Inväntar just nu julbordet då jag inte vill vara i vägen för familjens kockar. Vad passar då bättre än att skriva om årets löpsäsong?
Året 2012 började med en mental svacka. Under januari och februari lade jag mer fokus på styrketräning och alternativ träning istället för löpning. Man hade endast ett löptillfälle per vecka bara för att hålla igång flåset. Först vecka 9 vid månadsskiftet februari mars började jag tänka mer på vårens utmaningar som Ursvik Ultra 75 km samt TEC 100 miles och la större vikt på löpträning.
Den 25:e mars va det dags för säsongens första tävling: Premiärmilen. Där förvånade jag mig själv att slå personligt rekord med tiden 38,53. Tävlingen gav en fingervisning vad jag skulle lägga mest krut på detta år. En vecka senare kutade jag Ursvik ultra 75 km som jag tog som en träningstävling inför TEC. Perfekt att testa nattlöpning med vätskestation varje 15 kilometer. Därefter va det dags för årets tuffaste tävling.
TEC 100 miles 14:e april 2012 blev tyvärr en repris på 2011 års TEC för min del. Bröt efter 12 mils löpning med magproblem. Jag hade helt enkelt för höga krav på mig själv som jag inte kunde förverkliga. På TEC 2013 blir det andra bullar.
Senare under våren deltog jag i "The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience". Underbar löpning under valborgshelgen med logi på gästgiverier med ett trevligt löpgäng. Något som man verkligen rekomenderar.
15:e maj sprang jag Rogers Bergstävling på tiden 50,37. Veckan därpå kutade jag två millopp (Milspåret 39,28 och Täbyloppet 42,44) med bara tre dagars vila mellan. Man hade sådan lust att tävla så man struntade i om man inte va fräsch i kroppen.
Efter tre tävlingar på två veckor så tänkte jag ta det lugnt och inte springa Stockholm Marathon. Men när Leif Åhlander annonserade ut sin nummerlapp på Facebook så kunde jag inte motstå att ställa upp. Tiden blev smått otroliga för mig 3.28.26 som blev nytt pers.
Nästa tävling skulle dröja fram till den 25:e augusti då jag med jobbet kutade Bellmanstafetten. Jag kutade två 5 kilometerssträckor på tiderna 18,03 och 19,14.
Den 14:e oktober va det dags för höstens stora mål: Hässelbyloppet. Det hade gått så bra under vårens 10 kilometerslopp att jag denna höst satsade mycket på att göra en riktig snabb tid. Och personligt rekord blev det igen på tiden 38,23.
En vecka senare så spontananmälde jag mig till Haninge trail som va det geggigaste loppet jag kutat någonsin. En häftig upplevelse va det dock.
I november sprang jag Vintermaran på norra Djurgården. Och visst blev det personligt rekord igen. 3,27,10.
Sen anmälde jag mig tilll Snöfemman, 17:e november, som är det mindre loppet till Tömilen som går i Lill-Janskogen vid Kungliga Tekniska högskolan på Östermalm. Tanken va att göra en riktigt bra tid på 5 km. Men man kände sig så sliten vid starten att personligt rekord inte va att tänka på. Tiden blev blygsamma 18:56.
Sista tävlingen för året skulle bli Hammarby Alpin Marathon. Men den tävlingen blev jag tvungen att bryta pga vrickad fot. Surt slut på ett i övrigt bra löpår.
År 2013 ska jag lägga mer energi på ultratävlingar igen. Mina nyårslöften som jag ska försöka uppfylla är följande:
-En bra tid under 20 timmar på TEC
-Under 10 timmar på Lejonbragden
-Bighorn wild scenic trailrun
-Keb Arctic Run
-Stockholm Ultra Marathon om jag fixar ett bra resultat på Lejonbragden
-Bislett 24h
I helgen då det flesta av mina löparpolers kutade Jubileumsmaran hade jag bestämt att göra något annorlunda. Jag skulle kuta till sju bergstoppar på Södertörn och bestiga dem alla. Jag har haft denna idé sedan 2009. Men jag har inte kunnat förverkliga den eftersom man har haft andra prioriteringar och mål. Nu kände jag att det va dags för att anta utmaningen.
