Väl uppe och över krönet, tillika passering av gränsen mellan Italien och Schweiz kändes det genast lättare igen. Löpningen gick riktigt bra och vi hade inga andra löpare som hindrade oss från att hålla vår egen fart. Nästa större kontroll och vårt första matställe La Fouly kom snabbt närmare. Jag hade dock börjat känna en skum känsla under höger fot men egentligen inget som hindrade mig. Vi kom fram till kontrollen, köade för att få lite mat och dryck, käkade och drog iväg igen. Stoppet tog 9 minuter och vi var nu 3 minuter före vårt 19:30-schema igen.
Tyvärr gjorde foten sig påmind nästan direkt igen och jag fick stanna och ta av mig sko och strumpa, på med vaselin under foten där en liten valk hade bildats och sedan iväg igen. Tappade väl några minuter men det är helt nödvändigt att ta hand om småkänningar innan de blir ett stort problem. Vi fortsatte fortfarande med fin utförslöpning ned till Sortie Issert innan nästa stigning upp mot Champex-Lac började.
Vi kom i slag med en norrman och fördrev en halvtimme småpratandes med honom men vi skiljdes åt vid början av uppförsbacken. Vi tog det medvetet lite lugnt för att spara på krafterna även med tanke på att det var i kommande uppförsbacke jag tog slut året före innan jag däckade totalt i Champex. När vi närmade oss kontrollen gick Laila iväg i förväg för att snabba på stoppet lite. Hon fick ett par minuters marginal på mig och hade hunnit fixa en varsin tallrik pasta och köttfärssås innan jag kom fram.
Vi var alldeles genomblöta och jag beslöt att byta kläder på överkroppen för att få lite torrt på mig under regnjackan. Vi gjorde även i ordning pannlampan och satte på den på huvudet. Nu skulle det bara vara att trycka på knappen när vi behövde ljus. Vi kom ut från kontrollen 19:40 och det hade börjat skymma lite. Stoppet tog 24 minuter men nu var vi redo för andra delen av loppet. Vi hade även kommit in till kontrollen 18 minuter före schemat så det såg ljust ut att kunna klara målet.
Nästa stigning skulle vi upp till Bovine som låg på 1987 meter. Regnet öste ned och vi jobbade oss uppåt i skenet från pannlampan. Det hade bildats ett långt led med löpare och jag fick lov att släppa förbi några löpare vid ett par tillfällen. Stigen gick längs ett vattenfall som dånade och forsade runt omkring oss. På flera ställen var stigen översvämmad och vi fick lov att vada i det kalla vattnet. När vi började närma oss toppen och kom ovanför trädgränsen fick vinden tag på oss. Vi hade en kraftig motvind som gjorde att magen började smärta oroväckande.
Äntligen såg vi kontrollen, vi lät oss bara bli registrerade, fyllde snabbt våra vattenflaskor och iväg igen, där ville vi inte vara längre än nödvändigt. Jag frös så jag skakade. Ut från kontrollen och uppförsbacken fortsatte! Hmm, kontrollen låg tydligen inte på toppen utan vi hade ytterligare ca 70 höjdmeter innan vi kunde börja springa nedåt och komma in i skogen och lä igen. Nu låg vi 3 minuter bakom schemat igen, det kändes som om min ork uppför sinkade oss jämfört med det.
Ned mot Trient var det blött och halkigt, stigen gick ibland över gräsbevuxna delar som hade blivit rena lervällingen i regnet. Nu började Laila för första gången klaga lite och var orolig över om vi skulle klara någon mer topp utan att bli för nedkylda och riskera väl och ve. Jag talade lugnande till henne och räknade upp alla kläder som vi hade med oss i ryggsäckarna. Tack och lov hade vi valt att ta med oss rejält med den varan, trots den extra vikten som de orsakade.
Trient dök upp i mörkret och vi tog oss varm mat och dryck, fortfarande några minuter efter schemat, men Laila sa inget mer om att bryta så vi drog iväg igen mot Les Tseppes och Franska gränsen. Återigen blev det ett långt led med löpare uppför men den här gången gick jag med i tempot utan att behöva släppa någon förbi mig. Motvinden uppe på kalfjället var fortfarande väldigt hård och jag försökte ligga så nära den framför som jag kunde.
Vid kontrollen gjorde vi knappt något stopp, vi hade fortfarande reglementsenlig mängd dryck med oss så vi fortsatte bara rätt igenom kontrollen för att komma ned i skydd igen. Nästa kontroll skulle bli Vallorcine som vi kände igen. Vi hade året innan tagit buss från Chamonix dit och sprungit sista delen. Vi kom in till kontrollen 5 minuter efter vårt schema, men nu kändes det nästan som vi var framme. Vi skulle ju bara ta den välkända sista delen! Vi fyllde på rätt ordentligt med näring, stoppet tog 15 minuter men nu var vi redo att attackera Col des Montets grymma uppförsbacke. 669 höjdmeter på 3,8 km.
Ett par dagar innan hade vi tagit bussen till Col des Montets och vandrat stigen till sista kontrollen Flégere, men nu var stigen helt oigenkännbar. Stigen hade förvandlats till en fors. Men nu var i alla fall mina ben lite piggare och vi höll god fart uppöver. Vi kom ikapp och gick om flera löpare. Väl upp över krönet låg dimman tjock och tät. Nu blev det besvärligt. Arrangörerna hade satt upp reflexsnitslarna alldels för glest och det var riktigt svårt att hitta vägen. Det var verkligen tur att vi hade riktiga pannlampor och inga billiga lättviktmodeller. Vi såg några löpare som irrade runt däruppe och vi pekade och visade dem in på rätt väg igen.
