I dag på adventsgudstjänsten i kyrkan var inte ett öga torrt. Det berodde på att jag helt spontant och oförberett både för mig och kantor sjöng vissa bitar acapella. Den som hört mig sjunga någon gång förstår vad jag menar. Stackars människor. Vilken traumatisk upplevelse det måste ha varit.
Nu har jag förstört hela julhelgen för dem. Snacka om dålig början på kyrkoåret för de stackarna. Men jag kunde inte bara låta bli. Känner mig plötsligt så full av en livslust jag länge saknat. Tyvärr råkar en del Funbeatare ut för den också. Sorry, men Öhlén börjar komma i gasen igen och tro mig, då går ingen säker.
I dag ska jag ta det lugnt. Bara sakta strosa runt på mitt bästa virtuella träningstorg.
På cykelarenan står cyklisterna och diskuterar teknik. Vinterutrustning. Oförsiktiga medtrafikanter (sparkåkare?)
Utanför friidrottsstadion talas det om tävlingar. Lite om doping. Tjuvstarter. Underlag.
Vid skidaffären står några entusiaster och ser förhoppningsfullt upp mot den gråa, molntäckta himlen varifrån lätta snöflingor kommer neddansande som små änglastjärnor från skyn. Är det dags att byta skidor? Vilket skidmärke? Vilken bindning?
Utanför sjukstugan och massageinstituet talas det om skador och besvär. Orsak och verka. Vila och väntan.
I spelhallen försöker några att få cyklisten att flyga så långt som möjligt.
Klädaffären har modevisning samtidigt som kunderna får möjlighet att designa sina egna kläder.
Mataffären samlar åtskilliga på jakt efter god och nyttig mat som passar med deras träning. Tips och recept utbytes gladeligen.
På Café Intim sitter några nyfunna vänner i chambre séparée och pratar om allt mellan himmel och jord, om stort och om smått. Kastar en och anna blick ut mot torget och de som där rör sig denna stilla onsdagseftermiddag/afton.
I stadshuset utrycker de som där så önskar sina funderingar om träning, kompisar, arbetsliv – det som faller dem in och delger de som så vill sina insikter och åsikter, mer eller mindre djupa och välgrundade.
Från stadsteatern hörs glada skratt och högljudda buanden åt bättre och sämre historier som där framförs. Vad som är vad får var och en själv bedöma.
Borgmästare Olle går omkring och myser, håller ett vakande öga på sitt torg. Rätt vad det är blåser han i sin tuba för någon ny kungörelse om något fiffigt för medborgarnas fromma. Då stannar torglivet av, folk samlas eller åtminstone spetsar öronen för att höra vad som nu är på gång. Efter proklamationen återupptas samtalen. Gamla diskussioner kan komma att ledas in på nya spår.
I kväll ska jag bara vandra runt. Titta in i ett skyltfönster här. På avstånd iaktta en grupp där. Inte lägga mig i. Inte inleda eller besvara något samtal. Bara njuta. Bara vara. Jag behöver det ibland. I kväll är en sådan stund.
Tack gode Gud för Funbeat. För Olle. För alla mina vänner här…
Nu tändas åter ljusen på vårt lilla torg
Med så många vänner svinner all min sorg
Glada vänner samlas vart än jag ser
ute på gatan eller i chambre séparée
Fotboll och cykel, löpning. all sport
stötes och blötes oavsett sort
men även andra ämnen som många berör -
det tackar vi Olle för.
Folk är inte kloka. Att se en och annan rullskidåkare längs vägen är väl ingen ovanlig syn. Men en som åker längdskidor längs vägen hör nog inte till vanligheterna. Ändå var det vad jag gjorde i dag. ”Jaha, nu är den galningen ute igen” tänkte nog de som såg mig. Jag skulle posta räkningarna och då tog jag skidorna, åkte över till församlingshemmet och den sista biten fick jag åka ut på landsvägen för att komma åt postlådan.
Sedan åkte jag två varv runt huset. Jag börjar vid bron, sedan upp mot postlådan, svänger mot församlingshemmet, åker förbi prästgården, svänger vid arrendatorsbostaden, då är varvet fullbordat, av med skidorna och sedan är det bara att gå in och registrera på Funbeat. Dubbeldörrarna leder in till ”lägenheten” och den enkla dörren in till församlingsexpeditionen, tillika mitt arbetsrum.
Sedan hämtade jag grabben på förskolan och så tog han och frun sig en tur. Och jag lyckades ta en bild när jag skulle stänga kameran...
Dags att ta grabben till förskolan. Frun ska till Bredbyn på ett arla ärende. Ett förhastat löfte måste infrias. Jag lovade grabben att dra honom på boben till förskolan. En vag idé om skidåkning med boben bakom. Inser att det är orealistiskt. Men ett löfte är ett löfte.
Tar fram snöskorna och iväg. När vi lämnat uppfarten tutar mamma när hon far iväg. Jag bär ryggsäck och overall i ena handen, drar boben med den andra. Grabben vänder sig om och vinkar. Idag var det inte kul tycker grabben. Det var roligare när det var frost i gräset. Det prasslade så lustigt då. Men vad är det som låter nu? Vi funderar innan jag kommer fram till att det är snön som trycks ihop av snöskorna.
Vi kommer till höggräset. Där går det inte bra att dra boben. Den välter. Sittdynan blir snöig. Inte blir det bättre av att när den väl är avskakad och grabben ska sätta sig kliver han med foten på den så att den nästan blir ännu mer snöig än den var innan. Vi går upp till vägen och fortsätter där.
På hemväg. Funderar. Över relationer. Över människoöden. Vänner jag lärt känna. Via skola. Jobb. Funbeat. Möter en bil. Den saktar ner. Här på landsbygden kan det betyda två saker; antingen en pratstund eller ett möte med en annan bil. Den här gången var det ett möte. Så ser jag himlen för första gången i dag. Det är mulet. Men det skiftar i olika nyanser. Kråkor flyger förbi. Tar kameran. Går ut en sväng. Fotograferar. Till kyrkfönstret. Och den här bloggen. Håll till godo.
Snön leker i vinden utanför mitt kontorsfönster. Plötsliga, lekfulla virvlar dansar inbjudande omkring, manar, kallar; ”Kom ut till oss och lek”. Jag skulle inget hellre. Kasta av mig alla plikter. Ge mig hän åt vindens vinande, känna snöflingorna smälla mot huden. Dra in den friska luften. Med kraftiga tag plöja mig väg genom ett ännu orört snötäcke. Bergen i söder tycks gråa, otydliga genom nederbörden. Granskogen ner mot Nätraåns dalgång står mörka, ruvande mot den vita marken.
