina Jutterström var chef för Sveriges Television och Arne Weise julvärd i tv, samlades Skorpedbygdens folk i kyrkan på juldagen att åhöra prästens predikan och han talade sålunda (nåja, på ett ungefär i alla fall)
”Lilla klura letar efter julen
En flicka som kallades Klura för att hon funderade så mycket satt och funderade. Samma tid varje år brukade hennes mamma och låtsaspappa stressa, gräla, baka, städa, handla mat så det stod härliga till. Så brukade det dimpa ner mängder med kort och hälsningar från folk som de under resten av året aldrig hade någon kontakt med. Istället för att gå ut i skogen skulle dessutom skogen tas in i huset – eller i varje fall en gran som sedan skulle behängas med än det ena och än det andra så att det till sist inte syntes att det var en gran där stod.
Julaftonsmiddagen skulle planeras mycket noggrant så att det passade med tv-tiderna där Vise Arne så länge Klura kunde minnas hade suttit instängd i en burk bakom en glasruta och önskade folk God Jul. När mor för hundranittionionde gången på två timmar fräste åt låtsaspappa frågade Klura varför de var så bråkiga och skällde på varandra hela tiden.
Mor satte upp en förvånad min och sa; ”Men snälla lilla Klura, det är så mycket vi ska hinna med innan julen och det är så jobbigt.” Ja, men om det nu är så jobbigt, varför låter vi då inte bli att fira jul” frågade Klura stillsamt. ”Nej se, det går rakt inte för sig. Julen är en högtid som alla ska fira och då vara glada, trevliga och snälla med varandra” sade hennes låtsaspappa.
Lilla Klura klurade. Om nu julen var så förfärligt viktig och fin borde väl folk inte bråka och stressa? Och om julen var något bra, som ingen kunde vara utan och då alla skulle vara snälla mot varandra borde väl julen vara hela året? Så Klura beslöt sig för att leta reda på julen. Men vem skulle kunna hjälpa henne med det? Naturligtvis Vise Arne som ju alla planerade sin jul efter. Han om någon borde väl veta.
Så Klura ringde till Vise Arne och frågade efter den verkliga julen. Vise Arne som höll på att värma upp sina stämband med vinglögg inför årets framträdande höll på att sätta den varma drycken i vrångstrupen. ”Den verkliga julen? Ja, inte vet jag något om den” sade han förvånad över att det fanns någon som tog det här med julen på allvar. ”Ja men du sitter där och visar dina julprogram och alla planerar sitt julfirande efter dig, så du om någon borde väl veta?” sade Klura vädjande. ”Ja men det är inte jag som bestämmer vad som ska visas, det gör chefen på tv, Jutter Krisström.” sade Vise Arne, glad att han kunde slinka undan.
Så Klura gick till Jutter och frågade. ”Inte vet jag” svarade Jutter. ”Men du bestämmer vad som ska visas på tv när det är jul” sade Klura tålmodigt. ”Ja men det blir jul ändå även om du inte ser på tv” sade Jutter. ”Blir det?” sade Klura förvånat.
Så tänkte hon på alla julkort och for till postverket. Postens VD blev lyrisk när han fick berätta om alla försändelser som folk skickade till varandra och som ibland kom fram, ibland inte. Han visste inte riktigt hur det där gick till, men, sade han ”det blir jul ändå även om du inte skulle få något kort.”
Klura gick till leksaksaffären som skyltade med tomtar, renar och allt det andra som hörde julen till. Där fick hon veta hur viktig julen var för affärerna men att även om hon inte skulle få ett enda paket så skulle det bli jul i alla fall. Nu började Klura tycka att julen verkade vara mycket märkvärdig. Den verkade vara så viktig för så många, det var sådan stress och hysteri omkring den men fanns ändå även om folk inte skulle göra ett uns omkring den.
Hon tänkte på julmaten och gick till stian. ”Nöff!” sa grisen och det blev stackars Klura inte mycket klokare på Hon gick till granen i skogen. Den sade ingenting, vinden susade bara lite vemodigt i grenarna. Nu var Klura så lessen, så lessen för hon började ana att hon aldrig skulle få veta vad julen egentligen var för något och nu hade det redan bli julaftons kväll. Då hörde hon kyrkklockor ringa, hon såg ljuset från ortens kyrka och hon hörde på avstånd röster som åkallade en högre makt. ”Där kanske jag kan få veta vad julen är” tänkte hon och klev in under dess helgade valv.
Där såg hon präster, pastorer, biskopar och distriktsföreståndare inbegripna i ett vilt slagsmål så ämbetstecken och hårtestar flög åt alla håll. Förundrad skådade lilla Klura tumultet framme i koret. Plötsligt uppmärksammade en av kombattanterna den lilla tösen och påkallade de andras uppmärksamhet. Bråket lade sig och en sällsam frid lade sig över slagfältet. ”Och vad önskar du min lilla flicka?” frågade en äldre, grånad präst med blid, klar röst och prästkragen på sned efter handgemänget.
”Jo, jag undrar vad julen egentligen är?” frågade Klura.
”Det är fridens högtid” sade den ene.
”Det är glädjens högtid” sade en annan.
”Det är givmildhetens högtid” sade en tredje.
”Det är försoningens högtid” sade den fjärde.
”Det var då Jesus, Guds son, avlad av den helige ande föddes av Jungfrun Maria” sade den femte.
”Tänk för att så var det inte” sade den sjätte och så flög alla varandra i strupen på varandra igen och fortsatte att slåss, ty det var en stor och viktig ekumenisk lärokonferens som pågick där.
”Dårar” tänkte Klura och gick hem till sig. Hon suckade över julen som inte fanns. När hon hade lagt sig att sova satte hon sig upp. Det var någon i rummet. Hon tände sin sänglampa. En gammal gumma satt vid fotänden på hennes säng. ”Vem är du?” Frågade Klura. ”Jag har blivit hitsänd av någon som sett ditt uppriktiga sökande. Du har letat efter det som alla andra tappat bort och inte bryr sig om att fråga efter, så jag har kommit hit för att visa dig julen.” Hon tog försiktigt Kluras händer och så flög de i väg i en virvel.
