Swiss Alpine marathon, 78.5 km i blandad terräng och höjd. Någon mil asfalt, en hel del grusväg/stig samt några km i stenig alpinterräng. Ett lopp som borde passa mig rätt bra. Men i år likadant som för två år sedan tar jag slut upp till Keschütte, men för att ta det från början.
Planen var att springa så energisnålt som möjligt till Filisur vilket jag tyckte att jag gjorde. Jag gick i alla branta uppförsbackar och sprang så avslappnat som möjligt vid plant och nedförsbackar. Men dessa 31 km är lite luriga, om man tittar på banprofilen så är det negativ 500 höjdmeters skillnad på startnivån i Davos och lägsta passeringen strax efter Filisur. De innehåller även 300 höjdmeter uppåt vilket är lika med (det kuperade) Lidingöloppet och hela 800 meter nedförsbacke.
I alla fall passerade jag Filisur på utsatt tid och med lätta ben, allt kändes riktigt bra. Upp till Bergün är det sedan en lång seg uppförsbacke på en asfalterad bilväg, där gick jag hela vägen tills det planade ut strax innan byn.
Mina tankar innan loppet var att jag skulle passera Bergün efter 3:30, ta 2:00 på mig upp till Keschütte samt därifrån 3:00 ned till målet och klara 8:30 i sluttid.
Nu passerade jag Bergün efter 3:31 vilket var helt ok och det kändes fortfarande riktigt bra. Jag längtade till klättringen upp till högsta punkten. Men någonstans strax innan den riktigt branta delen börjar kände jag mig trött. Jag drog ned på takten, drack och åt så mycket jag kunde i Chants men det fanns inga krafter i kroppen på väg upp mot toppen.
Nu började jag misströsta, inte bara för egen del utan även för Lailas del. Jag hade SMS-avisering på henne och hade fått SMS när hon passerade Filisur på 3 timmar vilket var en riktigt bra öppning för henne. Hennes uppgjorda tidsschema var 3 timmar till Filisur, 4 timmar vid Bergün, 6 timmar vid Keschütte och i mål på 9 timmar.
Men nu hade klockan för länge sedan passerat 4 timmar och inget SMS att hon hade passerat Bergün! Jag hoppades på att endera fallerande SMS-rapporteringen eller att jag saknade täckning på mobilen, men mest av allt trodde jag nog att hon hade klivit av i Filisur av någon anledning.
Tillbaka till mitt lopp, sista biten upp mot toppen var en plåga. Jag trodde ett tag att jag inte skulle orka men till slut passerade jag krönet och fick i mig lite dryck och mat sittandes på en parkbänk.
Strax efter att jag började springa igen kom Laila ikapp mig och ropade en hälsning, sedan drog hon iväg på lätta ben. Det var verkligen härligt att se i och med att jag nästan var säker på att hon hade klivit av. Jag försökte hänga på henne på Panoramastigen men så fort jag försökte springa om folk så kostade det krafter så att jag tvingades att gå för återhämtning.
Det var verkligen irriterande med dessa löpare som hade startat 2 timmar före vilka jag kom i kapp på den trånga delen. Om de hade flyttat på sig eller åtminstone sprungit skulle det vara helt ok, men flera av dem gick på stigen och flyttade inte på sig. Jag hoppas verkligen att denna tidiga startmöjlighet bara var för i år med tanke på att loppet firade 25 år!
Jag gav nu upp hoppet att komma i mål under 8:30 och började sikta in mig på 8:45 istället. Väl framme vid Scalettapasset började nedförslöpningen och stigen blev lite bredare vilket gjorde att det gick att passera långsammare löpare/gångare. Nu började det gå riktigt bra igen och jag räknade och räknade att 8:45 inte skulle vara en omöjlighet.
Bild lånad från den officiella fotoleverantören, Alphafoto som hade fotografer både här och där.
Men orken tröt igen efter Dürrboden och jag fick sikta in mig på att hålla igång bara. 9 timmar skulle jag bara klara! Samtidigt sprang jag och kollade framåt så att jag inte skulle se Laila. ”Slapp” jag se henne något mer innan målet visste jag att hon skulle göra en fantastisk prestation.
Sista biten in mot mål är skön i Davos. Jättemycket folk som står utmed banan samt knökfylld stadion med jublande människor. Jag kom i mål strax över 8:52 och var lycklig att vara i mål, att sedan bli mottagen av sin fru i målfållan (som sprang på 8:38) var pricken över i:et.