Fara ut. Låta vinden vädra igenom själens mörkaste och mest oåtkomliga skrymslen. Låta dystra tankar och minnen fara sin kos, gladeligen vinka farväl till dem. Men jag har mitt arbete. Det finns saker jag måste göra som blivit liggande. Faran med att bli hängande på Funbeat blir tydlig.
Inte bara det. Om inte fullt en halvtimme ska jag vara på Stor och liten. Tänkte höra med barn och föräldrar vad de tyckte om gårdagens gudstjänst. Då är det inte lämpligt att komma genomsvettig efter ett hårt pass. Men jag åker skidor dit. Och så ska jag passa på att köra upp det numer igensnöade skidspåret jag dragit runt tomten. Kanske. Får se.
Ska försöka fatta mig kort idag. Nallegudstjänsten gick bra. Fast jag höll på att tappa balansen och ramla bakåt med ryggsäcken som innehöll den Napoleonbakelse (osötad) som hade en huvudfunktion i dialogen mellan mig och Tova. Jo, jag åkte skidor till församlingshemmet.
Efter gudstjänsten blev jag påmind om ett brev jag skulle haft med mig. Ut och på med skidorna. Den ena krånglade med bindningen. Bytte fot, då gick det. Så skulle jag snäppa fram det vänstra benet. Skidan far fram, jag tappar balansen och förflyttar hela kroppstyngden på den högra staven som knäcks som en tändsticka. Nej förresten, mer som en kokt spagetti. Den sitter fortfarande ihop men är inget att luta sig på.
Tar mig över sänkan mellan prästgården, in på expeditionen och hämtar brevet. Den trasiga staven få förbli hemma. Nästan längst ner i sänkan möter jag grabben på hans kälke. Tillbaks i församlingshemmet blir jag påmind om att jag också skulle haft en bok med mig. Jaha. Tillbaks igen då. Det jag inte har i huvudet får jag ha i benet.
Nu är det färdigt. Nu kan jag åka hem. På gårdsplanen möter jag en förväntansfull son iförd overall och skidpjäxor. In och byta om. Ut åk åka skidor med grabben. Sedan åker han pulka utför lobrygga på arrendeladugården. Jag åker tefat. Det fungerar mer som en snöskovel i lössnön.
Jag får in snö under skjortan. Innanför byxlinningen. Underkläderna. Snö i fickor. I plånbok. Vit vitt vitt. Och kallt. Vi åker. Grabben skär in snett framför mig, ramlar av. Hinner inte väja. Inte stoppa. Kollision. Men inte så farlig. Han får åka före. Vi tävlar. Vem kommer längst? Snurren glider fint, får bra bana. På slutet åker vi tillsammans han sitter i mitt knä.
Det är kallt. Baken fryser. Snart är den väl djupfryst. Tänkte vi skulle hålla på åtminstone till 15:00. Får räcka med 14:30. Nej, det går inte. Baken är för kall. 14:15 går vi in. Tre kvart. 25 minuter med snö innanför kläderna. Går in. Tar av mig snöiga, isiga, blöta kläder. På med pyjamas. Morgonrock. Sitter här och njuter.
En intensiv vecka är över. Inte lika mycket den här. Frun är ute och åker spåret runt prästgården. Två sparkåkare glider förbi på landsvägen. Söderhimlen, där solen just gått ned, har en smal gulfärgad remsa strax ovanför bergkammarna. Lätta moln, gråblåa, hänger strax ovanför trädtopparna. Ett och annat sjok går ända ner till bergen och bildar fläckar och remsor mot det gula ljuset. Snön lyser gråblå.
En vacker dag övergår sakta i en vacker kväll.
Egentligen orkar jag inte träna. Fullt upp hela veckan. Förberedelser kvar att göra för söndagen. Borde. Måste. Kör lite ”Hit the cyclist” och bestämmer mig för att åka ut om jag får iväg honom över 1000 meter på ett av fem försök. Det går. Slår mitt gamla rekord. Drar mig. Strax innan 23 slaget rycker jag upp mig, skriver i ”Idag är jag irriterad…” tråden för att jag inte kommer mig för, byter om och ger mig ut. – 15 grader ute.
Två svar på inlägget jag nyss skrev har redan kommit innan jag ger mig ut och sporrar mig ytterligare. Jag har släckt det mesta i nedervåningen på huset, sätter på mig skidorna och startar pulsklockan. Har hunnit halva varvet. Känner mig trött till kropp och själ. Ser upp mot natthimlen. Den har spänt upp sitt stjärnparasoll över mig. Jag känner hur jag fylls av förundran. Glädje. Energi. Får en idé om hur jag ska lösa morgondagens arbetsuppgift.
Vi ska ha nallegudstjänst. Nej, det är inte en gudstjänst för björnar som ska gå i ide, även om det skulle ha kunnat vara det med tanke på var jag bor. Inte heller är det en gudstjänst för mobiltelefoner. Nej, det är de yngsta i församlingen som är inbjudna till en gudstjänst där de får ta med sig sina gosedjur. Jag ska ta med min fru. Och son. Sedan ska jag och församlingspedagogen och hennes docka Tova ha en dialog med utgångspunkt från dagens texter och tema innan det bjuds på varm korv med bröd och kaka.
Med tanke på att det är Domsöndagen är det inte helt enkelt. Har funderat en del men inte hittat något snyggt avslut. Nu, under stjärnorna, får jag ett infall om hur jag kan hitta en ingång till en snygg knorr. Inte bara det. Jag får en annan vision. Stjärnorna. De ser lika ut. Ändå befinner de sig på olika avstånd. Olika ålder. Gömmer på solsystem, kanske på planeter med för oss okända livsformer.
Varje människa är en stjärna. En ljuspunkt som lyser för oss andra. Men med invecklade solsystem av erfarenheter, kunskap och känslor som växelverkar med varandra, osynliga för utomstående. Dragningskraft. Svarta hål som drar med sig allt i sin närhet till kaos. Ljuspunkter att navigera efter.
De tio första varven räknar jag varv rakt av. Funderar. Memorerar dialogen. Vad jag vill ha fram. Hur den kan utveckla sig. Tänker tillbaka på miljödagen i församlingshemmet. Den var lyckad. Funderar över insikten om människor som stjärnor. Börjar tappa räkningen. Måste hitta på något. Budorden. Ett budord för varje varv. Tänker andra tankar också.