Vi träffade på en funktionär där uppe och jag sa åt honom att det var svårt att hitta och att de måste sätta upp fler reflexer. Jag pekade även ned honom mot det hållet som vi hade sett de irrande löparna. Vad jag inte visste då var att de blåste av vår tävling just då och stoppade alla som kom till Vallorcine efter klockan 03:00 just pga. problemen som vi då genomled.
Nu såg vi ljusen från sista kontrollen några meter framför oss och därifrån hade vi sprungit och tränat flera gånger. Jag hade fått problem med min pannlampa någon kilometer innan och sprang just då med Lailas reservlampa. Men nu bytte jag batterier i min lampa och fick full effekt igen, nu jäklar skulle det springas! I Flégere låg vi 9 minuter efter schemat, men jag hade ännu inte helt gett upp hoppet om sub 19:30.
Jag tror inte att jag någonsin har sprungit fortare nedför än jag gjorde då, Laila hängde med bakom. Vi tog flera löpare nedöver och fortsatte att spurta på. Vi tog oss dock tid att dricka en varsin mugg vatten vid Floria halvvägs ned mot Chamonix. Nu började Lailas lampa lysa riktigt dåligt så vi fick springa sida vid sida sista biten ned till byn.
Vilken känsla att komma ned, nu hade vi knappt 2 kilometer kvar, klockan var bara 5:15, vi skulle komma in under 19:30, bara att njuta sista delen in. De allra sista metrarna går igenom centrala Chamonix men 05:30 i en kylig och regnig morgon fanns inga människor ute förutom funktionärer som dirigerade oss fram på gatorna.
Äntligen upplopp, jag tog tag i Lailas hand och vi sprang över mållinjen på 19:25:20. Lycka!! Nu blev det lite förvirrat, en funktionär kom fram och frågade om vi hade sprungit hela loppet. Vi fattade ingenting. Han frågade om vi hade åkt buss och vi fattade fortfarande noll. Vi började bli irriterade på snubben och talade om att vi hade sprungit hela vägen från start till mål och inget annat. Nu fick vi reda på att loppet var avlyst och det tog ett tag innan vi fick reda på att vår tid ändå skulle räknas.
Det blev inte den målgång som man hade drömt om, liksom!
Placeringsmässigt låg vi följande vid de olika stationerna:
690 – 608 – 639 – 638 – 634 – 573 – 575 – 487 – 451 – 413 – 386 – 318 – 293.
På väg från bussen i Courmayeur till starten började jag och Laila känna de första regndropparna. Men de skulle inte bli de sista. Vi tog skydd från regnet i en byggnad mitt på startrakan och väntade där tills det var en kvart kvar till start. Vi trängde oss in i startledet, ungefär mitt i fältet vilket kändes som en bra plats att starta från.
När väl starten gick, ackompanjerad av filmmusik från filmen 1492 regnade det ganska kraftigt. Vi hade satt på oss våra engångsregnponchos som skyddade oss från det värsta. Men det dröjde inte länge innan jag kände att det rann längs ryggen ned mot baken, ponchon läckte in vatten vid kragen. Det tog inte så lång stund innan ryggan var helt blöt och därmed lite tyngre.
Löpningen gick väldigt långsamt i början, det var mest gång eller sakta jogg i de smala gränder som loppet startade på. Det var först efter ca 5 km som det började bli lite bättre plats men då började första backen istället vilket gjorde att det ändå blev gång.
Upp till Refuge Bertoni som var första kontrollen var det ett enda långt led med löpare, bara att gilla läget och spara på krafterna, vissa av oss hade det dock lättare med den saken än den andra! Innan loppet hade vi pratat om att köra efter ett 19:30-schema vilket jag hade med mig i ena fickan på ryggsäcken. En koll på detta gjorde mig lugn, trots gången upp mot första kontrollen och vidare mot första toppen Téte de la Tronche, 2 584 m, låg vi 8 minuter före schemat efter knappt tre timmar. Upp till toppen hade vi då avverkat 1 483 höjdmeter.
Tillbaka ned igen mot Arnuva tjocknade det till igen med löpare som inte höll fart trots att det var fin skrålöpning längs en fin ”panoramastig” längs dalens ena sluttning vilket gjorde att vi tappade mot vårt schema och var plötsligt 8 minuter efter istället vid kontrollen i Arnuva.
Direkt efter kontrollen startade andra stigningen, framför oss hade vi 768 höjdmeter upp till Grand Col Ferret. Nu tittade solen fram för första och sista gången under loppet.
Det blev varmt och jag tog av mig ponchon men det dröjde inte länge innan det började regna igen. Nu provade jag tunna löparjackan istället eftersom vinden hade börjat bli ganska besvärlig och ponchon hade fladdrat så mycket att jag fick hålla i den med ena handen.
Jag hade det oroväckande tungt uppför sluttningen, mitt i backen satte jag mig en minut och vilade och funderade vad som var fel, hittade ingen orsak utan fortsatte gneta på uppöver istället Jag visste ju att väl uppe på toppen och ned på andra sidan skulle det bli 20 km fin löpning ända till Issert. På toppen låg vi fortfarande 8 minuter efter schemat vilket lugnade mig lite, det betydde ju att farten uppöver hade varit helt planenligt.
Fortsättning följer ...