På lördagsmorgonen strax efter klockan nio stod jag vid foten av Hammarbybacken. Nu va det som så att jag glömt kartorna hemma tyvärr och det blev det lite svårare att ta den snabbaste vägen. Min plan blev då att efter att Hammarbyberget blivit bestigit fortsätta till Telegrafberget i Tyresö. Därefter springa hem till Handen i Haninge och hämta kartorna för att ta de resterande bergen. Att kuta från Hammarbybacken till Telegrafberget va inte så svårt. Blev tvungen att fråga några gånger om anvisningar till berget. Förvånansvärt så visste alla jag frågade vart berget låg och vart stigen till toppen var.
Från Telegrafberget tog jag Sörmlandsleden från Alby till Tyresta och fortsatte sen mot hemmet.
Från hemmet satte jag kurs mot Tornberget för sen fortsätta söderut mot Stadbergsknuv norr om Ösmo. Vid toppen på Tornberget hade det börjat skymma och när jag sen kommit ut på Sorundavägen hade det blivit natt och ganska kyligt. Från Sorundavägen tog jag av mot Hemfosa pendeltågstation där jag tog en längre paus då det hade börja regna. När regnet avtagit lite fortsatte jag på skogsvägar in i kolmörkret. Dessa skogsvägar gick kors och tvärs. Det gällde att man hängde med på kartan så att man inte hamnade vilse. Då och då såg man ett par reflekterande ögon i pannlampans sken. Gissar att det mest va rådjur men man blev lite skärrad då man inte visste vad det va för djur. När jag tog av på skogsvägen mot Stadbergsknuv så fanns det ingen stig upp till toppen. Man fick helt enkelt försöka hitta toppen skogen själv. Det gjorde att jag beslutade mig för att bryta vid foten av berget. Jag hade en för enkel topografisk terrängkarta. Sen har jag för dålig vana av orientering i skogen under natten att jag bedömde att risken att gå bort sig där vara allt för stor. Jag avslutade löpningen i Segersäng där jag tog 5-tåget hem igen.
När jag närmade Segersäng hade det dock börjat ljusna. Istället för en svart himmel kunde man se en mörkblå nyans. Det gjorde att jag stod i skogen och funderade en bra stund om man skulle springa tillbaka Stadsbergsknuv för att bestiga toppen och fortsätta sen norrut mot de andra topparna. Det som definitivt avgjorde va att jag inte hade tillräckligt med energi i ryggsäcken för att fortsätta löpandes 30 km till nästa topp. Två klunkar Cola, en apelsin, och en halv påse nötter är efter 16 timmar inte optimalt. Dessutom va jag helt ute i vildmarken. Jag trodde inte att det skulle ligga någon affär till nästa topp. Och även om det nu låg en affär på vägen så är chansen liten att den är öppen en tidig söndagsmorgon.
Turen va dock riktigt fin. Det va inte bara utsikten från bergen som va häftig. Löpning på fina skogsvägar, längs med hav och sjöar, på nationalparker och naturreservat. Värt att göra om igen. Kanske nu på lördag. Då med ett annat upplägg på rutt och en ny plan.
Jag har länge tänkt göra ett tufft ultrapass under sommaren men inte riktigt vetat vad jag ska kuta. Jag har tänkt på ett till försök på Gävle-Sthlm. Eller eventuellt 24h Sörmlandsled för att se hur lång man kommer från Handen. Men jag har bestämt mig för Södertörn Seven Summits Urban Race
Bergen som är inkluderade är:
1. Hammarbybacken (förstås) 87 m.
2. Telegrafberget (Tyresö) 85 m.
3. Tornberget (Haninge) 111 m.
4. Flottsbrobacken 103 m.
5. Rosenlundsberget (vid Rosenhill) 103 m.
6. Stadsbergsknuv (Norr om Ösmo) 86 m.
7. Masmoberget (Skärholmen) 94 m.
Det finns säkerligen berg på Södertörn som är högre än några av de utvalda. Men dessa kan man lätt ta sig till på vägar och stigar.