Men sedan? Tja, 20. Vad är mer naturligt än att fundera över vad som hände 2000? Sedan 2001 och så vidare. 2007 upptäcker jag att jag åkt en timme som var min målsättning. Men jag har föresatt mig 30 så jag fortsätter. När jag fullbordat det 30 varvet lyser fortfarande gatljusen. Jag får göra mig omaket att korsa landsvägen och åka in på åkern.
Tyvärr är snötäcket inte till räckligt tjockt på den höstplöjda tegen. Det blir mer puckelpist än längdåkning. Stannar halvvägs ner i slänten. Ser mot den södra delen av stjärnhimlen. Den norra har jag kunnat beskåda utan störande ljus när jag åkte runt prästgården. Nu är det det den södra jag vill beskåda ostört.
Jag ser på min vän Orion. Två stjärnfall fångar min blick. Jag önskar många stjärnfall så att jag kan önska lycka och välgång åt alla mina vänner på Funbeat. Så ser jag en välbekant stjärna, en barndomsvän. Om du ser Orions bälte, följer svärdslidan ner till den stjärna som markerar dess vänstra fot och sedan drar en linje snett neråt ser du en klar stjärna som blinkar i rött, gult och grönt. Jag tror att det var den stjärnan som var den enda som under en begränsad tid av året lyste in genom mitt pojkrums fönster på Turistvägen 22 i Järvsö. Kanske har jag nämnt det förut, jag vet inte. Börjar röra ihop saker. Ett kärt återseende i vart fall.
Jag skidar hemåt. Ska skriva av mig. Men naturligtvis är det något som ska krångla. Bindningen på min högra skida vägrar att släppa ifrån sig pjäxan. Jag får snöra av mig skon och hoppa i strumplästen i snön upp på bron. Jag ställer in skidan med pjäxan kvar i hallen för att låta den tina. Inte första gången det händer. Lär inte vara den sista heller.
Snön fortsätter att lysa med sin närvaro. Bäst att passa på. Grabben sover, frun hemma från scouterna. Hittar henne vid datorn. Byter om. 10 varv runt huset. Minst 10. Långtråkigt? Inte långtråkigare än vad jag gör det till. För att bevisa detta påstående bestämmer jag mig för att hitta minst två olika saker att tänka på för varje varv jag åker på den ca 270 meter långa banan jag lagt upp.
Varv 1 Jaha, då ska vi se. Vad ska jag upptäcka här då? När jag svänger strax innan landsvägen har jag församlingshemmet i blickfånget. Det lyser. Har det varit körövning? Jag fullbordar svängen och åker norrut. Karlavagnen hänger till höger om huset.
Jag svänger upp mot arrendatorsbostaden. Fönstren gapar svarta och tomma. Vilka människoöden har icke där passerat revy. Nordins som bodde där ett tag hade efter vad jag fått mig förtäljt en speciell relation till en av mina företrädare som hade en tax och plägade vinterutfordra rådjur. Det passar kanske bra att jag tänker på det när jag nu passerar bron och går in på
Varv 2. Jaha. Vad finns det nu att tänka på, nu har du väl uttömt alla tankar? Ack nej, gatlyktornas gula sken får mig att dra på mun. Glömmer aldrig när min fru, son och jag återvände efter en av våra odysséer söderut och såg att de vita lamporna blivit utbytta mot ”stadens ljus”. Jag fick väldigt roligt åt det.
Jag drar mig till minnes min sejour i Järvsö där jag som barn på väg till biblioteket kunde stanna under en gatlykta och se upp mot de fallande snöflingorna och leka att jag färdades genom rymden och att flingorna var stjärnor jag passerade. Stjärnor ja. Plejaderna hänger i söder. Undrar om det finns liv på andra planeter? Hur det i sådant fall ter sig? Har jag någon ”tvilling” fast i en annan form som gör samma saker som jag, tänker samma saker som jag? Jag ser mastens röda sken i öster. Det väcker studentminnen som bara vart och ett skulle vara värd en hel massa varv.
Varv 3 …och nu? Postlådan. Hinner nätt och jämt börja spinna några tankar om posten förr och nu när jag ser ett dimsjok följa landsvägen österut. Det ser nästan ut som ett andeväsen. Jag följer det med blicken allt eftersom det rör sig med ungefär samma hastighet som en promenerande människa.
Jag passerar ett av mina översnöade skidspår. Det var det jag drog upp när jag mötte grabben som var på väg från församlingshemmet på sin kälke som mamma fick dra i uppförsbacken. Nu är spåret halvt översnöat. Kommer att tänka på en dikt om ett översnöat skidspår som finns i en antologi min mor har i sin bokhylla. Har för mig att hon fick boken som någon slags premie. Näst senast jag var där tänkte jag leta upp dikten och läsa den igen men hann inte. Ett tag kunde jag just den dikten utantill.
Knutlampan borta hos grannen – han med timmerbilen – lyser. Grabben hans har jag spelat bordshockey med. Ett tag var det ett helt gäng som höll på. Kommer särskilt ihåg en grabb, vilka duster vi två hade. Vill inte sätta ut några namn med tanke på den så kallade integriteten.
Att skolor, företag och offentliga inrättningar sätter upp övervakningskameror för att komma åt vandalism är tydligen helt förkastligt men att privatpersoner filmar, tar kort på olycksplatser och brottsoffer med sina mobiler och som sedan publiceras i dagstidningar och skvallerblad är tydligen helt ok. Märkligt. Nåja, det räcker med att nämna att han ofta nämnde en back i Modo som på den tiden hade nr 2 och vars efternamn har med ett visst träd och en viss projektil att göra även m det är lite annorlunda stavat.
Hoppsan, nu kommer jag redan in på varv 4. En bil passerar. En hund skäller. Dessa händelser snarare förstärker ödsligheten än bryter den. De ger en fläkt av liv, av modernitet, en kontrast mot tystnaden, mot de stumma bergen och den mörka natthimlen. Det blir en tydlig relief – det uråldriga, det stumma, det vilda, det naturliga mot det mekaniserade, moderna, sterila.
I dag ska allt gå så fort, vara snabbt, omväxlande. Moderna musikvideor har så snabba klipp att hjärnan inte alltid hinner registrera och förstå vad det är den ser. Allt ska gå så snabbt. Jag ser upp mot stjärnhimlen. Om allt skulle filmas och sedan spelas upp mycket snabbt skulle vi förundras över vilka växlingar det finns bara under ett dygn.
Men skiftningarna kommer långsamt, smygande – så vi hinner smälta och betrakta det så länge att många tycker det hinner bli långtråkigt – som den här bloggen. Men det finns hela tiden små, nästan omärkliga skiftningar – om jag vill se dem.