Så landade bägge i ett skitigt rum som stank. Där stod åsnor, getter och en massa andra djur. Det var dammigt och eländigt. Där höll en ung kvinna på att under hemska våndor föda fram ett barn. Så kom barnet ut, tvättades, lindades och lades i en krubba. ”Där har du julen, min tös, Guds gåva till mänskligheten.
”Men – varför måste hon föda i ett stall? Och vart är alla människor?” undrade Klura. Kvinnan log sorgset. ”De är så upptagna med sig själva att de inte bryr sig om att andra far illa. Huvudsaken för dem är att de har kul. Hur andra har det bryr de sig inte om.”
”Ja men, det här hände för länge sedan, vad har det med oss att göra?” frågade Klura. ”Jo Gud vill att vi ska tänka mer på andra än på oss själva. Därför låter han sin son födas liten, naken hjälplös. Han visar att den störste är den som är minst och om han vågar vara liten så kan vi också vara det. Vi behöver inte bevisa att vi är störst, bäst och vackrast hela tiden. Störst är den som vågar vara liten och visa sin svaghet.”
”Varför är det då så många som far illa?” undrade Klura. ”För att människorna inte har lärt sig kärlekens mysterium; att älska andra lika mycket som sig själv. Att kärlek inte är att fråga vad jag själv får utan vad jag kan ge andra. Och då måste vi ibland avstå från sådant vi själva vill och tycker om eftersom andra far illa av det.” Klura klurade. ”Men så borde det väl vara året om?” ”Javisst. Julen ska vara början på det nya livet. En upplevelse av att något kommit in i ens liv som får växa med en genom åren. Omsorg. Omtänksamhet. Att våga bjuda på sig själv. Modet att avstå något jag vill för någon annans skull. Att ge åt andra. Att sprida hopp och kärlek, det är julen.”
På morgonen vaknade Klura. Vilken underlig dröm. Men hon var glad. Hon hade hittat julen. Hon förstod varför den var så stor och viktig för så många men också varför så många slarvat bort den. De hade blandat ihop att ge med att få, att dela med sig med att roffa åt sig, att skänka med att ta. Men en skön dröm var det. Det kliade i huvudet. Hon drog fingrarna genom håret. Något ramlade ner på täcket. Halm. Halm och boss som luktade stall. Hon stirrade på skräpet. En rörelse utanför hennes fönster fångade hennes blick. En kort sekund anade hon någon där utanför, någon som liknade hennes ledsagarinna i drömmen – för det hade väl bara varit en dröm – eller…”
Och i den begynnande dagningen sökte sig gudstjänstdeltagarna hemåt, skakande på sina huvuden…
God jul till dig som orkar läsa denna mastodont berättelse. Hoppas att den gett dig någon slags känsla för julen, oavsett vilken…
Grabben har fått träna att klä granen. Slutresultat, farmors berömda "Igelkottar" och en annorlunda dekoration jag fått i julklapp av en vän och som nu är tradition i den Öhlénska julgransdekorationen
Vinden ven. Piskade den bara delen av hans ansikte. De spår han lämnade bakom sig i snödrivorna var snart ett minne blott. Vinden skulpterade snötäcket till fantasieggande formationer, hetsade de lösa vattenkristallerna framför sig under en bar midvinterhimmel. Några av de jagade snöstjärnorna fann en tillflykt och lade sig till ro i de sår i snön han åstadkom i sin kamp att ta sig fram genom ett kargt, öde och av snö och is täckt landskap.
Den last han drog bakom sig gungade fram och tillbaka. Om den skulle välta…han vågade inte tänka tanken till slut. Han strävade envist och tappert vidare, framåt, genom drivorna som tornade upp sig framför honom. Endast stjärnorna som glänste på en mörkblå himmel i sin väg mot gryningen var vittnen till hans ensamma kamp denna arla morgonstund.
Bistert spanade han kisande genom vindens ylande mot horisonten framför sig. Skulle han verkligen klara det? Krafterna började tryta. Tvivlet och vanmäktigheten började allt mer få makt över honom. Hur långt var det egentligen kvar? Det kändes som han hållit på i en evighet. Här och där sjönk han djupare i snön.
Lasten krängde till, höll på att välta – hjärtat stannade nästan på honom, skulle han ha kraft att förhindra den stundande katastrofen – så stabiliserade den sig – rätade upp sig. Han torkade kallsvetten ur pannan, tittade upp – och såg målet hägra.
En sista ansträngning så var han äntligen framme. Det hade gått vägen. Han klarade det. Han hade faktiskt klarat det… Han kände jublet stiga inom sig, släppte sin dyrbara last, sträckte händerna i luften, föll ner på knä med ansiktet lyft mot en himmel som ljusnade i öster och lät ett segerskrik, ett primitivt vrål av lycka och hänförelse stiga ur sin strupe och klinga ut i ödemarken, ett eko av den lycksalighet människan känt alltifrån historiens gryning när hon lyckats utmana och trotsa naturkrafterna.
Nordpolsfarare? Fångstman i ödemarken? Jultomten utan renar? Nej, en ögonblicksbild av mig i morse när jag drog ut sopkärlet till landsvägen. Läs och njut – eller förtvivlas, välj själva…
Är ni, kära läsarinna/läsare bekant med sällskapsspelet bordshockey? Min första bekantskap med denna umgängesform skedde efter vad jag minns i mormor och morfars lägenhet i Sund, Domsjö, i form av en julklapp. Minns jag rätt var min bror och jag måttligt intresserade av själva spelet men desto mer av den kartong som inhyst detsamma. Jag har för mig att den blev till en bra grotta. Tror att det mer var fars julklapp till sig själv. Nåja, lite halvhjärtat spel blev det, mest mellan mig och salig farsgubben. Jag tyckte jag var rätt hyfsad.