Start vid liftarna vid Hammarbybacken klockan 9.00 ungefär. Frågan är hur man ska beta av alla berg. Vilken är den bästa rutten och hur lång tid tar det? Dessutom. Kan man verkligen klara av detta löpandes???? Det är definitivt värt ett test. Vill man hänga på så får man det förstås. Eller springa själv eller i fler grupper. Om det nu finns några intresserade.
Koordinater på bergen:
1. Hammarbybacken: "SSUR1" lat=59.2987523032, lon=18.1092203888
2. Masmoberget: "SSUR2" lat=59.2268072261, lon=17.8841616082
3. Telegrafberget: "SSUR3" lat=59.2212889034, lon=18.3590200171
4. Tornberget: "SSUR4" lat=59.1366669965, lon=18.0127780018
5. Stadsbergsknuv: "SSUR5" lat=59.0391546437, lon=17.9569456995
6. Rosenlundsberget: "SSUR6" lat=59.1227599793, lon=17.8302564652
7. Flottsbroberget: "SSUR7" lat=59.2450967778, lon=17.9025011019
Så va det avklarat med möda och ganska stort besvär. Ett extremt lopp som tar på det mentala och i skrivande stund, efter loppet, känns det som man fått baksmälla. UU såg jag mer som ett lopp där man fick möjlighet att testa sin utrustning och få erfarenhet av att springa under natten.
Banan va kanonfin bortsett från en mindre sjö, som banan gick rätt igenom, efter tre kilometer. Sen fanns det självklart också geggiga partier.
1:a varvet: Kändes lätt men inte problemfritt. Mitt vätskebälte som jag testade för första gången strulade så att man blev tokig. Att få flaskan att sitta i vätskebehållaren va så jäkla omständigt att man blev tvungen att stanna till och trycka ner flaskan. Det tog tid och det va den största anledningen till att tiden blev 1,55 på varvet. Men det som jag reagerade mest över under detta första varv va att efter tre sprungna kilometrar då man skulle springa genom den mindre sjön. Då såg jag de framförvarande vända och ta grusvägen som är en genväg. "Va fan gör ni? Ni fuskar om ni tar den vägen" skrek jag till dem. Som svar fick jag att det va så blött och det inte gick att kuta där. Deras samvete fick dock några att ta banan över sjön. Vissa tog dock grusvägen vilket jag senare påpekade för tävlingsledningen. Ursvik ultra ÄR en blöt tävling. Det måste man vara förberred på.
2:a varvet: Sumpade vanten då jag drack vätska i Djävulsbacken. När jag på krönet av backen insåg att jag tappat vanten så ville jag inte gå ner och hämta den jäkla vanten. Jag tar den nästa varv tänkte jag. Det blev något kallare då händerna fick dela på en vante. Det va dock inte så farligt då jag upplevde natten som ganska varm. Vanten återfanns i vätskekontrollen efter tredje varvet.
3:e varvet: Bernt Hedlund hade efter första varvet sprungit om mig men nu hann jag ifatt han efter 2,5 kilometer in på tredje varvet.. Hans pannlampa hade gett upp och jag lotsade Bernt genom varvet tills det ljusnade.
4:e varvet: Detta varv gick väldigt lätt och jag och en konkurrent växeldrog till varvningen. Konkurrenten gick i mål medans jag hade ett varv kvar. Och det kändes lite psykologiskt jobbigt., Två timmars tortyr kvar på banan.
5:e och sista varvet gick väldigt segt och man va väldigt trött. Klockan hade nu passerat åtta och nio under detta sista varv. Ben och leder hade stelnat till och man fick kämpa för att kunna få till något som liknade jogging. Man hade under loppet alltid haft det som kroppen ville ha i mat och energi och det va den största anledningen till att man klarade loppet. Sista fem kilometrarna gick dock lätt och det kändes nästan som man skulle klarat ett varv till. Jag passerade en del som hade börjat gå redan på tredje varvet och det skulle vara intressant att se varvtider och hur de lagt upp loppet.