Varv 5. Landsvägen. Hur länge har den haft den här sträckningen? Vilka har passerat på den? Kanske några av mina anfäder och anmödrar som bodde i Mosjö under en del av sin levnad. Undrar vad de skulle tänka om sina ättlingar om de såg mig här i kväll? Hur levde de? Utan el, utan rinnande varmt och kallt vatten? Samla mat för vintern, hålla kreatur för sin överlevnad. Det kan inte ha varit lätt. Krig, farsoter, nödår – det var nog inte alltid så lätt.
Kommer det en bil? Björken vid tomtgränsen ser ut att lysa lite lätt i mörkret. Nej, ingen bil kommer på vägen. Nu ser jag. Både häggen utanför grabbens sovrumsfönster på ena sidan och lärkträdet på andra sidan spåret jag åker lyser i topparna på samma sätt. Träden står klädda som brudar i väntan på sin brudgum – frosten har klätt dem i vackert vitt som reflekterar det ljus som strålar på dem från gatlyktor, elektriska lampor från huset – och kanske också lite från stjärnorna.
Men åldern ser ut att ha tagit sin tribut där de står i väl mogen ålder, hastande hän mot förgängelsen. Ändå har de aldrig varit vackrare än nu i sin falnande skönhet, med värdigt lugn beskådande sin omgivning med vänlig kärlek och vishet som ett långt liv kan skänka. Varför har vi så lätt att bara se till det yttre? Varför tror så många att de bara har ett värde om de är attraktiva i andra människors ögon?
Alla människor har en skönhet i sig själva, varje ålder, varje fas i livet har sin skönhet, sin charm, men det är så lätt att den aldrig får komma fram på grund av att vi tror att vi måste vara, tänka, tycka, se ut på ett visst sätt istället för att vara oss själva …och…nej, inte redan, jodå…
…varv 6…attans, nu måste jag bryta tanken och söka rätt på något nytt igen. Jobbigt det här. Varför är vi så otåliga av oss? Resa. Jag älskar att resa. Jag kan sitta och titta ut genom ett fönster i timtal. Läsa för att tiden ska gå fortare? Vad då för något? Den där boken som jag kan läsa innan jag somnar eller när som helst annars istället för att se ut och upptäcka rådjuret som lyfter huvudet, det älskande paret som vandrar hand i hand, älven som nästan frusit till, skitningarna i landskapet, i dagern.
Ja men på natten kan du väl inte se något? Min egen spegelbild. Funderingar om vem jag är, vad jag vill. Anar världen där utanför som fladdrar förbi i en ständigt ny mosaik. Ett järnvägskorsning där bilar står och väntar, ett sovande samhälle med ett före detta stationshus. Vilka nära och kära har tagit farväl för att aldrig mer mötas i denna värld? Vilka tårar av lycka och sorg har fällts vid denna perrong? Vilka främlingar har klivit av för att skapa sig ett nytt liv? Lägger märke till årets första skidspår. Det blev inte så bra.
Varv 7 Hur många har bytt spår för de ledsnat på det gamla? Hur många har besviket konstaterat att ordspråken; gräset är alltid grönare på andra sidan, man ska inte gå över ån efter vatten och du vet vad du har men inte vad du får stämt men inte vågat erkänna det för sig själv utan försökt intala sig att det ändå var rätt för att de inte törs erkänna sitt misstag ens för sig själva?
Å andra sidan, hur många trampar inte runt i gamla hjulspår som verkligen borde bryta upp och skapa sig något nytt? Vad är egentligen eftersträvansvärt – att våga bryta upp och bryta nya vägar eller att härda ut och hålla fast vid det man har? Det finns inget universellt svar på den frågan Det beror på vad det är och vem du är. Det finns inga patentlösningar som fungerar på alla överallt i alla situationer. Men lösningen på problemen ligger inte alltid där vi tror att vi ska finna dem.
Knutlampan på bilverkstaden skymtar i mörkret mellan träden. Den karln tycks aldrig sova. Det lyser sena nätter och vissa lördagar. Så är det väl att vara småföretagare i glesbygd. Jobb dygnet runt, året runt för att få det att gå ihop.
Varv 8. Jaha ja, vad skulle jag nu blogga om på de olika varven jag kört. Börjar bli mycket nu. Var och en av dessa tankar – jag kan till och med ha missat någon – skulle jag normalt kunna dra ut på i minst fem varv om inte 10. På det här varvet borde jag försöka memorera de olika tankarna, men har jag lovat er nya så har jag.
Få se. Mina bästa tankar brukar komma när jag inte krystar fram dem. Jag skapar lättast när jag rör mig i naturen. Men nu är det bara 1,5 varv kvar? Nej, nu struntar jag i det här nu måste jag få tid att njuta lite också. Jag fyller lungorna med klar nattluft, späckad med stjärnglitter. Vintergatan, mitt galaktiska hem, sträcker sig över mig. Tur att vi bor i utkanten, vilken trafikstockning det ska vara i centrum.
Jag lyssnar till stavarnas frasande i snön, mitt hjärtas rytmiska dunkande. Då kommer tankarna av sig själva utan att jag behöver stapla dem på varandra för att visa hur omväxlande det kan vara.
Varv 9. Nu struntar jag i er och tänker bara njuta av tystnaden och natten. Den senare är inte helt svart. Mer mörkblå som blir ljusare i norr, strax ovanför bergkammarna i norr.
Varv 10. Åker. Åker. Rensar hjärnan. Skönt. Ett tag blev det väl mycket. Tro mig, har ni läst ända hit kommer ni att tycka att det var jobbigare att läsa det här än vad det var för mig att åka dessa 10 varv. Åkte ett till av bara farten.
Tro mig, vart och ett av dem blev överfullt av tankar och känslor. Det är inte vägen, sträckan som är tråkig. Det finns alltid något att se, något att tänka på. Var sekund, var meter kan fyllas med något slags innehåll. Det är du som väljer vad du vill fylla det med; industrialiserat dunka-dunka, litterära eskapader – eller om du verkligen vill ta ett möte med dig själv, bearbeta dina egna tankar, fylla din tid med drömmar, minnen, möjligheter – eller om du vill stänga allt sådant ute och istället låta dig översköljas av den moderna tidens skval.
Träna på!