Så hamnade jag i Uppsala – ja, det var mycket som hände där under det 5 1/2 år jag studerade där – tillsammans med tre killar som brukade lira bordshockey – de hade till och med spelat sm och en av dem hade nått kvartsfinal om jag minns rätt. Så vi skulle spela. Spelen såg annorlunda ut mot det jag var van att spela på. Behöver jag säga att det blev stordäng? Men gav jag upp? Nej, om jag inte försöker kommer jag aldrig att lära mig.
Jag måste vilja utvecklas men det kommer att kosta på, ta kraft och energi – och pröva omgivningens tålamod. Åtskilliga studentskor – ja, det var mest flickorna som bemödade sig om att få till något som liknade lagade måltider i korridorköket på Sernadersväg 10 210-222 – uttryckte sin irritation och förtrytelse när de påpekade att puckar till hockeyspel definitivt inte ingick i receptet till den soppa eller gryta eller vad det nu var de höll på att göra och MÅSTE vi sitta vid KÖKSBORDET med detta IRRITERANDE spel. Detta när pucken i en hetsig duell eller efter hårt skott lämnade spelplanen och flög över spisen där de stod och lagade mat.
Så tog jag med mig hockeyspelandet upp hit till Skorped. Ett läsår höll samtliga konfirmander på att lira hockeyspel nere i källarvåningen i församlingshemmet på rasten under konfirmationsundervisningen. Cuper och serier blev det också. Vinster och förluster. Vissa dagar hade jag flyt – allt gick in. Andra gånger gick ingenting. Sumpade allt, stolpe ut hela tiden. Då visste jag vad klockan var slagen, men det var bara att kämpa hårdare även om förlusten den gången var given – men aldrig, aldrig ge upp utan slita för allt vad jag var värd för att lära mig något av det.
Efter denna långa ingress börjar jag nu närma mig kärnan. Efter att ha suttit och vilat i omklädningsrummet efter sjukdom och diverse smällar har jag hämtat mig så pass att jag nu sitter i avbytarbåset åtminstone. Grundserien är avklarad, nu är det liksom semifinal och final kvar. Men jag är lite osäker var på planen jag förväntas spela och hur lagkamraterna ser på det hela.
Alla har gett mig odelat stöd, annat kan jag inte säga, men jag har gjort en och annan besviken vilket jag beklagar och är lite osäker på vilket förtroende jag åtnjuter. Men nu är det nya och friska tag som gäller. Bara den här eländiga förkylningen ger med sig ska jag ut och åka skidor i perfekta förhållanden. Nej, förlåt, snön är det jag ska åka på. Eller skidor menar jag. Bättre än att åka på en förkylning i alla fall.
Vissa dagar sammansvär sig hela tillvaron mot en.
Det har varit en sådan vecka...och inte ser de kommande så värst mycket bättre ut...strömavbrott på strömavbrott och kontaktsvårigheter
Åter ett kvällspass. Ska upp tidigt i morgon så jag går ut redan kl 22:00. Töväder. Blötsnö. Över landsvägen, Vägverket har gjort sitt. En halvmeter hög vall av hårt packade snöklumpar måste övervinnas.
Det går som det brukar. Ramlar. Två alternativ; försöka rulla ner mot vägbanan och resa mig där eller upp på snötäcket där jag tänkt åka. Naturligtvis väljer jag det senare som visar sig vara det sämsta alternativet. Som vanligt.
Jag försöker få stöd med staven. Den försvinner rakt ner i snön, stannar när den når marken. Jag håller på att ramla bakåt. Det känns som om staven håller på att förvandlas till en mycket avlång och tämligen obrukbar bumerang varför jag släpper taget om den, ramlar baklänges och hamnar på rygg i snön.
Där ligger jag och sprattlar som en annan skalbagge som hamnat på rygg. Jag försöker få stöd för min numera stavfria högerhand. Trycker till snön, får stöd, det går – inte. När jag förflyttar mer kroppstyngd till den handen försvinner den rätt ner och jag hamnar på sidan.
Ser väl ut som en mammut som förnöjt rullar runt i snön på den förhistoriska tundran under förnöjsamma grymtanden. –Hallå där, utbrister nu vän av ordning, hur gick det där till, först en skalbagge och nu en mammut? Det är väl ändå viss skillnad i storlek? Förvisso, mina kära v.a.o. men skalbaggen var en bild av min känsla av hjälplöshet, mammuten mer en bild av min alltför omfångsrika stofthydda. Till slut lyckas jag i alla fall ta mig upp på fötter.
Skulle detta utspelas sig i Nepal skulle nu bybor och bergsbestigare fly av skräck under utstötande av muntra vrål som ”Yeti, yeti”, ”Snömannen kommer, fly för livet” – för viss nämnde jag att det var blöt snö, kramsnö som fastnar i allt? Om inte gör jag det nu. Jag ser ut som en snögubbe som fått liv. Men det här är inte Nepal. Det här är Skorped. Här vimlar det inte av bärare och bergsbestigare. Här finns det ingen som noterar dessa underliga kvällsövningar.
Efter dessa akrobatiska konster kan jag återuppta min så abrupt avbrutna skidfärd. Himlen är täckt av gråa moln. Hotfulla? Trista? Det beror på vilket humör jag är på. Jag bestämmer mig för att det inte är molnens fel. Och hur ska jag kunna tycka att de är trista? Ljusa, mörka, blåa – till och med gula, de som reflekterar gatljusen.
Landskapet jag åker igenom skiftar i olika färger, grått, svart, vitt, blått, gult. Så hör jag ett brak från skogen bakom mig. Jag stannar och vänder mig om. Ett djur som rör sig? Träd som släpper sin börda av snö? Jag gissar på det senare och fortsätter min skidfärd. Skidfärd och skidfärd, snarare promenad på snö med skidor. Skidorna skär ner 10-20 centimeter i snötäcket. På två ställen sjunker skidan ända ner till marken och begravs i snön.
