Vad jag njuter idag när vi fått sånt vinterväder som vi brukar ha i Stockholm. Jag tackar er alla som i era aftonböner bett till tö-gudarna i månader nu
.
Jag har saknat isgata sååå länge. Och glädjen när jag trampade igenom och blev dyblöt om fötterna för första gången på månader gjorde mig nästan tårögd.
Tänk vad skönt att slippa den bländande vita snön och istället få springa i brun sörja.
Att hoppa mellan tuvor av torrt underlag gör ju under för risken att skada sig.
Alla gjorde grymma lopp igår, men Hellner är ju kungen.
Vi ville tro att han hade koll, men jag tror ingen kände sig riktigt säker utom Marcus själv. Att inte gripas av panik när den fantastiske Northug närmar sig med stormsteg, utan istället nyttja fransmannen och tjecken maximalt. Han tyckte att norrmannen kunde få komma så nära som 15 sekunder, men inte närmare. När avståndet är nere i femton, växlar han bara upp och visar vad han går för på riktigt.
Så kallt, så moget, så starkt.
Förra veckan var det dags för det första riktiga dagis-ebola-anggreppet på familjen, magsjuka sänkte mig ett par dar och förstörde träningsveckan, men jag har räknat med detta och att det händer i alla fall en gång till på de knappa två månader som återstår till Paris.
Eftersom man aldrig kan veta hur gymmets band är kalibrerade och underlaget utomhus gör det svårt att köra hårt eller jämföra vet jag inte riktigt hur jag ligger till, men jag tror definitivt att jag fortfarande har chans på 3.00 om planen kan hållas.
Till skillnad från många andra löpare älskar jag vintern, men hoppas på barnmark till jag skall börja köra marafartspass om ett par veckor. Att nöta marafart på band känns både trist och lite osäkert, men får vi behålla den fina vintern tar jag det problemet.
Redan denna vecka är tanken att snäppa upp långpassen på tre mil, usch vad det blir trist. Har i alla fall angripit långpassen på ett lite nytt sätt på sistone. Jag knäpper igång klockan och kollar sedan inte på den förren mer än halva passet genomförts. På så vis funderar jag inte så mycket på farten kontra ansträngning, utan bara lullar på och då känns det lite lättare. Tänker eventuellt också fr.o.m. nu bryta långpassens monotoni genom att köra sista milen på band med en del marafart.