Gryning. Solen är på väg upp. Snön gnistrar i det första trevande ljuset. Vem kan motstå det? Inte jag i alla fall. Spänner på mig skidorna vid bron och åker iväg. Solen har precis stigit upp över bergkammarna i sydost. Månen hänger i väst. Jag svänger strax innan tvättlinorna, i höjd med arrendatorsbostaden. Jag har solen och månen på var sin sida. Så svänger spåret och jag åker mot gryningen ett kort tag innan jag vänder igen och solens lågt hängande sken gör min skugga lång.
Mina tankebanor störs när frun gastar åt mig. Hon är på väg till församlingshemmet med pojken för ”Stor och liten”. Som ledare har hon en del att förbereda. Jag har lovat att komma eftersom jag är ledig idag, men först en kort skidtur. 10 varv hinner jag med innan jag går in, gör frukost, duschar och registrerar träningen på Funbeat. Hoppsan, nu blir jag försenad.
Slänger på mig kläderna, tar på mig skidorna…nej, jag glömde det jag skulle ha med mig år den andre ledaren, av med skidorna, in på expeditionen, ut igen och iväg. Tvärs över trädgården, ner för backen, över bron, uppför backen, ut på parkeringen, framme. På väg tillbaks bråkar grabben. Han vill åka kälke samma väg som jag åker skidor, vilket mamma inte är så glad för.
Nå, vi kommer över, jag provar om det går att åka utanför trädgården, i höggräset. Det går över förväntan. Hemma igen vill grabben prova. På med hans pjäxor och skidor, sedan ut i trädgården. Efter några korta turer går vi till lobryggan och åker tefat, bob och pulka. Det går rätt bra även om det blir en del kullerbyttor i snön – för mig alltså. Till slut går vi in.
Fast klockan bara är runt 14:00 åker nattkläderna på. Korv stroganoff med ris smakar ypperligt efter den kalla leken. Jag tar tag i en del arbete som blivit liggande. Ute faller mer snö. En skön känsla av välbehag infinner sig när landskapet utanför bäddas ser ut att bäddas in i bomull.
I tvenne dagar har nederbörden över nejden bestått av fruset vatten. I kväll snörade jag på mig pjäxorna och dammade av skidorna. Inte var det mycket snö som kommit, kanske 1 decimeter men ut skulle jag. Att dra upp några spår utanför tomten var inte att tänka på.
Men tänk vad många hjälpsamma människor de finns. Medan jag kavade runt där i snön var det många bilister som tydligen ville hjälpa till. De visade hur gärna de ville hjälpa till att dra upp spår. Vad jag inte riktigt förstår är varför de envisades med att ge tecken att vilja plöja upp spår på fältet på andra sidan vägen. I varje fall var det åt det hållet de vinglade till.
Första varvet var mest att dra upp spår, andra och tredje dra ner mittsträngen med vänster skidan. Så blev det lite åka innan större delen av de sista varven fick ägnas åt att försöka täcka det av skidåkandet blottade gräset.
Trött. Färdig. Snarare ofärdig. Både med jobb och i kroppen. Onsdag. Långa träningspasset. Vill inte. Orkar inte. Måste. Mål. Motion. Må bra. Så jag tvingar mig själv. Efter att grabben somnat. Tar på mig ytterkläderna. Gör i ordning gångstavarna. Grabben fick tydligen låna dem idag så de är korta. Krånglar lite innan jag lyckas få ordning på dem.
Kommer ut. Luften kall. Klar. Fräsch. Månen hänger som en gigantisk reflektor och lyser upp natthimlen. Det är inte svart. Det är ett blått sken. Här och där lättare moln. Tydligen får jag sällskap på min ensliga vandring av en gammal kär bekantskap. Orion hänger i sydost. Det var den första – och hittills enda - stjärnbild jag lärde mig känna igen förutom Karlavagnen.
Hur det gick till är en lustig liten historia.
Orions bälte kände jag till. Så kom den stora dagen i högstadiet då vi skulle lära oss att känna igen varsin stjärnbild som vi inte redan kände till. Naturligtvis var det den gången jag inte var med på lektionen. Så jag fick i hemuppgift att välja en bild. Jag var inte dummare än att jag tog Orion. Läraren tyckte väl att det var väl lite fusk, men gick ändå med på det. Sedan dess har jag och Orion kompat bra ihop.
Ack, så många nattliga promenader jag företog i min ungdom då jag fascinerad stirrade upp mot stjärnhimlen. Det var då det. Nu för tiden är jag ännu mer fascinerad av den. I höjd med församlingshemmet kommer jag på att jag glömt ta på mig min reflexväst – igen! Ändå såg jag den på hatthyllan när jag tog på mig ytterkläderna. Nåja, jag ska strax vika av från stora landsvägen och vägen jag sedan ska gå borde det inte komma någon bil på ikväll.
Däremot, om jag har tur, ett nattligt persontåg. Jag passerar järnvägskorsningen. Karlavagnen hänger i norr. Plötsligt tycker jag mig höra ljud från skogen intill mig. Jag stannar. Det blir tyst. Jag fortsätter att gå. Jag hör något igen. Stannar. Tystnad. Nej, det var nog jag själv som åstadkom de ljuden. Fortsätter gå. Men vänta nu! Vad var det som knakade? Det var inte jag. Min blick försöker genomborra skogen. Jag fortsätter med raska steg.
Skogen glesnar. Här har jag fritt synfält, här kan inget smyga på mig. I nerförsbacken skrattar jag tyst för mig själv när jag kommer på att det kan ha varit grannens hästar som gick omkring i mörkret. De har ju hästhage här nu. Fortsätter glatt min nattliga vandring. Kommer ner på raksträckan där vägen löper parallellt med järnvägen. Reflekterar över dagen som varit, sjunger små visor, ser mot natthimlen.
Jag passerar stationsbyggnaden på andra sidan vägen. Jag ska gå fram dit vägen svänger och skogen åter sluter upp på båda sidor vägen. Plötsligt hör jag något fräsa i ledningen. Sedan hör jag ett tåg komma bakom mig. Kan det vara persontåget? Jag vänder mig inte om utan väntar spänt. Jo då, det är ett södergående persontåg som passerar. Lyckan är fullständig. Jo, ni läste rätt.
Kanske tycker ni att jag har en torftig tillvaro som kan bli överlycklig för så lite. Ni kanske har rätt. Eller inte. Det kanske tyder på en rikedom att kunna glädjas åt de enkla sakerna i livet Ni får ta det som ni vill. Jag vet hur jag tar det.