Det dånar i snötäcket på sina ställen när min kroppstyngd gör att det blir sättningar som sprider sig. En sådan här kväll kan man verkligen tvivla om det finns några ljus ovan molnen. En och annan reva avslöjar en mörkblå natthimmel men inga stjärnor. Men så skymtar en stjärna hastigt i en liten, liten glugg som snabbt täpps igen. Jo, de finns kvar.
Det känns som en tröst att de är där och lyser för andra medan jag harvar på med mitt. Styrkt av insikten att de kan glädja och tjusa andra får jag nöja mig med att drömma om de svindlande höjder jag aldrig själv kommer att kunna nå.
Jag kommer ut på ett skoterspår. Följer det. Det går lättare att åka. Benen började kännas som kokta makaroner. Som ett trollslag är alla gluggar i molntäcket borta. Men nu vet jag att de finns där bakom även om jag själv inte får njuta av dess ljus och värme. Så ser jag ett väldigt ljust moln. Det får mig att undra om det inte kan tänkas att det gömmer en måne.
Jag hinner nätt och jämt tänka tanken innan månskivans ljus bryter igenom de tunna molnslöjorna. De kallar dock snabbt på förstärkning och kallar en svarta, tunga moln som snabbt täcker till de tillfälliga blottorna. Men det är för sent, månen har vinkat till mig och visat att även den är kvar och sprider sitt ljus även om det bara är lånat.
Så närmar jag mig hemmet. Där jag rullat runt ser ut som dagsfärsk älglega. Jag kommer in på uppfarten. Hej, vad det går! Här kan jag dubbelstaka. Jag kanske skulle ha kört runt, runt, runt här på uppfarten istället. Då hade jag blivit snurrig. Fast – snurrigare än vad jag redan är kan jag knappast bli.
När jag kommer in sitter min fru och surfar på nätet. Konstaterar att det saknas sju minuter till att jag tränat en timme. Jag börjar klä av mig. Möts jag av något uppmuntrande; ”Hej älskling, hur har det gått?” eller ”Oh, vad du ser sexig ut där du står i bara kalsongerna?” Nåja, det kan jag inte begära att hon ska säga – den som sett mig på badstranden förstår vad jag menar. Påminner mer om en sjöelefant än om ett badlejon.
Nej, de uppmuntrande ord som kommer ur min älskades min är; ”Borstade du av snön från äppelträdet som jag bad dig?” Nej visst, det glömde jag. ”Där har du dina resterande sju minuter.” Suck. På med jacka och gummistövlar. Skenar ut i snön.
Stövlarna sjunker ner. Snön når över stövelkanterna. Rasar ner. Snön skrapar mot mina bara ben. När jag kommer fram till träden ser jag att snön redan har lossnat. Trädet är befriat från sin ofrivilliga tyngd och har börjat resa sig. Så jag har bara att skena tillbaks. Nu väntar duschen. Och sängen innan en ny besvärlig dag tar sin början. Det vore en överdrift att påstå att jag direkt älskar den tid som ligger framför mig nu, snarare tvärtom.
Vet inte hur jag skulle kunna stå ut om jag inte hade mitt lilla krypin på nätet.
Vad kan få en person att bestämma sig fara ut och åka skidor kl 23:00 på natten? En besvikelse över något? Jobb? Relationer? Månsken över Ångermanland? Funbeat?
Ja, 13 minuter kvar på denna veckas mål. Ynkliga 13 minuter. Tankarna korsar skallen; ”ja men alla turer till och från församlingshemmet för att få igång telefon och Internet, de har du inte räknat, inte de gånger du tog sparken”. Nej, det blev för kort tid, för kort sträcka. Inte fuska här nu.
På med skidorna och ut. Dimma. Träligt. Men åka skulle jag. Fyra varv blev det. 15 minuter. I kväll blev det höger fot jag fick gå in i strumplästen på.
För övrigt kan jag notera att det var den 14/12 2008 i Skorpeds kyrka jag började tycka om Lucia igen. Vi fick ”låna” Baptistkyrkans Lucia till Skorpeds kyrka och det var så fint, så fint. För övrigt är det praktiskt att ha tillgång till Lucia här i Skorped just nu. När strömmen går finns det i alla fall en luciakrona att värma vatten på åtminstone….
I dag är det Luciadagen. Jag avskyr Lucia. Det har med min barndom att göra. Och min ungdom. Ironiskt nog var det för att jag älskade Lucia som jag började avsky det. Komplicerat? Tja, livet är inte enkelt.
Min far tog sig orådet före att sadla om från industrielektriker till högstadielärare i teknik, fysik, kemi och mattematik. Inget ont i det, men det kom att få en oerhörd betydelse för min relation till Luciahögtiden.
På den här tiden – under 1970-talet – hade nämligen 9:orna på Öjeskolan i Järvsö där min fader undervisade den traditionen att lussa för de lärare som så att säga bodde i byn. Jag älskade det.
Det bästa jag visste var att krypa upp hos pappa och mamma i deras säng, titta på de vackra flickorna som stod där i sina vita linnen, få smaka pepparkakor och lussekatter, lyssna på deras sång.
Denna idylliska tillvaro räcker fram till det är dags för mig att börja högstadiet. Det blir också dags för oss att flytta – närmare skolan och för första gången få ett eget rum. Det finns två rum att välja på för mig och min bror. Jag får välja först.
Naturligtvis väljer jag rummet med trappan upp till vindsvåningen och balkongen. Det är bara det att det samtidigt är en passage in till mors och fars sovrum. Nu är det inte lika mysigt att krypa upp till dem i sängen och titta på Lucia längre. Nu är jag morgontrött. Vill sova.
De som lussar är närmare mig i ålder. Känner mig personligen. Försöker väcka mig när de lussar för mina föräldrar när jag vill sova. När jag går första ring i gymnasiet beslutar mina föräldrar för att inte ta emot lussetåget. De låser för natten.