Jag vänder i kurvan där skogen börjar igen och går tillbaka. Sjunger några rader på AB Svenska ords ”Vi har alla gått ombord på livets tåg, rusar fram på denna jord med hoppfull håg…” och tänker på de gånger jag själv skakat fram på dessa kollektivtrafikens elektrifierade ormar. När jag kommit en bit på väg hör jag ett norrgående tåg – men det stannar vid stationen. ”Aha, det inväntar ett mötande tåg” tänker jag. Funderar på om jag ska vänta på det eftersom jag kommit till kurvan där vägen svänger bort en bit från spåret och en skogsdunge skymmer sikten. Nej, jag fortsätter. Skogen öppnar sig igen och jag passerar ett fritidshus när tåget dundrar förbi. Ett godståg.
Jag fortsätter uppför backen. Hör inte att det väntande tåget startar. Väntar väl på ett till tåg. Visst ja, nu glömde jag att titta mot berget och stjärnhimlen när jag passerade det. Får passa på att se karlavagnen nu. Vad är det här? Har den kört in bland molnen? Hoppas den sätter på dimljusen. Himlen framför mig täcks snabbt av moln – men månen lyser fortfarande klar, befriad från alla slöjor.
Skogen tätnar igen. Så hör jag ett knak i skogen. Nu är jag säker på att det är på höger sida. Där hästhagen är. Då var det hästarna jag hörde. Fasligt vad långt det är till huset. Vänta nu, först här börjar hästhagen. Då kan det inte ha varit hästarna jag hörde….jag vänder mig om och stirrar länge in i skogens dunkel.
Så rycker jag upp mig. Järnvägssignalerna börjar plinga. Jag skyndar mig framåt men saktar in stegen när jag skymtar järnvägen mellan träden. Ännu ett södergående godståg. Jag korsar järnvägen och tänker att om singnalerna börjar låta innan jag kommit fram till första trädet på vänster sida av vägen, ska jag vänta på tåget.
Jag hinner inte så långt. Jag vänder om. Går tillbaka mot korsningen. Godståget passerar i god fart. Jag går hemåt. Orion har gömt sig. Nu ser jag de två översta stjärnorna, han sträcker upp händerna ur diset som för att visa var han är. Nu börjar jag se bältet. Det verkar som om han stiger fram ur ett snölandskap.
Jag kommer upp på landsvägen. Här svartnar himlen, natten blir mörkare. Vägljuset förtar månens förtrollande sken. Jag vandrar hemåt. Skulle kanske haft på mig underställ. Vänstra benet känns kallt. Gör lite ont. En fantastisk kväll. Åter igen. Tänk, om jag haft någon att dela den med. Men jag tycker om att gå ensam. Själv bestämma takten. Gå så långt jag känner för. Men ändå. Fler borde få uppleva denna förtrollande afton. Tur att Funbeat finns. Håll till godo, vänner.
Grabben sover. Frun hemkommen från scouterna. Dags för ett träningspass. Motionscykel? Månen lyste så vackert på väg hem från Mellansel. Dimman låg som en rök över större del av Anundsjösjön. På vägen dit åkte jag Åselevägen med sjön nedanför min vänstra sida. När jag svängde in mot Mellansel och kom ner mot järnvägsstationen rullade lätta dimmoln in. På spåret stod det mystiska tåg jag såg i går. Nu kunde jag beskåda det närmare, visserligen i dagsljus men dimman som sakta kom in från sjön gjorde att det fortfarande såg overkligt ut.
På väg hem körde jag över Fannbyn istället så att jag skulle komma närmare sjön och dimman. Jag blev inte besviken. Väl hemma måste jag bara stiga ur bilen och avancera ett tiotal meter in på gräsmattan för att beskåda vår närmaste granne vad gäller himlakroppar betraktat. Månen hängde nästan full i nordost. Lövträdens kala grenar tecknade ett intrikat mönster framför dess livlösa skiva. Himlen var klar. Det får bli stavgång.
Mörkret har lägrat sig – så dock ej dimman. Den hafver istället tagit sig orådet före att stiga och därmed dölja himlens svagare ljuspunkter. Däremot förmår det inte stänga ute månens sken. Månen är bara lätt beslöjad av det tunna diset. Var gå för att få ut maximal synbar upplevelse? Det måste vara öppna fält utan gatljus. Det får bli körvägen öster om kyrkan. Det är minusgrader ute så marken är frusen.
Allt som jag går tror tydligen mina teleskopiska stavar att jag krymper. De glider längre och längre in i sitt skyddande hölje. I månskenets ljus tyder jag mödosamt markeringarna och ställer in dem till vanlig längd igen. Min plan att göra en kupp för återfärden och gå ungefär där Arnes spår brukar sträcka sig har omintetgjorts av bonden som brukar just den delen av marken; den är höstplöjd med djupa fåror.
Där skogen börjar stänger träden månens ljus ute. Där vänder jag om och går tillbaka. Jag ser min egen skugga. Den del av min omgivning som inte störs av den moderna tidens kalla, cyniska ljus kastar svarta skuggor i ett blått, förtrollande sken. En underbar kvällstur som jag inte skulle ha kommit ut på utan Funbeat. Ha det gott i höstmörkret.
Gråväder. Skymning. Känner att om jag ska komma igång igen måste jag ut. Nu. Idag. Fast det hinner bli eftermiddag. Regnet hänger i luften. Lågt förbidrivande moln jagar åt nordost. Min andhämtning, stavarnas rytmiska dunk på våt asfalt är allt som hörs. En dörr öppnas på personalbyggnaden där kyrkvaktmästarna har sitt krypin. In kort stund faller ljuset ut genom öppningen och bildar ett rektangulärt mönster på parkeringen. Är det som jag inbillar mig att en svag doft av kaffe når mina näsborrar? Två skugglika gestalter rör sig mot församlingshemmet där det lyser i köket.
Jag svänger mot järnvägen. En pensionerad skollärare som rastar en hund påminner mig ordlöst om min glömska. Han har reflexväst, det har inte jag. Nästan uppe vid järnvägskorsningen börjar det plinga. Härligt, nu får jag se på nära håll när tåget dundrar förbi. Jag skyndar mig upp. Innan jag är nästan framme hinner en pick-up ifatt mig. Den stannar och väntar. När jag kommit upp, vevar föraren ner fönstret och frågar om det brukar vara så här. Nej, det kommer nog snart ett tåg, svarar jag. Bilen vänder och fortsätter.
Inget tåg till höger. Inte till vänster. Jag skyndar mig över och fortsätter. En bil kommer mig till mötes och passerar mot övergången. Jag spanar ner mot järnvägen. Inget tåg. Jag lyssnar. Jag hör ingenting utom varningssignalen. I höjd med första huset så anar jag ett ljud bakom mig. Jag skyndar på stegen för att få en bättre utsikt över spåret. Egentligen hade jag bara tänkt gå en halvtimme; frun håller på att förbereda Mårtensmiddag – i och för sig med kyckling, men ändå.
Nu skyndar jag mig över kullen och nerför backen. Jag hör tåget komma, men det går väldigt sakta. Som den intelligente läsaren redan räknat ut, var det inte jag som gick fort – då skulle jag vara världsmästare i gång – utan tåget som går långsamt. I kröken bakom mig där vägen svänger, anar jag lyktorna från loket.
Jag fortsätter framåt i makligare takt nöjd med att befinna mig jämsides med spåret. Nu kan jag inte missa tåget. Jag vänder mig om igen och tåget är borta. Jag lyssnar, hör det men ser det inte. Så kommer det dunkande. Far förbi mig. Små upplysta rektangulära fönster, nästan som på en personvagn, sedan en mörk kropp, gulsvart, om den gula färgen är täckt av smuts vet jag inte, i slutet på ekipaget som inte är särskilt långt är det också en förarhytt där det sitter någon.
Det känns som en drömsyn. Nästan overklig. Något liknande tror jag inte att jag har sett.
Jag kommer i höjd med det flerspåriga avsnittet av järnvägen och vänder om. Mörkret har sänkt sig. Tystnad. Jag forcerar uppförsbacken för att inte missa fruns goda middag. Kyrkan ligger upplyst nedanför mig. Jag skymtar den mellan trädens stammar.
Ett godståg rusar söderut med mer normal hastighet. Jag kommer hem. Registerar träning. Nöjd med att ha kommit igång igen. Middag i skenet av stearinljus. Men synen av det första tåget dröjer sig kvar, etsar sig fast i ögat.
Ä-n-t-e-l-i-g-e-n är jag på banan igen. Tog mig en uppfriskande promenad. Den sista tiden har humöret gått ner i takt med att temperaturen gått upp. Vi har haft fina, frostiga mornar. Isen hade till och med hunnit lägga sig på de mindre sjöarna. Tjälen hade gått till i marken. Så blir det töväder, såphalt på grusvägarna, isen smälter och med dem drömmarna om tidig snö.
Inte blev det bättre av att min pulsklocka låg som en skrothög framför mig. Den signalerade att det var dags att byta batteri. Det var lätt att öppna klockan men för att få ut batteriet krävdes en smärre operation. Om jag kunde begogeripa varför det ska vara så krångligt. I och för sig kan jag det, fuktskyddad som klockan ska vara och en massa specialfunktioner. Tur att vi har en lokal batteribytarservice i byn som lyckades tråckla ihop eländet igen.
När jag skulle ställa in den i morse (inte i ett skåp då alltså utan ställa in rätt tid med mera) så var instruktionspapperet putz weck. Får leta senare.
Här sitter jag nu med en flaska framför mig. Visserligen alkoholfritt, men den här veckan har varit hemsk. För lite motion, hög arbetsbelastning och prestationskrav, så jag tog till flaskan. Nu handlar det om läsk och godis, men ändå. Godistrollet har fått härja fritt. Å andra sidan lyckades jag få gjort det jag skulle göra även om det blev en del rätt stora fadäser som att jag tog fel på vilken dag det var.
I går var vi på medeltidsgille i Sollefteå. Det var knytkalas så jag skulle baka en äppelkaka. Av det blev intet. Nu berodde det mest på att grabben ville gå på en musikföreställning för barn, så frun ringde till jobbet och frågade om vi kunde fara. –Då hinner jag inte baka sade jag. Frun lovade att baka istället.
Jag har en underbar fru. Visst har det hänt att jag klagat på henne, men när det gäller ställer hon upp till 110 procent. Jag vet faktiskt ingen annan som skulle stå ut med mig som hon gör. Nåja, på lördag morgon sparkade hon ut mig i dimman för att jaga älg. Det var sådan dimma så jag såg inte en hund…jag menar hand…framför mig, än mindre någon älg.
Däremot hade tvenne förbättringar införts på det pass som jag satt; det fanns en stege upp till tornet. Första gången jag satt där fick jag klättra upp på utsidan av tornet. Sedan hade någon vänlig själ ställt dit en stoppad kontorsstol med armstöd nedanför, så jag kunde sitta bekvämt. Enda problemet var om jag hade fått chans att skjuta. Det var hjul på stolen, så risken hade funnits att jag hade rullat bakåt av rekylen.
Sedan var det bara att fara hem och förbereda morgondagens jobb, vilket jag inte hann riktigt klart innan vi ställde kosan till grannstaden Sollefteå och gillet. När vi kom fram till Vallaborg (Vallaskolan) höll de på att tända marschaller. Hallen där vi satt var dekorerad med vimplar, fanor och en vapensköld. Levande ljus och långbord gav en trevlig stämning.
Ättelägget tappade en flaska äppeldricka i golvet så det blev improviserat skurparty där ett tag. Ett tiotal personer hade mött upp och det fanns mycket och god mat med medeltida stuk. Hjortronglöggen var verkligen en hit. På vägen hem höll jag på att somna. Inte att undra på. Kom i säng runt ettsnåret på lördag morgon, upp 6,30 för att jaga, iväg på gillet och nu hem när klockan var runt 22,30.
Så varför sov jag inte då? Nja, det hade varit lite dumt med tanke på att det var jag som körde. Till slut rullade vi in på gården, lastade ur en sovande son och våra medhavda pinaler. Sedan var det bara att med uppbjudande av mina sista krafter försöka få till dagens arbete. Det var väl då det slog slint för mig.
I morse när jag körde till mitt första arbetspass, var det flera bilar som hann upp mig. Förmodligen irriterade de sig på att jag körde 70 på 90 väg. Det är inte så som många fått för sig att de runda vägmärkena med röd kant, gul botten och svarta siffror inte är lägst tillåtna hastighet utan högst tillåtna hastighet. Till det ska hastigheten anpassas till sikt och väglag.
Som förare ska jag hinna bromsa eller väja för ett oväntat hinder. Med tanke på tät dimma, våt vägbana samt pågående älgjakt tyckte jag det var bäst att ta det lugnt.
För övrigt tycker jag det är dåligt att de inte visar Chaplinfilmer, Helan och Halvan, Nils Poppe, Buster Keaton och så vidare. Är det fars dag så är det.
Var går egentligen gränsen mellan tro och vetande?