Två-tre på morgonen samlas ett gäng ungdomar – däribland en av mina bästa vänner – utanför vårt hus och lever om för att få oss att släppa in dem. De håller på att väcka hela grannskapet så far ser ingen annan råd att släppa in dem.
De stormar in och några av stjärngossarna – mina ”vänner” stormar fram till min säng, sliter av mig täcket och försöker med varje buds stående medel väcka mig medan jag gör allt för att få sova.
Så, därför mina kära vänner, avskyr jag Lucia. Jag tror att min bror till viss del håller med mig därvidlag. Han är dessutom född på Luciadagen…så vi är bägge glada om vi slipper bli lussade för. Det fick vi nog av som barn…
En sanslös dag går mot sitt slut.
Det började redan i morse.
Skorpedsskolan inbjöd till traditionellt Luciafirande. Jag avskyr Lucia. Varför ska jag förtälja i morgon. Men som skolans Lucia brukar vara uthärdlig och ett minne från min egen skoltid brukar jag försöka pallra mig dit.
Redan under min konfirmationstid upptäckte jag att Gudstjänster kunde vara riktigt uthärdliga – om jag kunde sitta och tänka på något annat – om det nappade bra i dag till exempel eftersom den kyrkan låg på en ö i en av våra större älvar. Rätt som det var kunde jag känna det som om någon iakttog mig. Jag lyfte blicken och – hoppsan, prästen tittar på mig. Det är till mig han talar, bäst att försöka vara lite på alerten här.
Så idag föresatte jag mig att sitta och tänka på något mycket speciellt för att få tiden att gå – men oj, vad hände där? Strömmen gick och glad blev jag. Jag älskar nämligen när det händer något oväntat, när ett i övrigt väl planerat arrangemang helt plötsligt rubbas i sin tilltänkta bana. Det är spännande när det måste improviseras fram något än det förväntade. De löste situationen snabbt och bra och jag var pigg som en lärka.
Strömmen var borta i nästan två timmar. Två av dagens inplanerade arbetsuppgifter kunde inte genomföras som jag tänkt. En lyckades jag slutföra trots att det innebar en färd i kvällens mörker på 44 kilometer i ymnigt snöfall på en väg som mest liknade en tvättbräda. Jag är förvånad att bilen höll.
När jag anträdde återfärden låg nedre delen av Bredbyn i ett stygiskt mörker – strömmen hade gått. Fick använda mobilens display för att lysa upp tryckmätaren för att kontrollera lufttrycket i höger bakdäck. Så hyggligt ut innan jag skumpade hemåt i en Huppigupptäcksfärd i den snövita nejden.
Kvällen fick avslutas med tio varv runt huset på skidor i kramsnö. Så hämtade jag några saker i bilen, tog isskrapan och drog av snön från skidorna. Den högra fick jag ta av mig pjäxan för att kunna skrapa. Sedan gick jag i strumplästen på höger fot från carporten till huset så nu är jag blöt och kall om fossingen. Ska upp och ta ett fotbad.
Vi höres
Pst! Precis när jag skulle kommentera frins blogg gick strömmen. Ville kolla lite till, kanske skicka ett privat meddelande så när strömmen kom tillbaka runt midnatt fick jag gå över till församlingshemmet - i pyjamas, jacka och stövlar - starta om modemet som sköter telefoni och Internettrafik. Precis när jag kom innanför dörren hemma gick strömmen igen. Då gav jag upp. En sanslös dag var det...
Jaha, då har jag nattat grabben. Höll på att gå som det plägar gå; att jag nattat mig själv. Har lovat kig själv att åka skidor.
Klockan är 20:50. -16 grader celsius. Lätta moln. Två ringar runt månen, en starkare närmast månskivan och en svagare runt den.
Några stjärnor tittar fram mellan molnen. Vitt, öppet fält med brant sluttning. Blånande berg draperade i vitt. Fick en känsla av fjäll.
Skulle vara mysigt med en liten timrad fjällstuga med öppen spis där man kunde sitta och mysa, tala om stort och smått, vad som faller en in. Inget går upp mot ett samtal vid en öppen eld med nära och kära.
Börjar bli tjatigt med mina månskensturer. Den här gången lyste en blek måne genom de molnslöjor som nyligen släppt sin last av snö över nejden. Tog en extra sväng. Lite väl mycket bukfylla på festerna så här innan jul. Åkte in på en del av det bortersta fältet jag inte åkt på så mycket förut. En lite sluttning ner mot skogskanten. Åker längsmed sluttningen. Vänta! Vad var det? En öppning mellan träden?
Klockan är över 22:00. Ingen pannlampa, det närmaste elektriska ljuset finns vid landsvägen ett par hundra meter bort. Vad gör man? Jag vet inte vad ni skulle ha gjort, men jag måste undersöka det. Tar mig neråt, över ojämnheter, kommer in i en liten glänta.
Allt av människan frambringat konstlat ljus och ljud dämpas, klipps av. Tystnaden är bedövande. Men nej, något låter. Det knäpper, rasslar. De kala lövträden runt om mig står nedböjda av snön mot mitten av den plats där jag står som stelnade i någon tyst tillbedjan. En och annan gran står också med böjd topp men de flesta står raka.
Månen ser jag inte, bara dess ljus som belyser trädens toppar. En och annan stjärna skymtar mellan molnen rakt ovanför mig. Jag får en känsla av att detta är en helig plats och jag är en inkräktare – men så känner jag att jag också är en del av existensen. Jag tar av mig min mössa och dröjer kvar några minuter innan jag lämnar platsen.
Åter ut på fältet. En sväng till innan jag åker tillbaks. Det dånar i snön. Tydligen blir det sättningar i snötäcket när jag åker. Jag följer ett skoterspår upp mot landsvägen och följer sedan ovankanten på den slänt där jag brukar åka. 2 cm nysnö i spåret. En skön skidtur i nattens ljusa mörker.
Vissa mornar vaknar jag och upptäcker att luften bara har gått ur.
Bakre bildäcken på min i det här fallet. Själv känner jag mig mer uppblåst än någonsin. Då talar vi inte bara fetma alltså. Det känns som om någon blåst in helium i kroppen så att jag är på väg att lyfta. Humöret på topp.
Idag har jag lekt jultomte på ”Stor och liten”. Ner till station och handla för att vara borta när grabben kommer hem. Vit väg. Vitt landskap, Vita träd. Vita moln. Vita bilrutor. Vitt i vitt i vitt. Allt smälter ihop till en fascinerande enhet.
Kör mot Mellansel. Bilen slinter hit och dit i snömodden när jag kommer i kurvorna. Själv tycker jag att jag håller en lagom hastighet – något under den högsta tillåtna. Men snösträngen är tjockare på kanterna. I Bredbyn fyller jag på däcken med luft vid den lokala macken. Fortsätter till Mellansel.
När jag far hem har snön börjat falla. Det skymmer. På Västergensjörakan möter jag en timmerbil. Snön virvlar upp, blir en kompakt vägg mot billyktornas ljus. Jag måste bromsa in. Här finns det barnfamiljer. Måste kunna hinna bromsa eller väja om det dyker upp något plötsligt hinder på vägen. Det är jag som bilförare som har ansvar att på ett så säkert sätt som möjligt framföra mitt fordon.
Kommer hem. Far på Kvinnoföreningens julfest. Nej, jag behöver varken byta kön eller klä ut mig. Ikväll får damerna ta med sig två gäster var. Frun tar med sig mig och vår son. Han får dra första vinstnumret som min fru har. Har man otur i spel har man tur i kärlek, Då borde det omvända gälla också, eller? Grabben fungerar som vår bordsmaskot när han hjälper till vid resten av lottdragningen med att säga de vinnande numren. Det blir sju vinster till vårt bord.
Dags att fara hem. Jag står och ser fascinerad på snöflingorna som virvlar ner. En del faller som skadeskjutna helikoptrar, andra singlar rakt ner. Får samma berusande känsla som i min barndom att färdas genom universum. Är det månne himlens stjärnor från i går som kommer nedsinglande för att förena sig med jorden? Det skulle förklara det sällsamma glittret i snötäcket i går natt.
Adventskaffe hos kyrkoherden. Frun kör. Jag och grabben sitter bak. En cd med julmusik spelar. Fäller ner öronlapparna på mössan. Försöker stoppa in dem i hörselgångarna med fingrarna. Får ludd i örat. Undrar om ytterörat fastnar mot innerörat? Får kanske be om en mejsel för att bända loss dem när vi kommer fram. 22 kilometer med fingrarna i örat. Trösten är att jag ska köra på återvägen. Inte heller hör jag vad frun säger där framme. Hon märker inget. Hon är väl van att tala för döva öron.
När jag kommer innanför ytterdörren och ser de gäster som redan anlänt längtar jag ut till de stora vita vidderna. Ensam. Vänta? Inte det? Det har jag alltid gjort förut. Velat fara iväg ensam. Inte nu, Kan inte hjälpa att tänka att ta med mig alla mina vänner på Funbeat, en eller två åt gången, packa en ryggsäck med termos och fika, något att grilla, föra ett samtal omkring en öppen eld skulle kännas lite mysigt och spännande. Frun och grabben stortrivs.
På hemväg. Tre barn och två vuxna åker i Arnes spår. Skidåkning i kväll? Många och goda kakor tarvar minst ett rejält träningspass. Mat. Natta grabben. Tar tid, Frun ska prova pepparkaksgubbedräkten han ska ha. Han somnar strax före 22:00
Varför jag kommer ut så sent?
Har du någon gång stått vid en kust och sett ut över en obruten horisont? Jag grips av en obeskrivlig längtan att hoppa i och simma iväg för att försöka nå den, se vad som finns på andra sidan. Följa bäcken till dess källa, vandra över bergen för att se vilka under som väntar på andra sidan – att en stjärnklar natt färdas på vintergatan och ut i ett okänt universum. Jag vill inte vara bunden av tid och rum när jag ger mig ut.
Arnes spår eller? Halvmånen hänger på himlen. Stjärnorna glittrar. Det avgör saken. Ikväll ska jag inte jaga varvtider. Det osannolika inträffar. Jag möter en nattvandrerska. Vi samtalar innan jag fortsätter ut i natten. Månljuset kastar blå skuggor på en gnistrande snö, nästan som en spegelbild av stjärnvalvet. Det glittrar som ljuset i sin älskades ögon. Träden står mörka, tysta sträcker sig upp mot himlen. De ser ut som om de vet en hemlighet som är fördold för oss.
Jag åker in i skogen. Lämnar tiden och rummet. Jag omsluts av något stort. I natthimlens ljus anar djurens spår, krånglar mig fram genom stammar, tränger mig mellan snötyngda grenar.
Jag får åka i zick-zack, fram och tillbaka för att tråckla mig genom skogen. Jag skymtar månen ibland så jag vet åt vilket håll jag ska åka.
Så kommer jag till ett skoterspår. Jag följer det ut på öppna fältet. Hittar mina egna gamla skidspår och följer dem. Spåret svänger. Går upp mot landsvägen, fortsäter upp på åsen. Nejm nej, nej, inte ikväll. Ikväll ligger det en magi i luften. Jag vill hålla mig så långt borta från människans ljus- och ljudföroreningar som möjligt.
Jag har inte tränat arobics, inte sidestep eller powerwalk, inte ägnat mig åt yoga medan jag lyssnat på musik, inte jagat tider eller försökt öka prestandan. Istället har jag försvunnit in i evigheten en liten stund hört skidornas frasande i snön, sett stjärnorna glittra vilat i tillvarons famn, rört vid något uråldrigt men ändå evigt ungt.
Jag ser moln från sydväst och i öster dra in över den mörkblå natthimlen. Jag anar en blinkning från universum; ”du och jag lilla människobarn, du och jag oupphörligt förenade för all tid”. God natt, kända och okända vänner på Funbeat. Det är en förmån och ära att få göra er bekantskap.