Vissa saker är lätta att visa. Släpper jag en sten på foten gör det ont. Får jag en i skallen får jag dessutom förmodligen en bula. Detta går att mäta, pröva, bevisa. Nu beror det på hur stor stenen är, om jag har stålhätta på skorna och hjälm på huvudet, men ni förstår vad jag menar. Det går att testa och se om det stämmer.
Om andra saker tycker vi. Inte alltid lika. Där befinner vi oss i ett gränsland. Ta en film som exempel. 23 elever plus läraren tycker att den är dålig, en elev tyckte att den var bra. Jo, jag var den eleven som gillade filmen. Vi kan ha olika uppfattning om vilka färger som är fina. Det handlar om tyckande men samtidigt något som går att se och bedöma.
Det är svårare med det som inte går att mäta. Kärlek till exempel. Hur kan jag bevisa för någon att jag är kär? Det syns inte, kan inte mätas, inte testas. Det kan vara många andra saker utan att det för den skull handlar om kärlek; åtrå, egoism, bedrägeri, men inte kärlek.
Vid en viss gräns passerar vi det empiriska och kommer över i trons sfärer. Vissa stannar långt innan de överskrider de tassemarkerna. Men de som gör halt har ibland fördomar gentemot de som går över den gränsen. Ändå finns det mycket som vi säger oss veta som vi tror att vi vet.
Jag har inte studerat solsystemet utan litar på vad astronomerna säger. Jag har inte sett jorden från rymden så jag vet inte att vårt klot är runt. Visserligen även tillplattat, som mänskligheten i själen också, men ändå. Jag vet inte att människan har varit på månen eller att Gustav Vasa levt. Jag antar, litar på att de uppgifter som andra härvidlag lämnar mig är sanna.
Problemet är att vilken tro vi än har valt är det få som respekterar andras uppfattning. Många tar det som ett personligt angrepp om andra inte delar deras tolkning och så kastar de skällsord omkring sig och vänder alla taggar utåt. Varför kan vi inte bara respektera andras uppfattning utan att för den skull anklaga eller håna de som tolkar och ser livet på ett annat sätt än vi själva? En del tror på vissa saker, andra inte. Det går inte att bevisa eller motbevisa. Behöver vi för den skull förlöjliga de som inte delar vår uppfattning?
Finns det intelligent liv på andra planeter? Ja säger en del. Nej säger andra. Varför skulle det finnas intelligent liv i universum när det uppenbarligen inte finns något på den här planeten? Fast finns det varelser som är klokare än oss håller de sig nog härifrån. Vad skulle de här att göra – förutom möjligen att sätta upp en skylt för andra, mer oerfarna rymdfarare; varning, förgiftad planet.
Gick en sväng på kyrkogården Alla helgons afton innan gudstjänsten. Det var många ljus på kyrkogården. Mellan två gravstenar där någon tänt ljus stod det en gravsten där ingen hade satt något ljus. Jag vet en gravsten där ingen kommer att tända några ljus. Inte jag eller mamma i varje fall. Min fars grav kommer aldrig någon att tända något ljus på, åtminstone så länge jag och mamma får bestämma.
Det beror inte på att vi inte höll av honom, snarare tvärtom. Bättre och mer kärleksfull far vet jag inte om jag kunde fått ha. Vadan denna ovilja att lysa upp hans grav med lite ljus då? Det härrör sig från den tid då vi hemsökte arma Järvsö. Det sista stället vi bodde på där låg på Turistvägen 22. Det var en villa med två lägenheter, en nere och en uppe. De var från början reserverade för lärare och eftersom min far innehade en sådan tjänst på Öjeskolan fick vi hyra övervåningen där när den blev ledig.
Från vardagsrummet, som hade öppen spis, hade vi en bedårande utsikt över Ljusnans dalgång och över den kyrka som jag konfirmerat mig i och som ligger på en ö nere i älven. Gud vet hur många varv jag vandrat där, med eller utan fiskespö.
På höstarna stod far och såg ut genom fönstret. Han sade till mor att han tyckte det såg så otäckt ut med gravljus. När de fladdrade i mörkret tyckte han att det såg ut som osaliga andar som inte fick ro i sina gravar. Så mor och jag har bestämt att eftersom han tyckte det kändes så otäckt kommer inte vi att tända några ljus på hans grav.
Tanken är inte så långsökt. Spöken och gastar har förknippats med Alla helgons helg. Det var di gamle kelterna som hade lite knepigt sätt att räkna tiden. Dygnet slutade när solen gick ner och började igen när solen gick upp. Logiskt och enkelt. Utom vid årets slut.
Det innebar nämligen att när solen gick ner på nyårsafton upphörde det gamla året. Men det nya började inte förrän solen gick upp igen. Under denna natt fanns det inget år ingen tideräkning, så då öppnades avgrundens alla portar och dess varelser kunde strömma ut över jorden för att ställa till förtret för människorna.
Det fanns två sätt att försöka slippa undan dessa härjingar av mörkrets varelser; antingen försökte man klä ut sig så att de trodde att man själv var en av dem eller så mutade man dem med gåvor för att de skulle lämna en ifred.
Jag undrar om maffiafamiljer använder helgen för att träna upp sina ättelägg inom beskyddarbranschen? Ge oss något, annars ställer vi till elände för dig? För mig handlar det om utpressning. Att barn går runt och tigger godis har jag inget problem med, men att ställa till elände för den som inte ger dem något tycker jag inte om. Vad ger det för signaler till barnen? Nej tack till sådana attityder.
Lyktorna utskurna ur pumpor har sin egen historia. Legenden berättar att en gång levde en smed på Irland som hette Jack. Han ställde till en massa ofog för folk och fä. En gång lurade han till och med Djävulen. Så han dog fick han inte komma in i himlen på grund av allt rackartyg han ställt till med – men han fick inte komma till helvetet heller eftersom Djävulen inte heller ville ha något med honom att göra.
För att han dock inte skulle kunna gå därifrån helt tomhänt fick han ett glödande kol från helvetets eld för att lysa hans förtappade själ väg på sin vandring. För att slippa ha den i handen skar han till en lykta av en rova som han sedan bar kolet i. I USA tog man pumpor istället för rovor, men bakgrunden är densamma; den evigt fördömdes rastlösa vandring över jorden intill domedag med hjälp av ett ljus från de fördömdas boningar. Kanske inte det mest lämpliga att sätta som gravljus vid sina nära och käras gravar med tanke på symboliken.
Så går ni förbi en grav i Allhelgona tid där ingen tänt några ljus, kan det vara för att den som ligger där ville ha det så.