Somliga Funbeatare kör tidiga pass. Det går nästan som tåget. Jag tillhör däremot skådespelarna-sengångarna menar jag. Klockan är nästan 21:00 innan jag kommer ut. -2,5grader Celsius. Lätt snöfall, små flingor. Åker till lägdan på andra sidan vägen.
Strålkastarna på hockeyplan lyser upp trädens snöklädda toppar. Det går tungt i nysnön. Jag väljer mina gamla spår istället. Det går ryckigt, men jag kavar mig fram ner till skogskanten. Jag ansluter till de spår jag började dra upp under det senaste strömavbrottet. Snart kommer jag dit jag var då jag såg att elen kommit tillbaka och vände om. Nu fortsätter jag framåt.
Träden står som grön gråa jättar draperade i vita kläder. Somliga tycks buga djupt medan andra står raka. En del låter sig böjas under snöns kyliga börda medan andra kämpar för att stå upprätta och inte låta sin stolta stam tryckas ner av den extra bördan. Ett svagt sken bakom molnen avslöjar var månen kämpar att tränga igenom med sitt ljus.
Här och där djurspår i det annars orörda snötäcket som skidorna långsamt och metodiskt skär igenom. Skidorna sjunker djupt i den lösa snön.
Två människor rör sig på landsvägen en bit upp. Jag följer skogskanten. Svänger vänster där skogen gör det. Så upptäcker jag att det tornar upp sig träd rakt fram och ett stort dike till höger. Ska jag försöka ta mig genom skogspartiet? Nej, jag tar mig över diket och fortsätter bort till kurvan vid Tjärnströms. Där svänger jag upp och följer kraftledningen upp på åsen.
Jag följer ett skoterspår till närmsta granne sydväst från oss sett. Där svänger jag upp. Frun sitter vid datorn. Jag viftar med skidstavarna. Inte hjälper det. Hon ser mig inte.
Får brottas med vänster pjäxa när jag ska ta av skidorna, tar av mig pjäxan medan den sitter fast i skidan och hoppar in i strumplästen. Som vanligt. Suck. Sock, menar jag. Blöt sådan.
Frun och grabben far till Örnsköldsvik för att handla. Passar på att ta en skidtur. Snöns fastnar under skidorna…nej nej, det är inte en gammal blogg, det är en ny…jag tar mig över till andra sidan vägen och kör ett pass på cirka timmen. Väl hemma är det dags att läsa lite privata meddelanden, registrera tränigspass med komm….
Va? Strömen går. I dag igen. Strömlöst. Stirrar hjälplöst på den tomma dataskärmen. Inget Funbeat. Livet har förlorat sin mening. Den grå dagern ute kryper in i min själ som nyss var så full av ljus och lägger sig som ett täcke. Jaha. Inte Funbeata. Inte jobba. Röjer väl lite i huset.
Efter att ha försökt sätta igång radion en gång, tända lampan över diskbänken fyra gånger, kökslamporna i gång och lampan i badrummet en är jag smått ”tirriterad” på mig själv. Hushållsarbete i övrigt? Börjar bli mörkt. Svårt att se intalar jag mig.
Ut på ett skidpass till. Oron gnager i tankarna. Vad har jag skrivit i trådarna? Är det något som kan missförstås? Någon som kan ta illa upp? Jag som gick in på Funbeat för att koppla av och slippa samt släppa jobbet. Nu är jag där. Skriver om sådant som rör mitt arbete. När jag kommit en bra bit på väg tänds lysena. Bara att vända om och pulsa tillbaka.
Blir nästan fysiskt illamående när jag formulerar harang på harang, tankarna maler runt. Har svårt att koppla av. Men samtidigt – en oerhört befriande känsla. Att få byta tankar med andra som inte tycker som jag. Det blir en dynamik, det skakar loss rosten från hjärncellerna. En tankeverksamhet som legat i dvala sedan jag avslutade mina universitetsstudier börjar långsamt mala igång. Tror jag behöver det är.
Fruktar bara att det ska stjäla för mycket tid från andra delar av mitt liv och mina vänner på Funbeat som redan nu är lite åsidosatta. Visst ja, jag skulle ju göra ”…de å de å de å de å de å de å de å de å de och så sa tåget tut och gick och jag sa släpp men ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra mata fiskarna, vattna cissusen hepp hepp hepp…”
Advent. Ljus i mörkret. Hopp. Och vad gör jag?
Dagen börjar med Funbeat. Förbereder sedan en andakt till i eftermiddag. När klockan nästan är 10 far jag iväg på en uppvaktning. Nästan direkt jag kommer innanför dörren går strömmen. Värdinnan har inte kokat kaffet än. Inte gör det mig något, jag dricker inte kaffe.
Men de väntar flera gäster under dagen. En kork på en saftflaska tarvar en synnerligen omildbehandling med hjälp av en förskärare innan dess dyrbara droppar kan smeka gommen. Dags att fara. Ska ut med julgåvor. Tar på mig jackan, säger hej då och ska just öppna ytterdörren då ljuset kommer tillbaka. En handling som ser ut som en tanke? Är det mörker jag sprider till andra –också här på Funbeat? Det blir en tankeställare.
Förbigår den övriga dagen då det snöat den större delen fram till kvällens träningspass. Cirka 2 minusgrader. Spänner på mig skidorna. Snöfallet har slutat. Låga moln täcker himlen. 3 varv runt prästgården får räcka. Inte likt mig? Nej, det stora vita lockar. Lämnar tomten, skidar över vägen och in på lägdan. Skidorna sjunker igenom snön. Ibland syns inte ens spetsarna. I den första utförslöpan lossnar det lite.
Skidorna glider tungt. Sedan blir det mest att stava sig fram både uppför och utför. Det blir en rejäl genomkörare. Nedanför Herrgården ger jag upp. Skidar tillbaka. Ett skoterspår löper längs sluttningens ovansida. Ska jag fuska, sluta spåra följa det? Ja. Jag skidar tillbaks. Nedanför mig står träden med topparna draperade i vitt. En mörk kant skiljer bergenskammar från de låga molnen som reflekterar de elektriska ljusen. Efter nedvarvning och registrering hos Funbeatsekretariatet blir det dusch. Nu ska jag koppla av.
Ha det gott och träna lugnt!
Skulle åka skidor ikväll tänkte jag. Det tänkte inte skidorna. Det blev skidpromenad. Det ymniga snöfallet hade täckt mitt uppkörda skidspår runt huset, så det blev till att spåra upp igen. Det var kramsnö och snön fastnade under mina vallningsfria skidor, så det blev mer stapplande på styltor än skidåkning. Men ikväll krånglade inte en bindning. Bägge bindningarna krånglade så jag fick snöra av mig bägge pjäxorna och ställa mig i strumplästen i snön.
Jaha. Dags att ge sig iväg med julgåvorna. Nycklarna? Var i hela fridens dagar är de? Har jag hängt dem där de brukar hänga…nähä, där var de inte. Uppe i sovrummet då? Inte där? På expeditionen? Nej. I träningsoverallen? Vart är de? Kvar i dörren? Inte där. Nytt varv runt huset…stopp ett tag…om dörren är öppen måste jag haft dem i dag…jackfickan? Yep. Där har de legat hela tiden. Iväg.
Hämtar upp min medarbetare. Ska gå in i första gården. Få se, paket, almanacka, julkort…julkort? Kvar hemma. In i bilen, tillbaks till expeditionen, skriver på hälften som ska ut i dag, tar resten med mig. Sjöng och spexade så folk undrade vad det var med mig. Känner mig så väldigt uppåt för närvarande.
Frågade min medarbetare om hon tyckte jag stannat för länge. 16 ½ år i samma församling. Fick inget svar. Hon bytte snabbt samtalsämne. Det är också ett svar.
Backade in i en snövall när vi skulle lämna en gård. Däcket begravdes i snön. Det är väl det som kallas vinterdäck? Undrar om rymdfarkosterna har det? Borde de väl ha när de färdas genom vintergatan. Hepp!
Vid en gård var det en lång uppförsbacke. Tog sats och gasade på. Bilen studsade över spåren som traktorn gjort i snön på vägen upp till gården. Yihaaaa! Norrländsk rodeo. Fast de flesta kör med snöskotrar. Det har inte jag. Snöskoter. Har snöskor istället.
Vid ett annat ställe blev det en mindre upprepning av rodeon. Sedan fick jag backa ut genom en mindre snövall så snön skvätte åt alla håll. Några av de vitsar jag drog under vår turné till åhörarnas stora förskräckelse lägger jag in under vitstråden.
Ha det kul och bra, alla Funbeatare.
Träna lugnt!
Har ni märkt att jag inte bloggar så mycket nu för tiden?
Inte så långt? Har inte tid. Har börjat få vänner här på Funbeat som jag vill ägna mig åt.
Men inte bara det. Snön har kommit. Jag behöver ingen piska för att ta mig ut. Inte motivera mitt tränande med att jag måste samla tankar så kan blogga. Nu spritter det i benen av förväntan att få färdas ut i det stora vita. Åka mellan av frost draperade stammar som i marmorerade pelarhallar. Se hur de sträcker sig upp mot skyn. Beskåda bergens stelnade vågor som står i blått och vitt. Ett i bomull inbäddat landskap.
Nej, jag behöver inte försöka skriva inspirerande berättelser som jag kan återvända till för att få motivation. På vintern är det bara att tuta och köra.
Obs, för undvikande av missförstånd, inte en sådan ”tut”, dricker nästan aldrig alkohol. Gillar inte smaken. Tål inte mycket heller. För mig räckte med lukten av den etanol som användes vid brandsläckningsövningen på jobbet för att bli lite på kanelen. Men det lär vara nyttigt. Brukar strö den över frukostgröten. Kanel alltså, inte etanol.
Nej, nu måste jag jobba. Vi hörs.
Visst ja. Församlingsbladen ska ut.
Sista inlämningsdag i morgon.
Numret till Brevbärarkontoret…få se…där har vi det.
Ring. Ring.
-Posten
-Ja, hej, det är Rolf Öhlén här. Tänkte höra om jag kan skicka församlingsbladen med lantbrevbäraren när han passerar idag. Vasa? Går det inte längre? Nähä. Så jag måste alltså köra 11 mil för att lämna in församlingsbladen som sedan skickas till Umeå för att vidarebefordras till Bredbyn så att ni kan lämna ut dem i Skorped där jag nu sitter? Det var ju omtänksamt om klimatet. Tack då.
Mycket behändigt. Slänger en snabb blick på Eniro och iväg. Kommer till Örnsköldsvik. Få se…där, bra att det är så tydligt skyltat. Vaba? Och nu då? Inte en skylt så långt ögat når? Och här var det återvändsgränd. Får väl köra tillbaka då. Parkerar bilen och går längs vägen –hoppsan sa, det var djupt i den pölen. Snöblandat vatten i skon inte skönt.
Få se nu…Sjögatan 4…5…men där är det ju, på fel sida av vägen mot vad jag trodde. Tittade för slarvigt på kartan. Det står tydligt där. Om jag bara hade haft ögonen med mig, men tanken var uppe i det blå. Tur att jag visste att det skulle ligga här, annars skulle jag inte ha hittat. Eller så hade jag fått fråga. Fast folk kan ha så förvirrad uppfattning. De kan beskriva saker på sitt sätt så när man ser det i verkligheten känner man inte igen det.
Kör tillbaks. 11 mil i onödan. Tre och en halv timme bortkastad som jag kunde ägnat åt något roligare. Fast…skulle vara kul att se mina Funbeatsvänner min när jag reggar vilsen promenad i issörja. Bara det kan vara värt besväret. Hi hi hi….
